Nils Oscar Winterbrygd och Arthur McBride

Nils Oscar Winterbrygd 3,5%

När detta skrivs står andra advent för dörren. Det är således hög tid att ta sig an julölen. Först ut är Nils Oscars brown ale Winterbrygd. 

Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Doften är förhållandevis svag med lite russin och prickig korv. Skummet är tätt och stabilt utan att skjuta i höjden. Behaglig kolsyra. Det är mycket bröd och beska i smaken. En skiva danskt rågbröd flimrar förbi min inre syn. Kanske har den sovlats med den ovan nämnda korven då det finns en lite "fet" och rökig ton i den långa eftersmaken. Rekommenderas.

Arthur McBride

En sång som utspelar sig under julen brukar så småningom - på gott och ont - bli till just en julsång. Men ingen regel utan undantag; ta till exempel folksången Arthur McBride som skildrar hur  två  kusiner en juldagsmorning rådbråkar några engelska militärer som försökt värva dem till armén.

Till en början är dock stämningen god och de både sällskapen utbyter artighetsfraser:  

"Good morning, good morning", the sergeant he cried.

"And the same to you gentlemen", we did reply
Intending no harm but meant to pass by
For it bein' on Christmas mornin'

Det hela utvecklar sig snart en ny riktning när den engelska sergeanten - i bästa bilhandlarstil- försöker sälja in  en tillvaro i drottningens tjänst:

"For a soldier, he leads a very fine life,
And he always is blessed with a charming young wife
And he pays all his debts without sorrow or strife
And he always lives pleasant and charming

And a soldier he always is decent and clean
In the finest of clothing he's constantly seen
While other poor fellows go dirty and mean
And sup on thin gruel in the morning"

Kusinerna betackar sig ("And although that we´re single and free / We take great delight in our own company") vilket inte faller i god jord ("Oh no", says the segeant, "I´ll have no such chat / And neither will i take it from  snappy young brats); varpå det hela övergår i handgripligheter:

And we havin' no money, paid them off in cracks.
We paid no respect to their bloody backs,
And we lathered them there like a pair of wet sacks
And left them for dead in the morning.
               
 Arthur McBride har en lång historia. Sången sjungs både på Irland och i Skottland under 1800-talets första hälft men får sin största spridning i Paul Brady och Andy Irvins version (inspelad och utgiven 1976). Det är också denna som ligger till grund för Dylans tolkning på  Good As I Been to You - det första av två akustiska album med folksånger som Dylan spelar in i sin hemmastudio 1992-93.

Frågan om varför Bob Dylan år 1992 dammar av just Arthur McBride inbjuder förstås både till spekulation och Ad Hoc-resonemang. Med detta sagt kan vi ändå  konstatera följande:

För det första: Arthur McBride  utgör en diskret kommentar till den nymornade krigschauvinism som följde i spåren av Operation Desert storm 1991. Men till skillnad från sånger som beskriver krigets konsekvenser (till exempel Bob Dylans egna John Brown eller Eric Bogles The Band Played Waltzing Matilda)  - vilka ofta andas en uppgiven pessimism - är skildringarna av värvningsförsök (såsom Almanac Singers Billy Boy och Phil Ochs Draft Dodger Rag) istället humoristiska och öppet antiauktoritära; ett förhållningssätt som kanske även ligger nära Dylans eget.

Den raljerande humorn i dessa antivärvningssånger verkar i sin tur vara framsprungen ur den dramaturgiska premissen i sig: Civilisten befinner sig  på hemmaplan och därmed i ett överläge gentemot den uniformerade rekryteraren. Den senare har inget av värde att erbjuda vilket gör att han själv -och i förlängningen det militärindustriella komplex som han representerar - kan kläs av och förlöjligas.

För det andra:  Arthur McBride har en struktur  där slutet av varje rad assonerar enligt  modellen AAAB CCCB varav B:et alltid är ett ing-ljud. Formen är som klippt och skuren för Dylan som ju är mästaren på att få ord och stavelser att haka fast i varandra.

Att ArthurMcBrides sockersöta melodi dessutom kontrasterar fantastiskt fint med Dylans "velvet barbwire voice" är bara grädden på det proverbiala moset.