ICA Supermarket Smedjebacken Lager och It Ain't Me Babe (live version 1984)

ICA Supermarket Smedjebacken Lager 3,5%

För ett par månader sedan skrev folkobob om samarbetet mellan Bergslagens brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken (som fortfarande kallas för Pilen av lokalbefolkningen). Det har nu blivit dags för ytterligare en öl i serien - denna gång en lager.

Ölet är gyllengult och skummar upp till ett stabilt skum som sjunker undan - utan att lämna rester - till en långvarig float. Doft av knäckebröd och aprikos. Smakrikt och välbalanserat med brödiga malttoner och torr beska. Lite tall och gran i avslutet. Pigg kolsyra och medellång eftersmak.

Förra gången folkobob drack öl från Bergslagens Brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken ledde akronymen ICA oss till harmonICA och ett välspelat och lyhört munspelsparti från 1966. Det  är nu dags att titta närmare på motsatsen, nämligen det utstuderat kantiga munspelssolot i It Ain´t Me Babe från konserten på Wembley Stadium den 7 juli 1984.

It Ain´t Me Babe (live version 1984)

Men låt oss börja från början. Sommaren 1984 gör Bob Dylan en Europaturne efter nästan fyra års scenfrånvaro. Det är en luttrad  - för att inte säga härdad - publik han möter. Genom åren har de sett och hört honom hoppa från den ena genren till den andra. Från folkrock till countryrock, vidare till jesusrock och så en skarp politisk högersväng i form av 1983 års Infidels-album. De som har hängt med till 1984 klarar med andra ord vad som helst. Samtidigt är den nytillkomna publiken där just för att se en artist som gjort sig känd för att inte stryka publiken medhårs. 

Nu står han framför dem som en livs levande rock´n roll-pastisch med kajal och uppknäppt zebraskjorta. Men med undantag för klädseln verkar provokationen vara framskjuten till ett senare tillfälle. Förutom en handfull spår från den ovan nämnda Infidels, består låtlistan nästan enbart av gamla klassiker. I standardverket Bob Dylan Performing Artist (1992) beskriver Paul Williams turnén 1984 så här:

For the 1984 tour he seems to have made a tremendous effort to win back his live audience, setting out to give them what they want, not cynically (...) but with real enthusiasm and generosity. He uses his will power to find that place in himself where he can and does love his audience, and his old familiar songs, that place where he can be inspired not by the urge to create or to break new ground but simply by the impulse to give. 

Fast helt igenom idylliskt är det ändå inte och när det blir dags för It Ain't Me Babe skymtar retstickan äntligen fram...

En vedertagen uppfattning är  att It Ain't Me Babe beskriver en kärleksrelation som är på väg att ta slut eftersom sångens "jag" varken kan eller vill motsvara den idealiserade bild som den andre målat upp. Denna tolkning har även ett starkt biografiskt stöd; It Ain't Me Babe skrevs 1964, samma år som Bob Dylan och Suze Rotolo gick skilda vägar.

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed
I'm not the one you want, babe
I'm not the one you need
You say you're lookin' for someone
Never weak but always strong
To protect you an' defend you
Whether you are right or wrong
Someone to open each and every door
But it ain't me, babe
No, no, no it ain't me, babe 
It ain't me you're lookin' for, babe

På Wembley Stadium 1984 får It Ain't Me Babe dock helt annan innebörd. Istället för en lågmäld skildring av hemlös kärlek får vi nu höra Dylan - högljutt och bestämt - avsvära sig rollen som upphöjt helgon. Texten sjungs med en frasering som både är fallande och en aning ur fas. Det är som om sången hela tiden försöker hinna ikapp musiken. Resultatet blir uppmanande, nästan befallande.

Men detta struntar förstås publiken i. När Dylan uppmanar åhörarna att "go away from my window" hörs istället ett samstämt men uppskattande jubel. För att göra metaironin komplett framförs refrängen (no, no, no it ain't me babe /it ain't me you're lookin' for babe) som en hejarklacksallsång där Dylan och publiken samtidigt och samstämt betackar sig för den andres intresse.
 
Nåväl, Dylan ger dock inte upp i första taget. Upplivad av utmaningen  väljer han nu en annan strategi. Efter första versen  följer ett långt munspelssolo. Till en början broderas solot fram kring melodin, men efter ett par takter återstår bara tre enerverande toner vilka spelas om och om igen. För att understryka allvaret upprepas dessutom munspelsslingan ytterligare en gång i slutet.

Det är som om Dylan vill se hur mycket dessa fans egentligen klarar av utan att tröttna. En hel del ska det visa sig. I alla fall om man ska döma av den bifallsstorm som  utbryter när munspelet äntligen tystnar

Ahlafors Pale Ale och The Levee's Gonna Break

Ahlafors Pale Ale 3,5%

Häromveckan begåvade Niklas "Panikljus" Lindqvist folkobob med en Pale Ale från Ahlafors Bryggerier. Tackar så hjärtligt!

Fruktig, lite godisaktig doft. Grovt, men långvarigt skum som lämnar en del rester längs glasets kant. Färgen är gul och helt klar. Något stickig kolsyra. Bra beska och en torrt krispig, brödig smak som drar åt lagerhållet. Apelsin och kola i eftersmaken.

Alafors är ett litet samhälle nordost om Kungälv. Ortens nav utgjordes länge av Ahlafors Spinneri , grundat 1854 av entreprenören och industrialisten  Alexander Keiller (1804-1874). Denne lät dämma upp Hälltorpsån för att därigenom ge kraft till spinneriet. Den damm som skapades av fördämningarna fick namnet Hälltorpssjön.

The Levee's Gonna Break

Det är förstås en överdrift att hävda att vattenfördämningar (levees)  är ett genomgående tema i Bob Dylans konstnärskap. Men icke desto mindre finns det mer än en låt som handlar om just översvämningar och brustna skyddsvallar: Crash on the Levee (Down In the Flood) från 1967, High Water (for Charley Patton) från 2001 samt The Levees´s Gonna Break från 2006. Den sistnämnda kommer vi att återvända till senare.

Om man hårdrar det finns det tre orsaker till att  the levee återkommer i Bob Dylans textvärldar (visserligen med fyrtio års mellanrum, men ändå):

För det första finns det en historisk bakgrund. 1927 steg Mississippi floden till följd av häftiga skyfall. Ett hundratal vallar brast och den största översvämningen i amerikansk historia var ett faktum. Via Mississppideltats många bluesmusiker letade sig katastrofen sedan in i  musikhistorien. Som exempel kan nämnas Memphis Minnie och Kansas Joe McCoys When the Levee Breaks och Charley Pattons High Water Everywhere (båda från 1929), samt John Lee Hookers Tupelo Blues från 1959.

Det bör med andra ord inte överraska någon att en artist som Bob Dylan, med sina djupt gående musikaliska rötter, alluderar på översvämningen 1927. Dels på själva händelsen och dels på dess musikaliska avtryck.

För det andra bär begreppet levee på vissa religiösa konnotationer. Människans undergång i form av en framrusande vattenmassor är som bekant ett väl inarbetat koncept inom de Abrahamitiska religionerna - Syndafloden som utplånar alla utom Noa (med familj), Röda havet som faller samman över de förföljande egyptierna.

Genom ställa Guds kraft mot en konstgjord barriär kan man lyfta fram det fåfänga i att försöka undkomma Guds vrede. Den tvivlande kan förstås ersätta Gud med naturen själv, men resultatet blir detsamma. 2005 orsakade orkanen Katrina störtfloder som förstörde skyddsvallarna kring  New Orleans, och fler orkaner följer med antropocen har nog inte undgått någon.

Den tredje och sista anledningen till att Dylan tenderar att återvända till the levee beror förstås på skyddsvallens förtjänster som känslomässig metafor där ett långsamt stigande  tryck slut leder till ett häftigt och oåterkalleligt sammanbrott.

The levee's Gonna Break från albumet Modern Times sammanför på ett nästan övertydligt sätt the levees innehållsnivåer: Den historiska, den religiösa och den känslometaforiska. I sexton korta verser, arrangerade kring en klassisk bluestolva, sjunger ett "jag" om sig själv och den vall han arbetar med:

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Everybody saying this is a day only the Lord could make

Well I worked on the levee Mama, both night and day (x2)
I got to the river and I threw my clothes away

I paid my time and now I'm as good as new (x2)
They can't take me back, not unless I want them to

Då och då skymtar en kvinna fram som textens "du". Särskild tydlig blir hon dock aldrig och man undrar till slut om hon verkligen finns eller om hon bara är en fantasi - en spegel av sångjaget själv.

I look in your eyes, I see nobody else but me (x2)
I see all that I am and all I hope to be

If it keep on rainin' the levee gonna break (x2)
Some of these people don't know which road to take

When I'm with you i forget I was ever blue (x2)
Without you there´s no meaning in anything I do

Textens klassiska bluesaforismer bärs fram av en munter, sepiatonad orkester som diskret pekar tillbaka mot ett odefinierbart förflutet.  Måhända är vår sångare en straffarbetande kedjefånge som svettas på 1927 års vallar. Den katastrof som väntar verkar dock vara mer upplivande än skrämmande. Kanske beror det på att det inre rummets skyddsvallar redan är bortspolade. 

Monkey Mountain APA och Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Monkey Mountain APA 3,5%

Hösten 2013 tvingades Umeå kommun - efter visst hallabaloo -  att riva den upphöjda utomhusscen  som i folkmun gick under apberget. Huruvida det lilla Umeåbryggeriet Beer Studio döpt sin APA Monkey Mountain efter detta apberg vet jag inte, men helt otroligt är det inte.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Högt, frasigt skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och tropisk frukt. Något stickig kolsyra. Även om Monkey mountain bjuder på en rejält, bitig grapefruktbeska  är ölet överlag  lätt och krispigt.  En aning pinjnötskotte i avslutet. Gräs och melonpastill i eftersmaken.

Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Att Bob Dylan är en särbegåvad härmapa är vi nog alla överens om. Dock finns det ett visst utrymme att diskutera efterapningarnas syfte och karaktär. Handlar det om subliminala lån eller medvetna snatterier, förtäckta hyllningar eller gömda ledtrådar?

När det är som bäst uppstår någonting nytt, samtidigt som rötterna ligger blottlagda till allmänt beskådande. Precis så förhåller det sig med Subterranean Homesick Blues från 1965.  Som första spår på det "elektriska" albumet Bringing it All Back Home har Subterranean Homesick Blues kommit att representera det definitiva brottet med den akustiska folksångarperioden.

Låten är snabbfotad och slamrig även med dagens mått mätt. Efter ett kort och koncist rock´n roll intro ges en skissartad beskrivning av utkantsexistenserna Johnny och Maggie; då och då interfolierad av surrealistiska livsråd:

Johnnys's in the basement
Mixing up the medicine
I'm on the pavement
Thinking about the government
The man in the trench coat
Badge out, laid off
Says he´s got a bad cough
Wants to get paid off
look out kid
It's something you did
God knows when
But you're doing it again
You better duck down the alley way
Lookin' for a new friend
The man in the coon-skin cap
In the big pen
Want's eleven dollar bills
But you only got ten

Maggie comes fleet foot
Face full of black soot
Talkin' that the heat put
Plants in the bed but
The phone's tapped anyway
Maggie says that many say
They must bust in early May
Orders from the D.A.
Look out kid
Don't matter what you did
Walk on your tiptoes
Don't try "No-Doz" 
Better stay away from those 
that carry round a fire hose
Keep a clean nose
watch the plain clothes
You don't need a weatherman
to know which way the wind blows 

Många har velat se Subterranean Homesick Blues som en uppdaterad version av av femtiotalets beatpoesi, men har då gjort sig skyldiga till en läsning som isolerat texten från musiken. Den som istället ser framförandet som den egentliga texten, kommer antagligen att ledas förbi bokhyllan och fram till skivbacken. Närmare bestämt till Chuck Berrys Too Much Monkey Business från 1956:

Runnin' to-and-fro, hard workin' in the mill
Never fail in the mail, yeah, come a rotten bill 
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
    
Telephone, something wrong, dime gone, will mail,
Oughtta sue the operator, for telling me a tale
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
   
I been to Yokohama, been fightin' in the war
Army bunk, army crew, army food, army corps
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in 

Likheterna med Subterranean Homesick Blues återfinns på flera plan. Förutom beskrivningen av en tillvaro där loppet är kört, matchen riggad och skjortan avlurad, så har bägge låtarna en likartad kadens. I skärningspunkten mellan text och musik har både Dylan och Berry skapat ett rytmiskt gatuspråk med raka ordföljder, förkortade, subjektslösa satser  och en färgsprakande flora av slanguttryck.

Det är som om Dylan hört Too Much Monkey Business och bestämt sig för att skriva en låt enbart bestående av Berrys studsande tvåradingar. Subterranean Homesick Blues har med andra ord ingen egentlig refräng även om det återkommande utropet "look out kid",  fyller funktionen av en verbal blinkfyr som gör det möjligt för lyssnaren att orientera sig i textmassan.

På The Bootleg Series vol. 12 - The Cutting Edge går det att höra en första tagning (take 1 alternate version) av Subterranean Homesick Blues som befinner sig precis mittemellan Chuck Berrys Too Much Monkey Business och den version som  till slut hamnar på  Bringing It All Back Home.

Denna tidiga inspelning känns som en musikalisk motsvarighet av Piltdownmänniskan - man ser tydligt både var den kommer ifrån och vart den är på väg. Intressant i sammanhanget är att  halvapan i Piltdown senare visades sig vara ett välgjort falsarium, ihopknåpat av amatörforskaren Charles Dawson (1864-1916). Dawson hade - med stor hantverksskicklighet - försett en orangutangkäke  med schimpanständer och sedan sammanfogat det hela med ett antikbehandlat människokranium.

Det är inte utan att man känner en viss sympati med den kreativa Dawson. När allt kommer omkring var han ju paleontologins svar på Bob Dylan.

Grebbestad lager och That Lucky Old Sun

Grebbestad lager 3,5%

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att  folkobob i våras provade en hoper öl från Grebbestad bryggeri. Kanske går dessa mnemotiska begåvningar i detta nu omkring och väntar på att  bryggeriets standardlager ska dyka upp. I så fall är deras väntan över nu.

Färgen är halmgul. Doft av nygräddat knäckebröd och sågspån. Tjockt, tätt skum som dröjer sig kvar en stund längs kanten, men utan att lämna rester. Pigg kolsyra. Ölet är smakstarkt. Bra kropp med behagligt rundade malt- och citrustoner. Dock är beskan något klen. Granskott i avslutet. Kort eftersmak med en aning halm.

Grebbestad är ett samhälle med dubbla identiteter. Å ena sidan vittnar traktens  många stenbrott och huggeriverkstäder om hårt kroppsarbete och ändlöst slit. Å andra sidan är Grebbestad också en glassig semesterort, fylld av semesterfirare och solbadare.

That Lucky Old Sun

Kontrasten mellan självutplånande slit och behaglig vila är  även det bärande temat i schlagern That Lucky Old Sun från 1949. Texten - som är skriven av Haven Gillespie - skildrar hur en arbetare sliter i sitt anletes svett samtidigt som solen, med provocerande sorglöshet, lojt rullar fram över himlen:

Up in the mornin', out on the job
Work like the devil for my pay
But that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

Fuss with my woman, toil for my kids
Sweat till I´m wrinkled and gray
While that lucky old sun has nothin' to do
But roll around heaven all day

I textens andra halva ger  sångjaget ger uttryck för en patetisk, men rörande förhoppning om att Gud en dag ska befria honom från slitet och plågan:

Good Lord above, can´t you see I´m pining
Tears in my eyes
Send down that cloud with a silver lining
Lift me to paradise

Show me that river, take me across
And wash all my troubles away
Like that lucky old sun, give me nothin' to do
But roll around heaven all day

That Lucky Old Sun är ett örhänge som framförts av alla möjliga artister och på de mest skiftande sätt.  Variationen är imponerande och kanske kan den stora diversiteten i uttryck förklaras av textens inneboende polaritet där den förgängliga och lidande människan ställs mot en lojt njutande sol. En sångare som ger sig i kast med That Lucky Old Sun tvingas därmed att välja en position mellan två livsideal.

När countryartister som Johnny Cash och Willie Nelson sjunger That Lucky Old Sun är det tydligt att de ger röst åt den arbetande mannen. Med jazziga storbandscrooners av Dean Martin och Frank Sinatras typ är det annorlunda. Även om de inte direkt ger identifierar sig med solen, så står de åtminstone en bit bort och tittar på. Den som pendlar mellan New York och Las Vegas befinner sig ju också närmare solen än fälten i Minnesota och Missouri.

That Lucky Old Sun kan, på ett nästan övertydligt sätt, illustrera ett cykliskt drag  i Dylans produktion.  Ingenting verkar någonsin helt försvinna eller kastas bort, istället sparas det undan i någon vrå för att så småningom återkomma i nya former.

Första gången That Lucky Old Sun finns med i låtlistan är på  Farm Aid-galan i Champaign Illinois den 25 september 1985. Bob Dylan gör då ett bejublat framträdande tillsammans med  Tom Petty & The Heartbreakers - ett samarbete som fortsätter med 1986 års True Confession Tour  där That Lucky Old Sun framförs som en polerad rockballad med gospelinslag.

Drygt trettio år senare (2015) dyker That Lucky Old Sun upp som avslutande spår på skivan Shadows in the Night - ett album bestående av evergreens som på ett eller annat sätt kan knytas till Frank Sinatra. Precis som Sinatra väljer Dylan att börja låten med ett symfoniskt orkesterintro som osökt leder tankarna till soluppgången i en gammal  naturfilm från Disney. Men i Dylans version finns det också ett mörkare stråk; samma sol som ger liv och värme kan också torka ut och bränna sönder.

När sången till slut kommer står den i skarp kontrast mot orkesterns något smeksamma blås- och stråkarrangemang.  Rösten är organiskt sträv och vilsamt avslappnad. Avgjort åldrad men långt ifrån trött. Dylan lyckas på så sätt med konststycket att omfamna och sammanföra textens motsatspar - ihärdigt arbete kontra otvungen rörelse.  Inte så konstigt  när man tänker på det. Dylan är ju både en hårt arbetande underhållare och en upphöjd kulturprofil, likt solen  i ständig rörelse kring jorden.

Även låtens placering som sistaspår känns logiskt. Skivan är slut och det är dags att packa i hop och resa vidare. Om det är behagligt eller plågsamt är förstås en öppen fråga, men att döma av That Lucky Old Sun kan det nog vara både och.