Folkale och In My Time of Dyin'

Folkale 3,5%

Odd Island Brewing är ett  litet bryggeri någonstans utanför Kungsbacka. På hemsidan anges byn Fjärås, samtidigt som min inre Göteborgare vill att Odd Island ska syfta på Särö. folkobob har ingen aning om vilken spridning deras ofiltrerade APA Folkale har, inte heller hur distributionskanalerna ser ut. Den burk som provas här nedan är hur som helst inhandlad på Möllan folkis i Malmö.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Skummet är luftigt och lämnar ett spindelvävsdraperi på glasets insida. Doft av passionsfrukt. Pigg kolsyra. Smaken är citrus-syrlig och med en välbalanserad, fruktig humlebeska. Apelsinjuice i avslutet. Len munkänsla. Ljust bröd och marmelad i den medellånga eftersmaken

På burken hittar vi en förgänglighetssymbol i form av ett  primatkranium. För den oinvigde verkar det bara vara en visuell drift med akronymen APA, men folkobobs läsare vet förstås bättre. Ordet "folk" i Folkale är detsamma som i folksång, en musiktradition där texterna är djupt rotade i en allmänmänsklig, existentiell insikt: Livet är kort och fyllt av vedermödor, döden en mörk evighet. 

In My Time of Dyin' 

In My Time of Dying är en gospellåt som genom åren tolkats av en mängd olika artister, varav Led Zeppelin - med sin elvaminuters-koloss på Physical Graffiti (1975) - kanske är de mest kända. När Bob Dylan 1961 spelar in In My Time of Dyin' till sitt självbetitlade debutalbum är det istället Blind Wille Johnssons och Josh Whites versioner som utgör låtens givna referenspunkter. Blind Willie Johnsson spelade in låten 1927 och Josh White 1933. Båda två med den alternativa titeln Jesus Make Up My Dying Bed.

Det är tydligt att Dylan tagit intryck av den legendariske bottleneck-gitarristen  Blind Wille Johnsson arrangemang av låten. Dylans sliriga slide-figurer är nämligen identiska med Johnssons.

Däremot  verkar texten - med vissa ändringar - vara hämtad från Josh Whites version. Hos Dylan består In my Time of Dyin' av följande tre verser:

Well, in my time of dying don't want nobody to mourn
All I want for you to do is take my body home
Well, well, well, so I can die easy (x2)

Jesus gonna make up my dying bed

Well, meet me Jesus, meet me, meet me
in the middle of the air
If these wings should fail to me
Lord, won't you meet me with another pair
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Lord, in my time of dying don't want nobody to cry
All I want you to do is take me when I die
Well, well, well, so I can die easy (x2)
Jesus gonna make up my dying bed

Skillnaderna mellan Dylans och Whites versioner består dels av att verser strukits och dels av ett en helt ny (?) sista vers lagt till. Bland de strukna verserna hittar vi rader som: Ever since I been acquainted with Jesus / We haven't been a minute apart och Gonna shout my trouble's over / I've made it to the promised land. Sammantaget gör ändringarna att den ursprungliga sångens känsla av samhörighet med Jesus och tron på ett liv efter döden ersätts av något som mest liknar en uppgiven vädjan.

Men ändringarna märks också i själva sången. Dylan framför texten entonigt och klagande, långt ifrån både Blind Wille Johnnsons muskulösa vargyl och Josh Whites mjukt behagliga tenor. Det hela påminner mer om banjospelande bergsbor i Appalacherna (typ Dock Boggs och Roscoe Holcomb) än den svarta gospel och blues-tradition som In My Time of Dying brukar förknippas med.

Den belgiske språk- och litteraturforskaren Christophe Lebold argumenterar i sin essä A Face like a Mask and a Voice that Croaks (Oral Tradition #22, Mars 2007) för att  Dylans karaktäristiska röst utgör en så pass viktig och integrerad del av Dylans konstnärskap att texterna egentligen inte kan förstås utan den:

His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his poetic project. The distinctive nasality of his voice, for instance allows him to emphasize or distance the "dylanicity" of his performance, opening up innumerable possibilities of auto-pastiche. 

1961 är publiken inte särskilt förtrogen med "the distinctive nasality of his voice" och  inte heller har de någon erfarenhet av "dylanicity" att luta sig mot. Kanske betraktades dödsfixeringen som en genrekonvention i folksångarkretsar  Men det faktum att en hungrig 21-åring på sin första skiva väljer att sjunga In my time of Dying som om han faktiskt stod på tröskeln till graven bör ha förvånat.