Kôbbeöl 3,5%
Så har det återigen blivit dags för ett öl från Grebbestad bryggeri. Denna gång är det den ljusa lagern Kôbbeöl.
Svag doft av ljust bröd. Kolsyran är diskret. Färgen är ljust halmgul och helt klar. Det grova skummet sjunker undan långsamt utan att lämna några rester. Rena och tydliga malttoner, men överlag något tunn. Beskan är torr och långvarig. Lite müsli i avslutet.
Kôbbe är ett dialektalt ord som avser en slät klippa som sticker upp ur havet. Etymologiskt är det samma kubbe som vi hittar i kubbsäl, ett djur som gärna solar på släta klippor.
Svag doft av ljust bröd. Kolsyran är diskret. Färgen är ljust halmgul och helt klar. Det grova skummet sjunker undan långsamt utan att lämna några rester. Rena och tydliga malttoner, men överlag något tunn. Beskan är torr och långvarig. Lite müsli i avslutet.Kôbbe är ett dialektalt ord som avser en slät klippa som sticker upp ur havet. Etymologiskt är det samma kubbe som vi hittar i kubbsäl, ett djur som gärna solar på släta klippor.
Solid Rock (live version 1981)
Herre, min klippa, min borg och min räddare, min Gud, berget som är min tillflykt, min sköld och mitt starka värn, min fristad. (Psaltaren 18:3)
Under de senaste åren har vi kunnat se en radikal omvärdering av Bob Dylans kristna period. Det finns förstås flera förklaringar till denna omsvängning.
En anledning kan vara att det tillkommit nya generationer av lyssnare och Dylan-entusiaster, en publik som på sin höjd var haklappsbarn när Dylan blev bekännande kristen och därför inte heller upplevde omvändelsen som ett personligt svek.
En annan orsak till det ökade intresset för Dylans kristna period beror på att gospelmusiken numera omfamnas även av en ickereligiös publik. Det ökade intresset för gospelmusik har i sin tur lett till en större förståelse för genrens specifika musikaliska uttryck och textvärldar. Michael J Gilmour, en kanadensisk teolog som särskilt intresserat sig för kopplingen mellan religion och populärmusik, skriver så här i The Gospel according to Bob Dylan (2011):
Well, I´m hangin' on to a solid rock
Made before the foundation of the world
And I won't let go, and I can't let go, won't let go
And I can't let go and I cant't let go no more
Inom gospelmusiken är refrängen alltid överordnad versen. Synkoperad och trestämmigt framsjungen utgör den inte bara sångens centrum utan även dess början och slut. Hos Dylan är det däremot sällsynt att refrängen föregår versen. Utom på Saved förstås, där det händer fyra gånger.
Men det är inte bara strukturen i Solid Rock som påverkats av gospelgenren, även textmässigt märks inflytandet. Det är knappast några teologiska hårklyverier eller religiösa spetsfundigheter som presenteras. Istället återges gospelns dikotoma världssyn; det är köttet mot anden, frälsningen mot fördömelsen.
Perspektivet är också strängt individualistiskt. Även om slaget mellan gott och ont är globalt - för att inte säga universellt - utkämpas själva striden i varje människas inre. Detta resonemang dras till sin spets i Solid Rock när sångjaget konstaterar att Jesus har plågats och dött för just hans skull:
For me He was chastised, for me He was hated
For me He was rejected by a world that He created
Nations are angry, cursed are some
People are expecting a false peace to come.
It's the ways of the flesh to war against the spirit
Twenty-four hours a day you can feel it and you can hear it
Using every angle underneath the sun
And He never give up 'til the battle's lost or won
Under de senaste åren har vi kunnat se en radikal omvärdering av Bob Dylans kristna period. Det finns förstås flera förklaringar till denna omsvängning.
En anledning kan vara att det tillkommit nya generationer av lyssnare och Dylan-entusiaster, en publik som på sin höjd var haklappsbarn när Dylan blev bekännande kristen och därför inte heller upplevde omvändelsen som ett personligt svek.En annan orsak till det ökade intresset för Dylans kristna period beror på att gospelmusiken numera omfamnas även av en ickereligiös publik. Det ökade intresset för gospelmusik har i sin tur lett till en större förståelse för genrens specifika musikaliska uttryck och textvärldar. Michael J Gilmour, en kanadensisk teolog som särskilt intresserat sig för kopplingen mellan religion och populärmusik, skriver så här i The Gospel according to Bob Dylan (2011):
I think we can also safely surmise that Bob Dylan genuinely enjoys gospel music. Quite apart from theories of personal crisis and conversion or theological questions both Jewish and Christian, we should remeber that gospel music has deep roots in American culture. Dylan's longstanding appreciation for and knowledge of the American music tradition is well documented. Between 1979 and 1981, he indulged himself in in gospel as yet another musical form. (...) Those uncomfortable with the religious dimensions of Slow Train Coming, Saved and Shot of Love might do well to think of Dylan´s so-called conversion as a transformaion analogous to his earlier musical twists and turns.Av de tre album Gilmour nämner är Saved (1980) utan tvekan det mest gospelorienterade. På skivan hittar vi bland annat Solid Rock, en låt som inleds med en refräng i vilken Gud och gudstron liknas vid en evig, orubblig klippa:
Well, I´m hangin' on to a solid rock
Made before the foundation of the world
And I won't let go, and I can't let go, won't let go
And I can't let go and I cant't let go no more
Inom gospelmusiken är refrängen alltid överordnad versen. Synkoperad och trestämmigt framsjungen utgör den inte bara sångens centrum utan även dess början och slut. Hos Dylan är det däremot sällsynt att refrängen föregår versen. Utom på Saved förstås, där det händer fyra gånger.
Men det är inte bara strukturen i Solid Rock som påverkats av gospelgenren, även textmässigt märks inflytandet. Det är knappast några teologiska hårklyverier eller religiösa spetsfundigheter som presenteras. Istället återges gospelns dikotoma världssyn; det är köttet mot anden, frälsningen mot fördömelsen.
Perspektivet är också strängt individualistiskt. Även om slaget mellan gott och ont är globalt - för att inte säga universellt - utkämpas själva striden i varje människas inre. Detta resonemang dras till sin spets i Solid Rock när sångjaget konstaterar att Jesus har plågats och dött för just hans skull:
For me He was chastised, for me He was hated
For me He was rejected by a world that He created
Nations are angry, cursed are some
People are expecting a false peace to come.
It's the ways of the flesh to war against the spirit
Twenty-four hours a day you can feel it and you can hear it
Using every angle underneath the sun
And He never give up 'til the battle's lost or won
Refrängens bild av sångjaget som klamrar sig fast vid en klippavsats förmedlar en känsla av desperation. Att förlora fästet blir detsamma som att förlora själva livet. Den desperata känslan matchas och förstärks i sin tur ytterligare av albumversionens nerviga och funkiga gospelrock.
Hösten 2017 ges Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 ut. Albumet består av liveinspelningar från framträdanden under gospelåren 1979-81 och inte helt oväntat hittar vi flera olika versioner av Solid Rock. Det är fascinerande att höra hur låten successivt förändras och mot bättre vetande är det svårt att inte se transformationerna av Solid Rock som reflektioner av Dylans andliga utveckling.
Den kristna tron, beskriven som a solid rock, utgör till en början ett skydd och ett värn för den nyfrälste Dylan. Hösten 1979 framförs Solid Rock hetsigt och obstinat. Dylan befinner sig i en grindvaktarfas där det gäller att avvärja hoten och identifiera avfällingarna utan att förlora fotfästet.
Två år senare ( Philadelphia den 23 oktober 1981) är Solid Rock fullständigt förändrad. Dylan har sedan en tid rört sig bort från den evangeliska rörelsen och detta avspeglas också i musiken. Solid Rock är nu långsam och eftertänksam, jazzigare och öppnare. Kanske tyder det på en andlig mognad. Klippan representerar nu en stabil grund att stå på snarare än något att klamra sig fast vid.
Hösten 2017 ges Trouble No More: The Bootleg Series Vol. 13 ut. Albumet består av liveinspelningar från framträdanden under gospelåren 1979-81 och inte helt oväntat hittar vi flera olika versioner av Solid Rock. Det är fascinerande att höra hur låten successivt förändras och mot bättre vetande är det svårt att inte se transformationerna av Solid Rock som reflektioner av Dylans andliga utveckling.
Den kristna tron, beskriven som a solid rock, utgör till en början ett skydd och ett värn för den nyfrälste Dylan. Hösten 1979 framförs Solid Rock hetsigt och obstinat. Dylan befinner sig i en grindvaktarfas där det gäller att avvärja hoten och identifiera avfällingarna utan att förlora fotfästet.
Två år senare ( Philadelphia den 23 oktober 1981) är Solid Rock fullständigt förändrad. Dylan har sedan en tid rört sig bort från den evangeliska rörelsen och detta avspeglas också i musiken. Solid Rock är nu långsam och eftertänksam, jazzigare och öppnare. Kanske tyder det på en andlig mognad. Klippan representerar nu en stabil grund att stå på snarare än något att klamra sig fast vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar