Frosty Bulldog och Winterlude

Frosty Bulldog 3,5%

När detta skrivs så är julen visserligen förbi, men det fortfarande januari och således helt legitimt att dricka en "seasonal ale" med vintertema. Just denna kommer från Gotlands bryggeri och heter Frosty Bulldog.

Frosty Bulldog är mörk och kopparfärgad med ett skum som är fast, ulligt och långvarigt. Lukten har toner av vanilj och apelsin. Ölet är smakrikt och aromatiskt åt det blommiga hållet.

Ölet är utan tvekan välhumlat och beskan är överraskande, nästan skarp - men alls inte oangenäm. Eftersmaken är lång. Och besk.

Winterlude

Winterlude från albumet New Morning (1970) är en stilfull men oförarglig skildring av kombinationen okomplicerad kärlek och gnistrande vinter. Titeln verkar vara resultatet av en ordlek där Winter och Interlude har smälts samman till kvinnonamnet Winterlude. Namnet har sin poäng då ju både vintern och förälskelsen kan ses som ett slags undantagstillstånd - ett avbrott från det normala och det vardagliga. Kort sagt; ett interlude.

Winterlude är en vals där varje stavelse i texten är omsorgsfullt inbäddad i tretakten. Därtill är texten ordnad i en sonettliknande rimkedja enligt modellen ABABCDEED: 

Winterlude, winterlude, oh darlin´
Winterlude by the road tonight
Tonight there will be no quarelling
Ev´rything is gonna be all right
Oh I see by the angel beside me
That love has a reason to shine
You´re the one I adore
Come over here and give me more
Then Winterlude, this dude thinks you´re fine


Dylan använder den countrycrooner-röst som introducerades på Nashville Skyline och under större delen av låten har han sällskap av en doakör som sjunger statiskt och unisont över valsrytmen. Ackompanjemanget utgörs av ett piano, en vispad virveltrumma och ett stränginstrument som kanske är en cittra. Eller så är det en gitarr som låter som en cittra.  Resultatet blir hur som helst en   arkaiserande ljudbild som för tankarna till såväl musikalen som operetten; närsomhelst förväntar man sig att Rosemary Clooney skall dyka upp som duettpartner i rollen som fröken Winterlude. Det är dock inte bara den musikaliska kostymen som känns en smula ålderdomlig utan även själva textinnehållet:

Winterlude, Winterlude, my little apple
Winterlude by the corn in the field
Winterlude, let´s go down to the chapel
Then come back and cook up a meal
Well come out when the skating rink glistens
By the sun, near the old crossroads sign
The snow is so cold, but our love can be bold
Winterlude, don´t be rude, please be mine

Verbet cooking är ju inom rocklyriken en välanvänd metafor för sex, men i Winterlude verkar den faktiskt bara syfta på matlagning. På samma sätt ger frasen The snow is so cold, but our love can be bold  knappast mer avancerade associationer än en kyss i långkalsonger.  Det är frestande att se Winterlude som en slags förövning till den tidlösa country/hawaii-loungemusik som Dylan kommer att göra 45 år senare på Shadows of the Night. Det enda i Winterlude som faktiskt känns som 1970 är den avslutande raden i första och sista versen där berättarjaget besjunger sig själv som "this dude". Kanske är rimmet dude-Winterlude alltför frestande att motstå? Eller så vill Dylan helt enkelt säkerställa att Winterlude inte tas på alltför stort allvar, utan blir just den charmerande bagatell som den är tänkt att vara.