Visar inlägg med etikett Christmas in the Heart. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Christmas in the Heart. Visa alla inlägg

30 december 2021

Falcon Julbrygd och Must Be Santa

Falcon Julbrygd 3,5%

När detta skrivs har julhelgen och mellandagarna kommit och gått och spridda knallar förebådar ännu ett nyårsståhej. Men misströsta ej! Längst in i skafferiet hittar vi en kvarglömd julfolköl från Falcon. 

Färgen är mörkt brunröd. Doft av knäckebröd och bränd knäck. Trevligt ljust rödbrunt marängskum med viss vidhäftningsförmåga. En rejält tilltagen sirapssötma  ställer malten i skuggan. En viss kaffebeska ger sig till känna i avslutet. Behaglig munkänsla.
Medelång eftersmak med en aning russin och vörtbröd som övergår i prickig korv.

På burken syns två tomtar som tappar och dricker öl, en bild som faktiskt har hängt med sedan 1898.

Must Be Santa

Det konstnärliga projektet Bob Dylan och den mytologiska varelsen Jultomten har onekligen en hel del gemensamma beröringspunkter.  Med stadig hand och avsevärd fingerspitzengefühl navigerar de båda entiteterna genom kulturhistorien; ständigt muterande och ständigt reagerande på samtidens kulturella uttryck och konjunkturer.

Må vara att tomtens biografi är aningen mer vidsträckt. Från förkristna vättar och gnomer via tidigbysantinska helgon till reklamkampanjer från Coca Cola. Genom åren har mytologin successivt broderats ut; nya idéer och element - alltifrån manufakturer på Nordpolen till rödnästa renar - har smidigt integrerats i det övergripande konceptet samtidigt som väldigt lite, om ens något, har försvunnit.

Tomten har med andra ord överlevt, inte bara skiftet från småskaligt hantverk till industrikapitalism, utan även övergången från öppna spisar till centralvärme.

Och på ett liknande sätt  har vi kunnat se Bob Dylan hantera populärmusikens stilmässiga och kommersiella lappkast. Oavsett om det handlat om en stagnerande folksångarrörelse, brittiska popinvasioner eller arenarock med elefantsjuka så har Dylan gång efter annan lyckats finna nya vägar och förhållningssätt.

Det borde därför knappast förvåna någon att musiktidningen Rolling Stone väljer att ha med den skojfriska Must Be Santa  från julskivan Christmas in the Heart  när de 2020 sammanställer en lista över Dylan bästa låtar från 2000-talet.  Låten är en humoristisk julschlager som 1960 gavs ut av den pipskäggsprydde orkesterledaren Mitch Miller, en musikalisk institution som under hela sextiotalet prånglade ut högkvalitativ easy-listening-pop  till förortsvillornas nya stereomöbler och hifi-torn.

Must Be Santa bygger i sin tur på Schnitzelbanksong, en smittsam dryckesvisa som som i slutet av 1800-talet fick fäste i Amerika via tyska migranter. Både Must Be Santa och Schnitzelbanksong kan beskrivas som kumulativa sånglekar och ingår därmed i samma tradition som Old Mac Donald Had a Farm, Eh Cumpari (i Sverige kanske mer känd som Vi bor på landet) och Fader Abraham För varje vers tillförs en rad till refrängen varför sången efter hand utvecklas till en veritabel tungvrickare.

Who´s got a beard that's long and white?
Santa's got a beard that´s long and white
Who comes around on a special night?
Santa Comes around on aspecial night

Special night - beard thats white

Who wears boots and a suit of red?
Santa wears boots and a suit of red
Who wears a long cap on his head?
Santa wears a long cap on his head

Cap on head - suit that's red
Special night - beard that's white

Who's got a big red cherry nose?
Santa's got a big red cherry nose
Who laughs this way; "Ho, ho, ho"?
Santa laughs this way "Ho, ho, ho"

Ho,ho,ho - cherry nose
Cap on head - suits that´s red
Special night - beard that´s white

Därmed blir Must Be Santa en slags återspegling av Dylan själv. Nya element tillkommer och läggssutan att något egentligen försvinner.

Det arrangemang som Dylan utgår från ligger påfallande nära polkarockrebellerna Brave Combos version från 1991.  Men faktum är att Dylans version av Must Be Santa vida överträffar Brave Combos polkakitsch.  Detta beror dels på den ölstugekör som med stigande entusiasm svarar på Dylans framsjungna frågor kring Tomtens rundnätta majestät och dels på David Hidalgos flyhänta dragspel. Det senare ger en särskild julkrydda då dragspelssolot modulerar Klokers joddelpartier i Snövit.  

I den avslutande versen räknas Tomtens renar upp. Den som har öronen med sig noterar att Dylan smugit in några välvalda presidenter:

Dasher, Dancer, Prancer, Vixen
Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen
Carter, Reagan, Bush and Clinton

Huruvida detta tilltag gör Tomten mer statsmannalik eller skänker ett fantasisskimmer åt presidenterna kan förstås diskuteras. 

22 december 2017

Three Hearts Julöl och Hark the Herald Angels Sing

Three Hearts Julöl 3,5%

Så ge mig trettio grader kallt / tomtar överallt / och en skog av gröna granar 

Utan att veta alltför mycket om Adolphson & Falks ölpreferenser så är det nog ett hyfsat säkert kort att duon skulle uppskatta etiketten till Three Hearts Julöl - en fulländad Jenny Nyström-pastisch, komplett med  skuggad frakturstil och snötyngd logotyp.

Svag doft av bröd. Skummet är frasigt och grovt utan kläng.  Färgen är mörkbrun, smaken maltig och sirapssöt med en ton av clementin och kanderade apelsinskal. Något stickig kolsyra. Bröd och kola i eftersmaken. Beskan är inte särskilt markerad, men den finns.

Three Hearts Julöl är verkligen i sötaste laget, men är man beredd på det så finns det en del att hämta. Ölet kan nog fungera både till Skånsk äggakaka (istället för svagdricka) och som ett snabbalternativ till mumma.


Hark the Herald Angels Sing

När Dylan julen 2009 ger ut julalbumet (och tillika välgörenhetsskivan) Christmas in the Heart är det många som först ser det hela som ett skämt. Ett ganska charmigt och oförargligt skämt förvisso, men likväl en kuriositet.

Men även om det  knappast är någon risk att Christmas in the Heart någonsin kommer att räknas in bland de stora Dylan-albumet, så finns det ingen anledning att för den sakens skull avfärda albumet helt och hållet. Med facit i hand kan Christmas in the Heart ses som en vägvisare som pekar såväl framåt som bakåt.

Ta till exempel Hark the Herald Angels Sing som - tillsammans med ett par andra spår på skivan -hyllar det nyfödda Jesusbarnet. För första gången på trettio år hör vi alltså en studioinspelning där Dylan lovsjunger Jesus. Visserligen har Hark the Herald Angels Sing - i likhet med de flesta hymner som skildrar Jesus födelse - sedan länge tömts på sitt innehåll genom att spelas sönder och samman i varuhus och på företagsjulbord, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att en så  textmedveten person som Dylan helt skulle kunna bortse från orden han sjunger.

Det textmässiga innehållet i en sång som Hark the Herald Angels Sing kan med andra ord (och med lite god vilja) ses som:
A) ... en ironisk kommentar av...
B) ... en temporär återgång till ....
                 ...eller...
C)... en vänskaplig uppgörelse med....
... de texter Dylan skapade under "gospelåren" 1979-81.

Om texten pekar bakåt mot det som varit, så pekar det musikaliska uttrycket snarare snett framåt. Låten är nämligen inget mindre än julevergreenens  mästarprov. Vad O helga natt är för Christer Sjögren och Peter Jöback var Hark! The Herald Angels sing för  Frank Sinatra och Nat King Cole.

Den 14 december 2017 publicerar DN en lista där  nöjesjournalisten Nicolas Ringskoog Ferradi- Noli utser årets bästa skivor. Så här skriver han om Triplicate:

Det största som har hänt Bob Dylan de senaste åren är inte Nobelpriset utan att han har räddat "the great American songbook" från ytlighetens och retrokitchens klor. I år kulminerade projektet med detta korta trippelalbum. Aldrig tidigare har han ansträngt sig så mycket för att sjunga vackert...

Det skulle i så fall vara på Hark the Herald Angels Sing. När man hör Dylan leverera texten tänker man osökt på hur en cowboy i någon gammal westernfilm rider in en häst. Dylan angriper texten, betvingar den och gör den till sin egen. Det är bitvis svajigt, men aldrig osäkert.

Dylan använder samma upplägg som Frank Sinatra gör på albumet A Jolly Christmas from Frank Sinatra (1957). Enbart den första versen sjungs, men denna upprepas å andra sidan två gånger. Precis som hos Sinatra kommer en kvinnokör in i mitten och sjunger en halv vers. Hos Sinatra låter kören just som de upphöjda, könlösa varelser texten handlar om medan den i Dylans version snarare för tankarna till en lockande girl-group av Phil Spector-typ. När Dylan återvänder för att sjunga slutet får man intrycket av en gammal  andlig patriark som förgäves (?) försöker driva iväg de hotande frestelserna.

Kontrasten förstärks ytterligare av det musikaliska arrangemanget. När Dylan sjunger utgörs kompet av ett strängt hamrande piano med påtaglig missionshuskänsla. När kören  sjunger får ackompanjeras de av ett sockersött klockspel; Phil Spector igen med andra ord.

Sex år  efter  det att Christmas in the Heart (och Hark the Angels Sing) spelats in påbörjar Dylan ett mer systematiskt utforskande av jazzschlagern från 1900-talets första hälft. Kanske skulle detta projekt aldrig blivit av om det inte vore för Christmas in the Heart.