Omnipollo Stellaris och Shooting Star (Live version 1994)

Omnipollo Stellaris 3,5%

Det lilla, men namnkunniga bryggeriet Omnipollo har genom åren byggt upp en entusiastisk fanbase. Kanske är det därför som deras glutenfria pilsner Stellaris varken behöver överkryssade sädesax eller braskande "Non Gluten!" rubriker.  Omnipollo-entusiasterna kommer ju att prova Stellaris oavsett, samtidigt som all världens öldrickande celiakier kommer att hitta den via diverse allergi-communitys. 

Färgen är blekgul och helt klar. Skummet sjunker ner till ett snyggt, slitstarkt lock med viss vidhäftningsförmåga. Svag, knappt kännbar doft av passionsfrukt och barnschampo.  Smaken är tunn och kroppen klen, men frånvaron av sötma skänker ändock en viss fräschör. En stram beska ger sig till känna i avslutet. Kort eftersmak av ljust bröd.

Shooting Star (Live version 1994)

Som symbol betraktad är stjärnfallets tvetydighet slående. Dels representerar den fallande stjärnan en dröm om, och längtan till, något annat. Den som ser en stjärna som faller får ju - precis som den skönsjungande Benjamin syrsa i Pinocchio intygat - önska sig något.  Dels är stjärnfallet helt igenom förgängligt. En synvilla och en mirage som skapats av förgasat stjärnstoft. 

Stjärnfallets symbolvärldar förefaller således vara av rakt motsatt natur men i låten Shooting Star lyckas Bob Dylan med konstsycket sammanföra dessa två repellerande troper till en.  I texten beskriver sångjaget hur en fallande stjärna fört tankarna till en alldeles särskild person som han inte längre delar livet med:

Seen a shooting star tonight  

And I thought of you

You were trying to break into another world

A world I never knew

I always kind of wondered

If you ever made it through

Seen a shooting star tonight

And I thought of you

Texten erbjuder en vidöppen projektionsyta där lyssnaren kan placera närtan vem som helst. En försvunnen kärlek, en missbrukande vän eller en död förälder - alla ryms de i minnena som meteoriten manat fram.

I den andra versen ser sångjaget på sig själv med den andres ögon och och frågar sig vilken roll och vilket ansvar han själv har till det inträffade. 

Han blir svaret skyldig. Att de två verserna är varandras speglingar understryks effektfullt av rimmen till you (knew... through...) och me (be... see... ) vilka ekar genom respektive vers tills dess att inledningsraderna dyker upp och sätter punkt.

Seen a shooting star tonight 

And I thought of me 

If I was still the same

If I ever became what you wanted me to be

Did I miss the mark or overstep the line

That only you could see?

Seen a shooting star tonight

And I thought of me

I mellanversen tränger sig plötsligt verkligheten på, om än i en något förvrängd version. På samma sätt som när ett ljud letar sig in den sovandes dröm och antar nya former, dyker en klingande brandbil upp och blir till ett illavarslande omen. Därtill transformera nattradions skval till en känslobemängd gudstjänst:

Listen to the engine, listen to the bell

As the last fire truck from hell 

Goes rolling by

All good people are prying

It´s the last temptation the last account

The last time you might hear the sermon on the mount

The last radio is playing

När Shooting star gavs ut som avslutande spår på albumet Oh Mercy (1989) så framfördes sången i mellanversen ungefär på samma sätt som i de föregående verserna. På liveinspelningen MTV unplugged (inspelad 1994 och utgiven 1995) är skillnaden desto större. Dylan framför nämligen texten med en succesivt stigande affekt tills han i slutet nästan skäller fram orden.

Det agiterade tillståndet verkar dock ha gått över när den den avslutande versen kommer. Därmed blir orden om att släppa taget och låta saker bero  

 

Seen a shooting star tonight 

Slip away

Tomorrow will be another day

Guess it´s too late to say the things to you

That you needed to hear me say

Seen a shooting star tonight 

Slip away 

Det är som om sångjaget bestämt sig för att än en gång låta frågan om den andres försvinnande glida iväg. Men insikten om att det aldrig är försent att ge upp är förstås en insikt även det.

Nyckelbryggerier Lager och Open the Door Homer

Nyckelbryggerier Lager 3,5%

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att folkobob i våras provsmakade ett påsköl från Luleås nyckelbryggerier. Nu har det blivit dags igen, denna gång med en en ljus filtrerad lager - folkölhyllans  mest konkurrenshärdade segment.  

Färgen är halmgul och helt klar. Ölet skummar upp med ett frasigt skum som snabbt sjunker ned  till en slitstark float med viss ansats till kläng. Svag doft av ljust bröd och honung. Smaken domineras av ljusa brödtoner och en tydlig, krispig humlebeska som avrundas med en diskret sirapssötma. En aning äppelcider i avslutet. Kolsyran är kraftig och en aning stickig. Lång eftersmak av sirapslimpa.

På etiketten ser man en variant av Luleås statsvapen med två korslagda nycklar. Inom heraldiken kan nyckeln både symbolisera på aposteln Petrus och den lagstiftande, styrande makten. Med nyckeln kan man ju som bekant både låsa kring sig och efter sig.

Open the Door Homer 

När man hör någon högljutt uppmana en annan att öppna en dörr kan man dra en av följande två slutsatser:

1) Den som ropar har blivit utelåst och önskar att komma in, eller 2)  den som anropas har låst in sig och ombeds nu att öppna dörren.

Hur det förhåller sig i Bob Dylans Open the door Homer är inte lätt att veta. I tre verser varvas djupa livsvisdomar med humbug och plattityder. Vad som är humbug och vad som är plattityder är inte heller lätt att veta.

Now, there’s a certain thing
That I learned from Jim
That he’d always make sure I’d understand
And that is that there’s a certain way
We all must swim
If we expects to live off
Of the fat of the land
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Det bör noteras att den Homer som adresseras i låtens titel aldrig omnämns i själva sången - där är det istället en Richard som anmodas att öppna dörren. Kanske har namnet ändrats för att låten inte ska förväxlas med den humoristiska jazzschlagern Open the door Richard – men det är å andra sidan svårt att tänka sig att detta skulle utgöra ett hinder för strofsnattaren och titellånaren Dylan.

I den andra versen har vi förflyttats till pokerbordet. Det är möjligt, för att inte säga tänkbart, att vännen Mouse är just den gambling man vars sweetheart hamnade i trångmål i The House of the Rising Sun. Huruvida rådet om att inte rodna när man sitter med kåk är användbart även i andra livssituationer återstår dock att se.

Now, there’s a certain thing
That I learned from my friend Mouse
A fella who never blushes
And that is that one
Must always flush out his house
If he don’t expect to be housing flushes
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Den avslutande versen alluderar på ingen mindre än Jesus och dennes helbrägdagörelse. Kanske är Mick ingen mindre än ängeln sankt Mikael, en ärkeängel som ju ofta förknippas med Jesus. 

“Take care of all your memories” said Mick
“For you cannot relive them
And remember when you’re out there
Tryin’ to heal the sick
That you must always
First forgive them”
Open the door, Richard
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more

Open the Door Homer är en av de hundratals låtar som Dylan spelade in under enkla förhållanden i en källare i Woodstock tillsammans med the Band sommaren 1967. Inspelningarna – vilka så småningom skulle få namnet The Basement Tapes - har portionerats ut på officiella utgåvor sedan 1971 och  kännetecknas ofta av absurd dead-pan humor och tillbakalutad spontanitet .

I sin bok Invisible Republic (1997) försöker musikskribenten Greil Marcus följa den snåriga och slingrande musikhistoriska stig som lett fram kring the Basement Tapes. Marcus menar att inspelningarna präglas av en slags tidlös ankaronism vilken hämtar sin näring från ett svunnet Amerika. 

Marcus menar att detta drömda, förgångnae Amerika är detsamma som den esoteriske musiksamlaren Harry Smiths försökte återskapa i sitt projekt Anthology of American Folk Music. en legendarisk mastodontbox med predepresseion-musik, utgiven av skivbolaget Folkways 1956. 

In the basement tapes, an uncompleted world was haphazardly constructed out of the past, out of the past, out of Smith’s Anthology and its like. […] The uncompleted world of the basement tapes was a fantasy beginning in artifacts refashioned by real people, dimly apprehended figures who out of the kettle of the folk revival appeared in the flesh to send an unexpected message. (Marcus 1997)

Av någon anledning skriver Marcus aldrig om just Open the Door Homer trots att låten på ett nästan övertydligt sätt kan illustrera hans resonemang kring The Basement Tapes - viktiga delar verkar ha fallit i glömska och gemensamma referenser upplösts. Vi kan aldrig säkert få veta vilka Jim och Mick och Mouse var och vad  deegentligen menade, men denna slöja av mysterium gör paradoxalt nog att det sagda framstår som både viktigare och sannare. 

New Swedish IPA och Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

New Swedish IPA 3,5%

Hedemorabryggeriet Oppigårds har under hösten lanserat en IPA i folkölsformat.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Ölet skummar upp ganska kraftigt för att sjunka ner till ett slitstarkt skum med bra kläng. Doft av ananas och tropisk frukt. Rund, lite örtig humlebeska och fruktig smak med citruszest i avslutet. Kolsyran gränsar mot det stickande. Lång brödig eftersmak som tonar ut i en aning bittermandel.

Att folkölsburkar gärna drar åt blått har folkobob kunnat leda i bevis i en tidigare post. Dock har  New Sweden IPA en lite mer bebisblå färgton än den rådande Pripps Blå-normen. Detta faktum lär inte minst uppskattas t i Malmö där det lokala fotbollslaget som bekant ikläder sig denna illustra, ljusblå nyans under hemmamatcher.

Goodbye Jimmy Reed (Live version 2021)

Att Bob Dylans konstnärskap är färgat av bluesens blåa toner är ett odiskutabelt faktum. Däremot är det inte lika lätt att exakt slå fast hur detta inflytande genom åren egentligen har verkat. I populärmusiken representerar bluesen nämligen både tillbakablickande tradition och ohejdbar modernism. Två till synes oförenliga krafter men icke desto mindre  har Bob Dylan genom åren lyckats omfamna dem båda två och ibland till och med på samma gång.

Bluesen utgör pop- och rockmusikens nukleotid - dess ursprungs DNA och absoluta början. Eller för att låna John Lennons ord i en intervju med  Jann Wenner i Rolling Stone (januari 1971): "[The blues] is not perverted or thought about: It´s not a concept, it is a chair; not a concept, it is a chair; not a design for a chair but the first chair."

Frågan är då vad som fanns innan bluesen. En vida spridd uppfattning är att bluesen har haft sin upprinnelse i slavarnas arbetssånger på bomullsfälten. Teorin rasmysticerande undertoner är förvisso fascinerande men inte särskilt övertygande. I sin artikel "The Blues" (2021) refererar musikjournalisten Greil Marcus sin kollega Luc Sante: "[A]s with, in the same decade, the 1890s, "the x-ray or the zipper," the blues were invented, in a single time and place, by a single person, or maybe two - one person and onother one backing him or her up" 

I citaten skymtar både röntgenapparaten och blixtlåset förbi men listan kan förstås göras längre. Grammofonen, biografen, kokainet och bilen  - alla är de barn av 1800-talets sista decennium  och tillsammans med bluesen stakar de ut vägen för hur 1900-talet kommer att levas.

Således har bluesen kommit att stå som symbol både för det nya och det gamla. När Bob Dylan 1965  revolutionerar rockmusiken gör han det med albumet Highway 61 Revisited. Titelspåret alluderar på den väg som som ledde bluespionjärerna från Mississippi till Chicago, dock bör man notera att skivan faktiskt heter just Highway 61 Revisited. Ett återsbesök således, men vad är det egentligen som Dylan  återbesöker? Är det den arkaiserande countrybluesen på debutalbumet från 1961 eller är det de nattliga sejourerna framför radioapparaten i 50-talets pojkrum i Hibbing?

Oavsett vilket är den bluesvärld Dylan som återser 1965 varken Blind Lemon Jefferons eller John Lee Hookers. Inte heller är den 24-årige Dylans inre blueslandskap detsamma som den 80-åriges. Detta faktum utgör själva premissen för Good Bye Jimmy Reed, ett spår från det hyfsat nyutgivna albumet Rough and Rowdy Ways (2020)

Låten är en traditionell, för att inte säga ortodox, elförstärkt blues. Texten är parvis rimmad och varje vers avslutas med ett farväl och en uppmaning till den gamle bluesräven Jimmy Reed (1925-76)

I live on a street named after a Saint

Women in the churches wear powder and paint

Where the Jews and the Catholics and the Muslims all pray

I can tell a Proddy from a mile away

Goodbye Jimmy Reed - Jimmy Reed indeed

Give me that old time religion, it's just what I need

Det räcker med att kasta flyktig blick i Jimmy Reeds biografi  för att förstå att det knappast är hans roll som religiöst föredöme som efterfrågas.  Den notoriske horkarlen och suputen Reed representerar istället det fullständiga - för att inte säga transcendenta - uppgåendet i musiken. Jimmy Reed var nämligen en musiker som kompenserade sin något bristande förmåga med en lika omedelbar som ohejdbar entusiasm. 

Sina moraliska tillkortakommanden till trots, får Jimmy Reed i texten ändå agera biktfader. Som versen där en kvinna skymtar fram, beskriven med en bluesmetaforik hämtad direkt från trettiotalets rännsten och sexualfixerade hokumblues:

Transparent woman in a transparent dress

It suits you well - I must confess

I'll break open your grapes I'll suck out the juice

I need you like my head needs a noose

Goodbye Jimmy Reed, goodbye and so long

I thought I could resist her but I was so wrong

Kanske uttrycker texten helt enkelt en önskan om något mer äkta. En längtan tillbaka till en tid då puls och hjärta inte behövde konkurrera med yta och ironi. Ibland vet man inte heller om sångjaget sjunger om sig själv eller till Jimmy Reed och i vissa verser är det dessutom lockande att se detta fiktiva sångjag som ett uttryck för Bob Dylan själv:

You won't amount to much the people all said

'Cause I didn't play guitar behind my head

Never pandered never acted proud

Never took off my shoes and threw them into the crowd

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and goodnight.

I'll put a jewel in your crown  - I'll put out the light

They threw everything at me, everything in the book 

Had nothing to fight with but a butcher's hook

They have no pity - they don't lend a hand 

And I can't sing a song that I don't understand

Goodbye Jimmy Reed - goodbye and good luck

Can't play the record 'cause my needle got stuck

På albumet framförs Goodbye Jimmy Ree helt utan klaviatur, men under den pågående Rough and Rowdy turnén avslutar Dylan alltid låten med ett generöst boogie woogie-solo. Det blir till en besvärjelse, en blick över axeln till sin scendebut med The Golden Chords i Hibbing High School's aula. Som om han varje kväll testar att nålen fortfarande rör sig. 

Svenska Hallon och Lovesick

Svenska Hallon 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Remmarlöv, ett gårdsbryggeri strax utanför Eslöv. Denna gång har de tagit ut svängarna rejält med Svenska hallon, ett smaksatt, syrligt veteöl av Berliner-typ.

Färgen är rosaröd och helt klar. Ölet skummar upp med ett brusande, ljusrosa läskeblaskskum som sedan snabbt försvinner helt. Tydlig doft av hallosoda. Smaken är syrlig  med väldigt liten beska och balanserad av en körsbärssötma som blir särskilt tydlig i avslutet. Frisk munkänsla med spritzig kolsyra. Kort eftersmak av körsbärspez. Med andra ord en riktig Erfrischungsgetränk!

På engelska heter hallon som bekant Raspberry. Namnet  härstammar från fornfranskans rasper, ett ord som på svenska blivit verbet raspar och sedan knoppat av sig i substantivet rasp adjektivet raspig. Huruvida raspigheten syftar på själva busken eller det ibland, något sträva bäret är dock oklart. En annan, men inte mindre angelägen fråga är varför hallon aldrig har kallats för "raspebär" i Skåne. 

Lovesick

Säg mig vad du tycker om Dylans raspiga stämma och jag ska säga dig vem du är. För vissa är mötet med Dylans röst en omedelbar förälskelse, för andra är den något man successivt lär sig att uppskatta - strof för strof, låt för låt.

Men att påstå att Dylans röst är unik är förstås en sanning med modifikation. Pop- och rockhistorien är som bekant fylld med raspiga röster. Från Howlin' Wolf och Janis Joplin till Rod Stewart och Tom Waits. Det speciella med Bob Dylans röst är i stället dess spännvidd och artistiska precision. I början av karriären modulerade rösten gamla knarriga folksångare, senare accentuerade den lätt nasala tonen istället ett tonfall av upphöjd ironi och roat förakt.

Den franske litteraturvetaren Christophe Lebold argumenterar i artikeln "A face like a Mask and a Voice that Croaks: An integrated Poetics of Bob Dylans Voice, Personae and Lyrics" (i Oral Tradition #1/2007) för att de förändringar som Dylans röst genomgått utgjort - och utgör - en central del av ett konstnärliga projekt som kännetecknas av en ständigt pågående lek med identiteter.

[T]he tonal quality of Dylan's voice intervenes in the construction of meaning in the songs. His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his project. (...) His so called "bad" voice is a sonic echo of the recurring theme of human imperfection and of the motif of the fall of man (into sin, old age, or wretchedness). Dylans more recent songs - this voice carries us across the landscapes of a broken, fallen world. (Leobold 2007)

Det senare är kanske särskilt giltigt för Lovesick, det inledande spåret på Time Out of Mind från 1997. Här låter det nämligen som om Dylan bokstavligen balanserar på gränsen till de levande:

I´m walking through streets that are dead

Walking, walking with you in my head

My feet are so tired, my brain is so wired

And the clouds are weeping

Did I hear someone tell a lie?

Did I hear someone's distant cry?

You thrilled me to my heart, then you ripped it all apart

You went through my pockets when I was sleeping

En orgel pulserar fram mollackord i baktakt. Kanske är det ett hjärta som i rent trots fortsätter att slå, kanske är det kryckan som håller sångjaget upprätt. Därtill har producenten Daniel Lanois lagt en diskret distortionseffekt på rösten vilket får den att än mer låta som ett telefonsamtal från andra sidan. 

För den breda, skivköpande allmänheten - som varken gått på konserter eller jagat piratinspelningar -  måste förändringen ha kommit som en smärre chock. Det hade gått sju år sedan den senaste "riktiga" Dylanskivan - Under the Red Sky (1990) och det är uppenbart att rösten här används på ett radikalt annat sätt. Den nya rösten gestaltar i Lovesick ett sönderfall på alla plan - såväl känslomässigt och kroppsligt som moraliskt och socialt.

Sometimes the silence can be like thunder

Sometimes I wanna take to the road of plunder

Could you ever be true

I think of you and I wonder

Orsaken till förändringen är i slutändan lika mycket artistisk som geriatrisk. När vi åldras minskar elasticiteten i stämbandens bindväv vilket gör rösten strävare och för en artist som då ägnat de senaste tio åren åt att  turnera och nattsudda blir detta förstås ännu tydligare. De höga tonerna - vilka Dylan tenderat att pressa fram nasalt - lyser med sin frånvaro på Lovesick. Dylan har nu definitivt brutit med den krets av hesa rockare (Bruce Springsteen, Steve Earle) han en gång i tiden inspirerat.