Bager's veteöl & Father of Night

 Bager's veteöl 3,5%

I Skånes hästmecka Flyinge ligger PAX brygghus. Folkobob har ett svagt minne av att ölet är uppkallat efter bryggeriets huskatt, men det kan också vara något han fantiserat ihop. Nåväl. En nyhet för i år är Bager´s - ett veteöl av amerikansk typ och resultatet av ett samarbete med gården Bagershill som odlar och förädlar Ölandsvete.

Ölet är bärnstensfärgat och nästan helt klart. Skummet är fast och sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doft av honung och aprikos. Ölet är smakstarkt med mycket syrliga bär och kryddig humlebeska. Maltigt avslut. Frisk kolsyra. Medellång eftersmak med ljust bröd och  torr halm.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad som menas med veteöl av "amerikansk typ"; de typiska tonerna av jäst och skumbanan som återfinns i tyska och belgiska vetöl saknas. Av etiketten framgår det inte hur stor del av malten som är korn respektive vete, men Bager´s drar mer åt en pale ale

Father of Night

Ett av mina starkaste - och tidigaste - teveminnen är ett avsnitt av Lilla huset på prärien i vilket familjen Ingalls veteskörd blir förstörd av ett skyfall. Tysta och spända väntar mamman och flickorna i köket medan pappan är ute inspekterar åkern. Så kommer han in.  Samlad men sammanbiten tar han av sig hatten (vill jag minnas) och konstaterar sedan lakoniskt att "the wheat is gone".

Wow! Mitt sjuåriga jag förbluffades över att han inte skrek, grät, svor och bar sig åt. Hur var det möjligt? Så här i efterhand förstår jag att Michael Landon - skådisen som i åtta år och 200 avsnitt spelade Charles Ingalls  -antagligen förberedde sig för sin roll genom att lyssna på Bob Dylans Father of Night från albumet  New Morning (1970), en hymn där allt, precis allt, vilar i guds händer.

Father of night, father of day

Father who taketh the darkness away

Father, who teacheth the bird to fly

Builder of rainbows up in the sky

Father of loneliness and pain

Father of love and Father of rain

Father of day, Father of night

Father of black, Father of white

Father, who build the mountain so high

Who shapeth the cloud up in the sky

Father of time, Father of dreams

Father, who turneth the rivers and streams

Father of grain, Father of wheat

Father of cold and Father of heat

Father of air and Father of trees

Who dwells in our hearts and our memories

Father of minutes, Father of days

Father of whom we most solemnly praise

Texten utgår från en bild av Gud som manlig konstruktör;  Han bygger regnbågar och berg, och igångsätter vattendrag. Men samtidigt som han vinnlägger sig om de små detaljerna - som att designa moln och lära fåglarna att flyga - verkar han vara en smula fjär i förhållande till det mänskliga.  Guden i Father of Night är inte en väg bort från "loneliness and pain" utan dess skapare. Visst konsteraras det att han "taketh the darkness away", men det ena framställs varken som bättre eller sämre än det andra.

Att  urmakarguden  i Father of Night känns en smula ålderdomlig kan bero på att låten från början var tänkt att ingå i dramatikern Archibald MacLeishs scenbearbetning av Stephen Vincent Benets novell The Devil and Daniel Webster, i vilken en bonde i 1800-taletsNew Hampshire säljer sin själ till Djävulen. 

I en artikel i New York Times (3/11:2020) skriver Adam Langer att  MacLeish var missnöjd med Dylans text och föreslog en alternativ text där Gud tecknades i än mörkare färger: "Father of night / Father of dread / Father of cold in the void overhead / Father of serpent under the stone / Father of fear in the dark alone".

I sina memoarer beskriver Dylan MacLeishs som den nya världens Yeats med "en regents utstrålning" men att det  under arbetets gång blir tydligt att deras perspektiv och världsuppfattningar är oförenliga. 

Samarbetet går  med andra ord  sådär och när pjäsen väl får premiär våren 1971 är det utan Dylans musik.

Att Father of Night ursprungligen skrevs för teatern kan även förklara varför den musikaliska kompositionen uppvisar drag av konstmusik i form av ett operainspirerat körparti och djärva växlingar mellan moll- och durskalor. Sången framförs i en livlig staccato som ligger ganska långt ifrån slutradens uppmaning om att "most solemnly praise".

Father of Night har aldrig framförts live. Kanske beror det på det lite aviga musikaliska formatet, kanske på att den gudsbild som målades upp snarare var Charles Ingalls än Bob Dylans.