Karlens 3,5%
Låt oss inledningsvis konstatera att den som spånar fram namnen på Lidls svenska varumärken är ett tvättäkta geni. Till exempel börjar alla mejeriprodukter med Ängens. Ängens ost, Ängens a-fil, Ängens chokladmjölk och så vidare. Det är nästintill omöjligt att inte visualisera solbrända barn som barfota springer runt bland blomster och betande kor. Vidare trängs brödpåsarna under etiketten Kvarnvingen (i generationer har den gamla möllan försett byn med mjöl) samtidigt som korven prånglas ut under vinjetten Enebacken (kärvt maskulint och granne med herr Kantarell).
Men det allra bästa namnet har nog ändå Lidls ljusa lager Karlens. Ordet "Karl" leder på en och samma gång tankarna till kungliga kåldolmar i Bender och testosteronstinna folköl framför måltipset. Den bestämda genitivformen känns igen från osthyllan.Färgen är ljust blekgul och helt klar. Ett tätt skumlock sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doften är svag och till en början behagligt brödig. När det ovannämnda skumlocket försvunnit letar sig dock en kemisk ton fram. Tunn kropp med tydlig sirapssötma och apelsin i avslutet. Behaglig kolsyra. Kort eftersmak av franskbröd.
Burkens färgsättning är förstås ett helt helt ogenerat försök att åka snålskjuts på Pripps Blå. Kanske borde Pripps Blå (som sedan länge ägs av Carlsbergs) försöka få sin färgprofil varumärkesskyddad; ungefär som när den franske performanceartisten Yves Klein 1961 fick patent på färgen International Klein Blue.
Tangled up in Blue (New York session version)
Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan understundom även målar tavlor torde vara allmänt känt; däremot är det ingen som riktigt vet hur detta måleri påverkat på hans musikaliska produktion. Några spridda ledtrådar finns dock. Till exempel berättade Dylan 1978 i en intervju med Rolling Stones Jonathan Cott att albumet Blood on the Tracks (1975) var ett direkt resultat av de målerilektioner han i början av 1970-talet fick i av konstnären Norman Raeben:"I had the good fortune to meet a man in New York city who taught me how to see. He put my mind and my hand and my eye together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. (...) I wasn´t sure it could be done in songs because I´d never written a song like that. But when I started doing it, the first album I made was Blood on the Tracks. (...) [T]here is no sense of time. There is no respect for it: you´ve got yesterday, today and tomorrow all in the same room." (Rolling Stone 11/1978)
Bilden bekräftas i en radiointervju med journalisten Matt Damsker - även den från 1978:"Those are the kinds of songs I wanted to write. The ones that do have the break-up of time, where there is no time, trying to make the focus as strong as a magnifying glass under the sun. To do it consciously is a trick. I did it on Blood on the Tracks for the first time. I knew how to do it because it was a technique I learned, I actually had a teacher for it." (programmet sändes den 15 september 1978 och publicerades i musiktidningen Circus Weekly den 19 december)
Den låt på Blood on the Tracks som går allra längst i sin strävan att bryta upp tiden är den bitterljuva kärleksskildringen Tangled up in Blue. Genom årens lopp har Dylan spelat in och framfört låten ett otal gånger - ständigt med små, subtila förändringar av texten. I en tidig version som spelades in i New York den 19 september 1974 ser inledningsversen ut så här:
Early one mornin' the sun was shinin',
he was layin' in bed
Wond'rin' if she'd changed at all
If her hair was still red
Her folks they said their lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And he was standin' on the side of the road
Rain fallin' on his shoes
Heading out for the old East Coast
Lord knows he´s paid some dues gettin' through
Tangled up in blue
Precis som man kan förvänta sig är det inte helt lätt att orientera sig tidsmässigt. Tänker mannen i sängen tillbaka på det som har hänt eller får följa honom när han påbörjar sin resa österut?
På Blood on the Tracks har texten ett konsekvent förstapersonsperspektiv men på de tidiga inspelningarna från New York har sångjaget ännu inte iklätt sig rollen som rastlös vagabond. Istället skildras daglönarens transkontinentala kringflackande av en allvetande, utomstående berättare:
He had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But he never liked it all that much
And one day the ax just fell
So he drifted down to L.A.
Where he reckoned to try his luck
Workin' for a while on an airplane plant,
Loading cargo onto a truck
But all the while he was alone
The past was close behind,
He seen a lot of women
But she never escaped his mind and he just grew
Tangled up in blue
I den fjärde versen träder så ett berättarjag fram för att skildra mötet med den - får vi förmoda - rödhåriga kvinnan. Är det första gången de två möts eller är det ännu ett återseende? Det verkar ju finnas ett ömsesidigt intresse av den andres ansikte; kanske beror det på att de har sett varandra förut.
She was workin' in a topless place
And I stopped in for a beer
I just kept lookin' at the side of her face
In the spotlight so clear
And later on when the the crowd thinned out
I's about to do the same
She was standing there in back of my chair
Said to me, "What's your name?"
I muttered somethin' underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoes
Tangled up in blue
Man ställer sig förstås frågan om detta jag är samma daglönare som tidigare arbetat sig fram genom Amerika. Om så är fallet är det inte bara tiden som rör sig på olika plan, utan även berättarperspektivet. En annan förklaring kan vara att Tangled up in Blue till en början var tänkt som ett triangeldrama med två kontrahenter graviterande kring kvinnan med rött hår.
I sin bok Poetics of Bob Dylan (2019) ägnar den amerikanske litteraturvetaren Timothy Hampton större delen av kapitlet Tangled Generaton: Memory, Desire and the Poetics of Escape åt albumet Blood on the Tracks och då särskilt inledningsspåret Tangled up in Blue.
Hampton noterar de kronologiska tvetydigheterna och berättarmässiga juxtapositioneringarna men nöjer sig inte med Dylans egna förklaringar om Norman Raebens förlösande hand. Istället ser han en annan och betydligt äldre inspirationskälla i form av de kärlekssonetter som den italienska medeltidspoeten Franesco Petrarcas skrev till grevinnan Laura de Sade.
She lit a burner on the stove
And offered me a pipe
"I thought you'd never say hello," she said
"You look like the silent type."
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the thirteenth century
And every one of the words rang true
and glowed like burnin' coal
Pourin' off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue
Förutom den hyfsat explicita referensen till "an Italian poet from the thirteenth century" menar Hampton att Tangled up in Blue noga följer den petrarkiska sonnetens form och struktur. Och precis som hos Petrarca representerar den nionde raden i varje vers alltid en brytpunkt. Det är på rad nio som sängvärmen byts mot luffarlivet (And he was standin´on the side of the road), ensamheten uppenbaras (But all the while he was alone) och ordet förloras (I muttered somethin' underneath my breath). Det är också på den nionde raden som sångjaget drabbas av Petrarcas poesi (And every one of the words rang true).
Den fragmentisering som Hampton ser hos både Dylan och Petrarca ges också ett musikaliskt uttryck på de New York-inspelningar som förra året gavs ut som Bootleg series 14: Moore Blood More Tracks.
Arrangemanget är avskalat och består av en akustisk gitarr och en diskret bas. På albumversionen (inspelad i Minneapolis i december 1974) är det basen som driver sången framåt men på New York-inspelningarna ger basen bara precis så mycket stadga som behövs för att låten ska kunna hålla sig upprätt.
Texten framsjungs med en viss fördröjning som både andas reflektion och eftertanke. Särskilt tydligt blir det när man jämför Minneapolisinspelningen med New York-inspelningen. På den förra hör vi en person som vill berätta medan vi i New York hör någon som försöker minnas.
Den danske filosofen Søren Kirkegaard skrev att livet förstås baklänges men måste levas framlänges". Antagligen skulle han upplevt de parallella tidsnivåerna i Tangled up in Blue som högst naturliga, för att inte säga existentiellt nödvändiga.
Fotnot:
Den som har ögonen med sig noterar att de verser från Tangled up in Blue som citeras i texten bara har 13 rader trots att en sonett kräver 14. Detta beror på att Hampton delar den näst sista raden i två delar (inrimmet blir med andra ord ett slutrim) vilket ger totalt fjorton rader.
