Ystad Julöl och Man in the Long Black Coat

Ystad Julöl 3,5%

I mitten av nittiotalet  så uppstod det ett visst hallabaloo kring lämpligheten i att anlägga ett bryggeri i centrala Ystad. Detta var precis innan mikrobryggerivurmen så grannarna som klagade kanske hade Spendrups maskinpark för ögonen. Nu blev det väl hur som helst hyfsat lyckat. Bryggeriet finns i alla fall kvar på Långgatan och verkar numera ha någon slags koppling till bryggeriet och importfirman Österlenbryggarna AB i Tomelilla. Dessa har i sin tur en historia som utan problem  skulle kunna användas som underlag till en ölversion av Falcon Crest. I alla fall om man läser deras hemsida.

Av någon anledning så har man valt att kalla ölen som bryggs av bryggeriet i Ystad för Ysta istället för just Ystad. Varför vet jag inte. Trots att jag är uppvuxen i staden och själv brukar uttala Ystad utan d-ljud, så har jag aldrig förr varit med om att någon stavat fel till ortens namn. Det vill säga fram tills nu. Eftersom jag något hellre blir anklagad för att vara fel-citerare än fel-stavare så lägger jag därför helt självsvåldigt till ett "d". Ystad Julöl således.

Ystad julöl har ett snabbt, frasigt skum. Det är vackert kopparfärgat, men knappt grumligt alls trots att etiketten understryker att ölet är ett ofiltrerat färsköl. Doften är i vilket fall inbjudande med toner av kola och vinteräpple. Dock överensstämmer inte smaken helt med det man förväntar sig av ett julöl då den drar lite mer åt strävt syrlig äppelmust än sötma och vört. Kroppen är tunn med lite jäst i eftersmaken. Kanske var det här färskölen hamnade?

När jag växte upp var Ystad berömt för tornväktare och korsvirkeshus, men numera är den lilla kuststaden mer känd som platsen där Henning Mankells romanfigur Kurt Wallander jagar skumma typer i mörka rockar.

Man in the Long Black Coat

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad människor menar när de säger att en låt är filmisk. Men om det innebär att det musiken skapar en filmscen innanför ögonlocken hos lyssnaren så kan Man in the Long Black Coat från albumet Oh Mercy (1989) utan tvekan beskrivas som filmisk.

Sången inleds med ljudet av spelande syrsor. Efter en stund hörs en trevande dobro och så småningom ansluter en bas tillsammans med en diskret, programmerad puka. Ytterligare några takter in kommer ett  munspel smygande, oböjt och långsamt. Tankarna går till den musik Ennio Morricone skapade till Sergio Leones westernfilmer under 1960-talets andra hälft. För ens inre syn ser man hur en fårad man med låg hatt och  dammig rock glider in i en stad där varje igenbommat fönster är en hemlighet som väntar på dras fram i ljuset.

Man in the Long Black Coat är en mörk vals där både dobron, basen och den elektroniska trumman har ett delay som faller in i trefjärdedelstakten. De bilder som musiken frammanar överensstämmer fullt ut med den text som framförs. Den första versen skildrar en landsbygd där vi både hittar de spelande syrsorna från introt och den  man i lång, svart rock som stigit fram ur spagettivästerns ljudkuliss:

Crickets are chirpin´, the water is high
There´s a soft cotton dress on the line hangin´dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze
Not a world of goodbye, not even a note
She gone with a man 
In the long black coat

Dylan sjunger texten på ett säreget staccatoartat vis där rösten blir mer som ett rytminstrument än en melodistämma. Även själva valstakten flyter ihop med texten, när den i andra versen beskriver en gammal danssalong:

Somebody seen him hanging around
At the old dance hall on the outskirts of town
He looked into her eyes when she stopped him to ask
If he wanted to dance, he had a face like a mask
Somebody said from the Bible he´d quote
There was dust on the man 
In the long black coat.

Den enkla rimkedjan AABBCC tillsammans med den rurala miljön för tankarna till de folksånger som Dylan inledde sin karriär med. Det faktum att sista raden alltid är densamma understryker sångens känsla av ödesmättad fatalism; inte ens som lyssnare går det att undgå mannen  i den långa, svarta rocken.

Vem denne man är får man aldrig förklarat. Först tror man att det kanske är en historia om otrohet, sedan leds tankarna i riktning mot mord och ond bråd död. I tredje versen kompliceras dock bilden ytterligare. Det står då klart att kvinnan snarare har överlämnat sig själsligt än kroppsligt åt mannen i den långa, svarta rocken:

Preacher was a talkin´, there´s a sermon he gave
He said every man´s conscience is vile and depraved
You cannot depend on it to be your guide
When it´s you who must keep it satisfied
It ain´t easy to swallow it sticks in the throat
She gave her heart to the man 
In the long black coat

Här tänker man osökt på Robert Mitchums rollfigur i Night of the Hunter (Trasdockan på svenska) från 1955: En moraliskt förfallen mördare som iklätt sig rollen som svavelosande väckelsepredikant jagar oförtrutet och hänsynslöst det rånbyte som gömts i en liten flickas docka. Huruvida det är berättarjaget själv, mannen i den svarta rocken eller kanske till och med kvinnan som är "vile and depraved"  kan diskuteras, men Dylan verkar hursomhelst stå storögt förundrad snarare än (som vanligt) vresigt bitter inför sveket.

Den sista versen öppnar dock upp inför ytterligare en tolkning kring mannen i den svarta rocken:

There´s smoke on the water, it´s been there since June
Tree trunks uprooted, ´neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse
She never said nothing, there was nothing she wrote 
She gone with the man
In the long black coat 

Här får lyssnaren bilden av ett isolerat och stagnerat samhälle där tiden har stått stilla och där verkligheten ständigt hotar att bryta in. Lite som byn i M. Night Shyamalans The Village från 2004. Kanske är mannen i den svarta rocken helt enkelt en representant för det som korrumperar i världen runtomkring. En Gordon Gekko i dammiga ridkläder.