Visar inlägg med etikett PAX brygghus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett PAX brygghus. Visa alla inlägg

30 augusti 2021

Pax Bavaria och Autumn Leaves

 Pax Bavaria 3,5%

När detta skrivs har sensommaren obevekligt övergått i höst och i München ligger man i startgroparna för oktoberfest med joddel och umpbumpa. Men då folkobob som bekant har enklare vanor öppnas istället trekommafemman Pax Bavaria, en halvmörk lager från Pax Brygghus i Flyinge.


Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Tätt långvarigt, men inte särskilt högt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av ljust bröd och citrus. Med tanke på den något försiktiga doften är Pax Bavaria överraskande smakstarkt med knäckebröd och grapefrukt och en  en rejäl, ganska torr beska. Avslutet är aning sötare med lite vanilj smörkola. Spritzig  kolsyra. Lång eftersmak som övergår i metall.

Det skulle förstås vara förträffligt om oktoberfesten fick fortsatt fäste i folkölshyllan. Ett rombmönstrat, blåvitt ljus i höstmörkret.

Autumn Leaves

 Hur fort blir lönnarna gula, 
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

De inledande raderna i Stig Dagermans dikt Höst (1954) illustrerar på ett nästan övertydligt sätt  höstlövets poetiska funktion. Dels som ett färgsprakande memento mori som diskret påminner om att allt har ett slut  och dels som en bild av hur en kvantitativ förändring till slut blir till en kvalitativ skillnad. Från grenen till marken, från levande till död.

2014 spelar spelar Bob Dylan in Shadows in the Night, ett album bestående av musikaliska örhängen som kommit att förknippas med  Frank Sinatra.  Ett av dem är jazzschlagern  Autumn Leaves i vilken sommarens kyssar ställs mot höstens ensamhet:

The falling leaves
Drift by the window
The autumn leaves
Of red and gold

I see your lips
The summer kisses
The sunburned hands
I used to hold

Since you went away
The days grow long
And soon I'll hear
Old winter's song

But I miss you most of all
My darling
When autumn leaves
Start to fall


När Frank Sinatra 1957 sjöng in Autumn Leaves var han 42 år gammal, och även om  de lönnar som lyste Sinatras vandring i parken var på väg att börja gulna så upplevde  Sinatra vid denna tid snarare en andra vår än en annalkande höst. Åtminstone betraktat ur ett rent artistiskt perspektiv.

I essän Omstart - hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan (2014) skriver musikjournalisten Jan Gradvall om hur Frank Sinatra några år tidigare befunnit sig på botten av sin karriär.  Hans tonårspublik hade övergivit honom, RCA hade avslutat hans skivkontrakt och till råga på allt var hans stämbanden allvarligt skadade.  För Gradvall symboliseras Sinatras karriärmässiga nollpunkt av ett framträdande inför en lika gles som ointresserad publik i Finspångs folkets park den 30 maj 1953.

Dock kommer Sinatra igen, och det med råge. 1954 belönas han med en Oscar för sin roll i Härifrån till evigheten och tecknar dessutom det kontrakt med Capitol Records som inleder hans verkliga storhetsperiod. 

Det var [en] helt ny Frank Sinatra som klev fram till mikrofonen, stukad men starkare, som sjöng mognare sånger med en mörkare underton; inspelningar som visat sig vara outslitliga (Gradvall 2014)

Jämfört med Sinatra är Dylans tolkning  av Autumn Leaves betydligt mörkare.  Det är tydligt att den 73 årige Dylan inte behöver inte låtsas att han hör "old winters song". Inledningsvis är Dylans tonfall bitterljuvt melankolisk men i sångens andra hälft ändrar den karaktär, Den saktar in och spricker upp, som om känslan av desperation och ensamhet är på väg att bryta igenom och ta överhanden. Till detta kommer Donny Herrons hawaiigitarr. Den som  på andra spår varit varm och smeksam är nu spöklik och kuslig och  inte helt olik en theremin

Gradvall  avslutar sin essä om Sinatra och Finspång med en slags epilog där han listar diverse kändisar som mött sitt egna Finspång och tvingats göra en omstart. Bland namnen hittar vi bland annat entreprenören Steve Jobs, politikern Angela Merkel och artisten Robyn. 

Märkligt nog inte rockpoeten Bob Dylan. Kanske beror det på att Dylans har så många Finspång bakom sig att det är svårt att välja. Eller att  Dylans svackor ständigt omvärderas, samtidigt som de kommersiella motgångarna varit ganska klädsamma. Det är ju trots allt få artister som är mer ointresserade av publikens jubel än Dylan.

29 juni 2021

Bager's veteöl & Father of Night

 Bager's veteöl 3,5%

I Skånes hästmecka Flyinge ligger PAX brygghus. Folkobob har ett svagt minne av att ölet är uppkallat efter bryggeriets huskatt, men det kan också vara något han fantiserat ihop. Nåväl. En nyhet för i år är Bager´s - ett veteöl av amerikansk typ och resultatet av ett samarbete med gården Bagershill som odlar och förädlar Ölandsvete.

Ölet är bärnstensfärgat och nästan helt klart. Skummet är fast och sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doft av honung och aprikos. Ölet är smakstarkt med mycket syrliga bär och kryddig humlebeska. Maltigt avslut. Frisk kolsyra. Medellång eftersmak med ljust bröd och  torr halm.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad som menas med veteöl av "amerikansk typ"; de typiska tonerna av jäst och skumbanan som återfinns i tyska och belgiska vetöl saknas. Av etiketten framgår det inte hur stor del av malten som är korn respektive vete, men Bager´s drar mer åt en pale ale


Father of Night

Ett av mina starkaste - och tidigaste - teveminnen är ett avsnitt av Lilla huset på prärien i vilket familjen Ingalls veteskörd blir förstörd av ett skyfall. Tysta och spända väntar mamman och flickorna i köket medan pappan är ute inspekterar åkern. Så kommer han in.  Samlad men sammanbiten tar han av sig hatten (vill jag minnas) och konstaterar sedan lakoniskt att "the wheat is gone".

Wow! Mitt sjuåriga jag förbluffades över att han inte skrek, grät, svor och bar sig åt. Hur var det möjligt? Så här i efterhand förstår jag att Michael Landon - skådisen som i åtta år och 200 avsnitt spelade Charles Ingalls  -antagligen förberedde sig för sin roll genom att lyssna på Bob Dylans Father of Night från albumet  New Morning (1970), en hymn där allt, precis allt, vilar i guds händer.

Father of night, father of day
Father who taketh the darkness away
Father, who teacheth the bird to fly
Builder of rainbows up in the sky
Father of loneliness and pain
Father of love and Father of rain

Father of day, Father of night
Father of black, Father of white
Father, who build the mountain so high
Who shapeth the cloud up in the sky
Father of time, Father of dreams
Father, who turneth the rivers and streams

Father of grain, Father of wheat
Father of cold and Father of heat
Father of air and Father of trees
Who dwells in our hearts and our memories
Father of minutes, Father of days
Father of whom we most solemnly praise

Texten utgår från en bild av Gud som manlig konstruktör;  Han bygger regnbågar och berg, och igångsätter vattendrag. Men samtidigt som han vinnlägger sig om de små detaljerna - som att designa moln och lära fåglarna att flyga - verkar han vara en smula fjär i förhållande till det mänskliga.  Guden i Father of Night är inte en väg bort från "loneliness and pain" utan dess skapare. Visst konsteraras det att han "taketh the darkness away", men det ena framställs varken som bättre eller sämre än det andra.

Att  urmakarguden  i Father of Night känns en smula ålderdomlig kan bero på att låten från början var tänkt att ingå i dramatikern Archibald MacLeishs scenbearbetning av Stephen Vincent Benets novell The Devil and Daniel Webster, i vilken en bonde i 1800-taletsNew Hampshire säljer sin själ till Djävulen. 

I en artikel i New York Times (3/11:2020) skriver Adam Langer att  MacLeish var missnöjd med Dylans text och föreslog en alternativ text där Gud tecknades i än mörkare färger: "Father of night / Father of dread / Father of cold in the void overhead / Father of serpent under the stone / Father of fear in the dark alone".

I sina memoarer beskriver Dylan MacLeishs som den nya världens Yeats med "en regents utstrålning" men att det  under arbetets gång blir tydligt att deras perspektiv och världsuppfattningar är oförenliga. 
Samarbetet går  med andra ord  sådär och när pjäsen väl får premiär våren 1971 är det utan Dylans musik.

Att Father of Night ursprungligen skrevs för teatern kan även förklara varför den musikaliska kompositionen uppvisar drag av konstmusik i form av ett operainspirerat körparti och djärva växlingar mellan moll- och durskalor. Sången framförs i en livlig staccato som ligger ganska långt ifrån slutradens uppmaning om att "most solemnly praise".

Father of Night har aldrig framförts live. Kanske beror det på det lite aviga musikaliska formatet, kanske på att den gudsbild som målades upp snarare var Charles Ingalls än Bob Dylans.