Hobgoblin och Time Passes Slowly (Alternate Versions)

Hobgoblin 3,5%

Wychwood är ett brittiskt bryggeri som ger ut öl med lite fantasystuk. Ett av dem heter Hobgoblin och jag var fram till alldeles nyss helt säker på att det var en ale. När jag undersöker saken närmare så förstår jag dock att så inte är fallet. Bryggeriet kallar typen kort och gott för "Ruby Beer". Vad nu det kan vara.

Skummet är klängigt och långvarigt med en textur som är varierad med både stora bubblor och fasta molntussar. Doften är söt och bärig. Färgen drar lite åt rött, ungefär som starkt te upphällt i glas. Det är många smaker som samsas och det är lätt att se hur Hobgoblin blir ett livligt sällskap till indisk mat där smakspektrat är brett.  Det finns lite bränt socker och torkad aprikos i smaken, men också röda trädgårdsbär. Munkänslan är torr och lite sträv. Resultatet är något som ligger mittemellan lambic och blommig lager. Beskan är rund och eftersmaken något söt.

Hobgoblins var JRR Tolkiens namn på Orcherna i The Hobbit, och även om den lille gynnaren på etiketten ser gemytligare ut än sina olycksbröder i Mordor så andas han likväl Midgårdsluft.

Time Passes Slowly (Alternate Versions)

I klassisk fantasy hittar man ofta en polder, ett anakronistiskt mikrokosmos där ingenting förändras. Ofta bebos poldern av någon slags varelse som kan neutralisera den omgivande världens nedbrytande och destruktiva krafter. I Tolkiens romantrilogi om Härskarringen är Tom Bombadill och hans stuga ett klassiskt exempel på poldermotiv.

I början av 1970 talet  lever Bob Dylan ett Tom Bombadill-liknande liv tillsammans med sin familj i en polder någonstans längs Ohayo Mountain Road utanför Woodstock. I alla fall är det intrycket man får om man väljer att tolka Time Passes Slowly  från  albumet New Morning (1970) biografiskt. Sången skildrar en tillbakadraget, till synes idylliskt lantliv, där tiden har - om inte stannat, så åtminstone saktat in rejält:

Time passes slowly up here in the mountains
We sit beside bridges and walk besides fountains
Catch the wild fishes that float through the stream
Time passes slowly when you´re lost in a dream

Den subjektiva upplevelsen av att tiden rör sig relativt fritt i förhållande till klockor och kalendrar är ett återkommande motiv hos Dylan. Ta till exempel raderna  And the world is on it´s side / And time is running backwards / And so is the bride   från  Ring Them Bells (1989).

Vidare antyder den avslutande raden i Time Passes Slowly att allt inte står helt rätt till där uppe bland bergen. Att detta pastorala paradis bara är en dröm, ett slags självbedrägeri. Frågan är alltså om berättarjaget i sången befinner sig i ett lustfyllt paradis eller i ett viljeutplånande limbo. Efter andra versen kommer en brygga som pekar i riktning åt det senare:

Ain´t no reason to go in a wagon to town
Ain´t no reason to go to the fair
Ain´t no reason to go up, ain´t no reason to go down
Ain´t no reason to go anywhere

Det sätt på vilket låten framförs på New Morning förstärker känslan av att ingenting längre spelar någon riktig roll. Dylans piano är lojt, nästan förstrött och de andra instrumenten (elgitarr, bas och trummor) kommer och går lite hur som helst. När sången ibland sjungs med emfas så understryks det inte heller riktigt av kompet.

I den sista versen förstår man att  inte ens livet bland bergen är förskonat från de  frestelser som hotar ett rättfärdigt liv. Och vad värre är: kanske innebär tidens skenbara långsamhet paradoxalt nog att livskänslan blir än mer diminutiv?

Time passes slowly up here in the daylight
We stare straight ahead and try so hard to stay right
Like the red rose of summer that blooms in the day
Time passes slowly and fades away

2013 kom samlingen Another Selfportrait - Bootleg Series vol. 10  På skivan hittar man två ditills outgivna varianter av Time Passes Slowly (hädanefter benämnda Time Passes Slowly #1 och #2). Time Passes slowly #1  är betydligt mer fokuserad än den som man hittar på New Morning. Tempot är detsamma, men pianot är försvunnet och slagverket är pålitligare. Mellan varje vers klämmer dessutom Bob Dylan och George Harrison i med ett sorglöst och okonstlat "lalalalala". Det låter charmigt, men också frikyrkligt naivt.  Textens antydan om att denna lycka bara är en chimär understryks av att melodin ändrats så att den tredje raden i varje vers sjungs fallande. Detta skapar i sin tur ett stråk av melankoli som för tankarna till Talking Heads Heaven från 1979; en popklassiker där himmelriket beskrivs som en plats där det underbara - liksom i Time Passes Slowly - blivit statiskt och därför meningslöst.

I Time Passes Slowly #2 är versens melodi återigen densamma som på New Morning. Sättningen har utökats med en orgel, vars intensitet successivt stegras under versen så att den når sitt crescendo på samma ställe som man hittade kören i  Time Passes Slowly #1. Det känslotillstånd som förmedlas är närmast att beskriva som transcendentalt. Livet består här av en ständigt stegrande lycka, och om detta på något sätt skulle  kunna vara  ett problem så framgår det i alla fall inte av musiken. Inte ens den avslutande liknelsen om hur  tiden (och därmed livet) försvinner bort likt en utblommad ros kan hämma den extatiska känsloutlevelsen.

Enligt de uppgifter som finns på bobdylan.com så har Time Passes Slowly aldrig framförts live. Detta är ju också helt logiskt. Om tillvaron är perfekt och därmed omöjlig att förbättra så är det ju knappast heller någon mening att berätta om det. Livet i poldern skall upplevas, inte omsjungas.