Queen of Hops och Rosemary, Lily and the Jack of Hearts

Queen of Hops 3,5%

Backyard Brew - som är en underetikett till Falcon som i sin tur ägs av Carlsberg - gör en Session IPA som heter Queen of Hops. 

Färgen är djupt guldgul, skummet är fast och långvarigt med mycket bra vidhäftningsförmåga. Doften är angenäm med päron och melon. Ölet är smakrikt med

vitt bröd och toner av äpple och citrus. Beskan är torr men välbalanserad. Eftersmaken är ganska kort med humle, malt och en smula kartong.

I ölprovarsammanhang är omdömet "lättdrucket" sällan menat som en komplimang, men Queen of Hops är faktiskt lättdrucket ur positiv bemärkelse. En "nästan-IPA med hinkabilitet" är kanske inte en vinnande slogan, men det är nog så som detta öl bäst beskrivs.

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts

Den som intresserar sig för pokerspelets plats i populärkulturen har tvivelsutan en hel del att hämta i rocklyriken. Från Elvis Presleys From a Jack to a King till Motörheads Ace och Spades via Kenny Rogers The Gambler. Att bluffa, att satsa och att syna  är utan tvekan kraftfulla metaforer som varje människa med ett minimum av livserfarenhet lätt kan känna igen sig i.

Även Bob Dylan har då och då låtit sig inspireras av spelbordets tematik och symbolspråk. I låten Lily, Rosemary and the Jack of Hearts från albumet  Blood on the Tracks (1976) har hjärter knekt stigit ur kortleken och antagit fysisk gestalt. Texten skildrar en rififi-kupp som sammanfaller med ett svartsjukedrama. Historien utspelar sig i en nöjeslokal i någon slags vilda-västern-håla där Jack of Heart väntar på att showen skall börja samtidigt som hans  kumpaner är i full färd med att borra sig fram till kassaskåpet i rummet intill.

En efter en introduceras svartsjukedramats fyra kontrahenter: Den lokale storfräsaren Big Jim, hans försmådda hustru Rosemary, kabaret-flickan Lily  samt (förstås) Jack of Hearts.

Dramat når sitt klimax backstage efter föreställningen. I samma stund som tjuvarna länsar kassaskåpet stormar Big Jim och Rosemary in i den loge där Lily och Jack of Heart vänslas. Vad som sedan händer beskrivs aldrig explicit men dagen därpå är Jack of Hearts försvunnen medan Rosemary skall hängas för att ha knivhuggit sin man. Så kan det gå.

Fastän texten med sina sexton femradiga verser kvalar in bland Bob Dylans tio längsta låtar är den ett mästarprov i ekonomiskt berättande. Redan i anslaget  målar Dylan effektivt upp en fond av förfall och upplösning. Undantagstillståndet har visserligen hävts men alla med förstånd har lämnat stan.

The festival was over , the boys were all plannin´for a fall 
The cabaret was quiet except for the drillin' in the wall
The curfew had been lifted and the gamblin' wheel shut down
Anyone with any sense had already left town
He  was standin´in the doorway lookin' like the Jack of hearts.

Även  personbeskrivningarna  mejslas fram med hjälp av en rad kärnfullt måleriska formuleringar. När Big Jim introduceras får till exempel silverkäppen illustrera inte bara Big Jims fåfänga utan även hans ekonomiska makt och potentiella våldskapital:

Big Jim was no one´s fool, he owned the towns only diamond mine
He made his usual entrance lookin´so dandy and so fine
With his bodyguards and silver cane and every hair in place
He took whatever he wanted and he laid it all in waste
But his silvercane were no match for the Jack of Hearts

Till skillnad från beskrivningen av Big Jim där karaktären beskrivs med hjälp av det konkreta så skissas bilden av Lily istället upp med svepande beskrivningar av det förflutna:

Lily was a princess, she was fair skinned and precious as a child
She did whatever she had to do, she had that certain flash every time she smiled
She´d come away from a broken home, had  lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she'd never met anyone quite like the Jack of Hearts

Om Jack of Hearts är berättelsen protagonist, som genom sin blotta närvaro sätter igång och driver på händelseförloppet, är det  Lily som utgör huvudkaraktären. Hon är den ende som har känningar med både Big Jim och Jack of Hearts och hon är den ende som verkar genomgå någon slags förändring. I den sista versen möter vi henne i den nedstängda nöjeslokalen - med en kalufs som nyss återfått till sin ursprungliga färg.  Kanske är det en metafor för att hon därmed (åter)funnit sitt genuina jag. Eller så är det helt enkelt dags att ännu en gång slå följe med en man i "the walk of life".

The cabaret was empty now, a sign said, "closed for repair"
Lily had already taken all of her dye out of her hair
She was thinkin' 'bout her father, who she very rarely saw 
Thinkin' 'bout Rosemary and thinkin' about the law
But most of all she was thinkin' 'bout the Jack of Hearts

Rosemary, Lily and the Jack of Hearts  lyckas med konststycket att fungera både som en muntert slingrande western-skröna och som ett koncentrerat ödesdrama. Hemligheten ligger förstås i hur metriken underordnats musiken.

Varje vers består av fem rader där fyra av raderna rimmar enligt mönstret AABB samt en ensam rad  som konsekvent avslutas med "...the Jack of Hearts".  Ibland syftar Jack of Hearts på spelkortet, men mer ofta på den hjärtekrossande trickstern. Texten framförs till ett countryackompanjemang som galopperar fram i obeveklig tvåtakt. Det finns ingen tid för tvekan, varken för lyssnaren -som med skräckblandad förtjusning väntar på nästa halsbrytande rim - eller för svartsjukekvadranten som obevekligt förs framåt mot undergången. Fast det är klart, ödet verkar göra en lov kring....the Jack of Hearts

Pilsner Urquell och Changing of the Guards.

Pilsner Urquell 3,5%

Pilsner Urquell är en typisk tjeckisk pilsner. Skummet är ulligt. Doften är lite som en julknäck med några vaniljkorn i. Färgen är klar och ljust gul. Faktiskt ser den nästan lite utspädd ut. Smaken är brödig och fin. Beskan hittar man i eftersmaken som är rund, nästan len.

Pilsner Urquell bryggs i Plzen (Pilsen om man är tysk), en stad som utan att blinka hävdar att de  uppfunnit ölen, eller åtminstonde öl av pilsnertyp. Pilz är en sådan stad som ligger mitt i den europeiska smeten. Staden har bara under de senaste trehundra åren hunnit vara en del av såväl konungariket Böhmen  som tvåkejsardömet Österrike-Ungern. Det har legat ömsom i det hitleristiska tredje riket och ömsom i det stalinistiska Tjeckoslovakien. För tillfället ligger Plzen i Tjeckien.

Det lär med andra ord skett en hel del vaktombyten på Plzens stadsmurar.

Changing of the Guards

Jag  trodde länge att Changing of the Guards var en av Dylans längre låtar. Det är den inte. Den är inte ens längst på Street Legal. Missbedömningen kan ha berott på att låten  är tämligen ordrik även för att vara Dylan. Det saknas dessutom både refräng och solo så den framvällande textmassan avbryts bara av det blåsriff som ligger insprängt mellan verserna; ett riff som dessutom mera gränsar av och stannar upp än fogar samman och driver på.

Blåsriffet liknar förresten inget annat. Det svänger inte riktigt som ett soul- eller jazzblås. Det samverkar inte med sången som ett gospel-blås eller fyller partier med kraft och energi såsom rocksaxofonen gör.  Blåsriffet i Changing of the Guards är helt enkelt en liten trudelutt. Dock är det en trudelutt som är svår att värja sig mot och det är nästan fysiskt omöjligt att inte vissla med när man hör den.

Den historia som berättas i sången är inte helt lätt att få grepp om. Mot bättre vetande gör jag ändock ett försök:

Någon slags utkantsfigur stiger fram ur ett  härjat och förött landskap. Han blir vittne till hur en kvinna straffas och/eller stöts ut. Kanske är utkantspersonen bekant med kvinnan. Eller inte. En kvinna, som kanske är kvinnan ovan (eller inte), väcker en man med gyllene lockar. Låten avslutas med att någon (kanske mannen med gula lockar, kanske inte) uttalar en domedagsprofetia. Slut.

Det är med andra ord inte helt klart vad som händer. Det är nog inte meningen heller. Berättelsen är minst sagt löst sammanhållen och de flesta verser kan också läsas helt fristående från varandra. Känslan av en mängd miniatyrhistorier understryks ytterligare genom att varje vers inleds med en kort rad som upprepas av en kvinnokör. Dessa rader fungerar, med några undantag i slutet av låten, mer som rubriker än integrerade delar av versen.

Sången återger ett pärlband av metafortyngda scener beskrivna med en delvis arkaiserande stil. Detta är visserligen ett grepp som  Dylan använt sig av flera gånger tidigare (och för all del även senare), men sångens bildspråk och  persongalleri är denna gång varken färgade av bibeln eller ett mytiskt, förgånget Amerika. Istället så utgörs det lexikala fältet av en slags renässansmiljö där furstehov och marknadsvimmel fungerar som  projektionsytor för en esoterisk symbolvärld.

Changing of the Guards är det första spåret på albumet Street Legal från 1978. Skivan ligger prydligt placerad mitt emellan Rolling Thunder-turnen och det kristna uppvaknandet, varför det är svårt att helt undvika en biografisk läsning. Den inledande raden  "sixteen years, sixten banners flying over the field" tolkas av många (till exempel rockjornalisten Nigel Williamson) som en hänvisning till att det har gått sexton år sedan Bob Dylans skivdebut. Är det Dylan själv som är utkantsfiguren? Speglar miljöbeskrivningen sångarens egna inre landskap? Är kvinnan Sara Lownds? Så där kan man hålla på...

Med de biografiska glasögonen på dröjer man gärna en stund vid de sista två avslutande verserna:

Gentlemen, he said
I don´t need your organization, I´ve shined your shoes
I´ve moved your mountains and marked your cards
But Eden is burning, either brace yourself for elimination
Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards

Peace will come
With tranquillity and splendor on the wheels of fire
But will bring us no reward when her false idols fall
And cruel death surrenders with its pale ghost retreating
Between the King and the Queen of Swords

Det är  svårt att inte se detta som ett förelöpare till den världssyn Dylan kommer att ge uttryck för ett år senare på Slow Train Coming (1979). Det är också intressant att Dylan avslutar sången med att lägga ut två tarotkort (the King and Queen of Swords). Dessa kort tolkas traditionellt som ett uttryck för det dömande respektive det separerande (t.ex. Edward Waite 1911) och som här även blir till en slags sammanfattning hela låten.

Changing of the Guards liknar varken de verk av Dylan som bygger på ett associativt ordflöde (såsom Subterranean Homesick Blues) eller de som utgår från ett mer klassiskt historieberättande (såsom Lily, Rosemary and the Jack of Hearts). Istället får lyssnaren intrycket av ett kaleidoskop där gamla bilder hela tiden rasslas om till nya mönster, allteftersom låten fortsätter. Kanske är det därför som Changing of the Guards inleds med en fade in och slutar med en fade out...  Kaleidoskopet befinner sig i ständig rotation och det vi har fått se är bara ett ögonblick av något som varken har en början eller ett slut.