Mariestads Julebrygd och The Boxer

Mariestads Julebrygd 3,5%

Så här i mellandagarna är det lätt att känna att julen börjar gå mot sitt slut. Men än är det för tidigt att kasta in tomteluvan. Utan vidare omsvep öppnar folkobob därför en Mariestads Julebrygd.

Färgen är djupt brunröd. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan särskilt mycket kläng. Lätt maltig doft. Kolsyran är i kraftigaste laget. Smaken är rund med bra balans mellan det beska och söta. Lite syrlig eftersmak med lite kaffe och äpple.

Namnet till trots bryggs ölet Mariestads inte längre i staden Mariestad utan på Spendrups anläggning i Grängesberg. Förutom ölmärket Mariestads så är Vänerns pärla förstås även intimt förknippad med den klimatsmarta förvaringslösningen Unicaboxen. Dessvärre har även tillverkningen av Unicaboxar upphört.

The Boxer

När Bryan Singers film X-men gick upp på biograferna sommaren år 2000 inleddes också den superhjälterenässans som än idag dominerar biografutbudet. Kritiker och filmvetare har ofta försökt förstå genrens dragningskraft genom att fokusera på den postmoderna människans stegrade behov av berättelser med tydliga gränser mellan gott och ont och rätt och fel. Förklaringen kan kanske stämma, men bara kanske. För egen del tror tror jag att de maskerade hjältarnas framgångar istället kan säga något om hur den senmoderna människan ständigt tvingas att skapa, bygga och växla mellan allt fler och allt mer komplexa identiteter.

Detta skulle i så fall också kunna förklara det ökade intresset för Bob Dylan, en artist vars hela karriär kan ses som en enda lång identitetslek (se till exempel Heinrich Detering och Stephen Scobie). Sett ur detta perspektiv kan det vara intressant att ta en närmare titt på en av de allra mest desavouerade låtarna i Bob Dylans digra katalog, nämligen den tolkning av Paul Simon och Art Garfunkels The Boxer som man hittar på albumet Self Portrait (1970).

Till att börja med kan vi konstatera att Simon och Garfunkels The Boxer  - till skillnad från de övriga pop- och countryklassikerna på skivan - fortfarande ligger på hitlistorna när Dylan går in i studion våren 1969. Detta väcker såklart en del frågor. Är det så att han helt enkelt diggar låten eller ska låtvalet ses som en slags metaironisk kommentar till fenomenet Simon and Garfunkel; en duo vars musik representerar just den typ av ultraharmonierande folkpop som Dylan ursprungligen reagerade mot? I Dylans händer blir The Boxer således ett prisma där flera identiteter bryts mot varandra.

I fem verser berättar en ung (?) man om hur han som pojke kommit till New York för att söka lyckan och sedan levt ett hårt liv bland luffare, daglönare och prostituerade. Asking only workman's wages / I come looking for a job / But I get no offers / just a come-on from the whores on seventh avenue /.  

Det är förstås lätt att dra paralleller till Dylans egna bakgrund. Eller kanske är det riktigare att tala om bakgrunder,  för det finns ju som bekant flera versioner. Alltifrån romantiserade versioner av verkligheten till rena påhitt och falsifikationer - inte sällan underblåsta av Dylan själv. Men även om man helt bortser från textens biografiska resonansbotten så tillför berättelsen  ändå en ny sida i  "identitetsprismat": Varje gång en berättelser framförs - oavsett om den läses eller sjunges - måste den ju också i någon mån gestaltas, och kanske gäller detta särskilt texter som har ett tydligt berättarjag. Det går inte att ducka - den person som framför texten måste för en stund bli jaget i sången.

När det gäller Dylans tolkning av The Boxer finns det dessutom två jag. Till ett lågmält countryackompanjemang sjunger han duett med sig själv. Om  nu duett är det rätta ordet. De två rösterna möts inte riktigt och ibland får man en känsla av att de snarare sjunger var för sig, som om de olika delarna av Dylan är oförmögna är mötas och sammansmälta.

I den tredje, avslutande versen ändras fokaliseringen till ett tredjepersonsperspektiv och den skrämde pojken har ersats av en ärrad boxare:

In the clearing stands a boxer
And a fighter by his trade
And he carries the reminders
Of ev'ry glove that laid him down
Or cut him till he cried out
In his anger and his shame
"I am leaving, I am leaving"
But the fighter still remains.... 

Det står klart att boxaren inte växt med framgångarna utan bara blivit bättre på att härda ut. Om även denna del av the Boxer finner gensvar hos Dylan är förstås omöjligt att säga, men det är tydligt att han vid sextiotalets slut gång på gång försöker göra upp med den begränsade roll som (delar av) hans publik  tilldelat honom.

I ett bortglömt forum i ett av internets alla dammiga vrår hävdar skribenten "Larry Geller" att de två rösterna i the boxer  ska förstås som att den gamle raspige folksångar-Dylan sjunger duett med den nye country crooner-Dylan. Kanske har han rätt men det är svårt -nästan omöjligt - att höra hur de två stämmorna egentligen låter. Man önskar förstås att The Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait (2013) hade innehållit ett par remastrade versioner där de två rösterna kunde höras var för sig, men tyvärr kringå albumet The Boxer helt.

Dylan har bara sjungit  The Boxer live vid sju tillfällen (samtliga gånger i september 1999). Jag har i skrivande stund inte hört någon inspelning från dessa konserter men det skulle utan tvekan  vara intressant att få reda på om Dylan sjöng den extra vers som Paul Simon ibland lägger till på sina konserter:

Now the years are rolling by me 
They are rockin' evenly
I am than I once was
And younger than I'll be
That's not unusual,
No, it isn't strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same 

Huruvida vår identitet utgörs av en oföränderlig kärna förtjänar förstås en fortsatt diskussion, men något säger mig att Bob Dylan varken vill eller behöver delta i den.

La Bella Lola och Spanish is the Loving Tongue (piano version)

La Bella Lola 3,5%

I somras skrev folkobob att San Miguel var den enda spanska trekommafemman som fanns att tillgå i Sverige. Om detta stämde då så stämmer det icke längre. Tack vare Bottl3.5hop's samarbete med ICA-koncernen kan man numera köpa veteölet La Bella Donna i de flesta välsorterade ICA-affärer.

Själva flaskan ser mer än lovligt inbjudande ut med en trevlig rondör som signalerar portvinsbutelj. Dock är La Bella Lola raka motsatsen till portvinets mörka intensitet; ölet är nämligen ljust gult (nästan helt klart) och doftar av både tropisk frukt och smågodis. Skummet är varken till nöje eller besvär. Det finns toner av såväl grapefrukt som ljust bröd. Men trots att beskan inte är särskilt stor känns den ändå lite bitig då kroppen i övrigt är ganska tunn. Kolsyran är något påträngande och gör att men La Bella Donna - den diskreta portvinsestetiken till trots-känns lite som en spritsig sommardrink så här i när hösten övergår i vinter.

La Bella Lola tillverkas av det spanienbaserade bryggeriet Barcelona Beer Company som själva kallar ölstilen för Mediterranean Blonde Ale

Spanish is the Loving Tongue (piano version)

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, [...] it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us.

Antagligen är Charles Dickens inledning till Tale of two Cities från 1890 den mest  träffande beskrivning av Dylanåret 1970 som någonsin formulerats. Det har snart gått tre år sedan det lågmälda mästerverket John Wesly Harding  samtidigt som skämtet, provokationen och mobboffret Self Portrait ligger rykande färsk på skivdiskarna. Ännu är det flera år kvar till återföreningsturnén med the Band och till album som Desire och Blood on the Tracks.

Sommaren 1970 måste det onekligen ha känts som om de feta åren var förbi. Föga visste publiken att inspelningen av Self Portrait genererat en skatt av outtakes som ska komma att samla damm ända till 2013 då  Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait ser dagens ljus. Bland pärlorna i samlingen märks en akustisk  pianoversion av Spanish Is the Loving Tongue (en låt som i och för sig redan getts ut, men då gömd på baksidan av singeln Watching the River Flow)

Låten passar hursomhelst Dylan som hand i handske. Spanish is the Loving Tongue är ett tillsynes outslitligt folk- och countryörhänge som bygger på en tonsatt dikt av vildmarkspoeten Charles Badger Clark.  Texten utforskar en olycklig kärleksrelation där konsekvenserna av "a gambling fight" separerar en mexikanska och en amerikan.

I sin helhet lyder texten som följer:

Spanish is the lovin' tongue

Soft as music light as spray

It was a girl I learned it from

Living down Sonora way

I don´t look much like a lover

Still I hear her love words over

Mostly when I'm all alone

"Mi amor, mi corazon"

On the nights that I would ride

She would listen for my spurs

Throw that big door open wide

Raise those laughing eyes of her

Oh how night would go a-flyin'

All too soon I'd hear her sighin'

In her sweet and quiet tone:

"Mi amor, mi corazon"

Haven't seen her since that night

I can't cross the line you know

They want me for a gambling fight

Like as none its better so

Still I always kind of missed her

Since that last sad  night I kissed her

Left her heart I broke my own

"Adios, mi corazon"

Dylan sjunger avslappnat och innerligt, långt ifrån det nasala och lite spelade tonfall man kommit att förknippa med Self Portrait. Att pianot ibland sackar understryker  känslan av spontanitet, och tillsammans med sången bidrar ackompanjemanget till att bekräfta en diegetisk situation där ett berättarjag ärligt och utan omsvep redogör för ett känslomässigt trauma som sakta men säkert blivit till en identitetsskapande del av honom själv.

En radikalt annorlunda version av Spanish is the Loving Kind hittar man på Dylan (1973) - albumet som Columbia ger ut när Dylan byter skivbolag till Asylum. En del ser Dylan som en cynisk cash-in, andra som en slags hämndaktion från Columbias sida. Kanske utesluter det ena inte det andra.  På albumet - vilket  består av en hoper ratade outtakes från Self Portrait - hittar man en kitschig, men också ganska rolig version av Spanish Is the Loving Tongue, komplett med mariachigitarr och kvinnokörer. (Den intresserade hänvisas till Spotifyspelaren här intill.)

Oavsett vilken version man lyssnar på så förmedlar slutraden "Adios, mi Corazon"  en fascinerande mångtydighet som gör att kärlekshistorien trots allt inte känns som ett helt avslutat kapitel. Är det hon som som säger farväl till honom, han som säger farväl till henne eller berättarjaget som säger farväl till sitt egna hjärta; smärtsamt medveten om att han aldrig mer kommer att älska någon annan igen? Den senare tolkningen är kanske den mest kongeniala; genom att låta berättarjaget uttala den fras som kvinnan dittills sagt  antyder man elegant hur han gjort kvinnan till en del av sitt egna jag.

En fråga som infinner sig när man hör Bob Dylan tsjunga Spanish is the Loving Tongue är förstås om han själv behärskar detta kärlekens språk? Den brittiske språk- och kulturvetaren  Christopher Rollason ger i sin artikel "Solo Soy un Guitarista: Bob Dylan in the Spanish-Speaking World" (i Oral Tradition #22/1 2001) flera exempel på hur Dylan använder Spanska uttryck i sina texter. Rollason konstaterar inledningsvis att Dylan tvivelsutan verkar vara intresserad av den spansktalande världen och att den spansktalande världen i sin tur intresserar sig för Dylan. Därefter tar Rollason upp Dylans bok Tarantula där han hittat 26 spanska fraser, varav flera utgörs av slangspråk och idiomatiska uttryck vilka kräver mycket goda kunskaper i mexikansk spanska. Rollason spekulerar i om Dylan tagit hjälp av en spansktalande person men ger inget definitivt svar.

I prosadikten My Life in Stolen Moments (1962) hävdar Dylan själv att han var en fena på spanska i skolan. Pero si eso realmente es verdad nadie puede saber.  (Men om detta verkligen är sant kan ingen gärna veta.)