Yellow Submarine och I Wanna Be Your Lover

Yellow Submarine 3,5%

Backyard Brew är en underetikett till Carlsbergsägda Falcon och har de senaste åren profilerat sig genom öl med skojfriska namn och tokroliga etiketter som förtjänstfullt efterliknar estetiken hos amerikanska hipsteröl. Man kan förstås diskutera huruvida Backyard Brew-fenomenet är bra eller dåligt sett ur ett lite större perspektiv.  Är det ett exempel på hur en stor bryggerikoncern exploaterar en nisch där mindre aktörer trängs undan, eller är det bara bra  att det finns ytterligare ett segment färgglada trekommafemmor? Kanske representerar Falcons Backyard Brew och Spendrups Brutal Brewing slutet på trekommafemmans guldålder. Ungefär som när  Chers cover på All I Really Want To Do signalerade slutet på folk-eran.

Yellow Submarine är en ljus lager med vete-extrakt. Läser man det finstilta så framgår det att ölet även innehåller extrakt från koriander och yuzu. Koriander i öl har jag råkat ut för en gång tidigare. Då kombinerades den med ingefära. Yuzu är tydligen någon slags citron.

Skummet är tjockt, långvarigt och bildar nästan en kulle. Doften domineras helt av tropisk frukt, och fastän detta skrivs dagen efter julafton så tänker jag på Passoalikör. Färgen är klar och ljusgul. Smaken drar åt trädgårdsbär av typen björnbär och vinbär. Eftersmaken är lång med en relativt torr beska. Munkänslan är sammetssträv så vete-extraktet var nog inte hittepå. Tillverkarna rekomenderar ölet till sushi, vilket nog är ett bra tips då det finns många beröringspunketer med sake; både i smak och munkänsla.

Yellow Submarine har en etikett med en Jules Verne-futuristisk gul ubåt. Yellow Submarine är som bekant även en låt från The Beatles Revolver-album från 1966.

I Wanna Be Your Lover

Enligt legenden mötte Bob Dylan och The Beatles varandra på ett hotell i New York sommaren 1964. En version av detta möte är att det var där och då som Bob Dylan blev elektrisk samtidigt som The Beatles blev intellektuella psykonauter. En annan är att det hela var en ganska pajig historia regisserad av rockjournalisten Al Horowitz och att de två storheterna (eller fem, beroende på hur man räknar) egentligen aldrig nådde riktigt fram till varandra.

Att mötet mellan de två entiteterna fascinerar är kanske inte så konstigt. Från och med 1965 kommer The Beatles och Bob Dylan att  bli ett slags destillat av det brittiska respektive det amerikanska. The Beatles hämtade sin näring ur Lewis Carrols viktorianska surrealism och music hall-traditionen, medan Dylan utgår från Walt Whitman, Jack Kerouac och rythm and blues.

Nåväl. Hösten 1965, alldeles i början av den process som så småningom kommer att mynna ut i Blonde on Blonde (1966) spelar Dylan in låten I Wanna Be your Lover tillsammans med The Hawks. Av någon anledning kommer låten inte med på skivan utan ges ut först  tjugo år senare i och med best of och raritets-boxen Biograph (1985), Boxens booklet beskriver låten  som "A tip of the hat to the only song recorded by both The Beatles and The Rolling Stones".

"A tip of the hat" är i sammanhanget en underdrift. I allt väsentligt är refrängen densamma som Lennon-McCarthy-kompositionen I Wanna Be Your Man från 1963. Hur skall detta förklaras? Är det ett omedvetet snatteri utfört av  en kompositör som gjort sig känd för att suga upp text- och melodifragment lite varstans och som inte är särskilt intresserad av att nitiskt redovisa källor (kanske upptäckte Dylan den uppenbara likheten i efterhand). Är I Wanna Be Your Lover en drift med den popschlager som de tidiga Beatles representerade? Kanske stelnade låten i ett halvfärdigt tillstånd där det var tänkt att refrängen så småningom skulle bytas ut. En prototyp där man lånade Beatles/Stones- låten för att kunna ha något att jobba med så länge. Eller så höll den helt enkelt inte riktigt måttet.

Musiken är snabb och slamrig och om vi skall fortsätta i det upptrampade Beatlesspåret så är det väl snarare Cavernclub- än Abbey Road-versionen av the Beatles som efterliknas. Sången är nästan mer Dylan än Dylan själv. Fraseringen är uttänjd och svävar nonchalant - nästan viktlöst över The Hawks komp.

Även textmässigt är I Wanna Be Your Lover intressant genom det sätt på vilket den sammanför två rocklyriska genrer. Den ena är den absurdistiska och surrealistiska modernism som Dylan själv har skapat. Den andra är den texttradition vi finner i den klassiska rock´n rollen i vilken en begränsad uppsättning ord tömts på sitt ursprungliga innehåll för att fyllas med ett annat. Där rockin´ and rollin´lika gärna kan syfta på samlag som dans. Eller bägge samtidigt.

Den elektriske surrealisten Dylan hittar vi i låtens fyra verser där ett myller av olika gestalter virvlar runt utan något egentligt sammanhang eller inbördes ordning:

Well, the rainman comes with his magic wand
And the judge says, "Mona can´t have no bond"
And the walls collide, Mona cries
And the rainman leaves in the wolfsman´s disguise

Well the undertaker in his midnight suit
Says to the masked man, "Ain´t you cute!"
Well, the mask man he gets up on to the shelf
And he says, "You ain´t so bad yourself"

Well, jumpin´Judy can´t go no higher
She had bullets in her eyes, and they fire
Rasputin he´s so dignified
He touched the back of her head an´ he died

Well, Phaedra with her looking glass
Stretchin´ out upon the grass
She gets all messed up and she faints - 
That´s ´cause she´s so obvious and you ain´t

Det absurda understryks av att varje vers inleds med ett "well", en interjektion som brukar signalera en slutsats. Men ingen slutsats kommer, istället upprepas detta "well" gång efter annan.

I efterordet till Bakhålls utgåva av Tarantula skriver författaren Peter Glas hur Dylan särskiljer sig genom sitt accepterande av kaos. Att han till skillnad från de tidiga 1900-talsmodernisterna inte ser kaos som någonting meningslöst eller problematiskt utan tvärtom verkar betrakta kaoset som något sammanbindande och förenande. Den iakttagelse som Glas gör stämmer väl överens med verserna i I Wanna Be Your Lover. Det enda som karaktärerna i texten verkar ha gemensamt är att de befolkar en värld där precis allt är i rörelse. Ingenting tillåts befinna sig i vila eller stillhet och inga tillstånd är statiska. Allt går att föra längre och vidare. När Monas rättsprocess nått vägs ände faller väggarna in. När Fedra sträcker ut sig i gräset så svimmar hon. Och när den hoppande Judy verkar ha nått sin gräns börjar hon skjuta med ögonen.

Refrängen däremot representerar istället en klassisk, för att inte säga klicheártad, typ av pop och rocklyrik, men i en så minimalistisk form att den egentligen blir innehållslös:

I wanna be your lover, baby, I wanna be your man
I wanna be your lover, baby
I don´t wanna be hers, I wanna be yours

Som vi har kunnat konstatera så sammanför I Wanna Be Your Lover två textmässiga utvecklingslinjer inom pop och rockmusiken. Dock görs detta utan att de två traditionerna sammansmälter. Istället belyser de varandra på ett sätt som gör att den inneboende nihilismen i respektive textvärld förstärks ytterligare. Vems älskare vill sångaren vara, och vem är det han inte vill ha? Ingen vet. Vilken roll spelar händelseförloppet när allt ändå börjar om från noll? Ingen alls. Det är bara kaoset som förenar.

Ystad Julöl och Man in the Long Black Coat

Ystad Julöl 3,5%

I mitten av nittiotalet  så uppstod det ett visst hallabaloo kring lämpligheten i att anlägga ett bryggeri i centrala Ystad. Detta var precis innan mikrobryggerivurmen så grannarna som klagade kanske hade Spendrups maskinpark för ögonen. Nu blev det väl hur som helst hyfsat lyckat. Bryggeriet finns i alla fall kvar på Långgatan och verkar numera ha någon slags koppling till bryggeriet och importfirman Österlenbryggarna AB i Tomelilla. Dessa har i sin tur en historia som utan problem  skulle kunna användas som underlag till en ölversion av Falcon Crest. I alla fall om man läser deras hemsida.

Av någon anledning så har man valt att kalla ölen som bryggs av bryggeriet i Ystad för Ysta istället för just Ystad. Varför vet jag inte. Trots att jag är uppvuxen i staden och själv brukar uttala Ystad utan d-ljud, så har jag aldrig förr varit med om att någon stavat fel till ortens namn. Det vill säga fram tills nu. Eftersom jag något hellre blir anklagad för att vara fel-citerare än fel-stavare så lägger jag därför helt självsvåldigt till ett "d". Ystad Julöl således.

Ystad julöl har ett snabbt, frasigt skum. Det är vackert kopparfärgat, men knappt grumligt alls trots att etiketten understryker att ölet är ett ofiltrerat färsköl. Doften är i vilket fall inbjudande med toner av kola och vinteräpple. Dock överensstämmer inte smaken helt med det man förväntar sig av ett julöl då den drar lite mer åt strävt syrlig äppelmust än sötma och vört. Kroppen är tunn med lite jäst i eftersmaken. Kanske var det här färskölen hamnade?

När jag växte upp var Ystad berömt för tornväktare och korsvirkeshus, men numera är den lilla kuststaden mer känd som platsen där Henning Mankells romanfigur Kurt Wallander jagar skumma typer i mörka rockar.

Man in the Long Black Coat

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad människor menar när de säger att en låt är filmisk. Men om det innebär att det musiken skapar en filmscen innanför ögonlocken hos lyssnaren så kan Man in the Long Black Coat från albumet Oh Mercy (1989) utan tvekan beskrivas som filmisk.

Sången inleds med ljudet av spelande syrsor. Efter en stund hörs en trevande dobro och så småningom ansluter en bas tillsammans med en diskret, programmerad puka. Ytterligare några takter in kommer ett  munspel smygande, oböjt och långsamt. Tankarna går till den musik Ennio Morricone skapade till Sergio Leones westernfilmer under 1960-talets andra hälft. För ens inre syn ser man hur en fårad man med låg hatt och  dammig rock glider in i en stad där varje igenbommat fönster är en hemlighet som väntar på dras fram i ljuset.

Man in the Long Black Coat är en mörk vals där både dobron, basen och den elektroniska trumman har ett delay som faller in i trefjärdedelstakten. De bilder som musiken frammanar överensstämmer fullt ut med den text som framförs. Den första versen skildrar en landsbygd där vi både hittar de spelande syrsorna från introt och den  man i lång, svart rock som stigit fram ur spagettivästerns ljudkuliss:

Crickets are chirpin´, the water is high
There´s a soft cotton dress on the line hangin´dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze
Not a world of goodbye, not even a note
She gone with a man 
In the long black coat

Dylan sjunger texten på ett säreget staccatoartat vis där rösten blir mer som ett rytminstrument än en melodistämma. Även själva valstakten flyter ihop med texten, när den i andra versen beskriver en gammal danssalong:

Somebody seen him hanging around
At the old dance hall on the outskirts of town
He looked into her eyes when she stopped him to ask
If he wanted to dance, he had a face like a mask
Somebody said from the Bible he´d quote
There was dust on the man 
In the long black coat.

Den enkla rimkedjan AABBCC tillsammans med den rurala miljön för tankarna till de folksånger som Dylan inledde sin karriär med. Det faktum att sista raden alltid är densamma understryker sångens känsla av ödesmättad fatalism; inte ens som lyssnare går det att undgå mannen  i den långa, svarta rocken.

Vem denne man är får man aldrig förklarat. Först tror man att det kanske är en historia om otrohet, sedan leds tankarna i riktning mot mord och ond bråd död. I tredje versen kompliceras dock bilden ytterligare. Det står då klart att kvinnan snarare har överlämnat sig själsligt än kroppsligt åt mannen i den långa, svarta rocken:

Preacher was a talkin´, there´s a sermon he gave
He said every man´s conscience is vile and depraved
You cannot depend on it to be your guide
When it´s you who must keep it satisfied
It ain´t easy to swallow it sticks in the throat
She gave her heart to the man 
In the long black coat

Här tänker man osökt på Robert Mitchums rollfigur i Night of the Hunter (Trasdockan på svenska) från 1955: En moraliskt förfallen mördare som iklätt sig rollen som svavelosande väckelsepredikant jagar oförtrutet och hänsynslöst det rånbyte som gömts i en liten flickas docka. Huruvida det är berättarjaget själv, mannen i den svarta rocken eller kanske till och med kvinnan som är "vile and depraved"  kan diskuteras, men Dylan verkar hursomhelst stå storögt förundrad snarare än (som vanligt) vresigt bitter inför sveket.

Den sista versen öppnar dock upp inför ytterligare en tolkning kring mannen i den svarta rocken:

There´s smoke on the water, it´s been there since June
Tree trunks uprooted, ´neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse
She never said nothing, there was nothing she wrote 
She gone with the man
In the long black coat 

Här får lyssnaren bilden av ett isolerat och stagnerat samhälle där tiden har stått stilla och där verkligheten ständigt hotar att bryta in. Lite som byn i M. Night Shyamalans The Village från 2004. Kanske är mannen i den svarta rocken helt enkelt en representant för det som korrumperar i världen runtomkring. En Gordon Gekko i dammiga ridkläder.

Pilsner Urquell och Changing of the Guards.

Pilsner Urquell 3,5%

Pilsner Urquell är en typisk tjeckisk pilsner. Skummet är ulligt. Doften är lite som en julknäck med några vaniljkorn i. Färgen är klar och ljust gul. Faktiskt ser den nästan lite utspädd ut. Smaken är brödig och fin. Beskan hittar man i eftersmaken som är rund, nästan len.

Pilsner Urquell bryggs i Plzen (Pilsen om man är tysk), en stad som utan att blinka hävdar att de  uppfunnit ölen, eller åtminstonde öl av pilsnertyp. Pilz är en sådan stad som ligger mitt i den europeiska smeten. Staden har bara under de senaste trehundra åren hunnit vara en del av såväl konungariket Böhmen  som tvåkejsardömet Österrike-Ungern. Det har legat ömsom i det hitleristiska tredje riket och ömsom i det stalinistiska Tjeckoslovakien. För tillfället ligger Plzen i Tjeckien.

Det lär med andra ord skett en hel del vaktombyten på Plzens stadsmurar.

Changing of the Guards

Jag  trodde länge att Changing of the Guards var en av Dylans längre låtar. Det är den inte. Den är inte ens längst på Street Legal. Missbedömningen kan ha berott på att låten  är tämligen ordrik även för att vara Dylan. Det saknas dessutom både refräng och solo så den framvällande textmassan avbryts bara av det blåsriff som ligger insprängt mellan verserna; ett riff som dessutom mera gränsar av och stannar upp än fogar samman och driver på.

Blåsriffet liknar förresten inget annat. Det svänger inte riktigt som ett soul- eller jazzblås. Det samverkar inte med sången som ett gospel-blås eller fyller partier med kraft och energi såsom rocksaxofonen gör.  Blåsriffet i Changing of the Guards är helt enkelt en liten trudelutt. Dock är det en trudelutt som är svår att värja sig mot och det är nästan fysiskt omöjligt att inte vissla med när man hör den.

Den historia som berättas i sången är inte helt lätt att få grepp om. Mot bättre vetande gör jag ändock ett försök:

Någon slags utkantsfigur stiger fram ur ett  härjat och förött landskap. Han blir vittne till hur en kvinna straffas och/eller stöts ut. Kanske är utkantspersonen bekant med kvinnan. Eller inte. En kvinna, som kanske är kvinnan ovan (eller inte), väcker en man med gyllene lockar. Låten avslutas med att någon (kanske mannen med gula lockar, kanske inte) uttalar en domedagsprofetia. Slut.

Det är med andra ord inte helt klart vad som händer. Det är nog inte meningen heller. Berättelsen är minst sagt löst sammanhållen och de flesta verser kan också läsas helt fristående från varandra. Känslan av en mängd miniatyrhistorier understryks ytterligare genom att varje vers inleds med en kort rad som upprepas av en kvinnokör. Dessa rader fungerar, med några undantag i slutet av låten, mer som rubriker än integrerade delar av versen.

Sången återger ett pärlband av metafortyngda scener beskrivna med en delvis arkaiserande stil. Detta är visserligen ett grepp som  Dylan använt sig av flera gånger tidigare (och för all del även senare), men sångens bildspråk och  persongalleri är denna gång varken färgade av bibeln eller ett mytiskt, förgånget Amerika. Istället så utgörs det lexikala fältet av en slags renässansmiljö där furstehov och marknadsvimmel fungerar som  projektionsytor för en esoterisk symbolvärld.

Changing of the Guards är det första spåret på albumet Street Legal från 1978. Skivan ligger prydligt placerad mitt emellan Rolling Thunder-turnen och det kristna uppvaknandet, varför det är svårt att helt undvika en biografisk läsning. Den inledande raden  "sixteen years, sixten banners flying over the field" tolkas av många (till exempel rockjornalisten Nigel Williamson) som en hänvisning till att det har gått sexton år sedan Bob Dylans skivdebut. Är det Dylan själv som är utkantsfiguren? Speglar miljöbeskrivningen sångarens egna inre landskap? Är kvinnan Sara Lownds? Så där kan man hålla på...

Med de biografiska glasögonen på dröjer man gärna en stund vid de sista två avslutande verserna:

Gentlemen, he said
I don´t need your organization, I´ve shined your shoes
I´ve moved your mountains and marked your cards
But Eden is burning, either brace yourself for elimination
Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards

Peace will come
With tranquillity and splendor on the wheels of fire
But will bring us no reward when her false idols fall
And cruel death surrenders with its pale ghost retreating
Between the King and the Queen of Swords

Det är  svårt att inte se detta som ett förelöpare till den världssyn Dylan kommer att ge uttryck för ett år senare på Slow Train Coming (1979). Det är också intressant att Dylan avslutar sången med att lägga ut två tarotkort (the King and Queen of Swords). Dessa kort tolkas traditionellt som ett uttryck för det dömande respektive det separerande (t.ex. Edward Waite 1911) och som här även blir till en slags sammanfattning hela låten.

Changing of the Guards liknar varken de verk av Dylan som bygger på ett associativt ordflöde (såsom Subterranean Homesick Blues) eller de som utgår från ett mer klassiskt historieberättande (såsom Lily, Rosemary and the Jack of Hearts). Istället får lyssnaren intrycket av ett kaleidoskop där gamla bilder hela tiden rasslas om till nya mönster, allteftersom låten fortsätter. Kanske är det därför som Changing of the Guards inleds med en fade in och slutar med en fade out...  Kaleidoskopet befinner sig i ständig rotation och det vi har fått se är bara ett ögonblick av något som varken har en början eller ett slut.

Oppigårds Session Pale Ale 3,5% och North Country Blues

Oppigårds Session Pale Ale 3,5%

Oppigårds är ett litet (nåja) bryggeri i Dalarna. Deras 3,5:a är  en session pale ale med såndäringade amerikansk humle (Amarillo och Cascade) som alla började ha i sin IPA för för några år sedan. 

Skummet är krämigt. Oppigårds Session Pale Ale gör skäl för namnet då den både är ljusgul och aningens, aningen grumlig.  Dofterna av persika och aprikos hänger med i smaken. Välhumlat för all del, men amarillon hålls i schack så i eftersmaken hittar man utan problem både blomma och beska.

Oppigårds bryggeri ligger i södra Dalarna, mellan Smedjebacken och Hedemora. I Hedemora har jag aldrig varit, men däremot så besöker jag med viss regelbundenhet Smedjebacken; en så kallad bruksort som i många år kämpat med avfolkning och arbetslöshet. Livet i Smedjebacken kretsar kring valsverket, en anläggning som präglar orten, såväl fysiskt som mentalt. Återkommande rationaliseringar gör att allt färre arbetar på verket och man tänker osökt på en sången North Country Blues från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964) vilken skildrar  ett gruvsamhälle som håller på att vittra sönder.

North Country Blues

Berättarjaget i sången är en ensamstående trebarnsmor i ett övergivet gruvsamhälle. Att Dylan intar en roll som är helt väsensskild från hans egna person hör till ovanligheterna. Däremot är det nästan ett standardgrepp  hos till exempel Woody Guthrie. Även den inledande strofen;  Come gather round people and I´ll tell you a tale känns igen från en rad sånger av Woody Guthrie. Se till exempel Buffalo Skinner eller Pretty Boy Floyd.

Vid en snabb överblick kan North Country Blues verka politisk - en protest mot hur jakten på profit slår sönder såväl samhälleliga strukturer som sociala relationer. Vid en närmare betraktelse ser man att så inte riktigt är fallet. Det finns ingen uppmaning till handling, inga alternativa lösningar. Istället framställs nedläggningen av gruvan  som något ödesbestämt. En mörk saga om man så vill.

Känslan av en oundviklig färd mot undergång skapas på flera olika sätt. För det första så framställs gruvan som en levande naturkraft på vars välvilja människornas tillvaro  ytterst vilar:

The red Iron Ores pored 
As the years passed the door
The drag lines an´ the shovels they was a-humming

vidare...

Oh the years passed again
And the givin´ was good
With the lunch bucket filled every season

För det andra så lånar Dylan grepp från sagan när han berättar sin historia:  Kvinnan som instängd sitter och stirrar ut genom fönstret för tankarna till både  Rapunzel och Tummelisa. Helt följdriktigt föder hon också tre barn. Ett annat grepp som hämtats från sagan är det sätt på vilket tidsrymden skenbart förvrängs. Som framgår av citatet ovan sker nedläggningen gradvis över flera års tid. Dock så följer tidsangivelserna en årstidscykel vilket gör att det sammantagna intrycket ändå blir en vår, en sommar och en höst:

Well a long winter´s wait
From the window I watched
My friends they couldn´t have been kinder.
And my schooling was cut
As I quit in the spring
To marry John Thomas, a miner

slutligen...

The summer is gone
The ground´s turning cold
The stores one by one they´re a-foldin´

Sången utgår från formen AABCCB med antingen helassonanser eller rim på B-positionen. A- och C-positionerna binds ofta (men inte alltid) ihop av en halvassonans. Låten växlar mellan två ackord där B-rimmen sjungs till samma mollackord. Dock höjs sången i slutet av varje vers så att den ligger oktaven högre än ackordet. Allt detta gör sammantaget att  North Country Blues blir både  suggestiv och klagande. Detta intryck blir än starkare av det faktum att sången är högre mixad i förhållande till gitarren jämfört med de andra låtarna på skivan. Inget munspel används vilket bidrar till känslan  av muntligt berättande. Förutom rimkedjan så används allitterationer flitigt, vilket skapar en virvlande framåtrörelse i sångens annars något monotona struktur.

North Country Blues är den bästa sång som Woody Guthrie aldrig skrev. Huruvida publiken på 1965 års Newport folkfestival verkligen buade ut Dylan kan diskuteras. Izzy Young hävdar i Håkan Lahgers Dylan - en kärlekshistoria (2011) att de bara reagerade på att ljudet var dåligt. Det är i vilket fall lätt att förstå folksångarpuristernas frustrationen när man lyssnar på North Country Blues. Det är en pastisch som på alla sätt överträffar det ideal den vill efterlikna.

Fotnot: Befolkningsminskningen i Smedjebacken verkar dock ha avstannat de senaste åren. Dessutom kommer Ovako att flytta produktion från Hällefors till Smedjebacken, Jämförelsen mellan Smedjebacken och det fiktiva gruvsamhället i North Country Blues haltar således något.

Falcon Bayerskt och Sweetheart like you

Falcon Bayerskt 3,5%

Falcon Bayerskt utgör tillsammans med Pripps Blå ett klassiskt svenskt radarpar i folkölshyllan. Falcon ägs numera av Carlsberg, men ölet bryggs fortfarande i Falkenberg.

Skummet är grovt och kort, men ett tunt skumlager dröjer sig kvar, inte bara längs kanterna utan även på ytan.  Färgen har en skön 70-talsnyans som drar mer åt det röda och orange än åt det bruna. Doften är så svag att den knappt går att få ner på pränt. Kanske kan man beskriva den som moget äpple?

Ölet är ganska stickigt kolsyrat. Smaken är söt, och med en  okomplicerad beska. Eftersmaken är inte särskilt lång men det finns faktiskt en liten whiskyton. Malt är kanske ett bättre ord i sammanhanget.

Falcon Bayerskt alltså en mörk lager av traditionell Münchentyp. Det är ett öl som man snart blir mätt på när det dricks "rakt upp och ner".  Då känns det som ett desto bättre matöl. Av någon anledning känner jag för att skölja ner ölet med en salt soppa istället för tvärtom.

Falcon Bayerskt klass I var också det öl som min far oftast drack till maten i mitt barndomshem. Det är också det första ölmärke som jag har ett tydligt minne av. Den stiliserade rovfågeln på etiketten, den märkliga stavningen med ett "c" mitt i ett ord - och utan i sällskap med ett "k". Falson? Skumkronan som långsamt sjönk samtidigt som ölen sakta såg ut att stiga. Det var som magi!

Jag är sex eller kanske sju år gammal. En serietidning kostar fem spänn, Mary Ingalls har fått tillbaka synen och Bob Dylan har just släppt Infidels.

Sweetheart Like You

Infidels (1983) är ett album som speglar sig djupt i 80-talet såväl produktions- som textmässigt. Skivans tre kärlekssånger utgör tillsammans en löst sammanhållen svit som tematiskt binds samman genom sin skildring av faserna i sökandet efter kärlek och fysisk närhet.

Fas 1: Sweetheart Like You. Uppvaktandet där en man förödmjukar både sig själv och den kvinna han uppvaktar.
Fas 2: Don´t Fall Apart on Me Tonight. Rädslan för att bli övergiven och den känsla av desperation och otillräcklighet som denna rädsla emanerar.
Fas 3: I and I.  Konfrontationen mellan berättarens "sanna" jag och den idealbild som den andre har skapat (och som kommer att projiceras så snart hon vaknar).

Av dessa tre är det  barhängsmonologen Sweetheart Like You som bäst gifter sig med  Falcon Bayerskt. 1983 sägs ölutbudet på barer ha varit högst knapert i Sverige. Ofta fanns det bara två typer av öl att välja mellan: Ljus lager och dunkel lager av tysk typ. Har jag hört i alla fall. Mitt intresse för barhäng låg ännu vilande vid denna tid.

Sweetheat Like You är hursomhelst en lek med klichéer där ett symbolmättat bildspråk skickligt har gömts bakom stereotypa repliker från en man som  stöter på en kvinna. Man får aldrig ta del av något replikskifte, utan texten har formen av en monolog. Det sätt som kvinnan tilltalas kan bäst beskrivas som passivt-aggressivt med siktet inställt på en vacklande självkänsla:

Snap out of it Baby, people are jealous of you
They smile to your face, but behind your back they hiss
What´s a sweetheart like you doing in a dump like this?

Samtidigt är det tydligt att även avsändaren bär på ett visst självförakt. Detta understryks inte minst av den slitna rad som avslutar varje vers, för frågan som samtidigt ställs är förstås vilka män det är som hänger i en dump like this.

En annan tolkning av texten är att (den osynliga) kvinnan i sången är en metafor för hur den kristna kyrkan alltmer kommit på glid och fjärmat sig från sina sanna tillbedjare. Dylan själv ger delvis ett stöd för en sådan läsning i Bill Flanagans intervjuantologi Written in my soul (1987). Med tanke på att Dylans "kristna trilogi" bara ligger några år bort så blir en sådan analys samtidigt biografisk. Tag till exempel den freudianska härdsmältan i andra versen:

You know, I once had a woman who looked liked you
She wanted a whole man, not just a half
She used to call me sweet daddy when I was only a child
You kind of remind me of her when you laugh

Skall detta förstås som en hänvisning till uppväxten i ett judiskt hem. Att det är judaismen som är kristendomens sweet daddy? Det blir onekligen en smula ansträngt. Att å andra sidan se only a child  enbart som en metonymi för ett yngre jag i allmänhet känns som allt för enkelt. Oavsett vilket så är det möjligt att göra en religiöst biografisk läsning även av låten I and I där en sovande kvinna besjungs och idealiseras samtidigt som Dylan konstaterar att de måste skiljas åt.

Däremot passar den religiösa tolkningen sämre in på låten Don´t Fall Apart on Me Tonight där chauvinisten i Sweetheart Like You står utan förklädnad, och istället ärligt och hudlöst ber kvinnan att stanna kvar.

Kanske kan albumets titel, Infidels hjälpa till att sammanföra de två perspektiven. Infidel (religiös avfälling) är ju ganska nära släkt med infidelity (otrohet).

Lundafolk och Cross the Green Mountain

Lundafolk 3,5%

Lundabryggeriet är ett litet bryggeri som ligger i byn Torna Hällestad utanför samhället Dalby utanför staden Lund. De brygger en mängd olika öl men så vitt jag vet bara en 3,5:a. Dock varierar de sin produktion ganska mycket, samtidigt som upplagorna (eller vad det nu kan heta på bryggeri-lingo) verkar vara rätt små, varför vi förhoppningsvis får anledning att prova fler Lundafolksvarianter i Folkobob framöver.

Lundafolk är en öl som har en uppfodrande etikett vilken berättar hur ölen skall kylas, förvaras och hällas upp samtidigt som den droppar namn på malttyper, humlesorter och jäst. Parkbänkpysande utan glas undanbedes med andra ord å det bestämdaste!

Ölen är hursomhelst en ofiltrerad och vackert bärnstensfärgad pale ale. Lukten är svag med en lite söt (men absolut inte kvalmig) doft av apelsinblomma och  acaciahonung. Skummet är "grovkornigt" och kortvarigt.

Sötman från doften återfinns också i smaken även om den ganska snabbt försvinner bakom en aromatisk beska. Eftersmaken drar lite åt "hipster-IPA" men lyckligtvis utan att smaka blomsteraffär.

Förr hade Lundabryggeriet studentikosa etiketter med flygande tunnor, vikingar och Fritiof Nilsson Piraten (tyvärr aldrig på samma etikett). Nu för tiden är de minimalistiskt enfärgade med gestaltskriven text. Lundafolks är mossgrön vilket får en att tänka på...

Cross the Green Mountain

...från soundtracket till filmen Goods and Generals från 2003. Filmen skall tydligen handla om upptakten till slaget om Gettysburg och verkar vara fylld med skägg. Jag har inte sett filmen men den är säkert sevärd. 

Cross the green mountain finns också med på Bootleg Series vol 8 - Rare and unreleased 1989-2006, vilket förstås är utmärkt, annars hade jag med stor sannolikhet missat denna pärla.

Musiken är närmast att beskriva som långsam, sparsmakat instrumenterad americana. Då och då slås en försiktig trumvirvel och understryker på ett subtilt sätt kopplingen till det amerikanska inbördeskriget. I sättningen finns också en orgel, även den diskret placerad i ljudbilden, som bidrar till den sakralt högtidliga känslan.

Texten skildrar en person som erfar en känsla av total öppenhet och visionär klarhet i samband med en en militär sammandrabbning. Att tiden och platsen är det amerikanska inbördeskriget framgår högst indirekt, så det står lyssnaren fritt att applicera textens känsla av mono no aware på i stort sett vad som helst.

Berättarperspektivet alternerar  mellan ett uttalat jag-perspektiv och ett mer allmänt betraktande. Det är ovanligt att Dylan intar ett förstapersonsperspektiv där berättarjaget samtidigt utgörs av en fiktiv karaktär, bortkopplad från Dylans egna persona, men det gör han i Cross the Green Mountain. Den diegetiska situationen är dock inte  helt förklarad. Görs iakttagelserna  före eller efter  slaget? Eller är det så att slaget äger rum mellan verserna , under tiden som själva berättelsen pågår?

Den näst sista versen beskriver hur en moder får ett brev från sin son, ovetande om att denne har dött i strid:

A letter to mother  came today
Gunshot wound to the breast  is what it did say
But he´ll be better soon, he´s in a hospital bed
But he´ll never be better, he´s already dead.

Denna vers sticker ut på flera sätt: Dels bryter den av genom att beskriva händelseförloppet från ett  tredjepersonsperspektiv.  Är det berättarjagets egna död som beskrivs av en utomstående berättare? - Den sista versen som skildrar någon slags himmelsfärd ger stöd för en sådan tolkning. Dels skiljer den sig åt rent innehållsmässigt genom att samtidigt vara väldigt konkret och väldigt sentimental.

I låtens  tre avslutande rader ändras perspektivet återigen. Denna gång till ett vi-berättande:

They were calm the were gloomed
We knew them all to well
We loved each other more than
We ever dared to tell.


Tematiken kring hur kriget skapar en homosocialitet med nästan sensuella förtecken har utforskats förr i rocklyriken (till exempel Dire Straits Brothers in Arm), men här finns ett tolkningsutrymme som gör det möjligt att inkludera även den andra sidan i gemenskapen.

Lapin Kulta och Tempest

Lapin Kulta 3,5%

När jag var yngre tyckte jag att det var lite fräckt att dricka finsk folköl. Det tycker jag i och för sig fortfarande. Lite Olavi Virta-romantiskt på något sätt. Det fanns en annat finsk öl som hette Koff, men den var det länge sedan jag såg.

Nåväl. Skummet är tätt för en lager och klänger fint på glasets sidor. Färgen är vackert guldgul. Doften är fruktig. Mer ananas än citrus.

Lapin Kulta är överraskande försiktigt kolsyrad. Ölet är fylligt med aningen knäckebröd men eftersmaken är kort som en decemberdag i Åbo.

Förr var det norrsken och fjäll på Lapin Kulta-burken. Nu för tiden är den matt mörkblå med en röd kompassros. Det röda snedstrecket i 18/73  ger snarare känslan av kartkoordinater än årtal. Guldskuggan i Lapin Kulta får namnet att se ut som namnet på ett fartygsskrov. Man tänker på polarhavsmörker, man tänker på fartyg, man tänker på Titanic-skildringen...

Tempest

... från skivan med samma namn (2012). Det är intressant att Mikael Wiehe, som ju översatt fler Dylan-texter än de flesta, även verkar dela fascinationen för Titanic-katastrofen.

Till skillnad från Wiehes lakoniska och lågmälda skildring av katastrofen så är Dylans mer av en underhållande skröna. Den är också rejält lång med sina 45 verser. På många sätt är det både en klassisk Dylan- låt som knyter an till flera av hans olika konstnärliga perioder. Melodi och arrangemang lutar åt ett skillingtryck med lite "irländskt" stuk och blickar bakåt både åt folkåren och Good As I Been To You. Texten berättar om Titanics öde genom ett kaleidoskop av ögonblicksbilder. Ibland lånas en gammaltestamentlig språk-kostym:

The ship was going under
The universe had opened wide
The roll was called up yonder
The angels turned aside

De påfallande dramatiska och ångestfyllda stroferna kontrasterar starkt  mot det obekymrade sätt som sången framförs på, men det finns också kontraster rent textmässigt då vissa delar tydligt drar åt komik och slap-stick:

Passengers were flying
Backward, forward, far and fast
They mumbled, fumbled and tumbled
Each one more weary than the last


Ett annat grepp som känns igen, denna gång från den "elektriska trilogin", är hur Dylan lyfter in karaktärer från historia och populärkultur. Dock blir celebtiteterna aldrig lika framträdande eller myllrande som i till exempel "Desolation row". I Tempest berättas det till exempel hur Calvin, Blake och Wilson  tvingas avbryta ett kortspel:

Calvin, Blake and Wilson
Gambled in the dark
Not one of the would ever live to
Tell the tale on the disembark


Jag trodde först att Calvin, Blake och Wilson var något slags förbrytarband från 1800-talet - allmängods för en historiskt bevandrad amerikan men okända för mig. Efter lite funderingar och botaniserande i diverse forum så lutar det istället åt reformatorn Jean Calvin, konsnären William Blake och presidenten Woodrow Wilson.

Fast å andra sidan kan ju sångens Calvin  lika gärna vara Calvin från Kalle och Hobbe  i sällskap med herr Wilson från Dennis (han med mustaschen och potatisnäsan). Utan närmare precisering så är det ju bara en serie namn som pekar åt en mängd håll. Kanske är det meningen.

En annan, tydligare och mer samtida referens, finner vi i skildringen av Leo som tar sin skissbok:

Leo took his sketchbook
He was often so inclined
He closed his eyes and painted
The scenery in his mind

Att låta skådespelaren Leonardo DiCaprio (som ju fick sitt genombrott i just Titanic 1997) spela sig själv i en situation som av allt att döma egentligen tillhör hans rollperson, bidrar till ett fascinerande metaperspektiv som skapar ett intellektualiserande avstånd mellan lyssnare och text. Samtidigt belyser sammanblandningen av roller effektivt hur den fiktiva gestaltningen av Titanic till slut har blivit verkligare än den historiska händelsen.

Kaltenberg Pils och Leopard-Skin Pill-Box Hat

Kaltenberg Pils 3,5%

Här har man gått runt och trott att Kaltenberg var något slags svenskt hittepå, men efter lite efterforskningar förstår jag att Kaltenberg faktiskt är ett (i sinnevärlden existerande) tyskt märke som licensbryggs av Krönlein, även kända för gräsklipparölet med krokodilen. Jag vet inte om krokoilen finns som 3,5:a, men i så fall kommer den  att dyka upp här så småningom.

Kaltenberg är hur som helst en okej lågbudget-pils. Beskan är inte alls dålig, men obalanserad då ölen i övrigt är ganska tunn. Eftersmaken drar åt citrus med en viss kemisk ton. 

Färgen är blekt gul och i ljusaste laget. Dock skummar Kaltenberg både bra och länge. Till och med är det så att skumfloaten nästan inte vill försvinna, vilket onekligen ser rätt så trevligt ut.

Burken går i svart och gult, med en cirkulär etikett.  Detta får en förstås att tänka på leoparder som får en att tänka på....

Leopard-Skin Pill-Box Hat 

Låten är hämtad från Blonde on Blonde (vilket även detta passar in på ölen) från 1966. En rätt stimmig låt jämfört med skivans andra låtar. I grunden är det  ett klassiskt blues-stomp av standardmodell, men en skränig, dissonant gitarr (spelad av Dylan själv) sticker ut och livar upp stämningen rejält.

Musiken förstärker textens humor, Leopardpälspillerhatten framställs inte som löjlig utan snarare som något slags larger than life-attribut. I näst sista versen avråder en doktor berättarjaget från att att söka upp hattens bärare. Dock följs inte rekommendationerna vilket får till följd att berättarjaget av misstag får se  hattkvinnan och nämnda doktor (nu med hatten på huvudet) i en intim situation.  Skojigt. Lite Woody Allen (att bli ihop med sin doktor) eller kanske Fellini (att ha en leopardpälspillerhattfetisch).

Enligt ryktet ska Leopard-Skin- Pill-Box Hat ha inspirerats av Bob Dylans dambekant Edie Sedgwick - en fotomodell och modeikon som som  lär ha sportat ovan nämnda huvudbonad. Sedgwick ska för övrigt också vara förebilden till Just Like a Woman, även denna från Blonde on Blonde.