Brooklyn Lager och All Along the Watchtower (live version 1994)

Brooklyn Lager 3,5%

De senaste tio åren har  Brooklyn Brewery successivt gått från nytt och alternativt till tryggt och invant. Dels beror det på att bryggerijätten Carlsberg numera står för den europeiska distributionen och dels på att Brooklyn Brewery gör kvalitetsöl med hög lägstanivå. Det senaste tillskottet i folkölshyllan är en Wienerlager.

Färgen är bärnstensfärgad och helt klar. Tätt, långlivat skum som dröjer sig kvar längs glasets kanter. Svag doft av ljust bröd och honung. Brooklyn lager har en (för öltypen) bra kropp med rena brödtoner och en fin, lite sträv beska. Apelsinblomma och kryddnejlika i avslutet. Medellång, örtig eftersmak som efterhand övergår i krita.  Något stickig kolsyra.

All Along the Watchtower (live version 1994)

Längs med Red Rivers östra bank ligger Brooklyn Heights Promenade, en femhundra meter lång betongplattform med  utsikt över Manhattans storslagna siluett. "The Promenade" invigdes 1950 och blev snabbt ett populärt utflyktsmål både för besökande turister och bofasta New York-bor.

Att även rockpoeten Bob Dylan någon gång strosat längs Brooklyn Heights-promenaden är förstås ett högst rimligt antagande, men musikskribenten John Alexander är faktiskt beredd att gå längre än så. I en artikel i Brooklyn Eagle hävdar han nämligen att Dylans klassisker All Along the Watchtower har sin upprinnelse i en tur just längs Brooklyn Heights Promenade.

All along the watchtower, princes kept the view

While all the women came and went, barefoot servants too

I över ett sekel låg Jehovas Vittnens internationella högkvarter i Brooklyn (om än på lite olika adresser) och John Alexander menar att Dylan kan ha inspirerats av den enorma Watchtower-skylt  som i nästan femtio år strålade över Brooklyn Heights Promenade. Vidare frågar sig Alexander om ordet princes (prinsar) inte lika gärna kan tolkas som princess (prinsessa) vilket i så fall skulle kunna öppna upp för en möjlig referens till frihetsgudinnan:

If we substitute the word princess for princes one can easily draw a correlation to Dylan staring at the statue of liberty, who is the princess, keeping view over New York harbour while looking back at the watchtower sign. If one listens to Jimi Hendrix' classic rendition of this song, it certainly sounds like he's saying "princess". (Alexander 2016)

Resonemanget är kanske mer underhållande än övertygande. Särskilt som Jehovas Vittnen satte upp skylten först 1969 (det vill säga två år efter det att Dylan skrev och spelade in All Along the Watchtower). Dock är det intressant att att Alexander överhuvud taget finner det värt att spekulera i vad Jimi Hendrix egentligen sjunger i sin inspelning från 1968. Detta säger onekligen en hel del om hur Hendrix senare version påverkat vår uppfattning av den ursprungliga låten.

För människor representerar  nog Hendrix tolkning den definitiva All Along the Watchtower. Ungefär som Hound Dog och Love Hurts förknippas med Elvis Presley och Nazareth snarare än Big Mama Thornton och  Everly Brothers.

Och faktiskt verkar denna uppfattning delas även av Dylan själv. I kommentarerna till Biograph-boxen skriver Dylan bland annat så här:

"I liked Jimi Hendrix's record of this and ever since he died I've been doing it that way. (...) Strange though how when I sing it I always feel like it's a tribute to him in some kind of way". (Bob Dylan 1985)

Tio år senare bekräftar och befäster han ovanstående utsaga i en intervju med journalisten John Dolen:

"It overwhelmed me, really. He [Jimi Hendrix] had such talent, he could find things inside a song and vigiorously develop them. He  probably improved upon it by the spaces he was using. I took license with the song from his version, actually, and continue to do it to this day".(Fort Lauderdale Sun Sentinel 1995-09-25)

Men att Dylan alltid gör All Along the Watchtower i Hendrix anda är en sanning med modifikation. Åtminstone när man hör framförandet från 1994 års Woodstockfestival. Att Jimi Hendrix ande kastade sin skugga över norra scenen den 14 augusti är nog uppenbart för alla som kan sin rockhistoria. Det var Hendrix som avslutade Woodstockfestivalen 1969 alltmedan Dylan diskret packade ner sin vita kostym pös iväg till England och Isle of Wight.

Frågan publiken nu ställer sig 25 år senare är förstås om Dylan kommer att spela All along the Watchtower. Det gör han och därtill med en inledande gitarrfigur med omisskännligt Hendrixstuk. Men där slutar likheterna. Dylan - klädd i slips och mörk kostym - påminner faktiskt en smula om en uttråkad men högeffektiv revisor som med minsta möjliga ansträngning knixar iväg gitarrlicksen . Den 53-årige Dylans minimalistiska scenuttryck står med andra ord i skarp kontrast till den evigt unga, flamboyanta Hendrix.

Om ackompanjemanget har tydliga drag av Jimi Hendrix så är sången typiskt Bob Dylan. Snabbt och entonigt rasslar texten fram, bara för att bli hängande i en avslutande utdragen vokal (There-must-be-some-way-out-of-here-said-the-joker-to-the thiiiieeeef... Theres-too-much-confusion-i-cant-get-no-reliiiieeeef...) Det är som om även själva sången är fångad i musiken och desperat letar efter en väg ut.

Kanske vill han retas med MTV-sjuttiotalisterna. Pröva dem lite och se om de är där för honom eller för Guns´n Roses klassiker Knockin' on Heavens Door. 

Lusse Lille och Blind Willie McTell

Lusse Lille 3,5%

Lagom till lucia släppte Landskronabryggeriet Brekeriet Lusse Lille - en folkölsvariant av sin storsäljare Lusse Lelle - ett syrligt veteöl smaksatt med saffran. Inspirationen är förstås hämtad från lussekatten, en söt vetebulle smaksatt med saffran.

Färgen är guldgul och om flaskan förvarats stående är det första glaset helt klart och det sista något grumligt. Skummet stiger till ungefär ett halvt finger och försvinner sedan snabbt utan att lämna rester. Tydlig doft av saffran, honung och mandelskorpor. Smaken är stramande sötsyrlig med en tydlig ton av  saffran men också lite frukt (aprikos och nektarin). Munkänslan är juicig. Pigg kolsyra. Lång eftersmak av... lussebulle.

När detta skrivs är julen på väg mot sitt slut. Snart ska julpyntet plockas ner och läggas tillbaka i sina fuktskeva banankartonger. Längst ner (fast de borde ligga överst) hittar vi luciaattiraljerna - slokande stjärngossestrutar med trasiga  hakband och ljuskronor fyllda med batterisyra. Om knappt ett år ska de fram igen så att vi än en gång kan hylla det blinda luciahelgonet från Syrakusa.

Blind Willie McTell

Våren 1983 hemsöks Bob Dylan av det blinda blueshelgonet från Georgia, Blind Willie McTell (1898-1959). Åtminstone verkar det så när man hör låten Blind Willie McTell. Likt de tre andarna i Charles Dickens Julsaga ställer Dylan det förflutna jämsides med nuet och framtiden i en spöklik, retrogressiv vision:

Seen the arrow on the doorpost

Saying, "This land is condemned

All the way from New Orleans

To Jerusalem"

I traveled through East Texas

Where many martyrs fell

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Den inledande raden kan lika gärna vara en retorisk fråga riktad till lyssnaren ("have you seen...?") som början på en profetia  ("I have seen...!").  Även symbolspråket är tvetydigt. Är tecknet på dörren det kryss som man gör på pestsmittade hus eller är det offerblodet som israeliterna strök på dörrens tvärbjälke för att rädda sina förstfödda barn?

Från New Orleans - staden som såg jazzen och bluesen födas - till Jerusalem där templet plundrades, Jesus korsfästes och Muhammed mötte Gud.  Mellan de två städerna finns ett avstånd som på en och samma gång är geografiskt, kronologiskt och kulturellt. När Dylan spelar Blind Willie McTell befinner sig Jerusalem sedan länge i centrum för världspolitikens uppmärksamhet. Men vägen mellan New Orleans och Jerusalem beskriver också Dylans egna resa; den judiske rockpoeten som söker sanningen i både bluesen och Bibeln.

Blind Willie McTell var ursprungligen tänkt för albumet Infidels (1983) men låten lyftes av någon oklar anledning ut av Dylan i sista stund. Nästan omedelbart började två läckta inspelningar cirkulera i bootlegkretsar, en lågmäld akustisk version och en mer rockorienterad. Den akustiska ges 1991 ut  på Bootleg Series vol. 1-3 och det är den som avhandlas i denna text.

Ackompanjemanget utgörs av ett piano, diskret flankerad av Mark Knopflers (eller möjligen Mick Taylors) akustiska gitarr. Någonstans anar man också ett minimalistiskt trumkomp men det kan lika gärna vara Knopfler (eller Taylor) som slår takten på gitarrlocket. Melodin är hämtad från St. James Infirmary blues, en folksång av oklar härkomst som är mest känd i en version av Louis Armstrong and his Savoy Ballroom Five från 1928. Liksom Armstrongs St James Infirmary domineras Dylans Blind Willie McTell av ett sorgset, klagande uttryck.

Men Dylans röst bär också på en anklagande ton; det är som om han ser på världen med McTells ögon och ställer oss till svars. Särskilt tydligt blir det i versen som blottar blueskulturens allra äldsta  och djupaste rötter:

See them big plantations burning

Hear the cracking of the whips

Smell that sweet magnolia blooming

See the ghosts of slavery ships

I can hear them tribes a-moaning

Hear the undertaker's bell

Nobody can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Det råder nog ingen tvekan om att Blind Willie McTell hör till det absoluta toppskiktet i Dylans konstnärliga produktion. En förklaring till detta är förstås verkets minst sagt suggestiva bildspråk och det är onekligen fascinerande att se hur den rika symbolvärlden ständigt genererar nya tolkningar.

Ta till exempel den andra versen där  "charcoal gypsy maidens" plockar ner tälten till ljudet av en hoande kråsuggla (strix varia).

Well, I heard the hoot owl singing

As they were taking down the tents

The stars above the barren trees

Were his only audience

The charcoal gypsy maidens

Can strut their feathers well

But nobody can sing the blues

Linke Blind Willie McTell

Där musikjournalisten Greil Marcus ser ett bönetält på ett väckelsemöte [1] hittar musikkritikern David Yaffe istället kringresande varietéer och ambulerande tivolin varpå textens "charcoal gypsy maidens" blir till blackfacemålade minstrelartister. [2] Fjädrarna är med andra ord lånta och återigen pekar Blind Willie McTell  tillbaka på Dylan själv och hans lek med - och lån av - identiteter.

Litteraturvetaren Ola Holmgren är inne på samma spår som Yaffe men noterar också att ugglan spelar en viktig roll i den Nordamerikanska indiankulturen. Enligt Holmgren kan tälten därför även ses som indiantipier vilket förstås ger texten ytterligare en dimension. [3]

Blind Willie McTell slutar med att sångjaget dystert blickar ut genom fönstret från St. James Hotel:

Well, God is in his heaven

And we all want what's his

But power and greed and corruptible seed

Seem to be all that there is

I'm gazing out the window

Of the St. James Hotel

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell 

Dylanologen Clinton Heylin ser valet av St. James Hotel som en blinkning åt den ovan nämnda St. James Infirmary Blues - särskilt som orden hotel och hospital har en gemensam etymologi. [4] Holmgren menar däremot att hotellet är St. James Hotel i Red Wing Minnesota, ett anrikt hotel med utsikt både över Mississippifloden och highway 61. [3] De två färdlederna förbinder Dylans Minnesota med Elvis Presleys  Memphis, Chuck Berrys St Louis och Robert Johnssons Mississippi.

I snart fyra decennier har Dylanentusiaster världen över grubblat över varför Bob Dylan lyfte ut Blind Willie McTell från Infidels.

Enligt Dylan själv berodde strykningen  på att Blind Willie McTell aldrig blev riktigt färdig: "It was never developed fully; I never got around to completing it. There wouldn´t be any other reason for leaving it off the record. It´s like taking a painting by Manet or Picasso - goin' to his house and lookin' at a half-finished painting and grabbing it and selling it to people who are 'Picasso fans'." [5]

Holmgren noterar att  Blind Willie McTell fått ett eget liv genom att befrias från  albumkontexten: "Dessa outtakes är räddningar undan den förstörande, kronologiska tiden. De äger kvaliteter som gör att de istället hör hemma i den skapande tidens evighet." [3]

Heylin å sin sida menar att inspelningen ströks för att Dylan kände att han inte kunde möta de krav som låten ställde på honom: "Like that equally fatalistic reinvention of tradition, Dylan was determined to put every ounce of expression into 'Blind Willie McTell' in the studio [...] and when he hadn´t delivered, he decided the world deserved better." [4] 

Man kan förstås fråga sig om det är ett konstnärligt tillkortakommande eller ett bevis på kreativ briljans att skriva en låt som är större än en själv.

Källor:
1. Greil Marcus: "Dylan as Historian" (1991) ur Bob Dylan, Writings 1968 - 2010 (2010)
2. David Yaffe: "Not Dark Yet - How Bob Dylan got his groove back " ur Bob Dylan - Like a Complete Unknown (2011)
3. Ola Holmgren: "Blind WillieMcTell eller ingen kan sjunga blues som Bob Dylan" ur Stickspår (2016)
4. Clinton Heylin: Still on the Road - the songs of Bob Dylan 1974-2008 (2010) 
5. Ur en intervju med Jonathan Lethem i Rolling Stone (September 2007)

Three Hearts Green Eko Lager och Girl from the North Country (live television version 1969)

Three Hearts Green eko lager 3,5%

Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.

Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.

Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt  med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet.  En  ljus filtrerad lager på burk. Men eko.

Girl from the North Country (live televison version 1969)

Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att  Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.

En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till  Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.

Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street  - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)

Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han  får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....

Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom -  kvinnan som enligt legenden (och  henne själv)  inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country.  Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.

Mellan raderna förstår man att Thompson blir  alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:

"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"

Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar  Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country,  framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik.  Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de  möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.

1969 har också  teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.

I programmet  framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away  och  Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga)  där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.

Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och  mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana  minnet av en person som båda en gång känt.

If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans.  Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom  returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:

See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best. 

Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor. 

Karlens och Tangled up in Blue (New York session version)

Karlens 3,5%

Låt oss inledningsvis konstatera  att den som spånar fram namnen på Lidls svenska varumärken är ett tvättäkta geni. Till exempel börjar alla mejeriprodukter med Ängens. Ängens ost, Ängens a-fil, Ängens chokladmjölk och så vidare. Det är nästintill omöjligt att inte visualisera solbrända barn som barfota springer runt bland blomster och betande kor. Vidare trängs brödpåsarna under etiketten Kvarnvingen (i generationer har den gamla möllan försett byn med mjöl) samtidigt som korven prånglas ut under vinjetten Enebacken (kärvt maskulint och granne med herr Kantarell).

Men det allra bästa namnet har nog ändå Lidls ljusa lager Karlens. Ordet "Karl" leder på en och samma gång tankarna  till kungliga kåldolmar i Bender och testosteronstinna folköl framför måltipset. Den bestämda genitivformen känns igen från osthyllan.

Färgen är ljust blekgul och helt klar.  Ett tätt skumlock sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doften är svag och till en början behagligt brödig. När det ovannämnda skumlocket försvunnit letar sig dock en kemisk ton fram. Tunn kropp med tydlig sirapssötma och apelsin i avslutet. Behaglig kolsyra. Kort eftersmak av franskbröd. 

Burkens färgsättning är förstås ett helt helt ogenerat försök att åka snålskjuts på Pripps Blå. Kanske borde Pripps Blå (som sedan länge ägs av Carlsbergs) försöka få sin färgprofil varumärkesskyddad; ungefär som när den franske performanceartisten Yves Klein 1961 fick patent på färgen International Klein Blue.

Tangled up in Blue (New York session version)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan understundom även målar tavlor torde vara allmänt känt; däremot är det ingen som riktigt vet hur detta måleri påverkat på hans musikaliska produktion. Några spridda ledtrådar finns dock. Till exempel berättade Dylan 1978 i en intervju med Rolling Stones Jonathan Cott att albumet Blood on the Tracks (1975) var ett direkt resultat av de målerilektioner han i början av 1970-talet fick i av konstnären Norman Raeben:

"I had the good fortune to meet a man in New York city who taught me how to see. He put my mind and my hand and my eye together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. (...) I wasn´t sure it could be done in songs because I´d never written a song like that. But when I started doing it, the first album I made was Blood on the Tracks. (...) [T]here is no sense of time. There is no respect for it: you´ve got yesterday, today and tomorrow all in the same room." (Rolling Stone 11/1978)

Bilden bekräftas i en radiointervju med journalisten Matt Damsker - även den från 1978:

"Those are the kinds of songs I wanted to write. The ones that do have the break-up of time, where there is no time, trying to make the focus as strong as a magnifying glass under the sun. To do it consciously is a trick. I did it on Blood on the Tracks for the first time. I knew how to do it because it was a technique I learned, I actually had a teacher for it." (programmet sändes den 15 september 1978 och publicerades i musiktidningen Circus Weekly den 19 december)

Den låt på Blood on the Tracks som går allra längst i sin strävan att bryta upp tiden är den bitterljuva kärleksskildringen  Tangled up in Blue. Genom årens lopp har Dylan spelat in och framfört låten ett otal gånger - ständigt med små, subtila förändringar av texten. I en tidig version som spelades in i New York den 19 september 1974 ser inledningsversen ut så här:

Early one mornin' the sun was shinin',
he was layin' in bed
Wond'rin' if she'd changed at all
If her hair was still red
Her folks they said their lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And he was standin' on the side of the road
Rain fallin' on his shoes
Heading out for the old East Coast
Lord knows he´s paid some dues gettin' through
Tangled up in blue

Precis som man kan förvänta sig  är det inte helt lätt  att orientera sig tidsmässigt. Tänker mannen i sängen tillbaka på det som har hänt eller får följa honom när han påbörjar sin resa österut?

På Blood on the Tracks har texten ett konsekvent förstapersonsperspektiv men på de tidiga inspelningarna från New York har sångjaget ännu inte iklätt sig rollen som rastlös vagabond. Istället skildras daglönarens transkontinentala kringflackande av en allvetande, utomstående berättare:

He had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But he never liked it all that much
And one day the ax just fell
So he drifted down to L.A.
Where he reckoned to try his luck
Workin' for a while on an airplane plant,
Loading cargo onto a truck
But all the while he was alone
The past was close behind,
He seen a lot of women
But she never escaped his mind and he just grew
Tangled up in blue

I den fjärde versen träder så ett berättarjag fram för att skildra mötet med den - får vi förmoda - rödhåriga kvinnan. Är det första gången de två möts  eller är det ännu ett återseende? Det verkar ju finnas ett ömsesidigt intresse av den andres ansikte; kanske beror det på att de har sett varandra förut.

She was workin' in a topless place 
And I stopped in for a beer
I just kept lookin' at the side of her face
In the spotlight so clear
And later on when the the crowd thinned out
I's about to do the same 
She was standing there in back of my chair
Said to me, "What's your name?"
I muttered somethin' underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoes
Tangled up in blue

Man ställer sig förstås frågan om detta jag är samma daglönare som  tidigare arbetat sig fram genom Amerika. Om så är fallet är det inte bara tiden som rör sig  på olika plan, utan även  berättarperspektivet. En annan  förklaring kan vara att Tangled up in Blue till en början var tänkt som  ett triangeldrama med två kontrahenter graviterande kring kvinnan med rött hår.

I sin bok Poetics of Bob Dylan (2019)  ägnar den amerikanske litteraturvetaren Timothy Hampton större delen av kapitlet Tangled Generaton: Memory, Desire and the Poetics of Escape åt albumet Blood on the Tracks och då särskilt inledningsspåret Tangled up in Blue.

Hampton noterar de kronologiska tvetydigheterna och berättarmässiga juxtapositioneringarna men nöjer sig inte med Dylans egna förklaringar om Norman Raebens förlösande hand. Istället ser han en annan och betydligt äldre inspirationskälla i form av de kärlekssonetter som den italienska medeltidspoeten Franesco Petrarcas skrev till grevinnan Laura de Sade.

She lit a burner on the stove 
And offered me a pipe
"I thought you'd never say hello," she said
"You look like the silent type."
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the thirteenth century
And every one of the words rang true
and glowed like burnin' coal
Pourin' off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue

Förutom den hyfsat explicita referensen till  "an Italian poet from the thirteenth century"  menar  Hampton att Tangled up in Blue noga följer den petrarkiska sonnetens form och struktur. Och precis som hos Petrarca representerar den nionde raden i varje vers alltid en brytpunkt.  Det är på rad nio som sängvärmen byts mot luffarlivet (And he was standin´on the side of the road), ensamheten uppenbaras (But all the while he was alone) och ordet förloras (I muttered somethin' underneath my breath). Det är också på den nionde raden som sångjaget drabbas av Petrarcas poesi (And every one of the words rang true).

Den fragmentisering som Hampton ser hos både Dylan och Petrarca ges också ett musikaliskt uttryck på de New York-inspelningar som förra året gavs ut som Bootleg series 14: Moore Blood More Tracks. 

Arrangemanget är avskalat och består av en akustisk gitarr och en diskret bas. På albumversionen (inspelad i Minneapolis i december 1974) är det basen som driver sången framåt men på New York-inspelningarna ger basen bara precis så mycket stadga som behövs för att låten ska kunna hålla sig upprätt.

Texten framsjungs med en viss fördröjning som både  andas reflektion och eftertanke. Särskilt tydligt blir det när man jämför Minneapolisinspelningen med New York-inspelningen. På den förra hör vi en person som vill berätta medan vi i New York hör någon som försöker minnas.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard skrev att livet förstås baklänges men måste levas framlänges". Antagligen skulle han upplevt de parallella tidsnivåerna i Tangled up in Blue som högst naturliga, för att inte säga existentiellt nödvändiga.


Fotnot:
Den som har ögonen med sig noterar att de verser från Tangled up in Blue som citeras i texten  bara har 13 rader  trots att en sonett  kräver 14. Detta beror på att  Hampton delar den näst sista raden i två delar (inrimmet blir med andra ord ett slutrim) vilket ger totalt fjorton rader.