Rimfrost och It´s Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Rimfrost 3,5%

I Skånes nordöstra hörn hittar vi Trolle Ljungby, Charlis Brygghus och en amber ale med det bistra namnet Rimfrost. Det känns förstås aningen otajmat att mitt i en apokalyptisk värmebölja,  ge sig i kast med en folköl som utger sig för att vara "Vinterns räddning", men vänligen betänk att det i skrivande stund  (31 juli) inte ens är åtta veckor tills det återigen är dags att vrida tillbaka klockan till vintertid.


Färgen är brun och nästan helt klar Doft av kakor och kardemummaskorpor. Ölet skummar upp rejält med ett frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Stickig kolsyra och lite gasig munkänsla.  Rimfrost är smakstark med rostad malt och en ton av mintchoklad. Tydlig kropp med rondör och balanserad beska. Farinsocker i avslutet och parfymig eftersmak.

It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Varför gillar vi när texter rimmar? Frågan kan verka banal, men förtjänar att tas på allvar. Forskare som studerat språkutveckling hos förskolebarn noterar att rimramsor inte bara bidrar till att utveckla en förståelse för fonem, ljud och stavning utan också hjälper barnet till ett mer abstrakt tänkande.

Genom rimleken inser barnet att ord kan ha vitt skilda betydelser, trots att de låter lika. Vidare lockar rimmandet ofelbart fram en strid ström av nonsensord, där slurken i burken lika gärna kan leda till  fnurken som spurken. Som barn fascinerades jag av den ocean av ord som aldrig någonsin skulle  få en innebörd; men det faktum att alla ord till syvende och sist enbart är  tillfälliga överenskommelser är förstås en svindlade insikt även för en vuxen.

Litteraturhistoriskt sett utgjorde rimsmidandet länge en av lyrikens kärn-verksamheter. Med modernismens genombrott i början av 1900-talet blev dock den rimmade poesin satt på undantag. Orsakerna var flera, en av dem att modernismens lyrik trivdes bäst i tunna häften. När dikter inte längre sjöngs, traderades eller proklamerades blev typsnitt och radbrytningar viktigare än rimmet.

I boken Dylan - En kärlekshistoria (Norstedts 2011) återger musikjournalisten Håkan Lahger ett samtal med poeten Gunnar Harding. Bland annat berättar Harding om hur femtiotalets beatpoeter - anförda av litteraturkritikern och poeten Charles Olsson -  förgäves försökte återföra lyriken till musiken via jazzen. Enligt Harding misslyckas projektet då den moderna jazzens värld av improvisation var av ett annat slag än den moderna poesins. Harding menar att det var först med Bob Dylan som man äntligen lyckades "återförena lyran med lyriken".

Varken Lahger eller Harding berör Dylans rim. Det gör istället Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Sara Danius. När Bob Dylan får nobelpriset 2016 säger Danius så här till TT: "Dylan skriver ett örats poesi. Precis som Sapfo och Homeros gjorde för 2500 år sedan så skriver han poesi som ska framföras". Till Kulturnyheterna säger  Danius dessutom att "Han är extremt bra på att rimma".

Låt oss ta It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) från Bringing It All Back Home (1965) som exempel. Med sina sju och en halv minuter och tjugo verser är It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) av Dylans längre låtar. De tjugo verserna utgörs av femton A-verser och fem B-verser, jämnt fördelade enligt mönstret AAAB.  It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) består med andra ord av fem lika långa delar där tre A-verser följs av en B-vers. Den första delen ser ut så här:

Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the childs balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know to soon
There is no sense in trying

Pointed threats they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fools gold mouthpiece the hollow horn
Plays wasted words, proves to warn
That he not busy being born
Is busy dying

Temptation´s page flies out the door
You follow, find yourself att war
Watch waterfalls of pity roar
You feel the moan but unlike before
You discover that you'd just be one more
Person crying

So don't fear if you hear
A foreign sound to your ear
It's Alright Ma, I'm only sighing

Vi kan konstatera att samtliga verser slutar med - och binds samman av - ett [iᶇ:]-ljud (trying, dying, crying, sighing). Men vi kan också konstatera att denna slutrad sticker ut från respektive vers just genom att den inte rimmar med de närmast föregående raderna. Ickerimmet bidrar således till att lyfta fram och stryka under slutraden. Ibland känns den som en sammanfattning, ibland som en paroll.

Om man enbart läser texten till It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) blir upplevelsen onekligen en smula platt. Till skillnad från lyssnaren - som ju hör ett ord i taget - ser läsaren istället textsjok, och överraskas därför inte av slutrimmen på samma sätt. Men viktigare ändå är att läsarens inre röst sällan förmår att gjuta liv i de rim som föregår dessa slutrim.

Det kan däremot Bob Dylan. Med utsökt timing väcker han både inrim (handmade blade), uddrim (busy being born) och assonanser (temptations page och remarks are). Med full kontroll driver han sedan fram versen till den väntade slutraden där lyssnaren, ivrigt väntande, möter upp.

Folkale och In My Time of Dyin'

Folkale 3,5%

Odd Island Brewing är ett  litet bryggeri någonstans utanför Kungsbacka. På hemsidan anges byn Fjärås, samtidigt som min inre Göteborgare vill att Odd Island ska syfta på Särö. folkobob har ingen aning om vilken spridning deras ofiltrerade APA Folkale har, inte heller hur distributionskanalerna ser ut. Den burk som provas här nedan är hur som helst inhandlad på Möllan folkis i Malmö.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Skummet är luftigt och lämnar ett spindelvävsdraperi på glasets insida. Doft av passionsfrukt. Pigg kolsyra. Smaken är citrus-syrlig och med en välbalanserad, fruktig humlebeska. Apelsinjuice i avslutet. Len munkänsla. Ljust bröd och marmelad i den medellånga eftersmaken

På burken hittar vi en förgänglighetssymbol i form av ett  primatkranium. För den oinvigde verkar det bara vara en visuell drift med akronymen APA, men folkobobs läsare vet förstås bättre. Ordet "folk" i Folkale är detsamma som i folksång, en musiktradition där texterna är djupt rotade i en allmänmänsklig, existentiell insikt: Livet är kort och fyllt av vedermödor, döden en mörk evighet. 

In My Time of Dyin' 

In My Time of Dying är en gospellåt som genom åren tolkats av en mängd olika artister, varav Led Zeppelin - med sin elvaminuters-koloss på Physical Graffiti (1975) - kanske är de mest kända. När Bob Dylan 1961 spelar in In My Time of Dyin' till sitt självbetitlade debutalbum är det istället Blind Wille Johnssons och Josh Whites versioner som utgör låtens givna referenspunkter. Blind Willie Johnsson spelade in låten 1927 och Josh White 1933. Båda två med den alternativa titeln Jesus Make Up My Dying Bed.

Det är tydligt att Dylan tagit intryck av den legendariske bottleneck-gitarristen  Blind Wille Johnsson arrangemang av låten. Dylans sliriga slide-figurer är nämligen identiska med Johnssons.

Däremot  verkar texten - med vissa ändringar - vara hämtad från Josh Whites version. Hos Dylan består In my Time of Dyin' av följande tre verser:

Well, in my time of dying don't want nobody to mourn
All I want for you to do is take my body home
Well, well, well, so I can die easy (x2)

Jesus gonna make up my dying bed

Well, meet me Jesus, meet me, meet me
in the middle of the air
If these wings should fail to me
Lord, won't you meet me with another pair
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Lord, in my time of dying don't want nobody to cry
All I want you to do is take me when I die
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Skillnaderna mellan Dylans och Whites versioner består dels av att verser strukits och dels av ett en helt ny (?) sista vers lagt till. Bland de strukna verserna hittar vi rader som: Ever since I been acquainted with Jesus / We haven't been a minute apart och Gonna shout my trouble's over / I've made it to the promised land. Sammantaget gör ändringarna att den ursprungliga sångens känsla av samhörighet med Jesus och tron på ett liv efter döden ersätts av något som mest liknar en uppgiven vädjan.

Men ändringarna märks också i själva sången. Dylan framför texten entonigt och klagande, långt ifrån både Blind Wille Johnnsons muskulösa vargyl och Josh Whites mjukt behagliga tenor. Det hela påminner mer om banjospelande bergsbor i Appalacherna (typ Dock Boggs och Roscoe Holcomb) än den svarta gospel och blues-tradition som In My Time of Dying brukar förknippas med.

Den belgiske språk- och litteraturforskaren Christophe Lebold argumenterar i sin essä A Face like a Mask and a Voice that Croaks (Oral Tradition #22, Mars 2007) för att  Dylans karaktäristiska röst utgör en så pass viktig och integrerad del av Dylans konstnärskap att texterna egentligen inte kan förstås utan den:

His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his poetic project. The distinctive nasality of his voice, for instance allows him to emphasize or distance the "dylanicity" of his performance, opening up innumerable possibilities of auto-pastiche. 

1961 är publiken inte särskilt förtrogen med "the distinctive nasality of his voice" och  inte heller har de någon erfarenhet av "dylanicity" att luta sig mot. Kanske betraktades dödsfixeringen som en genrekonvention i folksångarkretsar  Men det faktum att en hungrig 21-åring på sin första skiva väljer att sjunga In my time of Dying som om han faktiskt stod på tröskeln till graven bör ha förvånat.

Vega Docklands Session Ale och When the Ship Comes In

Vega Docklands Session Ale 3,5%

Om man tar den lilla gula gubben i Google Maps och släpper honom på Manufakturgatan 2 på Ringön, södra Hisingen så finner man sig stå mittemellan Gotenius varv och en bilverkstad. Någonstans i krokarna ska man även kunna hitta Vega, ett lokalt bryggeri som bland annat annat gör  trekommafemman Docklands Session Ale.

Ölet är kopparfärgat och helt klart och skummar upp med ett högt, poröst skum. Doft av mumma och apelsinläsk. Kolsyran är försiktig. Söt smak av chokladknäck och vanilj. Bra beska med mycket bröd. En aning apelsinzest i avslutet. Lång, vörtig eftersmak

Det är tydligt att Vega bryggeri är stolta över Ringön industri- och sjöfartshistoriska arv. Eiketten är en cartoonistisk bild av ett fraktskepp som nyss lagt till vid kajen, och har man läsglasögonen på kan man också läsa en reflektion kring hamnen på Ringön..

When the Ship Comes In

Våren 1963 arbetar Suze Rotolo med sceneriet på en liten teater i Greenwich Village. En av produktionerna är en uppsättning med sånger av Bertolt Brecht och Kurt Weill. En som ofta och gärna besöker repetitionerna är Rotolos dåvarande pojkvän Bob Dylan. I sina memoarer beskriver han sitt möte med den tyska, politiska kabarétraditionen så här:

Efter en stund kändes det som om jag inte hade ätit eller sovit på ungefär trettio timmar, så uppslukad var jag. Den sång som gjorde störst intryck var den verkliga publikfavoriten, en ballad som hette "Det svarta skeppet". Den hette egentligen "Sjörövar-Jenny", men jag hörde inte det namnet i sången, så jag uppfattade inte den riktiga titeln. (...) Det som sög in mig i den var raden om det svarta fartyget som följer på varje vers. (...) Det är en grym sång, som sjungs av en ond ande, och när hon sjungit färdigt finns det ingenting att tillägga. Man sitter andlös. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Sjörövar-Jenny ingår i Brecht och Weills Tolvskillingsoperan där den sjungs  av karaktären Polly Peachum - en hunsad ung kvinna som väntar på att giftas bort till den brutale sällen Mackie Kniven. Under bröllopskvällen fantiserar Polly om hur ett enormt, kanonbestyckat fartyg - anfört av den drakoniska Sjörövar Jenny -  bombarderar staden.  På Sjörövar Jennys befallning går  besättningen sedan iland och  avrättar invånarna..

Jag dissekerade sången, öppnade den. Det var formen, associationerna i den fria versen, strukturen och likgiltigheten för vedertagna melodiska mönster som gav den dess speciella skärpa. Jag ville lära mig att manipulera och kontrollera den här särskilda strukturen och formen som jag visste var nyckeln till Sjörövar-Jennys elasticitet och enastående uttryckskraft. (ur Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt, 2004)

Vad Dylan söker efter är förstås  verktyg och mekanismer som skulle kunna gå att använda i allt framtida komponerande. Trots det är det frestande att leta efter en enskild sång som mer explicit skulle kunna vara inspirerad av Sjörövar-Jenny, och det är då lätt att stanna upp framför When the Ship Comes In från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964).

Precis som i Sjörövar-Jenny beskriver sången hur ankomsten av ett skepp omkullkastar allt det gamla. Men till skillnad från Brecht och Weills  Sjörövar-Jenny uttrycker Dylans When the Ship Comes In mer en förhoppning än ett hot:

Oh the time will come up
When the winds will stop
And the breeze will cease to be breathin'
Like the stillness in the wind
'Fore the hurricane begins
The hour when the ship comes in

Oh the seas will split
And the ship will hit
And the sands on the shoreline will be shaking
Then the tide will sound
And the wind will pound
And the morning will be breaking

Oh the fishes will laugh
As they swim out of the path
And the seagulls they´ll be smiling
And the rocks on the sand
Will proudly stand the hour that the ship comes in

Vad som egentligen kommer att hända när skeppet anländer får vi aldrig reda på. Visserligen avslutas sången, liksom Sjörövar-Jenny,  med fiendens fysiska nedkämpande (And like Pharoah's tribe / They will be drowned in the tide), men i övrigt känns When the Ship Comes In helt igenom icke-aggressiv. Versen om fiskarna som bereder väg för skeppet medan måsarna ler är till och med direkt gullig; som ett sångnummer i en Disneyfilm snarare än en skildring av tidens slut. Till detta kan vi också lägga själva framförandet; snabbt utan tid till eftertanke eller tvekan driver durackorden fram den röststarka, klara sången - då och då interfolierad av ett snärtigt munspel.

Även om When the Ship Comes In av ett bibliskt färgat språk, går det i vissa verser att hitta tydliga inslag av sjömansvisa (en typ av folksång som Dylan bör ha varit väl bekant med). För en svensk lyssnare är det dessutom svårt att inte tänka på Taube när de maritima termerna hopar sig:

A song will lift 
As the mainsail shifts
And the boat drifts on to the shoreline
An the sun will respect
Every face on the deck
The hour that the ship comes in.

I en intervju berättar Joan Baez om hur en rasande  Dylan skriver When the Ship Comes In i sitt hotellrum under en enda natt i augusti 1963. Enligt Baez är upprinnelsen till sången att Dylan blivit illa behandlad av hotellets portier.

Det är med andra ord långt till den stackars Polly Peachum i Tolvskillingoperan, men det spelar å andra sidan mindre roll. I likhet med många andra sånger från denna tid (till exempel Blowin' in the Wind eller The Times They are A-Changin') är texten vidöppen för lyssnarens egna projektioner. Avskaffande av raslagar, Jesu återkomst, socialistisk revolution eller avancemang i allsvenskan? Det är bara att välja.

Arzachel och Moonlight

Arzachel 3,5%

Omnipollo är är ett svenskt nomadbryggeri som gör hipsteröl med rejäl verkshöjd. Deras mest namnkunniga trekommafemma är antagligen den Belgienbryggda IPA:n  Arzachel. Det exemplar som provas här är köpt på Coop i Leksand , så jag antar att det går att köpa lite varstans.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är grovt och frasigt och sjunker ned utan att lämna rester. Härligt, fruktig doft med  ananas, persika och melon. Kolsyran är vass, men minskar snabbt i intensitet om man har tålamod att låta glaset stå en stund. Bra och bitig humlebeska men också friska, torra citrustoner. Lång eftersmak.

Liksom de flesta av Omnipollos öl har Arzachel både en gräll etikett och ett intressant namn. Arzachel är det latinska namnet på den arabiske astronomen al-Zarkali som med stor precision kunde räkna ut kommande månförmörkelser. Hans bidrag till den matematiska astronomin är enorma vilket fick den italienske astronomen Giovanni Riccioloi att 1651 namnge en månkrater till just Arzachel.

Moonlight

Till en början framstår Moonlight  som en sentimental men charmig schlagerpastisch. En långsam jazzevergreen av Sinatra-Dorsey-typ där blåssektionen bytts ut mot en Hawaiidoftande steelguitar. Även om ljudbilden på Moonlight idag - efter tre album med låtar från "The great American songbook" - känns typisk för Dylans 2000-tal så är det det här, på albumet Love and Theft (2001) vi  möter den för första gången.

Inledningsvis överensstämmer texten perfekt med den musikaliska inramningen. Den första versen består av en serie dammiga fraser i bättre begagnat skick, travade ovanpå varandra:

The seasons they are turnin' and my sad heart is yearnin' 
To hear again the songbird's sweet melodious tone
Won't you meet me out in the moonlight alone?

Men snart inträder en subtil förändring; atmosfären blir långsamt allt mer tryckande samtidigt som ett dekadent stråk smyger sig in. Det skymmer, luften är tung av sensommarblomster och köttet är allestädes närvarande.

The dusky light, the day is losing, Orchids, Poppies, Black-eyed Susan.
The earth and sky that melts with flesh and bone
Won't you meet me out in the moonlight alone

The air is thick and heavy all along the levy
Where the geese into the countryside has flown
Won't you meet me in the moonlight alone?

The clouds are turnin' crimson - the leaves fall from the limbs an' 
The branches cast their shadows over stone
Won't you meet me out in the moonlight alone

Det är möjligt, för att inte säga troligt, att raden "Won't you meet me out in the moonlight alone?" alluderar på The Carter Family's Meet Me by Moonlight Alone, där sångjaget tar ett sista farväl av sin älskade innan det väntande fängelsestraffet.

Vad Dylans sångjag har i kikaren är däremot inte lika klart och i sticket hopas frågorna. Är det ett kärleksmöte eller ett lustmord som planerats?

Well, I'm preachin' peace and harmony
The blessings of tranquility
Yet I know when the time is right to strike
I´ll take you cross the river dear 
You've no need to linger here
I know the kind of things you like

Denna skruvade ambivalens är å andra sidan bara att vänta sig när man har med månen att göra. Månskenet är ju som bekant ett slags förvridet solsken, återkastat av en himlakropp med en evig skuggsida.

Men trots att texten förmedlar en känsla som blir alltmer tryckande märks den varken i musiken eller sången. Istället lyfter det jazziga kompet fram och väcker liv i assonanser som på pappret ser mer än lovligt tröga ut. Utan att darra på manschetten får Dylan "losing" att rimma med "Susan" och "crimson" med "limbs and". Avslappnat och obesvärad swingar sig Dylan sedan fram mot det oundvikliga slutet:

My pulse is runnin' through my palms - the sharp hills are rising from
The yellow fields with twisted oaks that groan
Won't you meet me out in the moonlight alone?

Huruvida detta slut är bittert eller ljuvt får dock lyssnaren själv bestämma.