Bergsfolk Pilsner & Seven Curses (live version 1963)

Bergsfolk Pilsner 3,5%

Det har nu blivit dags för ytterligare en öl från Svartbergets fjällbryggeris Bergsfolkskollektion, denna gång en opastöriserad pilsner.

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Frasigt, medelhögt skum som snabbt övergår i en tät float. Svag, men behaglig doft av ljust bröd. Brödig, maltig smak med fin bitig beska. Krispigt är ju ett något uttjatat ord i pilsnersammanhang men det passar onekligen väl här. Citrussyrligt avslut. Medellång eftersmak

Detta är förrsten den första 440 centiliters burk som letat sig in i folkobob. Huruvida detta nya format ska betraktas som en snål halvliter eller en generös trettiotrea kommer givetvis att bli föremål för fortsatt folkölsforskning.

Förra gången ledde Bergsfolksetiketten oss till Appalacherna, ett tema som vi förstås fortsätter på.

Seven Curses (live version 1963)

När vi senast såg Bob Dylan befann han sig på The Gaslight Cafe, sjungandes Pretty Polly - en traditionell ballad  från Appalacherna. Året var 1961 och Dylan hade kommit till New York för att försöka slå sig fram som folksångare. Vidare noterade vi att Dylan framför Pretty Polly som en konstfärdig  reproduktion av gamla banjospelande bergsmän som Dock Boggs och B. F. Shelton.

I sin bok Bob Dylan Performing artist - the Early Years beskriver musikjournalisten Paul Williams Dylans resa från begåvad uttolkare till verklig kontnär:

As Dylan grew as a performer, and continued his work of absorbing the influences that attracted him and making them his own, a moment arrived when his personality his presence, could successfully communicate itself not just in person but his recorded performances as well. At that moment Dylan become a star almost overnight...

Det är förstås inte helt lätt att slå fast den exakta tidpunkten när alla bitar faller på plats, men det är uppenbart att det har skett ett rejält kvalitativt språng när vi nu återser Dylan igen, den 12 april 1963 i New York City Town Hall. Det råder heller ingen tvekan om att  Appalachernas fortfarande har honom i sitt grepp, även om repertoaren nu nästan helt består av eget material.

Ta till exempel Seven Curses - en sång som verkar ha hämtats från en helt annan tid. Som om den i århundraden legat gömd i en  stenig åker i Kentucky eller i en nedlagd kolgruva West Virginia. Texten berättar om hur en dotter försöker rädda sin hästtjuv till far undan galgen. Först erbjuder hon domaren guld och silver men denne utnyttjar situationen och kräver inget mindre än hennes kropp i utbyte mot pappans liv:

Old Reilly stole a stallion

But they caught him and they brought him back

And they laid him down on the jailhouse ground

With an iron chain around his neck

Old Reilly's daughter got a message

That her father was to hang

She rode by night and came by morning 

With gold and silver in her hand

When the judge saw Reilly's daughter

His old eyes deepened in his head

Sayin', "Gold will never free your father

The price, my dear, is you instead" 

Old Reilly avråder sin dotter från att gå domaren till mötes. Hur det än blir är slaget förlorat - antingen förlorar han livet i galgen eller så skändas hans barn vilket i sången framstår som snäppet värre.

"Oh I'm as good as dead,"cried Reilly
"It's only you that he does crave
And my skin will surely crawl if he touches you at all
Get back on your horse and ride away"

Men dottern insisterar och överlämnar sig i stoiskt domarens våld. Denne har dock redan låtit hänga fadern varför den ödesdigra natten nu fylls av oroande förebud, till synes hämtade från ett gotiskt skräckkabinett:

The gallows shadows shook the evening
In the night a hound dog bayed
In the night the grounds were groanin' 
In the night the price was paid 

Seven Curses är baserad på Judy Collins Anathea - som i sin tur är en bearbetning av den ungerska folkvisan  Feher Anna. Det är tydligt att Dylan har försökt renodla textens existentiella essens. Till att börja med har brodern och systern i Collins Anathea bytts ut mot en far och en dotter, vilket  avsevärt ökar det känslomässiga bråddjupet. Det räcker inte med att Old Reilly försatt sin dotter i en fruktansvärt situation, hon måste också möta den ensam.

Därtill avrättas Old Reilly innan hans dotter överlämnar sig till domaren vilket får det hela att bli än mer meningslöst. Inte ens i teorin hade dotterns offer kunnat rädda honom. Såväl far som dotter har varit maktlösa redan från första stund. 

Judy Collins Anathea slutar med att Anathea nås av beskedet om att hennes bror hänger död i skogen. Dylan går dock betydligt längre och låter dottern själv vara den som hittar den döde; allt skildrat med luguber  detaljrikedom:

The next mornin' she had awoken
To know that the judge had never spoken
She saw that hangin' branch a bendin' 
She saw her fathers body broken

Det hörs att Dylan hyser tilltro till kraften i den egna lyriken. De nasala, lite knarriga maneren som användes för att skapa autenticitet i Pretty Polly har ersatts av en egen röst. Tonfallet är sorgset och den grymma texten kontrasteras mot en liten ljus gitarrfigur i dur som flätas in mellan varje rad.

Seven curses avslutas med två verser där en förbannelse av bibliskt snitt utgjuts över domaren. Det är emellertid  inte helt klart om det är dottern själv som står bakom anateman eller om det snarare är ett utryck för kosmisk karma och gudomlig rättvisa: 

These be seven curses on a judge so cruel:
That one doctor can not save him
That two healers can not heal him
That three eyes can not see him

That four ears can not hear him
That five walls can not hide him
That six diggers can not bury him
And that seven deaths shall never kill him

Om man studerar raderna var för sig bryts de sönder mot varandra.  Varför ska han gömma sig om ingen ser  honom? Varför ska han begravas när hanändå  inte kan dö? Men texten måste förstås som en helhet och därmed blir de två sista verserna  en föraning om de svindlande, associativa hopningarna som snart ska komma att höras i Gates of Eden och It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding).