Arzachel och Moonlight

Arzachel 3,5%

Omnipollo är är ett svenskt nomadbryggeri som gör hipsteröl med rejäl verkshöjd. Deras mest namnkunniga trekommafemma är antagligen den Belgienbryggda IPA:n  Arzachel. Det exemplar som provas här är köpt på Coop i Leksand , så jag antar att det går att köpa lite varstans.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är grovt och frasigt och sjunker ned utan att lämna rester. Härligt, fruktig doft med  ananas, persika och melon. Kolsyran är vass, men minskar snabbt i intensitet om man har tålamod att låta glaset stå en stund. Bra och bitig humlebeska men också friska, torra citrustoner. Lång eftersmak.

Liksom de flesta av Omnipollos öl har Arzachel både en gräll etikett och ett intressant namn. Arzachel är det latinska namnet på den arabiske astronomen al-Zarkali som med stor precision kunde räkna ut kommande månförmörkelser. Hans bidrag till den matematiska astronomin är enorma vilket fick den italienske astronomen Giovanni Riccioloi att 1651 namnge en månkrater till just Arzachel.

Moonlight

Till en början framstår Moonlight  som en sentimental men charmig schlagerpastisch. En långsam jazzevergreen av Sinatra-Dorsey-typ där blåssektionen bytts ut mot en Hawaiidoftande steelguitar. Även om ljudbilden på Moonlight idag - efter tre album med låtar från "The great American songbook" - känns typisk för Dylans 2000-tal så är det det här, på albumet Love and Theft (2001) vi  möter den för första gången.

Inledningsvis överensstämmer texten perfekt med den musikaliska inramningen. Den första versen består av en serie dammiga fraser i bättre begagnat skick, travade ovanpå varandra:

The seasons they are turnin' and my sad heart is yearnin' 
To hear again the songbird's sweet melodious tone
Won't you meet me out in the moonlight alone?

Men snart inträder en subtil förändring; atmosfären blir långsamt allt mer tryckande samtidigt som ett dekadent stråk smyger sig in. Det skymmer, luften är tung av sensommarblomster och köttet är allestädes närvarande.

The dusky light, the day is losing, Orchids, Poppies, Black-eyed Susan.
The earth and sky that melts with flesh and bone
Won't you meet me out in the moonlight alone

The air is thick and heavy all along the levy
Where the geese into the countryside has flown
Won't you meet me in the moonlight alone?

The clouds are turnin' crimson - the leaves fall from the limbs an' 
The branches cast their shadows over stone
Won't you meet me out in the moonlight alone

Det är möjligt, för att inte säga troligt, att raden "Won't you meet me out in the moonlight alone?" alluderar på The Carter Family's Meet Me by Moonlight Alone, där sångjaget tar ett sista farväl av sin älskade innan det väntande fängelsestraffet.

Vad Dylans sångjag har i kikaren är däremot inte lika klart och i sticket hopas frågorna. Är det ett kärleksmöte eller ett lustmord som planerats?

Well, I'm preachin' peace and harmony
The blessings of tranquility
Yet I know when the time is right to strike
I´ll take you cross the river dear 
You've no need to linger here
I know the kind of things you like

Denna skruvade ambivalens är å andra sidan bara att vänta sig när man har med månen att göra. Månskenet är ju som bekant ett slags förvridet solsken, återkastat av en himlakropp med en evig skuggsida.

Men trots att texten förmedlar en känsla som blir alltmer tryckande märks den varken i musiken eller sången. Istället lyfter det jazziga kompet fram och väcker liv i assonanser som på pappret ser mer än lovligt tröga ut. Utan att darra på manschetten får Dylan "losing" att rimma med "Susan" och "crimson" med "limbs and". Avslappnat och obesvärad swingar sig Dylan sedan fram mot det oundvikliga slutet:

My pulse is runnin' through my palms - the sharp hills are rising from
The yellow fields with twisted oaks that groan
Won't you meet me out in the moonlight alone?

Huruvida detta slut är bittert eller ljuvt får dock lyssnaren själv bestämma.