Three Hearts Julöl och Hark the Herald Angels Sing

Three Hearts Julöl 3,5%

Så ge mig trettio grader kallt / tomtar överallt / och en skog av gröna granar 

Utan att veta alltför mycket om Adolphson & Falks ölpreferenser så är det nog ett hyfsat säkert kort att duon skulle uppskatta etiketten till Three Hearts Julöl - en fulländad Jenny Nyström-pastisch, komplett med  skuggad frakturstil och snötyngd logotyp.

Svag doft av bröd. Skummet är frasigt och grovt utan kläng.  Färgen är mörkbrun, smaken maltig och sirapssöt med en ton av clementin och kanderade apelsinskal. Något stickig kolsyra. Bröd och kola i eftersmaken. Beskan är inte särskilt markerad, men den finns.

Three Hearts Julöl är verkligen i sötaste laget, men är man beredd på det så finns det en del att hämta. Ölet kan nog fungera både till Skånsk äggakaka (istället för svagdricka) och som ett snabbalternativ till mumma.

Hark the Herald Angels Sing

När Dylan julen 2009 ger ut julalbumet (och tillika välgörenhetsskivan) Christmas in the Heart är det många som först ser det hela som ett skämt. Ett ganska charmigt och oförargligt skämt förvisso, men likväl en kuriositet.

Men även om det  knappast är någon risk att Christmas in the Heart någonsin kommer att räknas in bland de stora Dylan-albumet, så finns det ingen anledning att för den sakens skull avfärda albumet helt och hållet. Med facit i hand kan Christmas in the Heart ses som en vägvisare som pekar såväl framåt som bakåt.

Ta till exempel Hark the Herald Angels Sing som - tillsammans med ett par andra spår på skivan -hyllar det nyfödda Jesusbarnet. För första gången på trettio år hör vi alltså en studioinspelning där Dylan lovsjunger Jesus. Visserligen har Hark the Herald Angels Sing - i likhet med de flesta hymner som skildrar Jesus födelse - sedan länge tömts på sitt innehåll genom att spelas sönder och samman i varuhus och på företagsjulbord, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att en så  textmedveten person som Dylan helt skulle kunna bortse från orden han sjunger.

Det textmässiga innehållet i en sång som Hark the Herald Angels Sing kan med andra ord (och med lite god vilja) ses som:
A) ... en ironisk kommentar av...
B) ... en temporär återgång till ....
                 ...eller...
C)... en vänskaplig uppgörelse med....
... de texter Dylan skapade under "gospelåren" 1979-81.

Om texten pekar bakåt mot det som varit, så pekar det musikaliska uttrycket snarare snett framåt. Låten är nämligen inget mindre än julevergreenens  mästarprov. Vad O helga natt är för Christer Sjögren och Peter Jöback var Hark! The Herald Angels sing för  Frank Sinatra och Nat King Cole.

Den 14 december 2017 publicerar DN en lista där  nöjesjournalisten Nicolas Ringskoog Ferradi- Noli utser årets bästa skivor. Så här skriver han om Triplicate:

Det största som har hänt Bob Dylan de senaste åren är inte Nobelpriset utan att han har räddat "the great American songbook" från ytlighetens och retrokitchens klor. I år kulminerade projektet med detta korta trippelalbum. Aldrig tidigare har han ansträngt sig så mycket för att sjunga vackert...

Det skulle i så fall vara på Hark the Herald Angels Sing. När man hör Dylan leverera texten tänker man osökt på hur en cowboy i någon gammal westernfilm rider in en häst. Dylan angriper texten, betvingar den och gör den till sin egen. Det är bitvis svajigt, men aldrig osäkert.

Dylan använder samma upplägg som Frank Sinatra gör på albumet A Jolly Christmas from Frank Sinatra (1957). Enbart den första versen sjungs, men denna upprepas å andra sidan två gånger. Precis som hos Sinatra kommer en kvinnokör in i mitten och sjunger en halv vers. Hos Sinatra låter kören just som de upphöjda, könlösa varelser texten handlar om medan den i Dylans version snarare för tankarna till en lockande girl-group av Phil Spector-typ. När Dylan återvänder för att sjunga slutet får man intrycket av en gammal  andlig patriark som förgäves (?) försöker driva iväg de hotande frestelserna.

Kontrasten förstärks ytterligare av det musikaliska arrangemanget. När Dylan sjunger utgörs kompet av ett strängt hamrande piano med påtaglig missionshuskänsla. När kören  sjunger får ackompanjeras de av ett sockersött klockspel; Phil Spector igen med andra ord.

Sex år  efter  det att Christmas in the Heart (och Hark the Angels Sing) spelats in påbörjar Dylan ett mer systematiskt utforskande av jazzschlagern från 1900-talets första hälft. Kanske skulle detta projekt aldrig blivit av om det inte vore för Christmas in the Heart.