Lapin Kulta 3,5%
När jag var yngre tyckte jag att det var lite fräckt att dricka finsk folköl. Det tycker jag i och för sig fortfarande. Lite Olavi Virta-romantiskt på något sätt. Det fanns en annat finsk öl som hette Koff, men den var det länge sedan jag såg.Nåväl. Skummet är tätt för en lager och klänger fint på glasets sidor. Färgen är vackert guldgul. Doften är fruktig. Mer ananas än citrus.
Förr var det norrsken och fjäll på Lapin Kulta-burken. Nu för tiden är den matt mörkblå med en röd kompassros. Det röda snedstrecket i 18/73 ger snarare känslan av kartkoordinater än årtal. Guldskuggan i Lapin Kulta får namnet att se ut som namnet på ett fartygsskrov. Man tänker på polarhavsmörker, man tänker på fartyg, man tänker på Titanic-skildringen...
Tempest
... från skivan med samma namn (2012). Det är intressant att Mikael Wiehe, som ju översatt fler Dylan-texter än de flesta, även verkar dela fascinationen för Titanic-katastrofen.
Till skillnad från Wiehes lakoniska och lågmälda skildring av katastrofen så är Dylans mer av en underhållande skröna. Den är också rejält lång med sina 45 verser. På många sätt är det både en klassisk Dylan- låt som knyter an till flera av hans olika konstnärliga perioder. Melodi och arrangemang lutar åt ett skillingtryck med lite "irländskt" stuk och blickar bakåt både åt folkåren och Good As I Been To You. Texten berättar om Titanics öde genom ett kaleidoskop av ögonblicksbilder. Ibland lånas en gammaltestamentlig språk-kostym:
The ship was going under
The universe had opened wide
The roll was called up yonder
The angels turned aside
Till skillnad från Wiehes lakoniska och lågmälda skildring av katastrofen så är Dylans mer av en underhållande skröna. Den är också rejält lång med sina 45 verser. På många sätt är det både en klassisk Dylan- låt som knyter an till flera av hans olika konstnärliga perioder. Melodi och arrangemang lutar åt ett skillingtryck med lite "irländskt" stuk och blickar bakåt både åt folkåren och Good As I Been To You. Texten berättar om Titanics öde genom ett kaleidoskop av ögonblicksbilder. Ibland lånas en gammaltestamentlig språk-kostym:
The ship was going under
The universe had opened wide
The roll was called up yonder
The angels turned aside
De påfallande dramatiska och ångestfyllda stroferna kontrasterar starkt mot det obekymrade sätt som sången framförs på, men det finns också kontraster rent textmässigt då vissa delar tydligt drar åt komik och slap-stick:
Passengers were flying
Backward, forward, far and fast
They mumbled, fumbled and tumbled
Each one more weary than the last
Ett annat grepp som känns igen, denna gång från den "elektriska trilogin", är hur Dylan lyfter in karaktärer från historia och populärkultur. Dock blir celebtiteterna aldrig lika framträdande eller myllrande som i till exempel "Desolation row". I Tempest berättas det till exempel hur Calvin, Blake och Wilson tvingas avbryta ett kortspel:
Calvin, Blake and Wilson
Gambled in the dark
Not one of the would ever live to
Tell the tale on the disembark
Jag trodde först att Calvin, Blake och Wilson var något slags förbrytarband från 1800-talet - allmängods för en historiskt bevandrad amerikan men okända för mig. Efter lite funderingar och botaniserande i diverse forum så lutar det istället åt reformatorn Jean Calvin, konsnären William Blake och presidenten Woodrow Wilson.
Fast å andra sidan kan ju sångens Calvin lika gärna vara Calvin från Kalle och Hobbe i sällskap med herr Wilson från Dennis (han med mustaschen och potatisnäsan). Utan närmare precisering så är det ju bara en serie namn som pekar åt en mängd håll. Kanske är det meningen.
En annan, tydligare och mer samtida referens, finner vi i skildringen av Leo som tar sin skissbok:
Leo took his sketchbook
He was often so inclined
He closed his eyes and painted
The scenery in his mind
Att låta skådespelaren Leonardo DiCaprio (som ju fick sitt genombrott i just Titanic 1997) spela sig själv i en situation som av allt att döma egentligen tillhör hans rollperson, bidrar till ett fascinerande metaperspektiv som skapar ett intellektualiserande avstånd mellan lyssnare och text. Samtidigt belyser sammanblandningen av roller effektivt hur den fiktiva gestaltningen av Titanic till slut har blivit verkligare än den historiska händelsen.
Passengers were flying
Backward, forward, far and fast
They mumbled, fumbled and tumbled
Each one more weary than the last
Ett annat grepp som känns igen, denna gång från den "elektriska trilogin", är hur Dylan lyfter in karaktärer från historia och populärkultur. Dock blir celebtiteterna aldrig lika framträdande eller myllrande som i till exempel "Desolation row". I Tempest berättas det till exempel hur Calvin, Blake och Wilson tvingas avbryta ett kortspel:
Calvin, Blake and Wilson
Gambled in the dark
Not one of the would ever live to
Tell the tale on the disembark
Jag trodde först att Calvin, Blake och Wilson var något slags förbrytarband från 1800-talet - allmängods för en historiskt bevandrad amerikan men okända för mig. Efter lite funderingar och botaniserande i diverse forum så lutar det istället åt reformatorn Jean Calvin, konsnären William Blake och presidenten Woodrow Wilson.
Fast å andra sidan kan ju sångens Calvin lika gärna vara Calvin från Kalle och Hobbe i sällskap med herr Wilson från Dennis (han med mustaschen och potatisnäsan). Utan närmare precisering så är det ju bara en serie namn som pekar åt en mängd håll. Kanske är det meningen.
En annan, tydligare och mer samtida referens, finner vi i skildringen av Leo som tar sin skissbok:
Leo took his sketchbook
He was often so inclined
He closed his eyes and painted
The scenery in his mind
Att låta skådespelaren Leonardo DiCaprio (som ju fick sitt genombrott i just Titanic 1997) spela sig själv i en situation som av allt att döma egentligen tillhör hans rollperson, bidrar till ett fascinerande metaperspektiv som skapar ett intellektualiserande avstånd mellan lyssnare och text. Samtidigt belyser sammanblandningen av roller effektivt hur den fiktiva gestaltningen av Titanic till slut har blivit verkligare än den historiska händelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar