Grebbestad Påsköl 3,5%
folkobob körde under påskhelgen bil genom Bohuslän och passade då på att att köpa ett gäng trekommafemmor från Grebbestad Bryggeri. Och då påsken som bekant inföll hyfsat tidigt i år passar folkobob på att förlänga denna ystra vårhögtid genom att prova ytterligare ett påsköl.
Färgen är mörkt kopparröd. Skummet är fluffigt och hyfsat långvarigt. Brödig och maltig doft med en diskret antydan av (jo, faktiskt) påskmust. Kolsyran är något stickig Ölet är fylligt men också ganska sött (kola och sirap). Mycket malt och vörttoner i smaken , men inte så mycket beska. Russin i avslutet.
På etiketten ser vi en färgglad tupp sprätta omkring i pastoral idyll.
Färgen är mörkt kopparröd. Skummet är fluffigt och hyfsat långvarigt. Brödig och maltig doft med en diskret antydan av (jo, faktiskt) påskmust. Kolsyran är något stickig Ölet är fylligt men också ganska sött (kola och sirap). Mycket malt och vörttoner i smaken , men inte så mycket beska. Russin i avslutet.På etiketten ser vi en färgglad tupp sprätta omkring i pastoral idyll.
New Morning
Trots att fågelvärlden vimlar av stolta örnar, kloka ugglor och kärlekskranka duvor råder det nog ingen tvekan om att det är tuppen som uppvisar den allra största symboliska diversiteten.
Ta till exempel den tibetanska buddhismen där människans åtrå och begär - såväl materiellt som sexuellt - symboliseras av en röd tupp. Den som kan sin rockhistoria nickar förstås instämmande och sänder en tanke till Willie Dixons bluesklassiker Little Red Rooster ("watch out strange cat people /little red rooster's on the prowl").
Inom den kristna kulturen representerar tuppen istället slut och återfödelse. När Petrus förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal beseglar han sin mästares öde samtidigt som hans egen omvändelse inleds. Det är tuppen som varje morgon hälsar dagen välkommen och som på kyrktornets flöjel trotsigt vänder näbben mot nya vindar.
Det är också denna tupp vi då och då möter hos Bob Dylan. I låten Don´t Think Twice It's All Right från 1963 bryter berättarjaget upp från ett stagnerat förhållande för att söka det nya och okända. Beslutet har - kan man gissa - växt fram under en längre tid, men det är först när tuppen gal som uppbrottet blir verkligt och definitivt: "When your rooster crows at the break of dawn / Look out your window and I'll be gone".
På titellåten till albumet New Morning möter vi återigen en tupp. Sju år har gått sedan hanen gol i Don't Think Twice It's All Right och Dylan lever nu ett tillbakadraget familjeliv i Woodstock. Kanske signalerar tuppen att en ny tid har randats; att sextiotalets strider, hets och positionerande äntligen är över:
Can´t you hear the rooster crowin'?
Rabbit runnin' down across the road
Underneath the bridge where the water flowed through
So happy just to see you smile
Underneath the sky of blue
On this new morning, new morning
On this new morning with you.
Eller så är tuppen just ingenting annat än en tupp. Bor man på landet hör man ibland en tupp, inget konstigt med det. För om föregångaren Nashville Skyline (1969) skildrade lantlivet med ironi och lekfull banalitet (till exempel Peggy Day och Country Pie) så är New Morning istället helt befriad från subtextuella koder och metaforer:
Can´t you feel that sun a-shinin'?
Groundhog runnin' by the country stream
This must be the day that all of my dreams come true
So happy just to be alive
Underneath the sky of blue
On this new, morning, new morning
On this new morning with you.
New Morning är lika mycket en hyllning till livet självt som till den kvinna sångjaget delar det med, om de två delarna nu överhuvudtaget går att separera. New Morning beskriver nämligen en existensiell synergieffekt; livskänslan ökar kärlekskänslan som ökar livskänslan som ökar kärlekskänslan....
Även den musikaliska inramningen erbjuder solsken och blå himmel. New Morning är en poplåt i dur som rent melodimässigt påminner om en opolerad Beatleslåt. Dylan sjunger rättframt och chosefritt och den nasala crooner-tenoren från Nashville Skyline och Self Portrait har delvis ersatts av den gamla vanliga heslena rösten. Lyckligtvis kan vi konstatera att den knivskarpa precisionen i fraseringen är intakt, för när trummorna slamrar och orgeln smetar ut är det Dylans röst som får skapa melodi och rytm i New Morning.
Ändå är det något som skaver. Kanske beror det på att varje vers inleds med en negerande fråga (Can't you hear that rooster crowin'? Can't you feel that sun a-shinin'?). Negationen gör frågan ledande och det låter nästan som om sångjaget tvivlar på sin egen upplevelser och vädjar om någon slags bekräftelse.
I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker (2013) skriver rockjournalisten David Dalton så här:
Den dubbelgångare som han skapade till New Morning var den lyckliga familjefadern - den mest skrämmande av alla hans versioner av sig själv, och en mardrömslik tanke för fansen. (...) Att Dylan nu kastade sig in en stämning av pastoral enkelhet och evig familjelycka var en så extrem vändning att man (ännu en gång) inte kunde låta bli att undra: "Skämtar han med oss?"
Svaret på Daltons fråga är nog nja... Dylan själv beskriver tiden som föregick New Morning på följande sätt:
Vad var jag skyldig resten av världen? Ingenting. Inte ett skit. Pressen? Jag tänkte att det var lika bra att ljuga för den. Så mycket som möjligt lät jag allmänheten få uppfattningen att jag övergått till det idylliska och triviala. I mitt verkliga liv fick jag göra sånt som jag älskade mest, och det var allt som betydde någonting - matcher i knatteligan, födelsedagsfester, ta ungarna till skolan, campingturer, segling, åka flotte, kanotpaddling, fiske... Jag levde på skivroyalties. (ur Memoarer: Första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)
Man får knappast intryck av en människa i kris, och det är långt till det "skrämmande" och "mardrömslika". Det enda som möjligtvis kan provocera är att Dylan varken gjorde en Little League talking blues eller en River Raft Rag.
Ta till exempel den tibetanska buddhismen där människans åtrå och begär - såväl materiellt som sexuellt - symboliseras av en röd tupp. Den som kan sin rockhistoria nickar förstås instämmande och sänder en tanke till Willie Dixons bluesklassiker Little Red Rooster ("watch out strange cat people /little red rooster's on the prowl").
Inom den kristna kulturen representerar tuppen istället slut och återfödelse. När Petrus förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal beseglar han sin mästares öde samtidigt som hans egen omvändelse inleds. Det är tuppen som varje morgon hälsar dagen välkommen och som på kyrktornets flöjel trotsigt vänder näbben mot nya vindar.
Det är också denna tupp vi då och då möter hos Bob Dylan. I låten Don´t Think Twice It's All Right från 1963 bryter berättarjaget upp från ett stagnerat förhållande för att söka det nya och okända. Beslutet har - kan man gissa - växt fram under en längre tid, men det är först när tuppen gal som uppbrottet blir verkligt och definitivt: "When your rooster crows at the break of dawn / Look out your window and I'll be gone".På titellåten till albumet New Morning möter vi återigen en tupp. Sju år har gått sedan hanen gol i Don't Think Twice It's All Right och Dylan lever nu ett tillbakadraget familjeliv i Woodstock. Kanske signalerar tuppen att en ny tid har randats; att sextiotalets strider, hets och positionerande äntligen är över:
Can´t you hear the rooster crowin'?
Rabbit runnin' down across the road
Underneath the bridge where the water flowed through
So happy just to see you smile
Underneath the sky of blue
On this new morning, new morning
On this new morning with you.
Eller så är tuppen just ingenting annat än en tupp. Bor man på landet hör man ibland en tupp, inget konstigt med det. För om föregångaren Nashville Skyline (1969) skildrade lantlivet med ironi och lekfull banalitet (till exempel Peggy Day och Country Pie) så är New Morning istället helt befriad från subtextuella koder och metaforer:
Can´t you feel that sun a-shinin'?
Groundhog runnin' by the country stream
This must be the day that all of my dreams come true
So happy just to be alive
Underneath the sky of blue
On this new, morning, new morning
On this new morning with you.
New Morning är lika mycket en hyllning till livet självt som till den kvinna sångjaget delar det med, om de två delarna nu överhuvudtaget går att separera. New Morning beskriver nämligen en existensiell synergieffekt; livskänslan ökar kärlekskänslan som ökar livskänslan som ökar kärlekskänslan....
Även den musikaliska inramningen erbjuder solsken och blå himmel. New Morning är en poplåt i dur som rent melodimässigt påminner om en opolerad Beatleslåt. Dylan sjunger rättframt och chosefritt och den nasala crooner-tenoren från Nashville Skyline och Self Portrait har delvis ersatts av den gamla vanliga heslena rösten. Lyckligtvis kan vi konstatera att den knivskarpa precisionen i fraseringen är intakt, för när trummorna slamrar och orgeln smetar ut är det Dylans röst som får skapa melodi och rytm i New Morning.
Ändå är det något som skaver. Kanske beror det på att varje vers inleds med en negerande fråga (Can't you hear that rooster crowin'? Can't you feel that sun a-shinin'?). Negationen gör frågan ledande och det låter nästan som om sångjaget tvivlar på sin egen upplevelser och vädjar om någon slags bekräftelse.
I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker (2013) skriver rockjournalisten David Dalton så här:
Den dubbelgångare som han skapade till New Morning var den lyckliga familjefadern - den mest skrämmande av alla hans versioner av sig själv, och en mardrömslik tanke för fansen. (...) Att Dylan nu kastade sig in en stämning av pastoral enkelhet och evig familjelycka var en så extrem vändning att man (ännu en gång) inte kunde låta bli att undra: "Skämtar han med oss?"
Svaret på Daltons fråga är nog nja... Dylan själv beskriver tiden som föregick New Morning på följande sätt:
Vad var jag skyldig resten av världen? Ingenting. Inte ett skit. Pressen? Jag tänkte att det var lika bra att ljuga för den. Så mycket som möjligt lät jag allmänheten få uppfattningen att jag övergått till det idylliska och triviala. I mitt verkliga liv fick jag göra sånt som jag älskade mest, och det var allt som betydde någonting - matcher i knatteligan, födelsedagsfester, ta ungarna till skolan, campingturer, segling, åka flotte, kanotpaddling, fiske... Jag levde på skivroyalties. (ur Memoarer: Första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)
Man får knappast intryck av en människa i kris, och det är långt till det "skrämmande" och "mardrömslika". Det enda som möjligtvis kan provocera är att Dylan varken gjorde en Little League talking blues eller en River Raft Rag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar