Paka Pramen och Ballad of a Thin Man (live version 1984)

Paka Pramen 3,5%

Paka Pramen är ett tjeckiskt öl som bryggs i den lilla tjeckiska staden Nova Paka.

Doften är brödig men svag. Färgen är guldgul. Skummet är grovt och frasigt och sjunker undan hyfsat snabbt. Efter en stund är det nästan helt försvunnet. Ordentligt med kolsyra men utan att störa.
Ölet har utan tvekan en rejäl kropp, men också en lite bränd, kemisk ton. Det finns en hel del sirap i smaken.  Beskan är fyllig men det "tjeckiska bettet" försvinner lite bland det söta. Eftersmaken lång (och söt).

Nova Paka är också födelsestaden för skulptören Bohumil Kafka (1878-1942). Om man vill framstå som riktigt, riktigt dryg i sociala sammanhang kan man alltid dra igång ett samtal om Kafka. En bit in i konversationen utbrister man förvånat: "Men ni pratar ju om Franz Kafka, jag menade förstås Bohumil Kafka".

Ballad of a Thin Man (live version 1984)

Att säga att den tjeckiske författaren Franz Kafka haft en stor påverkan på efterkrigstidens litteratur får nog räknas som en underdrift. Hos Kafka är människans kontroll över tillvaron en bara en illusion och livet är inget annat än en serie absurditeter. Hans karaktärer är oförmögna nå fram till varandra utan förirrar sig allt djupare in i en labyrint av oöverskådliga regelverk och sociala förpliktelser. 

Även om Bob Dylans sextiotalsproduktion ofta har en dragning åt det absurda  så är det bara i sällsynta fall som den kan kallas Kafkaartad. Kaoset har hos Dylan istället en karnevalistisk kvalitet som emanciperar snarare än alienerar.  Må vara att Desolation Row och Sad Eye Lady of the Lowlands andas en viss uppgiven melankoli, men särskilt ångestfyllt blir det aldrig.

Undantaget som bekräftar regeln är förstås Ballad of a Thin Man där en kallsvettig Mister Jones förgäves försöker förstå vad det är som händer:

You walk into the room
With your pencil in your hand
You see somebody naked
And you say ”Who is that man?”
You try so hard
But you don’t understand
Just what you’ll say
When you get home

Och som om inte detta vore nog följs varje vers av en refräng som med all önskvärd tydlighet understryker att Mister Jones faktiskt inte förstår någonting alls:

Because something is happening here
But you don’t know what it is
Do you, mr Jones

Det Kafkaartade i Ballad of a Thin Man ligger till stor del i själva berättarperspektivet. Avsaknaden av personliga pronomen i förstaperson  (till exempel ”I” och ”me”) gör sångjaget osynligt, men sätter på samma gång sångens du i centrum. Effekten liknar en dålig polisfilm där den kedjerökande kommissarien vänder skrivbordslampan mot förhörsobjektet. Förhörsledaren blir omöjlig att urskilja i motljuset samtidigt som den anklagade (kanske är det Herr K?) avkläds och exponeras.

Även den direkta anföringen i dialogen för tankarna till förhörsrummet. Mr Jones säger något varpå en annan svarar. Det hela påminner om ett transkriberat förhörsprotokoll, befriat från känslor och nyanser:

You raise up your head
And you ask, ”Is this where it is?”
And somebody points at you and says
”It’s his”
And you say, ”What’s mine?”
And somebody else says, ”Where what is?”
And you say, ”Oh my God
Am I here all alone?”

Ballad of a Thin Man gjorde sin entré i Dylans repertoar via albumet Highway 61 revisted (1965) och inte helt överraskande har Mister Jones identitet allt sedan dess varit föremål för en hel del spekulation. I Karsten Jörgensens Bob Dylan Lexikon (2006) nämns bland annat journalisterna Max Jones och Jeffrey Jones - liksom artistkollegorna Brian Jones och Joan Baez - som möjliga förebilder.

Det frenetiska sökandet efter svaret på frågan om vem som egentligen döljer sig bakom Mister Jones är förstås ingenting annat än en avledningsmanöver. Sångens konsekventa du-tilltal förvandlar oss alla till Mister Jones och nervöst ser vi oss omkring för att se om vi hittar någon som kan ta vår plats.

Ett lönlöst projekt skall det visa sig. Ingen ersättare står att finna och värre ska det bli. Att även rollerna som subjekt och objekt är förhandlingsbara blir tydligt när lyssnaren plötsligt finner sig vara freakshowens huvudattraktion. Vem pekar egentligen finger mot vem?

You hand in your ticket
And you go watch the geek
Who immediately walks up to you
When he hears you speak
And says How does it feel
To be such a freak
And you say Impossible As he hands you a bone.

I den del av bokserien  33⅓ som behandlar Highway 61 Revisted  konstaterar den amerikanske skribenten Mark Polizotti (kanske mest känd som översättare av Patrick Modiano) att den klaustrofobiska känslan i Ballad of  a Thin Mans  till viss del går att förklara rent metriskt. Förutom den assonans som återkommer tre gånger per vers (till exempel  geek/speak/freak i versen ovan) så assonerar också samtliga versslut såväl med varandra som med Mister Jones själv (home/alone/bone/Jones).

Polizotti menar att denna struktur skapar en rundgång där lyssnaren hela tiden återkommer till samma punkt. Den låsta strukturen skulle, enligt Polizotti, också förklara varför Ballad of a Thin Man så sällan omarbetas när den spelas live.

Att allting är relativt är förstås en truism, men saken är den att låten visst har förändrats. Ta till exempel den version som man kan höra på Real Live (1984). Förutom några smärre avvikelser -som att en del verser har fått stryka på foten eller att en svajig surfgitarr stiger fram på klaviaturens bekostnad – så finns det en avgörande skillnad i sättet som sången framförs på. Det anklagande och hånfullt aggressiva tonfall som  hörs på albumversionen från 1965 känns nu mer som en kuliss -  en pose om man så vill. Det är uppenbart att det finns en tilltagande munterhet i botten och att denna munterhet när som helst kan bryta igenom fasaden av spelad motvilja.

Kanske har Dylan, under de nitton år som passerat mellan Highway 61 Revisted och Real Live, sjungit låten så många gånger att han till slut börjat ha en viss fördragsamhet med sin Mister Jones. Kanske är han till och med glad att se honom. Om han nu inte redan hade honom med sig vill säga.

Sigtuna Organic Ale och From A Buick 6

Sigtuna Organic Ale 3,5%

Sigtuna brygghus är ett litet bryggeri som profilerat sig genom att göra ekologisk öl. Det är nog ett smart drag då det för tankarna mer åt skäggiga, entreprenöriella hipsterkungar (Olof Skötkonung) än jetplan (Arlanda) och pennalism (läroverket). 

Sigtuna brygghus trekommafemma är hursomhelst en ale med fin bärnstensfärg. Skummet är snabbt med lite kläng. Doften är blommig med en aning honungsmelon. Sigtuna Organic Ale är lite stickigt kolsyrad men smaken är välhumlad och ganska söt. Om man är koncentrerad hittar man också en strimma apelsinzest. Beskan är bra och dröjer kvar en stund.


Organisk  är en adjektivisering av organ som i sin tur kommer från grekiskans órganon via latinets organum vilket kan översättas till "verktyg" eller "instrument". Vi kan således konstatera att organisk och orgel rent etymologisk är, om inte syskon, så åtminstone kusiner.

From A Buick 6

Den elektriska orgeln har använts inom jazz och gospel sedan 1950-talet men det är först i mitten av 1960-talet som den gör sitt intåg även i pop- och rockmusiken. I början domineras marknaden av Hammond men  när orgeln slår igenom på bred front hakar även företag som Wurlitzer och Farfisa på.

Orgeln i rockmusik är ett rätt klurigt kapitel. Så länge organisten använder instrumentet till riff och och melodislingor är det i regel inga problem, men när orgeln lägger en ackordmatta som bara ligger kvar blir ljudet - vilket har drag av både kyrkorgel och människoröst - som en sån där bild på en hare som också är en anka. Man lyssnar en stund och det låter sextiotals-groovy á la Monkees och Small Faces. Sedan lyssar man lite till och plötsligt tänker man på finlandsfärjor och Sten-Tures enmansorkester.

När man talar om Bob Dylan och orglar så är det svårt att komma runt Al Kooper. Enligt legenden var gitarristen Kooper så pass nällad att medverka på albumet Highway 61 Revisted (1965) att han ljög och sade att han kunde spela orgel. Sin debut som organist gör han på låten Like a Rolling Stone där han hela tiden ligger en åttondel efter resten av bandet för att på så sätt kunna höra vilket ackord han skall spela. Även om orgelslingan på Like A Rolling Stone är fantastisk så är det faktiskt inte Koopers bästa insats på skivan. Denna hittar man istället några spår senare på låten From A Buick 6 där Kooper spelar orgel på samma sätt som Bo Diddley spelar gitarr. Stycket är nästan osannolikt svängigt. Alla instrument bidrar med olika figurer och rytmer, men lyckas ändå driva låten åt samma håll. Det känns lite som det rullande golvet i lustiga huset där man obönhörligt snubblar framåt trots att golvtiljorna verkar röra sig åt lite olika håll.

Texten är en lek med bluestraditionens arketypiska kvinnobilder. Den trogna hustrun, den vårdande sjuksystern, den frälsande jungfrumodern liksom den svavelosande amazonen har här sammansmälts till ett konglomerat:

I got this graveyard woman, you know she keeps my kid
But my soulful mama you know she keeps me hid
She´s a junkyard angel and she always gives me bread
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Huruvida "the graveyard woman" och "the soulful mama"  är två olika kvinnor eller en och samma spelar ingen roll. Inte heller vem av dem (om ens någon) som är "the junkyard angel". Vi befinner oss i något slags libidinöst urtillstånd där allt kan ses som manifestationer av samma sak.

Well, when the pipeline gets broken and I´m lost on the river bridge
I´m cracked up on the highway and on the water´s edge
She comes down the thruway ready to sew me up with tread
Well, if I go down dyin, you know she bound to put a blanket on my bed.

Well, she don´t make me nervous, she don´t talk too much
She walks like Bo Diddley and she don´t need no crutch
She keeps this four-ten all loaded with lead
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Den rad som avslutar varje vers understryker de disparata pennstreck som kvinnoporträttet tecknas med. Är det berättarjagets sjuksäng som hon bäddar eller skall hon helt enkelt  dra lakanet över liket? Och varför? Bound to  kan ju här lika gärna betyda hon är skyldig att göra det som att hon är tvingad att göra det.

Well, you know I need a steam shovel mama to keep away the dead
I need a dump truck mama to unload my head
She brings me everything and more, and just like I said
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Om kvinnobilden är djupt rotad i bluesens mytmaterial så känns mannen i texten mer samtida. Visserligen finns det en lång tradition av bluesmän som romantiserar sitt egna utanförskap, men detta görs nästan alltid på ett sätt som låter lyssnaren förstå att det är det är mannens maskulinitet som försatt honom i den aktuella situationen. Sprit, kortspel och kjolstyg med andra ord. Men berättarjaget i From a Buick 6 är varken broke, wasted, down eller burned out utan påminner mer om männen i Russ Meyer-filmer som neurotiska och hjälplösa både hotas och räddas av livstörstande energiknippen med pansarbyster.