Sir Taste-a-lot och Lay, Lady, Lay (live version 1974)

Sir Taste-a-lot 3,5%

För någon månad sedan tog folkobob upp företeelsen med att bryggerijättar skapar underetiketter för att prångla öl med lite trendig indiekänsla.  Då gällde det Carlsberg/Falcons Backyard Brew. Nu har det blivit dags för Spendrups motsvarighet: Sir Taste-a-lot från Brutal Brewing. Kanske var det till och med så att Sir Taste-a-lot var allra först ut i folkölshyllan.

Doften är svagt blommig. Ölet är ljust bärnstensfärgat med ett bubbligt cummulusmoln till skum. Sir Taste-a-lot skall vara en lager (tror jag) men smaken är mer åt ale-hållet. Kanske är det amarillo-humlen som leder bort tankarna från lagern. Hursomhelst så är ölet smakrikt med en måttlig och rund beska. Smaken är brödig och välhumlad med en parfymton som stannar kvar i eftersmaken.

Burken är stilrent kopparfärgad och tanken är nog att man skall associera till de stora tankar som finns på bryggerier. Av koppar gör man mässing och av mässing kan man göra allt möjligt. Till exempel en säng.

Lay, Lady, Lay (live version 1974)

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad mässingssängen representerar i amerikansk poulärkultur. Är det en projektionsyta för kitsch och dålig smak eller en symbol för lyx och dekadens? I låten Lay, Lady, Lay så uppmanas hursomhelst en kvinna att lägga sig över berättarjagets mässingssäng och därigenom få sina önskningar uppfyllda och behov tillgodosedda:

Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Whatever colors you have in your mind
I´ll show them to you and you´ll see them shine

I de följande två verserna ändras - eller snarare utökas - textens positionsmarkörer. Berättarjaget talar fortfarande om sig själv i första person och kvinnan är fortfarande textens du, men nu tillkommer även ett maskulinum i tredje person:

Lay lady lay lay across my big brass bed
Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Until the break of day, let me see you make him smile
His clothes are dirty but his hands are clean
And you´re the best thing that he´s ever seen

Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Why wait any longer for the world to begin
You can have your cake and eat it too
Why wait any longer for the one you love
When he´s standing in front of you.

Är det berättarjaget själv som med smutsiga kläder (men rena händer) nu plötsligt beskriver sig utifrån ett tredje-persons-perspektiv och som vi i slutet av tredje versen finner stående framför kvinnan i sången? Skall detta dubbla berättarperspektiv i så fall ses som ett utslag av en pompös självgodhet eller - rakt motsatt - ett uttryck för uppgivenhet och resignation där berättarjaget betraktar det som händer med den utomståendes blick.

En annan tolkning är att vi i Lay, Lady, Lay får ta del av ett triangeldrama som, förutom berättarjaget och kvinnan på mässingssängen, även involverar den man som i texten representeras av pronoment he/him. I doktorsavhandlingen Att röra en värld (2008) noterar litteraturvetaren och queerteoretikern Ann-Sofie Lönngren att August Strindberg i sina triangeldramer verkar betydligt mer intresserad av att skildra de konkurrerande männens relation än den kvinna som konflikten egentligen handlar om. Detta resonemang går utan problem att föra över till de tre första verserna av Lay, Lady, Lay där berättarjaget ägnar större delen av sin uppmärksamhet åt en annan mans varande och mående. När kvinnan väl beskrivs görs det genom den andre mannens ögon ("the best thing he´s ever seen"). Överhuvudtaget verkar berättarjaget rätt ointresserad av såväl kvinnan som lustobjekt som sina egna begär. Istället ger han uttryck för en altruistiskt självuppoffrande hållning när han i första versen gör sig till katalysator för kvinnans sexuella utlevelse och i den tredje uppmanar henne att välja lyckan; oavsett hur denna lycka ser ut och vilka konsekvenser detta val får för honom själv.


Det är först i den avslutande versen som berättarjaget uttrycker ett eget intresse för kvinnan:

Lay, lady lay, lay across my big brass bed
Stay, lady stay stay while the night is still ahead
I long to see you in the morning light
I long to reach for you in the night
Stay, lady stay stay while the night is still ahead.

Huruvida tredje-persons-pronomenet i vers två och tre representerar ett juxtapositionerande berättarperspektiv eller den tredje parten i ett triangeldrama kan diskuteras. Den musikaliska gestaltning av Lay, Lady, Lay som man kan höra på Nashville skyline (1969) ger stöd åt båda tolkningarna.  En smekande pedal steel gitarr ligger långt fram i ljudbilden och  Dylan framför låten med en avslappnad och sammetslen countrytenor. Men rösten har också ett inslag av road självdistans. Kanske är det  rösten hos en man som kan be en kvinna: "stay with your man a while" och syfta på sig själv. Å andra sidan finns det också ett upphöjt lugn i Dylans nya croonerstämma. Det är rösten hos någon som kan vara intrasslad i ett svartsjukedrama utan att vara svartsjuk och som kan säga "let me see you make him smile" - och mena det.

På livealbumet Before the Flood från 1974 framförs dock Lay, Lady, Lay på ett radikalt annorlunda sätt. Dylan sjunger starkt och ibland nästan ropande. Slutordet på varje rad accentueras med ett ylande som stiger i tonhöjd. Det är inte så att han låter aggresiv, utan snarare en smula plågad. Men av vad? Kanske har svartsjukan trots allt gripit tag i honom till slut - eller så är det helt enkelt den benägna marskatten vi hör. Å andra sidan behöver de två kvaliteterna inte utesluta varandra. The Band ackompanjerar med ett rakt men fingerfärdigt rock-komp. Countrygitarren som på Nashville Skyline slätade över och smetade ut är nu borta och kanske tog den Nashville-romantikerns uppblåsta självförtroende med sig. Dylans röst är desperat; kanske anar han att kvinnan som uppmanats att inte vänta "for the one you love" nu rör sig mot fel person. 

Frosty Bulldog och Winterlude

Frosty Bulldog 3,5%

När detta skrivs så är julen visserligen förbi, men det fortfarande januari och således helt legitimt att dricka en "seasonal ale" med vintertema. Just denna kommer från Gotlands bryggeri och heter Frosty Bulldog.

Frosty Bulldog är mörk och kopparfärgad med ett skum som är fast, ulligt och långvarigt. Lukten har toner av vanilj och apelsin. Ölet är smakrikt och aromatiskt åt det blommiga hållet.

Ölet är utan tvekan välhumlat och beskan är överraskande, nästan skarp - men alls inte oangenäm. Eftersmaken är lång. Och besk.

Winterlude

Winterlude från albumet New Morning (1970) är en stilfull men oförarglig skildring av kombinationen okomplicerad kärlek och gnistrande vinter. Titeln verkar vara resultatet av en ordlek där Winter och Interlude har smälts samman till kvinnonamnet Winterlude. Namnet har sin poäng då ju både vintern och förälskelsen kan ses som ett slags undantagstillstånd - ett avbrott från det normala och det vardagliga. Kort sagt; ett interlude.

Winterlude är en vals där varje stavelse i texten är omsorgsfullt inbäddad i tretakten. Därtill är texten ordnad i en sonettliknande rimkedja enligt modellen ABABCDEED: 

Winterlude, winterlude, oh darlin´
Winterlude by the road tonight
Tonight there will be no quarelling
Ev´rything is gonna be all right
Oh I see by the angel beside me
That love has a reason to shine
You´re the one I adore
Come over here and give me more
Then Winterlude, this dude thinks you´re fine


Dylan använder den countrycrooner-röst som introducerades på Nashville Skyline och under större delen av låten har han sällskap av en doakör som sjunger statiskt och unisont över valsrytmen. Ackompanjemanget utgörs av ett piano, en vispad virveltrumma och ett stränginstrument som kanske är en cittra. Eller så är det en gitarr som låter som en cittra.  Resultatet blir hur som helst en   arkaiserande ljudbild som för tankarna till såväl musikalen som operetten; närsomhelst förväntar man sig att Rosemary Clooney skall dyka upp som duettpartner i rollen som fröken Winterlude. Det är dock inte bara den musikaliska kostymen som känns en smula ålderdomlig utan även själva textinnehållet:

Winterlude, Winterlude, my little apple
Winterlude by the corn in the field
Winterlude, let´s go down to the chapel
Then come back and cook up a meal
Well come out when the skating rink glistens
By the sun, near the old crossroads sign
The snow is so cold, but our love can be bold
Winterlude, don´t be rude, please be mine

Verbet cooking är ju inom rocklyriken en välanvänd metafor för sex, men i Winterlude verkar den faktiskt bara syfta på matlagning. På samma sätt ger frasen The snow is so cold, but our love can be bold  knappast mer avancerade associationer än en kyss i långkalsonger.  Det är frestande att se Winterlude som en slags förövning till den tidlösa country/hawaii-loungemusik som Dylan kommer att göra 45 år senare på Shadows of the Night. Det enda i Winterlude som faktiskt känns som 1970 är den avslutande raden i första och sista versen där berättarjaget besjunger sig själv som "this dude". Kanske är rimmet dude-Winterlude alltför frestande att motstå? Eller så vill Dylan helt enkelt säkerställa att Winterlude inte tas på alltför stort allvar, utan blir just den charmerande bagatell som den är tänkt att vara.

Staropramen och Cat´s in the Well

Staroramen 3,5%

Staropramen är en pilsner från Prag och importeras av Carlsberg. Staropramen går med andra ord att få tag i precis överallt. Man väljer själv om detta är praktiskt eller tråkigt.

Skummet är tätt och långvarigt. Färgen är halmgul. Ölet doftar svagt av honung. Smaken av knäckebröd gör sällskap med en välbalanserad och aromatisk beska.

Staropramen är tjeckiska och betyder "den gamla brunnen".

Cat´s in the well

Cat´s in the Well är engelska och betyder "katten är i brunnen". Det är också den låt som avslutar skivan Under the Red Sky från 1990.  Albumet tillägnas Dylans fyraåriga (och då halvt hemliga) dotter, vilket i efterhand har setts som förklaring till att många av skivans texter alluderar på ramsor från Mother Goose; en klassisk samling med barnkammar-rim där man bland annat hittar Ding Dong Bell:

Ding, dong bell

Pussy´s in the well

Who put her in

Little Johhny Flynn

Who pulled her out?

Little Tommy Stout

What a naughty boy was that

To try to drown poor pussy cat

Who nerver did him any harm

But killed all the mice in the farmers barn.

I Bob Dylans Cat´s in the Well saknas det dock ett egentligt narrativ samtidigt som mängden karaktärer - såväl tvåbenta som fyrfota - utökats betydligt. Katten i brunnen representerar här snarare ett slags sakernas tillstånd och alla händelser som beskrivs skulle lika gärna kunna ske samtidigt som efter varandra. 

Varje vers inleds med satsen "The cat´s in the well..." i kombination med ytterligare en huvudsats som ibland har med katten att göra och ibland inte.  Denna rad upprepas sedan  ytterligare en gång; en form som är typisk både för många av ramsorna i Mother Goose liksom för den traditionella bluesen. Musiken är pigg och svängig med lite cajun-stuk och den uppsluppna stämningen kontrasterar starkt mot den ångestfyllda belägenhet som katten befinner sig i redan från start:

The  Cat´s in the well,  the wolf is looking down
The  Cat´s in the well,  the wolf is looking down 
His got his big brushy tail dragging all over the ground. 

Ingen hjälp finns heller att få och sången fortsätter: 

Cats in the well  the gentle lady is asleep.
Cats in the well  the gentle lady is asleep. 
She ain´t hearing a thing  the silence is a-sticking her deep.

Hittills har texten inte stuckit iväg särskilt långt från barnkammar-ramsan, men i bryggan som följer blir uttrycket med ens  helt annorlunda. Det beror dels på ordvalet och dels det faktum att sångaren inte bara observerar det som sker, utan även värderar det.

The cat´s in the well and grief is showing its face 
The world is being slaughtered and it´s  such a bloody disgrace.

Därefter ändrar Cat´s in the well återigen karaktär. Samtidigt som den fortsätter att travestera  Mother Goose så påminner persongalleri, stämning och tematik nu om klassikern Tombstone Blues - om än i väldigt koncentrerad form:

The cat´s in the well and the horse is going bumpety bump 
Back alley Sally i doing the American jump 

The Cat´s in the well and Papa´s reading the news  
His hair´s falling out and all of his daughers need shoes 

The cat´s in the well and the barn is full of bull 
The night is so long and the table is so full

The cat´s in the well and the servant is at the door
The drinks are ready and the dogs are going to war

The cat´s in the well and the leaves are starting to fall
Goodnight, my love, may the Lord have mercy on us all

Är pappan med tidningen och de barfota döttrarna samma daddy som i  Tombstone Blues var "in the alley looking for the fuse"?  Kanske var det till och med samma gränd  som Sally nu står och hoppar i? Kan det till och med vara "the reincarnation of Paul Revere´s horse" som låter "bumpety bump". I Tombstone Blues var det visserligen bara den fabriksarbetande  mamman som saknade skor, men läget har kanske försämrats. 

Det är en värld stadd i sönderfall. Att det finns ett överflöd av allt från bull (-shit) i ladan till mat på bordet hindrar inte den stackars pappan från att tappa håret. Är "the servant" vid dörren en butler (med drinkfatet förberett) eller är det kronofogden? Utsikterna är mörka och lyssnaren lämnas helt sonika med ett godnatt och en tom förhoppning om guds nåd.

Hobgoblin och Time Passes Slowly (Alternate Versions)

Hobgoblin 3,5%

Wychwood är ett brittiskt bryggeri som ger ut öl med lite fantasystuk. Ett av dem heter Hobgoblin och jag var fram till alldeles nyss helt säker på att det var en ale. När jag undersöker saken närmare så förstår jag dock att så inte är fallet. Bryggeriet kallar typen kort och gott för "Ruby Beer". Vad nu det kan vara.

Skummet är klängigt och långvarigt med en textur som är varierad med både stora bubblor och fasta molntussar. Doften är söt och bärig. Färgen drar lite åt rött, ungefär som starkt te upphällt i glas. Det är många smaker som samsas och det är lätt att se hur Hobgoblin blir ett livligt sällskap till indisk mat där smakspektrat är brett.  Det finns lite bränt socker och torkad aprikos i smaken, men också röda trädgårdsbär. Munkänslan är torr och lite sträv. Resultatet är något som ligger mittemellan lambic och blommig lager. Beskan är rund och eftersmaken något söt.

Hobgoblins var JRR Tolkiens namn på Orcherna i The Hobbit, och även om den lille gynnaren på etiketten ser gemytligare ut än sina olycksbröder i Mordor så andas han likväl Midgårdsluft.

Time Passes Slowly (Alternate Versions)

I klassisk fantasy hittar man ofta en polder, ett anakronistiskt mikrokosmos där ingenting förändras. Ofta bebos poldern av någon slags varelse som kan neutralisera den omgivande världens nedbrytande och destruktiva krafter. I Tolkiens romantrilogi om Härskarringen är Tom Bombadill och hans stuga ett klassiskt exempel på poldermotiv.

I början av 1970 talet  lever Bob Dylan ett Tom Bombadill-liknande liv tillsammans med sin familj i en polder någonstans längs Ohayo Mountain Road utanför Woodstock. I alla fall är det intrycket man får om man väljer att tolka Time Passes Slowly  från  albumet New Morning (1970) biografiskt. Sången skildrar en tillbakadraget, till synes idylliskt lantliv, där tiden har - om inte stannat, så åtminstone saktat in rejält:

Time passes slowly up here in the mountains
We sit beside bridges and walk besides fountains
Catch the wild fishes that float through the stream
Time passes slowly when you´re lost in a dream

Den subjektiva upplevelsen av att tiden rör sig relativt fritt i förhållande till klockor och kalendrar är ett återkommande motiv hos Dylan. Ta till exempel raderna  And the world is on it´s side / And time is running backwards / And so is the bride   från  Ring Them Bells (1989).

Vidare antyder den avslutande raden i Time Passes Slowly att allt inte står helt rätt till där uppe bland bergen. Att detta pastorala paradis bara är en dröm, ett slags självbedrägeri. Frågan är alltså om berättarjaget i sången befinner sig i ett lustfyllt paradis eller i ett viljeutplånande limbo. Efter andra versen kommer en brygga som pekar i riktning åt det senare:

Ain´t no reason to go in a wagon to town
Ain´t no reason to go to the fair
Ain´t no reason to go up, ain´t no reason to go down
Ain´t no reason to go anywhere

Det sätt på vilket låten framförs på New Morning förstärker känslan av att ingenting längre spelar någon riktig roll. Dylans piano är lojt, nästan förstrött och de andra instrumenten (elgitarr, bas och trummor) kommer och går lite hur som helst. När sången ibland sjungs med emfas så understryks det inte heller riktigt av kompet.

I den sista versen förstår man att  inte ens livet bland bergen är förskonat från de  frestelser som hotar ett rättfärdigt liv. Och vad värre är: kanske innebär tidens skenbara långsamhet paradoxalt nog att livskänslan blir än mer diminutiv?

Time passes slowly up here in the daylight
We stare straight ahead and try so hard to stay right
Like the red rose of summer that blooms in the day
Time passes slowly and fades away

2013 kom samlingen Another Selfportrait - Bootleg Series vol. 10  På skivan hittar man två ditills outgivna varianter av Time Passes Slowly (hädanefter benämnda Time Passes Slowly #1 och #2). Time Passes slowly #1  är betydligt mer fokuserad än den som man hittar på New Morning. Tempot är detsamma, men pianot är försvunnet och slagverket är pålitligare. Mellan varje vers klämmer dessutom Bob Dylan och George Harrison i med ett sorglöst och okonstlat "lalalalala". Det låter charmigt, men också frikyrkligt naivt.  Textens antydan om att denna lycka bara är en chimär understryks av att melodin ändrats så att den tredje raden i varje vers sjungs fallande. Detta skapar i sin tur ett stråk av melankoli som för tankarna till Talking Heads Heaven från 1979; en popklassiker där himmelriket beskrivs som en plats där det underbara - liksom i Time Passes Slowly - blivit statiskt och därför meningslöst.

I Time Passes Slowly #2 är versens melodi återigen densamma som på New Morning. Sättningen har utökats med en orgel, vars intensitet successivt stegras under versen så att den når sitt crescendo på samma ställe som man hittade kören i  Time Passes Slowly #1. Det känslotillstånd som förmedlas är närmast att beskriva som transcendentalt. Livet består här av en ständigt stegrande lycka, och om detta på något sätt skulle  kunna vara  ett problem så framgår det i alla fall inte av musiken. Inte ens den avslutande liknelsen om hur  tiden (och därmed livet) försvinner bort likt en utblommad ros kan hämma den extatiska känsloutlevelsen.

Enligt de uppgifter som finns på bobdylan.com så har Time Passes Slowly aldrig framförts live. Detta är ju också helt logiskt. Om tillvaron är perfekt och därmed omöjlig att förbättra så är det ju knappast heller någon mening att berätta om det. Livet i poldern skall upplevas, inte omsjungas.