Queen of Hops och Rosemary, Lily and the Jack of Hearts

Queen of Hops 3,5%

Backyard Brew - som är en underetikett till Falcon som i sin tur ägs av Carlsberg - gör en Session IPA som heter Queen of Hops. 

Färgen är djupt guldgul, skummet är fast och långvarigt med mycket bra vidhäftningsförmåga. Doften är angenäm med päron och melon. Ölet är smakrikt med

vitt bröd och toner av äpple och citrus. Beskan är torr men välbalanserad. Eftersmaken är ganska kort med humle, malt och en smula kartong.

I ölprovarsammanhang är omdömet "lättdrucket" sällan menat som en komplimang, men Queen of Hops är faktiskt lättdrucket ur positiv bemärkelse. En "nästan-IPA med hinkabilitet" är kanske inte en vinnande slogan, men det är nog så som detta öl bäst beskrivs.

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts

Den som intresserar sig för pokerspelets plats i populärkulturen har tvivelsutan en hel del att hämta i rocklyriken. Från Elvis Presleys From a Jack to a King till Motörheads Ace och Spades via Kenny Rogers The Gambler. Att bluffa, att satsa och att syna  är utan tvekan kraftfulla metaforer som varje människa med ett minimum av livserfarenhet lätt kan känna igen sig i.

Även Bob Dylan har då och då låtit sig inspireras av spelbordets tematik och symbolspråk. I låten Lily, Rosemary and the Jack of Hearts från albumet  Blood on the Tracks (1976) har hjärter knekt stigit ur kortleken och antagit fysisk gestalt. Texten skildrar en rififi-kupp som sammanfaller med ett svartsjukedrama. Historien utspelar sig i en nöjeslokal i någon slags vilda-västern-håla där Jack of Heart väntar på att showen skall börja samtidigt som hans  kumpaner är i full färd med att borra sig fram till kassaskåpet i rummet intill.

En efter en introduceras svartsjukedramats fyra kontrahenter: Den lokale storfräsaren Big Jim, hans försmådda hustru Rosemary, kabaret-flickan Lily  samt (förstås) Jack of Hearts.

Dramat når sitt klimax backstage efter föreställningen. I samma stund som tjuvarna länsar kassaskåpet stormar Big Jim och Rosemary in i den loge där Lily och Jack of Heart vänslas. Vad som sedan händer beskrivs aldrig explicit men dagen därpå är Jack of Hearts försvunnen medan Rosemary skall hängas för att ha knivhuggit sin man. Så kan det gå.

Fastän texten med sina sexton femradiga verser kvalar in bland Bob Dylans tio längsta låtar är den ett mästarprov i ekonomiskt berättande. Redan i anslaget  målar Dylan effektivt upp en fond av förfall och upplösning. Undantagstillståndet har visserligen hävts men alla med förstånd har lämnat stan.

The festival was over , the boys were all plannin´for a fall 
The cabaret was quiet except for the drillin' in the wall
The curfew had been lifted and the gamblin' wheel shut down
Anyone with any sense had already left town
He  was standin´in the doorway lookin' like the Jack of hearts.

Även  personbeskrivningarna  mejslas fram med hjälp av en rad kärnfullt måleriska formuleringar. När Big Jim introduceras får till exempel silverkäppen illustrera inte bara Big Jims fåfänga utan även hans ekonomiska makt och potentiella våldskapital:

Big Jim was no one´s fool, he owned the towns only diamond mine
He made his usual entrance lookin´so dandy and so fine
With his bodyguards and silver cane and every hair in place
He took whatever he wanted and he laid it all in waste
But his silvercane were no match for the Jack of Hearts

Till skillnad från beskrivningen av Big Jim där karaktären beskrivs med hjälp av det konkreta så skissas bilden av Lily istället upp med svepande beskrivningar av det förflutna:

Lily was a princess, she was fair skinned and precious as a child
She did whatever she had to do, she had that certain flash every time she smiled
She´d come away from a broken home, had  lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she'd never met anyone quite like the Jack of Hearts

Om Jack of Hearts är berättelsen protagonist, som genom sin blotta närvaro sätter igång och driver på händelseförloppet, är det  Lily som utgör huvudkaraktären. Hon är den ende som har känningar med både Big Jim och Jack of Hearts och hon är den ende som verkar genomgå någon slags förändring. I den sista versen möter vi henne i den nedstängda nöjeslokalen - med en kalufs som nyss återfått till sin ursprungliga färg.  Kanske är det en metafor för att hon därmed (åter)funnit sitt genuina jag. Eller så är det helt enkelt dags att ännu en gång slå följe med en man i "the walk of life".

The cabaret was empty now, a sign said, "closed for repair"
Lily had already taken all of her dye out of her hair
She was thinkin' 'bout her father, who she very rarely saw 
Thinkin' 'bout Rosemary and thinkin' about the law
But most of all she was thinkin' 'bout the Jack of Hearts

Rosemary, Lily and the Jack of Hearts  lyckas med konststycket att fungera både som en muntert slingrande western-skröna och som ett koncentrerat ödesdrama. Hemligheten ligger förstås i hur metriken underordnats musiken.

Varje vers består av fem rader där fyra av raderna rimmar enligt mönstret AABB samt en ensam rad  som konsekvent avslutas med "...the Jack of Hearts".  Ibland syftar Jack of Hearts på spelkortet, men mer ofta på den hjärtekrossande trickstern. Texten framförs till ett countryackompanjemang som galopperar fram i obeveklig tvåtakt. Det finns ingen tid för tvekan, varken för lyssnaren -som med skräckblandad förtjusning väntar på nästa halsbrytande rim - eller för svartsjukekvadranten som obevekligt förs framåt mot undergången. Fast det är klart, ödet verkar göra en lov kring....the Jack of Hearts

The Leaky Bucket och Something´s Burning Baby

The Leaky Bucket 3,5%

The Leaky Bucket är en lager från Backyard Brew som benämns som pre-prohibition lager. Jag trodde först att detta var något slags skämt, men jag förstod sedan att pre-prohibition lager är en typ av amerikansk lager som man brygger efter äldre recept. En lärorik dag minst sagt.

Doften är svag, skummet snabbt och frasigt. Färgen är ljusgul, men inte blek. Ölet är inte särskilt smakstarkt, men det finns en en fruktton och en trevlig, sträv beska (även om den inte riktigt biter till). Eftersmaken är kort. Det finns inte så mycket att säga. En ganska "vanlig" lager med andra ord.

Something´s Burning Baby

På albumet Empire Burlesque från 1985 låter det det ibland som om Bob Dylan står och sjunger inuti en hink och på låten Something´s Burning verkar nämnda hink dessutom användas som trumset. Även om ljudbilden idag mest utgör ett fascinerande tidsdokument så bör den, då det begav sig, ha retat de ortodoxa dylanfans som hoppats på en uppföljning av det klassiska rockstuket på Infidels.

Att varje tid har sitt estetiska uttryck är förstås en klyscha men icke desto mindre (eller just därför) sann. Om den tidiga 1900-tals modernismen förenades kring idén om att en kaotisk värld varken kan förstås eller förklaras med ett rationellt och logiskt språk så har rock- och popmusiken i sin tur enats kring insikten om att det patetiska och klichéartade bäst kan beskrivas genom klyschor.

Ordet klyscha kommer från det franska ordet för kliché och användes ursprungligen  för att beskriva en teknik där man mångfaldigar texter och bilder genom avgjutningar. Begreppet har som bekant även en annan betydelse och avser då språkliga uttryck som är så slitna att de i princip tömts på innehåll. Det intressanta är att när olika språkliga klicheér kombineras med varandra så revitaliseras de på de mest oväntade sätt. Detta fenomen kan med fördel studeras i Something´s Burning Baby där uttryck som verkar vara hämtade från billiga kärleksromaner (Are you still my friend, baby show me a sign / Is the love in your heart for me turning blind?), kioskdeckare (You´ve been avoiding the main streets for a long, long while / The truth that I´m seeking in your missing file) och resekataloger (I´ve had the Mexico city blues since the last hairpin curve) blandas huller om buller.

Även om de citerade raderna ovan kanske inte är klyschor i ordets rätta bemärkelse så ger de ändå ett lätt begagnat intryck. Kanske är de också begagnade rent fysiskt. I reportageboken Dylanologists - adventures in the land of Bob (2014) av  David Kinney finns det ett kapitel ("Down the rabbit hole") som beskriver hur Dylan knåpar ihop texter med hjälp av en låda fylld av papperslappar: "Every piece had a name or aphorism scrawled on it. These  were Dylans building blocks". Det framgår inte riktigt om lådan är i bruk redan 1985, men om den är det så borde den ha varit bräddfylld av sönderklippta Harlequin-romaner och Mike Hammer-deckare.

Hur ett väl använt uttryck kan öppna upp och skapa tolkningsutrymme illustreras kanske bäst av raden som gett namn åt låten, och som inleder tre av dess verser: Something´s Burning Baby. Uttrycket kan betyda lite vad som helst. Det kan vara en varm och intensiv intensiv kärleksglöd, likaväl som destruktiv och (själv-) förbrännande besatthet. Men också en betydligt mer allmän känsla av någonting inte står rätt till. "Ingen rök utan eld" för att använda en klyscha.

Texten skildrar hur berättarjaget söker efter - eller kanske väntar på - en kvinna. Det är dock inte helt tydligt huruvida personerna i låten rör sig mot varandra eller bort från varandra. Inte heller blir man klok på vem som attraheras av vem eller ens om de befinner sig i början eller slutet av kärleksrelationen. Trots att texten saknar riktning så får man ändå en illusion av framåtrörelse när textens rim-par paraderar i tät armkrok anförda av hinktrummans marschtakt, då och då understödd av en uppfordrande synt-fanfar.  Genom hela låten ligger körveteranen Madelyn Quebec tätt intill och kopierar Dylans sång; det blir nästan som en duett där de bägge framför sången unisont med orden riktade till varandra.  

Något år efter inspelningen av Something´s Burning Baby blir körsångerskan Quebec Dylans svärmor. Så kan det gå.

Yellow Submarine och I Wanna Be Your Lover

Yellow Submarine 3,5%

Backyard Brew är en underetikett till Carlsbergsägda Falcon och har de senaste åren profilerat sig genom öl med skojfriska namn och tokroliga etiketter som förtjänstfullt efterliknar estetiken hos amerikanska hipsteröl. Man kan förstås diskutera huruvida Backyard Brew-fenomenet är bra eller dåligt sett ur ett lite större perspektiv.  Är det ett exempel på hur en stor bryggerikoncern exploaterar en nisch där mindre aktörer trängs undan, eller är det bara bra  att det finns ytterligare ett segment färgglada trekommafemmor? Kanske representerar Falcons Backyard Brew och Spendrups Brutal Brewing slutet på trekommafemmans guldålder. Ungefär som när  Chers cover på All I Really Want To Do signalerade slutet på folk-eran.

Yellow Submarine är en ljus lager med vete-extrakt. Läser man det finstilta så framgår det att ölet även innehåller extrakt från koriander och yuzu. Koriander i öl har jag råkat ut för en gång tidigare. Då kombinerades den med ingefära. Yuzu är tydligen någon slags citron.

Skummet är tjockt, långvarigt och bildar nästan en kulle. Doften domineras helt av tropisk frukt, och fastän detta skrivs dagen efter julafton så tänker jag på Passoalikör. Färgen är klar och ljusgul. Smaken drar åt trädgårdsbär av typen björnbär och vinbär. Eftersmaken är lång med en relativt torr beska. Munkänslan är sammetssträv så vete-extraktet var nog inte hittepå. Tillverkarna rekomenderar ölet till sushi, vilket nog är ett bra tips då det finns många beröringspunketer med sake; både i smak och munkänsla.

Yellow Submarine har en etikett med en Jules Verne-futuristisk gul ubåt. Yellow Submarine är som bekant även en låt från The Beatles Revolver-album från 1966.

I Wanna Be Your Lover

Enligt legenden mötte Bob Dylan och The Beatles varandra på ett hotell i New York sommaren 1964. En version av detta möte är att det var där och då som Bob Dylan blev elektrisk samtidigt som The Beatles blev intellektuella psykonauter. En annan är att det hela var en ganska pajig historia regisserad av rockjournalisten Al Horowitz och att de två storheterna (eller fem, beroende på hur man räknar) egentligen aldrig nådde riktigt fram till varandra.

Att mötet mellan de två entiteterna fascinerar är kanske inte så konstigt. Från och med 1965 kommer The Beatles och Bob Dylan att  bli ett slags destillat av det brittiska respektive det amerikanska. The Beatles hämtade sin näring ur Lewis Carrols viktorianska surrealism och music hall-traditionen, medan Dylan utgår från Walt Whitman, Jack Kerouac och rythm and blues.

Nåväl. Hösten 1965, alldeles i början av den process som så småningom kommer att mynna ut i Blonde on Blonde (1966) spelar Dylan in låten I Wanna Be your Lover tillsammans med The Hawks. Av någon anledning kommer låten inte med på skivan utan ges ut först  tjugo år senare i och med best of och raritets-boxen Biograph (1985), Boxens booklet beskriver låten  som "A tip of the hat to the only song recorded by both The Beatles and The Rolling Stones".

"A tip of the hat" är i sammanhanget en underdrift. I allt väsentligt är refrängen densamma som Lennon-McCarthy-kompositionen I Wanna Be Your Man från 1963. Hur skall detta förklaras? Är det ett omedvetet snatteri utfört av  en kompositör som gjort sig känd för att suga upp text- och melodifragment lite varstans och som inte är särskilt intresserad av att nitiskt redovisa källor (kanske upptäckte Dylan den uppenbara likheten i efterhand). Är I Wanna Be Your Lover en drift med den popschlager som de tidiga Beatles representerade? Kanske stelnade låten i ett halvfärdigt tillstånd där det var tänkt att refrängen så småningom skulle bytas ut. En prototyp där man lånade Beatles/Stones- låten för att kunna ha något att jobba med så länge. Eller så höll den helt enkelt inte riktigt måttet.

Musiken är snabb och slamrig och om vi skall fortsätta i det upptrampade Beatlesspåret så är det väl snarare Cavernclub- än Abbey Road-versionen av the Beatles som efterliknas. Sången är nästan mer Dylan än Dylan själv. Fraseringen är uttänjd och svävar nonchalant - nästan viktlöst över The Hawks komp.

Även textmässigt är I Wanna Be Your Lover intressant genom det sätt på vilket den sammanför två rocklyriska genrer. Den ena är den absurdistiska och surrealistiska modernism som Dylan själv har skapat. Den andra är den texttradition vi finner i den klassiska rock´n rollen i vilken en begränsad uppsättning ord tömts på sitt ursprungliga innehåll för att fyllas med ett annat. Där rockin´ and rollin´lika gärna kan syfta på samlag som dans. Eller bägge samtidigt.

Den elektriske surrealisten Dylan hittar vi i låtens fyra verser där ett myller av olika gestalter virvlar runt utan något egentligt sammanhang eller inbördes ordning:

Well, the rainman comes with his magic wand
And the judge says, "Mona can´t have no bond"
And the walls collide, Mona cries
And the rainman leaves in the wolfsman´s disguise

Well the undertaker in his midnight suit
Says to the masked man, "Ain´t you cute!"
Well, the mask man he gets up on to the shelf
And he says, "You ain´t so bad yourself"

Well, jumpin´Judy can´t go no higher
She had bullets in her eyes, and they fire
Rasputin he´s so dignified
He touched the back of her head an´ he died

Well, Phaedra with her looking glass
Stretchin´ out upon the grass
She gets all messed up and she faints - 
That´s ´cause she´s so obvious and you ain´t

Det absurda understryks av att varje vers inleds med ett "well", en interjektion som brukar signalera en slutsats. Men ingen slutsats kommer, istället upprepas detta "well" gång efter annan.

I efterordet till Bakhålls utgåva av Tarantula skriver författaren Peter Glas hur Dylan särskiljer sig genom sitt accepterande av kaos. Att han till skillnad från de tidiga 1900-talsmodernisterna inte ser kaos som någonting meningslöst eller problematiskt utan tvärtom verkar betrakta kaoset som något sammanbindande och förenande. Den iakttagelse som Glas gör stämmer väl överens med verserna i I Wanna Be Your Lover. Det enda som karaktärerna i texten verkar ha gemensamt är att de befolkar en värld där precis allt är i rörelse. Ingenting tillåts befinna sig i vila eller stillhet och inga tillstånd är statiska. Allt går att föra längre och vidare. När Monas rättsprocess nått vägs ände faller väggarna in. När Fedra sträcker ut sig i gräset så svimmar hon. Och när den hoppande Judy verkar ha nått sin gräns börjar hon skjuta med ögonen.

Refrängen däremot representerar istället en klassisk, för att inte säga klicheártad, typ av pop och rocklyrik, men i en så minimalistisk form att den egentligen blir innehållslös:

I wanna be your lover, baby, I wanna be your man
I wanna be your lover, baby
I don´t wanna be hers, I wanna be yours

Som vi har kunnat konstatera så sammanför I Wanna Be Your Lover två textmässiga utvecklingslinjer inom pop och rockmusiken. Dock görs detta utan att de två traditionerna sammansmälter. Istället belyser de varandra på ett sätt som gör att den inneboende nihilismen i respektive textvärld förstärks ytterligare. Vems älskare vill sångaren vara, och vem är det han inte vill ha? Ingen vet. Vilken roll spelar händelseförloppet när allt ändå börjar om från noll? Ingen alls. Det är bara kaoset som förenar.