Mariestads Julebrygd och The Boxer

Mariestads Julebrygd 3,5%

Så här i mellandagarna är det lätt att känna att julen börjar gå mot sitt slut. Men än är det för tidigt att kasta in tomteluvan. Utan vidare omsvep öppnar folkobob därför en Mariestads Julebrygd.

Färgen är djupt brunröd. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan särskilt mycket kläng. Lätt maltig doft. Kolsyran är i kraftigaste laget. Smaken är rund med bra balans mellan det beska och söta. Lite syrlig eftersmak med lite kaffe och äpple.

Namnet till trots bryggs ölet Mariestads inte längre i staden Mariestad utan på Spendrups anläggning i Grängesberg. Förutom ölmärket Mariestads så är Vänerns pärla förstås även intimt förknippad med den klimatsmarta förvaringslösningen Unicaboxen. Dessvärre har även tillverkningen av Unicaboxar upphört.

The Boxer

När Bryan Singers film X-men gick upp på biograferna sommaren år 2000 inleddes också den superhjälterenässans som än idag dominerar biografutbudet. Kritiker och filmvetare har ofta försökt förstå genrens dragningskraft genom att fokusera på den postmoderna människans stegrade behov av berättelser med tydliga gränser mellan gott och ont och rätt och fel. Förklaringen kan kanske stämma, men bara kanske. För egen del tror tror jag att de maskerade hjältarnas framgångar istället kan säga något om hur den senmoderna människan ständigt tvingas att skapa, bygga och växla mellan allt fler och allt mer komplexa identiteter.

Detta skulle i så fall också kunna förklara det ökade intresset för Bob Dylan, en artist vars hela karriär kan ses som en enda lång identitetslek (se till exempel Heinrich Detering och Stephen Scobie). Sett ur detta perspektiv kan det vara intressant att ta en närmare titt på en av de allra mest desavouerade låtarna i Bob Dylans digra katalog, nämligen den tolkning av Paul Simon och Art Garfunkels The Boxer som man hittar på albumet Self Portrait (1970).

Till att börja med kan vi konstatera att Simon och Garfunkels The Boxer  - till skillnad från de övriga pop- och countryklassikerna på skivan - fortfarande ligger på hitlistorna när Dylan går in i studion våren 1969. Detta väcker såklart en del frågor. Är det så att han helt enkelt diggar låten eller ska låtvalet ses som en slags metaironisk kommentar till fenomenet Simon and Garfunkel; en duo vars musik representerar just den typ av ultraharmonierande folkpop som Dylan ursprungligen reagerade mot? I Dylans händer blir The Boxer således ett prisma där flera identiteter bryts mot varandra.

I fem verser berättar en ung (?) man om hur han som pojke kommit till New York för att söka lyckan och sedan levt ett hårt liv bland luffare, daglönare och prostituerade. Asking only workman's wages / I come looking for a job / But I get no offers / just a come-on from the whores on seventh avenue /.  

Det är förstås lätt att dra paralleller till Dylans egna bakgrund. Eller kanske är det riktigare att tala om bakgrunder,  för det finns ju som bekant flera versioner. Alltifrån romantiserade versioner av verkligheten till rena påhitt och falsifikationer - inte sällan underblåsta av Dylan själv. Men även om man helt bortser från textens biografiska resonansbotten så tillför berättelsen  ändå en ny sida i  "identitetsprismat": Varje gång en berättelser framförs - oavsett om den läses eller sjunges - måste den ju också i någon mån gestaltas, och kanske gäller detta särskilt texter som har ett tydligt berättarjag. Det går inte att ducka - den person som framför texten måste för en stund bli jaget i sången.

När det gäller Dylans tolkning av The Boxer finns det dessutom två jag. Till ett lågmält countryackompanjemang sjunger han duett med sig själv. Om  nu duett är det rätta ordet. De två rösterna möts inte riktigt och ibland får man en känsla av att de snarare sjunger var för sig, som om de olika delarna av Dylan är oförmögna är mötas och sammansmälta.

I den tredje, avslutande versen ändras fokaliseringen till ett tredjepersonsperspektiv och den skrämde pojken har ersats av en ärrad boxare:

In the clearing stands a boxer
And a fighter by his trade
And he carries the reminders
Of ev'ry glove that laid him down
Or cut him till he cried out
In his anger and his shame
"I am leaving, I am leaving"
But the fighter still remains.... 

Det står klart att boxaren inte växt med framgångarna utan bara blivit bättre på att härda ut. Om även denna del av the Boxer finner gensvar hos Dylan är förstås omöjligt att säga, men det är tydligt att han vid sextiotalets slut gång på gång försöker göra upp med den begränsade roll som (delar av) hans publik  tilldelat honom.

I ett bortglömt forum i ett av internets alla dammiga vrår hävdar skribenten "Larry Geller" att de två rösterna i the boxer  ska förstås som att den gamle raspige folksångar-Dylan sjunger duett med den nye country crooner-Dylan. Kanske har han rätt men det är svårt -nästan omöjligt - att höra hur de två stämmorna egentligen låter. Man önskar förstås att The Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait (2013) hade innehållit ett par remastrade versioner där de två rösterna kunde höras var för sig, men tyvärr kringå albumet The Boxer helt.

Dylan har bara sjungit  The Boxer live vid sju tillfällen (samtliga gånger i september 1999). Jag har i skrivande stund inte hört någon inspelning från dessa konserter men det skulle utan tvekan  vara intressant att få reda på om Dylan sjöng den extra vers som Paul Simon ibland lägger till på sina konserter:

Now the years are rolling by me 
They are rockin' evenly
I am than I once was
And younger than I'll be
That's not unusual,
No, it isn't strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same 

Huruvida vår identitet utgörs av en oföränderlig kärna förtjänar förstås en fortsatt diskussion, men något säger mig att Bob Dylan varken vill eller behöver delta i den.

Three Hearts Julöl och Hark the Herald Angels Sing

Three Hearts Julöl 3,5%

Så ge mig trettio grader kallt / tomtar överallt / och en skog av gröna granar 

Utan att veta alltför mycket om Adolphson & Falks ölpreferenser så är det nog ett hyfsat säkert kort att duon skulle uppskatta etiketten till Three Hearts Julöl - en fulländad Jenny Nyström-pastisch, komplett med  skuggad frakturstil och snötyngd logotyp.

Svag doft av bröd. Skummet är frasigt och grovt utan kläng.  Färgen är mörkbrun, smaken maltig och sirapssöt med en ton av clementin och kanderade apelsinskal. Något stickig kolsyra. Bröd och kola i eftersmaken. Beskan är inte särskilt markerad, men den finns.

Three Hearts Julöl är verkligen i sötaste laget, men är man beredd på det så finns det en del att hämta. Ölet kan nog fungera både till Skånsk äggakaka (istället för svagdricka) och som ett snabbalternativ till mumma.

Hark the Herald Angels Sing

När Dylan julen 2009 ger ut julalbumet (och tillika välgörenhetsskivan) Christmas in the Heart är det många som först ser det hela som ett skämt. Ett ganska charmigt och oförargligt skämt förvisso, men likväl en kuriositet.

Men även om det  knappast är någon risk att Christmas in the Heart någonsin kommer att räknas in bland de stora Dylan-albumet, så finns det ingen anledning att för den sakens skull avfärda albumet helt och hållet. Med facit i hand kan Christmas in the Heart ses som en vägvisare som pekar såväl framåt som bakåt.

Ta till exempel Hark the Herald Angels Sing som - tillsammans med ett par andra spår på skivan -hyllar det nyfödda Jesusbarnet. För första gången på trettio år hör vi alltså en studioinspelning där Dylan lovsjunger Jesus. Visserligen har Hark the Herald Angels Sing - i likhet med de flesta hymner som skildrar Jesus födelse - sedan länge tömts på sitt innehåll genom att spelas sönder och samman i varuhus och på företagsjulbord, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att en så  textmedveten person som Dylan helt skulle kunna bortse från orden han sjunger.

Det textmässiga innehållet i en sång som Hark the Herald Angels Sing kan med andra ord (och med lite god vilja) ses som:
A) ... en ironisk kommentar av...
B) ... en temporär återgång till ....
                 ...eller...
C)... en vänskaplig uppgörelse med....
... de texter Dylan skapade under "gospelåren" 1979-81.

Om texten pekar bakåt mot det som varit, så pekar det musikaliska uttrycket snarare snett framåt. Låten är nämligen inget mindre än julevergreenens  mästarprov. Vad O helga natt är för Christer Sjögren och Peter Jöback var Hark! The Herald Angels sing för  Frank Sinatra och Nat King Cole.

Den 14 december 2017 publicerar DN en lista där  nöjesjournalisten Nicolas Ringskoog Ferradi- Noli utser årets bästa skivor. Så här skriver han om Triplicate:

Det största som har hänt Bob Dylan de senaste åren är inte Nobelpriset utan att han har räddat "the great American songbook" från ytlighetens och retrokitchens klor. I år kulminerade projektet med detta korta trippelalbum. Aldrig tidigare har han ansträngt sig så mycket för att sjunga vackert...

Det skulle i så fall vara på Hark the Herald Angels Sing. När man hör Dylan leverera texten tänker man osökt på hur en cowboy i någon gammal westernfilm rider in en häst. Dylan angriper texten, betvingar den och gör den till sin egen. Det är bitvis svajigt, men aldrig osäkert.

Dylan använder samma upplägg som Frank Sinatra gör på albumet A Jolly Christmas from Frank Sinatra (1957). Enbart den första versen sjungs, men denna upprepas å andra sidan två gånger. Precis som hos Sinatra kommer en kvinnokör in i mitten och sjunger en halv vers. Hos Sinatra låter kören just som de upphöjda, könlösa varelser texten handlar om medan den i Dylans version snarare för tankarna till en lockande girl-group av Phil Spector-typ. När Dylan återvänder för att sjunga slutet får man intrycket av en gammal  andlig patriark som förgäves (?) försöker driva iväg de hotande frestelserna.

Kontrasten förstärks ytterligare av det musikaliska arrangemanget. När Dylan sjunger utgörs kompet av ett strängt hamrande piano med påtaglig missionshuskänsla. När kören  sjunger får ackompanjeras de av ett sockersött klockspel; Phil Spector igen med andra ord.

Sex år  efter  det att Christmas in the Heart (och Hark the Angels Sing) spelats in påbörjar Dylan ett mer systematiskt utforskande av jazzschlagern från 1900-talets första hälft. Kanske skulle detta projekt aldrig blivit av om det inte vore för Christmas in the Heart.

Reinbeer Bulldog och Quinn the Eskimo

Reinbeer Bulldog 3,5%

folkobob fortsätter oförtrutet att gå igenom julölen. Närmast i tur står Reinbeer Bulldog - en session IPA från Gotlands Bryggeri.

Färgen är klar och mörkt rödbrun. Doft av torkad frukt och aprikos. Skummet är fast och långvarigt och lämnar rester på glasets insida. Behaglig kolsyra och bra humlebeska. Värt att notera är att såväl munkänsla som smak blir aningen tunn och och vattnig om ölet dricks kylskåpskallt (8℃). Reinbeer Bulldog vinner därför en hel del på att värmas lite (10-12℃) då den därigenom blir både kryddigare och fylligare. I jämförelse med den typiska jultrekommafemman av mörk lager-typ så saknar Reinbeer Bulldog den där söta sirapstonen som lätt blir en smula kvalmig. Bra.

Etiketten pryds av en bulldog, utklädd till -får man förmoda- Rudolf med röda mulen; en karaktär som skapades av barnboksförfattaren Rober L. May 1939 och som sedan succesivt inlemmats i det amerikanska jultomte-narrativet. Enligt denna pseudomytologi håller jultomten till på Nordpolen tillsammans med en armé av nissar vilka tillverkar leksaker som sedan körs ut i en släde dragen av renar.

Varifrån nissarna rekryteras är höljt i dunkel även om det finns en hel del arktiska folk att välja mellan; inuiter, tjuktjer och grönländare bara för att nämna några. Med sedvanlig antropologisk fingertoppskänsla passar folkobob på att upplysa läsekretsen om att ordet eskimå - som beteckning för en person tillhörande en eskimåspråkstalande grupp - bör undvikas.

Quinn the Eskimo 

Den irländske litteraturkritikern Vivian Mercier (1919-1989) har gått till historien genom sin minst sagt kärnfulla recension av Samuel Becketts absurdistiska drama  I väntan på Godot:

 "A play in wich nothings happens...Twice".

Det samma kan till viss del sägas även om Bob Dylans Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn). Men bara nästan, för till skillnad från I väntan på Godot - där ingen verkar veta  vad som ska ske när Godot väl kommer - så är sångjaget i Quinn the Eskimo desto tydligare: Quinns ankomst kommer att innebära en avsevärd förändring till det bättre för människorna

Ev'rybody's building the ships and the boats

Some are building monuments

Others, jotting down notes

Ev'rybody's in despair

Ev'ry girl and boy

But when Quinn the Eskimo gets here

Ev'rybody's gonna jump for joy

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Men även om Quinn the Eskimo beskriver vad som skall hända så  lämnas  frågorna hur och varför därhän. Människorna i sången verkar ju i allt väsentligt leva fullgoda liv. De bygger skepp, reser monument och skapar kultur (även om det senare förminskas en smula av formuleringen  "jotting down notes"). Ändock befinner de sig alla "in despair". Hur kan detta förstås?

Kanske har den frenetiska verksamheten i själva verket uppstått ur missnöje och livsleda. Skeppen byggs för att kunna ta sig någon annanstans och monumenten -vare sig det nu är statyer eller höghus- är enbart fåfänga försök att skapa ordning och beständighet i en kaotisk  värld. I ljuset av detta blir förstås all litteratur - oavsett om det är Ferrante eller Shakespeare - ingenting annat än just "jotted down notes".

I den tredje versen stiger berättarjaget fram för att berätta om sig själv. Han hävdar att han -med vissa undantag- är som de flesta, men vad detta egentligen innebär är omöjligt att säga då beskrivningen görs med hjälp av hemmasnickrade idiomatiska uttryck:

I like to do just like the rest, I like my sugar sweet

But guarding fumes and making haste

It ain´t my cup of meat

Ev'rybody's 'neath the trees

Feeding pigeons on a limb

But when Quinn the Eskimo gets here

All the pigeons gonna run to him

Come all without, come all within

You'll not see nothing like the mighty Quinn

Bilden av att människorna som väntar på  Quinn the Eskimo trots allt  har det ganska bra bekräftas ytterligare i denna andra vers. Duvor äter ur händerna på dem och det enda som hotar idyllen är faktiskt Quinn själv. But when Quinn the Eskimo gets here / All the pigeons gonna run to him.  Det är inte utan att man börjar tänka på Franciskus av Assisi som ju brukade  predika för fåglarna. Dock är det mig obekant huruvida den helige Franciskus någonsin lurade bort fåglarna från sina bröder och systrar.

Av alla de hundratal låtar som Bob Dylan spelar in i tillsammans med The Band  i källaren 1967 så är Quinn the Eskimo antagligen den allra mest kända; detta trots att inspelningen inte ges ut officiellt förrän 1992 (även om en liveupptagning från Isle of Wight konserten finns med på Selfportrait). Istället vilar Quinn the Eskimo's berömmelse på den engelska popgruppen Manfred Manns version - The Mighty Quinn-  från 1968.

Kontrasten mellan Mannfred Manns The Mighty Quinn och  Bob Dylan och the Bands Quinn the Eskimo är slående: Mannfred Manns framförande är energiskt , nästan Hare Krishna-extatiskt och med Klaus Voormanns flöjt som en pastoral accent.  Dylan and the Bands inspelning är i jämförelse betydligt mer återhållen. Låten inleds lite försiktigt vacklande och efter en stund kommer sången in, lågmäld och en aning släpande. Dylan röst uttrycker tvekan snarare än förundran. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.

Och kanske är det precis just så det ligger till. I bookleten till Biograph-boxen återges ett citat där Dylan kommenterar Quinn the Eskimo: "I don't know what it was about. I guess it was some kind of a nursery rhyme." 

Dylan är förstås i gott sällskap. Inte heller lyssnaren förstår vad Quinn the Eskimo handlar om. Mer än att den ger uttryck för en allmänmänsklig känsla av att allt kunde vara bättre och att den som skall göra't helst ska vara någon annan än en själv.

Nils Oscar Winterbrygd och Arthur McBride

Nils Oscar Winterbrygd 3,5%

När detta skrivs står andra advent för dörren. Det är således hög tid att ta sig an julölen. Först ut är Nils Oscars brown ale Winterbrygd. 

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Doften är förhållandevis svag med lite russin och prickig korv. Skummet är tätt och stabilt utan att skjuta i höjden. Behaglig kolsyra. Det är mycket bröd och beska i smaken. En skiva danskt rågbröd flimrar förbi min inre syn. Kanske har den sovlats med den ovan nämnda korven då det finns en lite "fet" och rökig ton i den långa eftersmaken. Rekommenderas.

Arthur McBride

En sång som utspelar sig under julen brukar så småningom - på gott och ont - bli till just en julsång. Men ingen regel utan undantag; ta till exempel folksången Arthur McBride som skildrar hur  två  kusiner en juldagsmorning rådbråkar några engelska militärer som försökt värva dem till armén.

Till en början är dock stämningen god och de både sällskapen utbyter artighetsfraser:  

"Good morning, good morning", the sergeant he cried.

"And the same to you gentlemen", we did reply
Intending no harm but meant to pass by
For it bein' on Christmas mornin'

Det hela utvecklar sig snart en ny riktning när den engelska sergeanten - i bästa bilhandlarstil- försöker sälja in  en tillvaro i drottningens tjänst:

"For a soldier, he leads a very fine life,
And he always is blessed with a charming young wife
And he pays all his debts without sorrow or strife
And he always lives pleasant and charming

And a soldier he always is decent and clean
In the finest of clothing he's constantly seen
While other poor fellows go dirty and mean
And sup on thin gruel in the morning"

Kusinerna betackar sig ("And although that we´re single and free / We take great delight in our own company") vilket inte faller i god jord ("Oh no", says the segeant, "I´ll have no such chat / And neither will i take it from  snappy young brats); varpå det hela övergår i handgripligheter:

And we havin' no money, paid them off in cracks.
We paid no respect to their bloody backs,
And we lathered them there like a pair of wet sacks
And left them for dead in the morning.
               
 Arthur McBride har en lång historia. Sången sjungs både på Irland och i Skottland under 1800-talets första hälft men får sin största spridning i Paul Brady och Andy Irvins version (inspelad och utgiven 1976). Det är också denna som ligger till grund för Dylans tolkning på  Good As I Been to You - det första av två akustiska album med folksånger som Dylan spelar in i sin hemmastudio 1992-93.

Frågan om varför Bob Dylan år 1992 dammar av just Arthur McBride inbjuder förstås både till spekulation och Ad Hoc-resonemang. Med detta sagt kan vi ändå  konstatera följande:

För det första: Arthur McBride  utgör en diskret kommentar till den nymornade krigschauvinism som följde i spåren av Operation Desert storm 1991. Men till skillnad från sånger som beskriver krigets konsekvenser (till exempel Bob Dylans egna John Brown eller Eric Bogles The Band Played Waltzing Matilda)  - vilka ofta andas en uppgiven pessimism - är skildringarna av värvningsförsök (såsom Almanac Singers Billy Boy och Phil Ochs Draft Dodger Rag) istället humoristiska och öppet antiauktoritära; ett förhållningssätt som kanske även ligger nära Dylans eget.

Den raljerande humorn i dessa antivärvningssånger verkar i sin tur vara framsprungen ur den dramaturgiska premissen i sig: Civilisten befinner sig  på hemmaplan och därmed i ett överläge gentemot den uniformerade rekryteraren. Den senare har inget av värde att erbjuda vilket gör att han själv -och i förlängningen det militärindustriella komplex som han representerar - kan kläs av och förlöjligas.

För det andra:  Arthur McBride har en struktur  där slutet av varje rad assonerar enligt  modellen AAAB CCCB varav B:et alltid är ett ing-ljud. Formen är som klippt och skuren för Dylan som ju är mästaren på att få ord och stavelser att haka fast i varandra.

Att ArthurMcBrides sockersöta melodi dessutom kontrasterar fantastiskt fint med Dylans "velvet barbwire voice" är bara grädden på det proverbiala moset.

La Bella Lola och Spanish is the Loving Tongue (piano version)

La Bella Lola 3,5%

I somras skrev folkobob att San Miguel var den enda spanska trekommafemman som fanns att tillgå i Sverige. Om detta stämde då så stämmer det icke längre. Tack vare Bottl3.5hop's samarbete med ICA-koncernen kan man numera köpa veteölet La Bella Donna i de flesta välsorterade ICA-affärer.

Själva flaskan ser mer än lovligt inbjudande ut med en trevlig rondör som signalerar portvinsbutelj. Dock är La Bella Lola raka motsatsen till portvinets mörka intensitet; ölet är nämligen ljust gult (nästan helt klart) och doftar av både tropisk frukt och smågodis. Skummet är varken till nöje eller besvär. Det finns toner av såväl grapefrukt som ljust bröd. Men trots att beskan inte är särskilt stor känns den ändå lite bitig då kroppen i övrigt är ganska tunn. Kolsyran är något påträngande och gör att men La Bella Donna - den diskreta portvinsestetiken till trots-känns lite som en spritsig sommardrink så här i när hösten övergår i vinter.

La Bella Lola tillverkas av det spanienbaserade bryggeriet Barcelona Beer Company som själva kallar ölstilen för Mediterranean Blonde Ale

Spanish is the Loving Tongue (piano version)

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, [...] it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us.

Antagligen är Charles Dickens inledning till Tale of two Cities från 1890 den mest  träffande beskrivning av Dylanåret 1970 som någonsin formulerats. Det har snart gått tre år sedan det lågmälda mästerverket John Wesly Harding  samtidigt som skämtet, provokationen och mobboffret Self Portrait ligger rykande färsk på skivdiskarna. Ännu är det flera år kvar till återföreningsturnén med the Band och till album som Desire och Blood on the Tracks.

Sommaren 1970 måste det onekligen ha känts som om de feta åren var förbi. Föga visste publiken att inspelningen av Self Portrait genererat en skatt av outtakes som ska komma att samla damm ända till 2013 då  Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait ser dagens ljus. Bland pärlorna i samlingen märks en akustisk  pianoversion av Spanish Is the Loving Tongue (en låt som i och för sig redan getts ut, men då gömd på baksidan av singeln Watching the River Flow)

Låten passar hursomhelst Dylan som hand i handske. Spanish is the Loving Tongue är ett tillsynes outslitligt folk- och countryörhänge som bygger på en tonsatt dikt av vildmarkspoeten Charles Badger Clark.  Texten utforskar en olycklig kärleksrelation där konsekvenserna av "a gambling fight" separerar en mexikanska och en amerikan.

I sin helhet lyder texten som följer:

Spanish is the lovin' tongue

Soft as music light as spray

It was a girl I learned it from

Living down Sonora way

I don´t look much like a lover

Still I hear her love words over

Mostly when I'm all alone

"Mi amor, mi corazon"

On the nights that I would ride

She would listen for my spurs

Throw that big door open wide

Raise those laughing eyes of her

Oh how night would go a-flyin'

All too soon I'd hear her sighin'

In her sweet and quiet tone:

"Mi amor, mi corazon"

Haven't seen her since that night

I can't cross the line you know

They want me for a gambling fight

Like as none its better so

Still I always kind of missed her

Since that last sad  night I kissed her

Left her heart I broke my own

"Adios, mi corazon"

Dylan sjunger avslappnat och innerligt, långt ifrån det nasala och lite spelade tonfall man kommit att förknippa med Self Portrait. Att pianot ibland sackar understryker  känslan av spontanitet, och tillsammans med sången bidrar ackompanjemanget till att bekräfta en diegetisk situation där ett berättarjag ärligt och utan omsvep redogör för ett känslomässigt trauma som sakta men säkert blivit till en identitetsskapande del av honom själv.

En radikalt annorlunda version av Spanish is the Loving Kind hittar man på Dylan (1973) - albumet som Columbia ger ut när Dylan byter skivbolag till Asylum. En del ser Dylan som en cynisk cash-in, andra som en slags hämndaktion från Columbias sida. Kanske utesluter det ena inte det andra.  På albumet - vilket  består av en hoper ratade outtakes från Self Portrait - hittar man en kitschig, men också ganska rolig version av Spanish Is the Loving Tongue, komplett med mariachigitarr och kvinnokörer. (Den intresserade hänvisas till Spotifyspelaren här intill.)

Oavsett vilken version man lyssnar på så förmedlar slutraden "Adios, mi Corazon"  en fascinerande mångtydighet som gör att kärlekshistorien trots allt inte känns som ett helt avslutat kapitel. Är det hon som som säger farväl till honom, han som säger farväl till henne eller berättarjaget som säger farväl till sitt egna hjärta; smärtsamt medveten om att han aldrig mer kommer att älska någon annan igen? Den senare tolkningen är kanske den mest kongeniala; genom att låta berättarjaget uttala den fras som kvinnan dittills sagt  antyder man elegant hur han gjort kvinnan till en del av sitt egna jag.

En fråga som infinner sig när man hör Bob Dylan tsjunga Spanish is the Loving Tongue är förstås om han själv behärskar detta kärlekens språk? Den brittiske språk- och kulturvetaren  Christopher Rollason ger i sin artikel "Solo Soy un Guitarista: Bob Dylan in the Spanish-Speaking World" (i Oral Tradition #22/1 2001) flera exempel på hur Dylan använder Spanska uttryck i sina texter. Rollason konstaterar inledningsvis att Dylan tvivelsutan verkar vara intresserad av den spansktalande världen och att den spansktalande världen i sin tur intresserar sig för Dylan. Därefter tar Rollason upp Dylans bok Tarantula där han hittat 26 spanska fraser, varav flera utgörs av slangspråk och idiomatiska uttryck vilka kräver mycket goda kunskaper i mexikansk spanska. Rollason spekulerar i om Dylan tagit hjälp av en spansktalande person men ger inget definitivt svar.

I prosadikten My Life in Stolen Moments (1962) hävdar Dylan själv att han var en fena på spanska i skolan. Pero si eso realmente es verdad nadie puede saber.  (Men om detta verkligen är sant kan ingen gärna veta.)

Mikkeller Sally Monroe och Just Like A Woman (live version 1966)

Mikkeller Sally Monroe 3,5%

Mikkeller är ett danskt bryggeri som numera även är ett bränneri och ett internationellt barkoncept. Företaget var tidiga med att använda nomadbryggandet som en del sin urbana och kosmopolitiska varumärkesprofil. Till exempel bryggs deras glutenfria Pale Ale Sally Monroe i Belgien.

Till att börja med kan folkobob informera om att Sally Monroe bjuder på en rejäl skumfontän vid öppnandet. Antingen är detta precis vad man ska förvänta sig av glutenfria vete-ale från Belgien eller så var det något skumt (ordvits) med de två burkar jag fick med mig från Möllans Folkis. folkobob vill dock understryka att  burkarna varken var frusna, kantstötta eller gamla (bäst före datum (2018-05-30 för båda). Nåväl. När folkobob rengjort köket och  burkarna slutat skumma konstaterades följande:

Sally Monroe är bärnstensfärgat och inte helt klart. Svag doft av skumgodis (ingen ordvits). Skummet (i glaset) är tätt och segt med rejält kläng. Ölet smakar friskt med toner av citrus, örter och nysågad furu. Rejäl och ganska torr humlebeska. Beskan dröjer sig sedan kvar i eftersmaken där den får sällskap av ljust bröd och mjöl.

Just Like a Woman

Samma år som Marilyn Monroe hittas död i sitt hem 1962 gör New York-konstnären Andy Warhol en serie screentryck utifrån ett porträtt av stjärnan. Warhol återvänder till Monroemotivet flera gånger under sextiotalet  - sista gången 1967.

Det är ett minst sagt illustrativt sammanträffande att Warhols Monroe-svit precis ramar in Bob Dylans dynamiska sextiotalsår. I boken Det är inte mig ni söker (ICA bokförlag 2013) viker rockjournalisten David Dalton kapitlet "Godzilla mot Mothra" åt relationen mellan Bob Dylan och Andy Warhol. Den bild som Dalton tecknar av de två popkulturella giganterna är inte särskilt smickrande: Båda två försöker stärka sina egna coolhetsaktier på bekostnad av den andre och deras samröre verkar mest bestå av ett ganska barnsligt socialt spel med fotomodellen Edie Sedgwick i centrum. Sedgwick - som är en lite kantstött figur i Warhols entourage - attraheras av Dylan och antagligen är intresset ömsesidigt. Åtminstone för en tid. Mot slutet av sextiotalet accelererar Sedgwicks drogmissbruk och hon dör 1971, endast 28 år gammal.

Även om Dylan själv sällan talar om sina inspirationskällor så är det en hyfsat vedertaget uppfattning är att låten Just Like a Woman har någon slags koppling till Edie Sedgwick. I texten skildrar sångjaget ett vuxet barn vars band och rosetter först nyligen "have fallen from her curls":

Nobody feels any pain

Tonight as I stand inside the rain

Everybody knows

That Baby's got new clothes

But lately I see her ribbons and her bows

Have fallen from her curls

Det som den första versen antyder - att man aldrig helt kan frigöra sig från sitt inre barn - proklamerar sedan refrängen mer explicit:

She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

När man diskuterar Dylan ur ett genusperspektiv brukar Just Like a Woman av olika anledningar tas upp som exempel på misogyni. Ett av skälen är förstås att låten ingår i en rocklyrisk tradition där män romantiserar psykiskt sköra kvinnor med ett psykosocialt utanförskap (andra exempel skulle kunna vara Joy Division's Shes Lost Control, Ramones' She Talks to Rainbows eller Hellacopter's Baby Borderline).

I den andra versen framgår det att Baby - i likhet med Edie Sedgwick - både använder pärlsmycken och amfetamin:

Queen Mary, she's my friend
Yes, I believe I'll go see her again
Nobody has to guess
The Baby can't be blessed
Till she sees finally that she's like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls

En annan anledning till att Just Like a Woman hamnar i giftskåpet är adverbet just. Att kvinnan i texten "makes love just like a woman" implicerar att det finns en uttalad och specifik kvinnlighet att förhålla sig till. Refrängen ses med andra ord som ett uttryck för ett normerande kvinnoideal vilket i sin tur står i direkt motsättning till dagens strävan efter ett mer mångfasetterat och dynamiskt könsuttryck.

Efter de två första verserna kommer dock ett stick där styrkeförhållandena kastas om. Det är nu sångjaget som är den svage och utlämnade - även om desperationen och utsattheten till viss dels maskeras av ett lekfullt rimmande (first-thirst-curse-hurst-worse):


It was raining from the first
And I was dying there of thirst
So I came in here
And your long-time curse hurts
But what's worseIs this pain in here
I can't stay in here
Ain't it clear that - 

I den sista versen ändras rollerna igen. För första gången beskriver sångjaget sig själv och kvinnan utifrån ett "oss" och ett "vi". Samtidigt vädjar han till kvinnan att hon inte ska låtsas om att de har haft ett gemensamt förflutet.

I just can't fit

Yes, I believe it's time for us to quit

When we meet again

Introduced as friends

Please don't let on that you knew me when

I was hungry and it was your world

Det går nästan att skymta en slags sadomasochistisk maktlek mellan raderna. Vem är det nu som befinner sig i överläge; han som inte längre är i behov av henne, eller hon som när som helst kan avslöja honom? I den  sista refrängen vänder sig sångjaget för för första gången direkt till kvinnan. Kanske kan det ses som ett uttryck för att de nu befinner sig på en jämställd nivå. Men frågan kvarstår: Vem är det som har stigit och vem är det som har sjunkit?

You fake just like a awoman, yes, you do

You make love just like a woman, yes, you do

And you ache just like a woman

But you break just like a little girl

Genom åren har Dylan sjungit Just like a Woman  på en mängd olika sätt. Ibland har han låtit syrlig och anklagande, andra gånger arg och förorättad. I den version som man kan höra på Bootleg series vol 4 - Bob Dylan Live 1966 framförs texten på ett sätt som lättast låter sig beskrivas som ömt. Det börjar med några trevande gitarrackord; efter en stund kommer sången in, försiktigt och smekande. Det är som om Dylan vill försäkra kvinnan om att han sett både det starka och vackra liksom det svaga och patetiska men att allt är okej oavsett. Sångens sista femtedel domineras av ett munspel som spelas högt upp på den obrutna durskalan. De gälla tonerna kontrasterar mot röstens mjukhet, men lyfter samtidigt fram det sköra och ömtåliga.

Om vi för en stund leker med tanken att Just Like a Woman inte bara inspirerats av Edie Sedgwick utan även handlar om henne så kan texten ses som en skildring av den hudlöshet som finns bakom offentlighetens persona. Om Edie Sedgwick hade varit trubadur istället för fotomodell hade det kanske också funnits en Just Like a Woman om Bob Dylan - och förhoppningsvis hade hon då också sjungit den lika varsamt. Åtminstone någon gång ibland.

Terminal Pale Ale och When I Paint My Masterpiece

Terminal Pale Ale 3,5%

Terminal Pale Ale är ett  öl som tillverkas av det italienska bryggeriet Brewfist och importeras av det Stockholmsbaserade företaget Original Brands. Terminal Pale Ale ingår bland de fem öl som ICA säljer med hjälp av Bottl3 5hop så det är med andra ord möjligt att köpa Terminal Pale Ale i stort sett varje välsorterad  ICA-butik. Varför ICA inte kan köpa öl av Original Brands direkt förstår jag inte riktigt, men jag antar att samarbetet är resultatet av något slags juridiskt finlir som ligger utanför folkobobs enkla kommunalarbetarhorisont.

Färgen är ljust gul är och nästan helt klar. Doften är fruktig med en dragning åt det det tropiska hållet. Skummet är varken kraftigt eller långvarigt och utan särskild stark vidhäftningsförmåga. Kolsyran är något stickig, men i övrigt finns det inte mycket att anmärka på. Terminal Pale Ale är smakrikt, både med avseende på komplexitet och smakstyrka med ljusa brödtoner och bra beska. Munkänslan är aningen simmig. Lång eftersmak med en hel del en hel del frukt, dock utan att blir kvalmigt.

Terminal Pale Ale har dessutom en trevlig etikett med lite serietidningsstuk på vilken vi ser en resenär skärskådar en flygbiljett i en transithall.

When I Paint My Masterpiece

Sedan starten 2016 har folkobob ibland tvingats göra en del långsökta passningar för att kunna para ihop en Dylanlåt med en trekommafemma. Men inte nu. Otroligt nog finns en Dylanlåt som med nästan kuslig precision passar ihop med italienska flygplatsterminaler. I When I Paint my Masterpiece  får vi nämligen följa en konstnärs odyssé - från gatorna i Rom till flygplatsen i Bryssel.  Låten  spelas in våren 1971 men ges ut officiellt först ett halvår senare på samlingsalbumet More Bob Dylan Greatest Hits.

Den resa som beskrivs i When I paint my masterpiece är inte enbart geografisk; tillsammans med sångjaget rör vi oss bakåt i tiden. Vi börjar vid Spanska trappan - en populärkulturell och filmhistorisk referenspunkt som återfinns i både Rossellinis Rom öppen stad (1945) och Weylers Prinsessa på vift (1953). Därefter förs lyssnaren tillbaka till renässansen (och hotellet) med hjälp av  "Botticelli's niece", en kvinna som i sången verkar agera både  musa och sängkamrat:

Oh, the streets of Rome are filled with rubble

Ancient footprints are everywhere
You can almost think that you´re seein´ double
On a cold, dark night on the Spanish Stairs
Got to hurry on back up to my hotel room
Where I´ve got me a date with Botticelli's niece
She promised that she'd be right there with me
When I paint my masterpiece

I andra versen fortsätter tidsresan - nu hela vägen tillbaka till Coloseum och antikens Rom. Till skillnad från den föregående versen - som skildrade upplevelser i ett verkligt och konkret Rom - utspelar sig  denna vers snarare i ett slags inre, symboltyngt landskap där sångjaget plågas av metaforiska lejon och undflyende minnen:

Oh, the hours that I've spent Inside the Coliseum
Dodging lions and wastin' time
Oh, those mighty kings of the jungle, I could hardly stand to see 'em
Yes, it sure has been a long, hard climb
Train wheels running' through the back of my memory
As the daylight hours do increase.
Someday, everything is gonna be smoth like a rhapsody
When I paint my masterpiece

Utan tvekan ligger en biografisk tolkning nära till hands när man närmar sig When I Paint My Masterpiece. Låten tillkommer under en tid när Dylan upplever en känsla av konstnärlig stagnation. I jämförelse med den nästintill ofattbara produktivitet under åren 1965-67 så framstår det tidiga sjuttiotalet i det närmaste som en öken. I Sean Wilentz bok Bob Dylan in America (Vintage 2011) återges ett illustrativt citat ur en intervju  där Dylan kommenterar denna period: "It´s like I had amnesia all of a sudden... I couldn´t learn what I had been able to do naturally"

Dylans skaparkris återspeglas i viss mån också i det musikaliska uttrycket; även om det hela utan tvekan låter typiskt Dylan så låter det märkligt nog också rätt mycket som ett avslappnat Rolling Stones utan blåssektion. Jämför till exempel Dylans sätt att framföra texten i When I Paint my Masterpiece med Jaggers frasering i Honky Tonk Women (!).

Om de två inledande verserna behandlar olika delar av den konstnärliga skapandeprocessen (till exempel inspiration och introspektion) så fokuserar den avslutande versen istället på de materiella sidorna av detta konstnärskap. En brokig skara bestående av präster, unga flickor och journalister möter sångjaget på flygplatsen i Bryssel:

I left Rome and landed in Brussels
With a picture of  a tall oak tree by my side
Clergymen in uniform and young girls pullin' muscles
Everyone was there but nobody tried to hide
Newspapermen eating candy
Had to be held down by big police
Someday, everything is gonna be diff'rent
When I paint my masterpiece

Enligt Clinton Heylin alluderar bilden av eken på en historia om en konstnär som ägnade sitt liv åt att måla samma träd; något som i sin tur skulle vara motsatsen till Dylans ständiga utforskande av nya uttryck och identiteter. Trots ett idogt sökande har folkobob inte kunnat hitta historien om ekmålaren. Däremot ledde letandet fram till en gammal zenkoan om ett ekträd:

En munk ställde en dag följande fråga till zenmästaren Jōshū: "Vad är  meningen men med att Bodidarman från väst kommer på besök?". Zenmästaren Jōshū svarade lugnt: "Ekträdet framför klostret". Ridå.

I den mån en koan nu överhuvudtaget går att tolka, kan ovanstående historia ses som en bild av hur svaren på de verkligt svåra frågorna finns i den vardag som omger oss.  Det stora förstås genom det lilla och  detta lilla finns rakt framför oss. Typ.

Att  bilden av eken i When I Paint My Mastepiece skulle syfta på en zenkoan  är förstås mer än lovligt  långsökt. Oaktat detta inbjuder ändå själva möjligheten till följande, högst hyptetiska, fråga: Om Dylan (mot förmodan) skulle ta del av historian om zenmästare Jōshū och ekträdet: Skulle han då se sig som Bodidarman - den religiösa patriark som de troende söker upplysning från (trots att svaret finns inom dem själva) - eller munken (som står på tröskeln till en insikt om att det han sökt hela tiden funnits rakt framför honom)?

Det är förstås en  zenparadox i sig att det ens kan finnas en låt som handlar om svårigheten att komponera låtar - särskilt när denna låt sjungs av Bob Dylan. Våren 1971 skulle de flesta antagligen säga att han redan skapat sitt mästerverk flera gånger om. Om några år ska han spela in albumet Blood on the Tracks, ett album som många ser som just Mästerverket.  Det bör dock noteras att Dylan själv fortsatte sjunga When I Paint My Masterpiece (senast i Italien sommaren 2011) och man kan förstås bara spekulera i om han fortfarande väntar på det egentliga mästerverket.

Arabicaporter och One More Cup of Coffee (Valley Below)

Arabicaporter 3,5%

Arabicaporter är en porter med kaffetillsats (0,9% enligt etiketten) som tillverkas av det italienska bryggeriet Birrificio Grado Plato. folkobobs exemplar är köpt på Möllans folkis i Malmö, men det går nog att köpa på fler ställen.

Färgen är mörkt brun, nästan svart. Skummet är beigt och klängigt men inte särskilt fast. Doften är lite rökig (men ännu inget kaffe). Dock hittar man lite kaffe i smaken, tillsammans med prickig korv och söta toner av chokladkola. Arabicaporter har en ganska liten kropp för att vara porter. Beskan är varken markerad eller långvarig. Lite bröd och mjöl i eftersmaken

Då kallnat kaffe är bland det äckligaste man kan dricka så var jag i ärlighetens namn en smula skeptisk till Arabicaporter. Så illa är det dock inte. Tvärtom faktiskt. Ölet är en lättdrucken porter, med en aning kaffe. Ungefär som det var tänkt antar jag.

One More Cup of Coffee (Valley Below)

En fråga som pockar på svar är hur ofta det amerikanska kaffeföretaget Maxwell House hör av sig till Bob Dylan för att köpslå om rättigheterna till One More Cup of Coffee (Valle Below) från albumet Desire (1976). Jag gissar på så gott som dagligen; låten skulle nämligen passa perfekt till den typ av larger than life-reklam som man möter när det ska krängas bilar, öl och.... kaffe.

I tre verser berättar sångjaget om en kvinna och hennes familj. Vilken relation sångjaget egentligen har (eller haft) till kvinnan sägs aldrig, men man förstår att det känslomässiga utbytet knappast är reciprokt:

Your breath is sweet
your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don´t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

I den andra versen introduceras kvinnans far samtidigt som presentationen av dottern fördjupas.  Vi får också reda på att fadern lärt henne både det ena och det andra:

Your daddy he´s an outlaw 
And a wanderer by trade
He´ll teach you how to pick and choose
And how to throw the blade
He oversees his kingdom
So no stranger does intrude
His voice it trembles as he calls out
For another plate of food

Även om texten mejslar ut en en högst levande och märgfull  bild av den laglöse patriarken så förblir flera viktiga frågor obesvarade: Är han en allierad eller en antagonist till sångjaget? Är det välbevakade kungariket ett uttryck för verklig makt eller en ironisk metafor för att beskriva en småaktig hustyrann?

I den tredje och avslutande versen återvänder vi till kvinnan vars övernaturliga förmågor nu indirekt  beskrivs via mamman och systern:

Your sister sees the future
Like your mama and yourself
You´ve never learned to read or write
There´s no books upon your shelf
And your pleasure knows no limits
Your voice is like a meadowlark
But your heart is like an ocean
Mysterious and dark.

Varje vers följs av en refräng - unisont framsjungen tillsammans med Emmylou Harris. De två rösterna skapar en intressant tvetydighet. Vem är det egentligen som är på väg bort från vem?

One more cup of cofee for the road
One more cup of coffee 'fore I go
To the valley below


Den musikaliska iscensättningen är kongenial och harmonierar perfekt med textens vagt exotiserande persongalleri. Scarlet Ravieras fiolslingor och Bob Dylans långsamma gitarrkomp mutar tillsammans in ett område som rymmer såväl  portugisisk fado som romsk folkmusik. Sättet som sången framförs på tillför ytterligare en dimension; Dylan drar konstfullt ut tonerna och låter dem sedan oktav-vis glida upp och ner. Det hela påminner om den lite sorgsna sångstil man ibland kan höra i traditionell arabisk och hebreisk musik

En stor del av One More Cup of Coffees suggestionskraft ligger i hur texten lyckas med konststycket att förmedla en scen som känns konkret och fysisk samtidigt som den paradoxalt nog är vidöppen för lyssnarens egna associationer och projektioner. Någon ser hur antihjälten i en Peckinpah-western  beger sig mot den slutgiltiga uppgörelsen. En annan hör hur ödestimman slår i ett stekhett mellanösternlandskap. Och helst utan sällskap av en Maxwell House logotyp.

Sleepy Bulldog Best Bitter och Tell Me Momma

Sleepy Bulldog Best Bitter 3,5%

I förra posten skrev folkobob om Daredevil från Gotlands Bryggeri. Nu har det blivit dags för ännu en  representant från det ordinarie sortimentet: Sleepy Bulldog Best Bitter.

Sleepy Bulldog är en pale ale med en färg någonstans mellan guld och koppar.  Skummet är tätt och fint och sjunker ned till en långvarig float. Kolsyran är pigg men inte stickig. Doften är svagare än hos sin kollega Daredevil och drar mer åt bröd än torkad frukt. Om vi fortsätter att jämföra de två så är smaken stramare och beskan torrare hos Sleepy Bulldog än hos Daredevil. Istället för torkad frukt hittar man citrus och knäckebröd. Brödig lång eftersmak.

På etiketten ses en festlig bulldog med cigarr och plommonstop - inte helt olik Winston Churchill.

Tell  Me Momma 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1966 års turné avslutas i just Royal Albert hall - den lokal som  kanske är allra mest förknippad med just Winston Churchill. Det var till exempel i Royal Albert Hall som Churchill på tacksägelsedagen 1944 pekade på hur Amerika och England  kunde förenas i kampen mot diktatur tack vare sin gemensamma ideologiska värdegrund.

Tjugotvå år senare står amerikanen Dylan på samma scen. Framför en enorm amerikansk flagga och flankerad av ett nervigt rock´n roll band förkroppsligar han hur denna angloamerikanska gemenskap  tagit sig i det närmaste symbiotiska uttryck. I början av 1960-talet transformeras 1950-talets Chicagoblues av brittiska r´n´b grupper som Pretty Things, Them, och Animals. 1964 återlämnas det amerikanska arvegodset när Beatles och Rolling Stones flyger över Atlanten.  Tillbaka i Förenta staterna permuterar det återigen; denna gång i händerna på Bob Dylan. (Passande nog heter det första albumet i hans elektriska trilogi just "Bringin´it all Back home".)

Winston Churchill dör året innan Dylan drar ut på sin elektrisk världsturné och man kan därför bara spekulera i vad han hade tyckt om konserten i Royal Albert Hall den 26 maj 1966. Antagligen hade Churchill kunnat uthärda konsertens akustiska  inledning, men det är tveksamt om han hade suttit kvar när den den rasande Tell Me Momma inleder den elförstärkta andra halvan.

Även om Churchill och Dylan skiljs åt av två generationer och ett halvt jordklot så finns det ändå  något som förenar de två entiteterna. Churchill får nobelpriset i litteratur 1953, Dylan 2016. Bägge representerar en litterär tradition där själva framförandet är det centrala. Churchills politiska retorik är omöjlig att skilja från person, tid och plats på samma sätt som Dylans texter är oupplösligt förbundna med sången och dess musikaliska inramning.

Få låtar visar detta tydligare än just den ovan nämnda Tell Me Momma; en svängig, orgelindränkt stänkare där helheten blir betydligt större än de Bo Diddley synkoper och surrealistiska  rock´n roll-dadaistiska fraser som bygger den. Tell Me Momma har aldrig spelats in i studio, utan finns  bara som liveupptagningar från 1966 års turne.

I boken Revolution in the Air - the Songs of  Bob Dylan 1957-73 (2009) pekar Dylanologen Clinton Heylin på hur texten till Tell Me Momma succesivt förändras allt eftersom  turnen fortskrider. Till exempel transformeras följande rader:
Yes I can see you on your window ledge
But I can't tell just how far away you are from the edge

... som i sin ursprungliga form uttrycker både oro och en vilja och omhändertagande, till något som är betydlig mer provocerande och aggressivt:

Everybody sees you on your window ledge
How long´s it gonna take for you to get of the edge?

Hårklyverier kan man tycka, men det faktum att Tell Me Momma egentligen inte finns i en "definitv" studioversion lockar onekligen fram ens inre skrivbordsfilosof. Är de olika live-framförandena  att betrakta som variationer av den version som framfördes i New York den 5 februari 1966? Eller ska man se de olika framförandena som prototyper till den version som hörs i Roal Albert Hall den 7 maj 1966?

Resonemanget går att föra ännu längre. Enligt Simon & Schusters Lyrics 1962-2001 (2004) lyder de inledande raderna till Tell Me Momma så här:

Ol' black Bascom, don´t break no mirrors
Cold black water dog, make no tears

En slapphänt transkribering som förvärrats av dåliga inspelningar säger Heylin och hävdar att Dylan istället sjunger:

Cold black glass don´t make no mirror
Cold black water don´t make no tears

Utan tvekan innebär Heylins förslag en avsevärd förbättring av texten - poetiskt kraftfullare och mycket mer logisk - och jag skulle gärna ha hållit med om det inte vore för att jag själv tycker att Tell me Momma inleds med en skrockfylld varning till en  otursförföljd stackare (med mörkt förflutet) om att inte krossa speglar:

Cold black past, don´t break no mirrors
Cold black water, don´t make no tears

Kanske finns det lika många Tell Me Momma som det finns lyssnare. Kanske finns den verkliga Tell Me Momma bara i en slags rockens motsvarighet till Platons idévärld. Om det nu spelar någon roll vad han sjunger. I en Mojo-artikel om Dylans 60-tal konstaterar musikjournalisten Phil Sutcliffe följande apropå Dylans bitvis svårgenomträngliga texter: "You get what he´s talking about even if you don´t know what he's saying". När man hör Tell Me Momma rulla igång infinner sig lätt följande parafras: "You get what he´s talking about even if you don´t hear what he's saying" .

Daredevil och Everything Is Broken

Daredevil

Senast folkobob drack öl från Gotlands Bryggeri var i vintras med säsongsölen Frosty Bulldog. Nu har turen kommit till bryggeriets året-runt-trekommafemmor. Först ut är IPA:n  Daredevil

Färgen är bärnstensfärgad. Bra doft med en tydlig aprikoston. Tätt skum som klänger och bildar en långvarig float. Kolsyran är pigg, men inte påträngande. Daredevil har en ganska kraftig och rund kropp; en del av rondören finns i de söta smakerna av torkad frukt, vanilj och kola. Lång eftersmak med en aning papp.

På etiketten ses en hund utklädd till Evil Knievel - våghalsen och dödsryttaren som brutit de flesta ben som går att bryta. Enligt Guinnes rekordbok överlevde Knievel totalt 433 frakturer, fördelade på ett trettiotal ben.

Everything Is Broken

Sin geografiska närhet till trots är det sällan Pessimisten Dylan och Humoristen Dylan kan mötas på lika villkor. Men ibland händer det och i låten Everything Is Broken från Oh Mercy (1989) kan man se resultat av just ett sådant möte.  I fyra verser skildras en värld där precis allt verkar vara sönder:

Broken lines, broken strings
Broken threads, broken springs
Broken idols, broken heads
People sleeping in broken beds
Ain´t no use jiving
Ain´t no use joking
Everything is broken

Till en början verkar uppräkningen helt slumpmässig, omöjlig att se mönster i. Men långsamt, nästan undermedvetet, knyts associationsbanorna ihop. I den inledande versen ovan framträder ett lexikalt fält som rör sig bland textiler och sängar: strings och threads, springs och beds. Således skapas en kontrast mellan det höga (fallna gudar och krossade beläten) och det låga (utnötta raggningsrepliker och madrasser).

I den andra versen lämnar vi sängkammaren och beger oss till köket där sönderslagna flaskor och porslinstallrikar tecknar en bild av trasiga hem  och krossade hjärtan:

Broken bottles, broken plates
Broken switches, broken gates
Broken dishes, broken parts
Streets are filled with broken hearts
Broken words never meant to be spoken
Everything is broken

Den avslutande versen vidgar perspektivet och låter förödelsen bre ut sig på en mer samhällelig nivå. Med skräckblandad förtjusning får lyssnaren ta del av hur välvalda symboler för  arbete, lagar och ekonomi krackelerar. Och när grunden för människans kulturella vara smulats ner återstår bara djuret. Här i form av en ylande hund och en kväkande groda:

Broken hands on broken ploughs
Broken treaties, broken vows
Broken pipes, broken tools
People bending broken rules
Hound dog howling, bullfrog croaking
Everything is broken

Även om texten beskriver en värld som håller på att falla ihop så känns den musikaliska inramningen långt ifrån dyster. Everything Is Broken är en klämmig och träskdoftande blues i dur där en dobro med skälvande delayeffekt skapar rörelse tillsammans med ett bongoberikat slagverk. Trummandet  bidrar visserligen till en lätt Voodookänsla, men det är mer scooby-doo-spännande än hotfullt.

Frågan är dock om Everything Is Broken skildrar en objektiv verklighet eller en subjektiv upplevelse.  I de två bryggor som flankerar den tredje versen hittar man ett explicit du-tilltal som antyder att det inte nödvändigtvis är omgivningen som befinner sig i upplösning: Seem like everytime time you stop and turn around/Something else just hit the ground och Every time you leave and go off someplace / things fall to pieces in my face. 

Kanske är det  kaos som beskrivs bara en projicering av ett själsliv som satts i gungning. Men på vilket sätt? Ser vi världen ur den dumpade och avpolleterades perspektiv, omgiven av spillror och vrakgods, eller är det tvärtom så att Everything Is Broken beskriver upplevelsen hos en person som är förälskad intill självutplånelsens gräns? Bara tillsammans med den andra kan världen (och livet) hållas ihop och varje gång den andra går sin väg faller allt samman.

Three Hearts Stockholm och Day of the Locusts

Three Hearts Stockholm 3,5%

Three Hearts/Krönleins Stockholm Festival Beer är en ljus folkölslager av klassisk sexpackstyp . 

Färgen är ljust halmfärgad; gränsande mot blek. Svag bröddoft. Frasigt skum som sjunker undan utan kläng. Kroppen är tunn med rena, ljusa brödtoner. Beskan finns men är varken framträdande eller långvarig. Lite sötma av övermoget äpple i avslutet. Något stickig kolsyra.

Att ett öl som tillverkas i i Halmstad döps till Stockholm väcker förstås en hel del frågor. Räknar man kallt med att förlora Göteborgsmarknaden? Riktar man sig till Stockholmare med sommartorp och hemlängtan? Nåväl. På etiketten syns Stadshuset, känt för bland annat den Nobelprisbankett som brukar hållas i Blå hallen.

Day of the Locusts 

Idag är det precis ett år sedan Sara Danius tillkännagav beslutet att tilldela Bob Dylan 2016 års Nobelpris i litteratur. Det som sedan följde tillhör nog kategorin allmängods, men om någon i läsekretsen nyss kommit hem från en grotta i Tibet så såg det dramatiska narrativet ut så här:

13 oktober 2016: Svenska akademin meddelar via sin ständiga sekreterare Sara Danius att Dylan fått nobelpriset för att ha "skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen". Reaktionerna varierar. Dalademokratens Göran Greider utropar Dylan till "Amerikas främste efterkrigspoet" medan Sydsvenskans Per Svensson kallar valet pinsamt och "en trumpifiering av priset". Därefter vidtar en period av spänd väntan på att Dylan ska visa någon slags reaktion över att ha fått priset. Det gör han inte, varpå akademiledamoten Per Wästberg lackar ur och kallar Dylan "oartig och arrogant".

16 november: Svenska Akademien meddelar att Dylan inte kommer att delta på priscermonin i Stockholms konserthus och än mindre på banketten i Blå hallen.  Lite oväntat rycker Magadalena Ribbing ut till Dylans försvar och hävdar att rockstjärnor måste få spela efter andra regler.

10 december (Nobeldagen):  Amerikas ambassadör Azita Raji läser upp Dylans tacktal i Blå hallen. "Om någon hade sagt att jag skulle tilldelas detta pris skulle det vara som att säga att jag skulle gå på månen" säger Dylan (via Raji). Patti Smith glömmer texten till A Hard Rain´s A-Gonna Fall. 

1 april 2017: Dylan kommer till Stockholm för att ge två konserter på Water Front. Svenska akademin får till en träff, bjuder på champagne och överlämnar medaljen tillsammans med diplomet . Nu inleds en ny väntan; kommer Dylan att hålla en Nobelförelsäsning innan den 10 juni eller kommer han att låta de åtta miljonerna brinna inne?

5 juni: Svenska Akademien meddelar att de mottagit Dylans nobelföreläsning. Föreläsningen - som läggs ut på Akademiens webbplats - handlar om hur hans kulturella liv och världssyn formats av tre verk: Homeros Odysséen, Melvilles Moby Dick och Remarques På Västfronten intet nytt.

14 juni: Media slår upp nyheten att Dylans verkar ha snott/lånat en del av  handlingsreferaten från Sparknotes. En del blir upprörda medan Dylanentusiasterna  - som ju ägnar stora delar av sin vakna tid åt att leta, analysera och diskutera Dylans textlån - mest verkar tycka att det är roligt.

Man kan förstås förvånas över den massmediala upprördhet som ramade in det hela. Ingen som lyssnat på Day of the Locust från New Morning (1970)  kan på allvar överraskats av de olika turerna i Dylans nobelprisodyssé. I låten Day of the Locust beskrivs nämligen i lätt förtäckta ordalag hur det gick till när Dylan promoverades till hedersdoktor vid universitetet i Princeton den 9 juni 1970:

Oh, the benches were stained with tears and perspiration.

The birdies where flying from tree to tree

There was little to say, there was no conversation

As I stepped to the stage to pick up my degree

And the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

Oh the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang and they where singing for me

Den naturromantik som genomsyrar New Morning gör sig påmind mellan raderna i Day of the Locust. Det verkliga livet finns utanför universitetets väggar; något som både gräshoppor och fåglarna högljutt vittnar om. I den andra versen  blir känslan av instängdhet och stagnation än mer explicit när  i Princetons Nassau-sal  jämförs med en krypta:

I glanced into the chamber where the judges were talking

Darkness was everywhere, it smelled like a tomb

I was ready to leave, I was already talking

But the next time I looked there was light in the room

And the locust sang, yeah, it give me a chill

Oh, the locust sang such a sweet melody

Oh, the locust sang their high whining trill

Yeah, the locusts sang and they were singing for me.

Frågan är hur man egentligen ska förstå raden "But the next time I looked there was light in the room". Är det en beskrivning av hur det allomslutande gravkammarmörkret plötsligt rämnar och försvinner? Eller är det så att berättarjaget står utanför och tittar in på en gemenskap som han själv aldrig kan bli en del av; som en slags mellanvästerns svar på Mårran?  

Även om Day of the Locust återger en fiktiviserad version av händelseförloppet råder det ingen tvekan om att  Dylan har en problematisk relation till akademiska prisutdelningscermonier. I sina Memoarer (2004) berättar Dylan - som kommer till Princeton i sällskap med Sara Lownds och David Crosby - hur han under ceremonin med bestörtning inser att han fortfarande  beskrivs som "det unga Amerikas oroade och engagerade samvete". Just den roll som han med självdestruktiv ihärdighet så länge försökt att bli av med.

I en samtida artikel i Rolling Stone (9 juli 1970) bekräftar Princetonprofessorn Meir Ribilow bilden av en patologiskt obekväm Dylan: "He came romping in his shades and he was very nervous." Vidare skriver Rolling Stone hur Ribilow "found him "extremely uncommunicative" tending to mumble..."

Den som såg Polarprisutdelningen år 2000 känner igen det som beskrivits; såväl talarnas klicheartade beskrivningar av Dylans konstnärskap som dennes aviga förhållningssätt  inför desamma. Och som man kan vänta sig avslutas Day of the Locust  med något som närmaste liknar en flykt. Återigen är det naturen som representerar friheten - denna gång i form av Dakotas svarta berg:

I put down my robe, picked up my diploma

Took hold of my sweetheart and away we did drive

Staright to the hills, the black hills of Dakota

Sure was glad to get out of there alive

And the locust sang, well, it give me a chill

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

And the locust sang such with a high whinin' trill

Yeah, the locust sang and the was singing for me

Att Dylans förhållande till litterära priser och institutioner  är kluvet blir tydligt när han i Memoarer sammanfattar sommardagen på universitet i Princeton:

Jag var ändå glad att jag kommit för att ta emot hedersdoktoratet. Jag kunde ha nytta av det. Det  utstrålade aktning och hade något av universums ande över sig. Efter att jag viskat och mumlat mig genom ceremonin överräcktes rullen med diplomet. Vi hoppade in i den stora Buicken och körde iväg. Det hade varit en märklig dag. "Ett gäng runkande kukhuvuden", sa Crosby. (Översättning: Mats Gellerfelt)

Vi kan i nuläget förstås bara hoppas på två saker: Dels att den andra delen av Bob Dylans memoarer  snart  kommer att få se dagens ljus och dels att han då har lite större fördragsamhet med vår svenska akademi.

Käbliku Summer Briis och Mozambique

Käbliku Summer Briis 3,5%

Det var förstås bara en tidsfråga innan trenden med syrliga öl skulle leta sig in i folkobob. För att hitta syrliga trekommafemmor behövs dock en butik med ett något bredare sortiment och  folkobob  styrde därför häromveckan stegen till Möllans folkis på Sofielundsvägen i Malmö. På Möllan Folkis (som alltså inte är en egen butik utan namnet på ICA Möllevångens ambitiösa folkölshylla) införskaffades bland annat Summer Briis från estländska Käbliku -en sour session IPA med vetemalt.

Summer Briis är ljust gulbrun och lite dimmig, inte helt olik äppelmust. Skummet är fast, nästan segt. Rejäl doft av passionsfrukt och aprikos. Smaken är uppfriskande syrlig med smak av både havtorn och tropisk frukt. Ananas, citron och passionsfrukt; allt finns där, men utan att det känns klibbigt eller artificiellt. Simmig munkänsla. Lång eftersmak med aprikos och persika. Det är lite lurigt att hitta beskan bland allt det syrliga, men nog finns den där.

Kanske bör det vara på sin plats med brasklapp: Då folkobobs erfarenhet av syrliga öl är något begränsad (se ovan) har jag inte riktigt något att jämföra smaken med. Kanske är Summer Briis otroligt syrlig för att vara en sur IPA. Kanske är den rena barnleken. Jag vet inte riktigt.

Spontant förknippar jag de fruktiga smakerna med den typ av sommaröl som kan fungera som apertif. Etiketten - där en parant dam i bikini blickar ut över stranden - skvallrar om att jag inte är ensam om den associationen.

Mozambique

Även om Bob Dylan inte brukar förknippas  med strandhäng och solbad så behöver han för den sakens skull inte vara  helt främmande inför solstolar, luftmadrasser och glass-strutar. Han har ju faktiskt burit solglasögon i över femtio år. 

Sommaren 1975 skriver Dylan  tillsammans med med mångsysslaren och teatermannen Jacques Levy flertalet av texterna till det album som skall bli Desire.  Jämfört med den tidiga sjuttiotals-produktionen är Desire betydligt mer kosmopolitisk såväl textmässigt som musikaliskt. Som tredje spår hittar man låten Mozambique - ett tre minuter långt vykort från ett av världens fattigaste länder:

I like to spend som time in Mozambique
The sunny sky is aqua blue
And all the couples dancing cheek to cheek
It's very nice to stay a week or two

There's lot of pretty girls in Mozambique
And plenty time for good romance
And everybody likes to stop and speak
To give the special one you seek a chance
Or maybe say hello with just a glance

Ackompanjemangets diskreta men icke desto mindre soliga calypsorytm utgör på inga sätt en kontrast till (eller ens en nyansering av) den utstuderat tvådimensionella texten. Och frågan man ställer sig som lyssnare blir förstås följande: Varför gör man en låt om just Mozambique?

När Dylan och Levy skriver texten till  Mozambique sommaren 1975 är läget i  landet minst sagt turbulent.  På samma gång som Nejlikerevolutionen störtade det fascistiska i Portugal genom Nejlikerevolutionen 1974 upplöses också kolonialväldet i Mozambique. Den marxistiska guerillan  FRELIMO kunde därmed ta makten efter 13 års väpnad kamp och med hjälp av Kuba och Sovjet  påbörjades arbetet med att bygga socialismen. 1975 utbryter dock ett nytt inbördeskrig ut när RENAMO (Mozambiques Nationella motstånd) tar till vapen mot  FRELIMO med stöd av Sydafrika och Rhodesia

Så varför Mozambique?

Den enklaste förklaringen är att Mozambique -med sitt "q" och sitt "z" -  är ett spännande ord som genererar en hel bukett med spänstiga rim såsom cheek, speak och peek. Det är inte heller omöjligt att Dylan och Levy också påverkas på ett mer omedvetet plan av att Mozambique ofta nämns i radio, teve och tidningar under den tid som skrivprocessen pågår.

Eller så  handlar låten om ett förflutet (eller snarare drömt) Mozambique.  Det är lätt att se hur sångjaget, iklädd ljus linnekostym slår sig ner framför sin bungalow med en ginfizz i handen. Och Mozambique är i gott sällskap. Desire  är ett album som till stor del rör sig i en slags förgången Matinévärld, befolkad av äventyrare och lycksökare. Kvinnan i Black Diamond Bay som "shows a face from another time and place" skulle med sin "necktie and Panama hat" smälta in fint bland de jet-set-européer som på 50- och 60-talet spenderade nätterna i Laurenço Marque (idag Maputo) och dagarna på Bazarutoöarna.

En tredje - rakt motsatt teori är att låtens skildring av paradisiska stränder, hav och kvinnor tvärtom uttrycker ett försiktigt stöd till den nya regimen i Mozambique. När texten skrivs är det fortfarande ovanligt för världsartister att stödja afrikanska befrielserörelser. Detta kommer som bekant att ändras de följande åren med Bob Marleys Zimbabwe (1979), Peter Gabriels Biko (1980) och The Specials Free Nelson Mandela (1984), men sommaren 1975 kan det kanske ses som ett utslag av charmfull salongsbolsjevism att beskriva hur det socialistiska Mozambiques sol lyser såväl över landets stränder  som dess befriade folk:

And when it´s  time for leaving Mozambique
To say goodbye to sand and sea
You turn around to take a final peek
And you see why it´s so unique to be
Among the lovely people living free
Upon the beach of sunny Mozambique

Frågan om vilken roll Mozambique spelade i Dylan och Levys föreställningsvärd sommaren 1975 kommer antagligen aldrig att  få ett defintivt svar. Hur man än vänder på det finns det ett slags metaironiskt element som är svårt att helt frigöra sig från: Desires svängigaste och mest obekymrade låt handlar om ett land som kämpar för att inte slukas av avgrunden...