31 juli 2021

Grain d'Orge glutenfri och Every Grain of Sand (live version 1984)

Grain d'Orge glutenfri 3,5%

Att vara glutenallergiker ha funktionsvariationen celiaki är inte alltid en dans på rosor. Åtminstone inte betraktat ur ett folkölsperspektiv. Längst bak i hyllan brukar det stå några bortglömda flaskor med glutenfritt öl. Hur de smakar? Ingen vet. Fram tills nu.

Grain d'Orge (korn av korn) är ett franskt bryggeri vars glutenfria lager i folkölsformat importeras till Sverige av HEBA food & beverages. 

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av ljust bröd och ananas. Skummet är kortvarigt och är efter en stund helt försvunnet. Smaken domineras av sirapssötma. Nästan ingen beska. Persikopuré i avslutet och lite tjock  munkänsla. Kolsyran är till en början pigg men ganska snart försvinner den nästan helt. Kort eftersmak.

Every Grain of Sand (live version 1984)

För några veckor sedan  gjorde folkobob ett nedslag i Bob Dylans lovsång Father of Night och konstaterade att den - även med 1970 års mått - förmedlade en tämligen förlegad gudsbild. I låten är människan reducerad till en passiv betraktare av guds maskineri; förvisso fylld av stum beundran men icke desto mindre maktlös.

Tio år och ett kraschat äktenskap senare skriver Bob Dylan hymnen Every Grain of Sand. Nu är det istället det personliga, aktiva sökandet efter Gud som står i centrum. Gud finns inom räckhåll för den som söker men det är människan själv som måste leta efter svaren.

In the time of my confession, in the hour of my deepest need
When the pool of tears beneath my feet flood every newborn seed
There's a dyin' voice within me reaching out somewhere 
Toiling in the danger and in the morals of desapair

Don't have the inclination to look back on any mistake 
Like a Cain, I now behold this chain of events that I must break
In the fury of the moment I can see the Master's hand
In every leaf that trembles, in every grain of sand 

Att låta en beskrivning  av andligt uppvaknande ta sin början i ett tillstånd av existentiell kris är ett retoriskt grepp som använts av såväl Dante Alighieri som Ulf Ekman. När det gäller Dylan blir det kanske särskilt lockande att hemfalla åt biografiska spekulationer och frågan man ställer sig är förstås vad "time of my confession" och  "hour of deepest need" egentligen syftar på. Är det turnédekadensen  som ledde fram till omvändelsen till evangelisk kristendom 1978, eller de därpå följande åren av dogmatiskt testuggande och  chauvinistiskt förkunnande ?

Oh the flowers of indulgence and the weeds of yesteryar
Like criminals, they have choked the breath of consience and good cheer
The sun beat down upon the steps of time to light the way
To ease the pain of idleness and the memory of decay

I gaze into the doorway of temptation's angry flame
And every time I pass that way I always hear my name
The onward in my journey I come to understand 
That every hair is numbered like every grain of sand.

Även om folkobobs  personliga erfarenheter är något begränsade när det kommer till kokainpudrade turnébussar och bibelbtyngda frikyrkor så är det ändå lätt att tänka sig att ett visst mått av andlig förruttnelse kan uppstå i bägge miljöerna.

Religionsvetaren och Dylankännaren Stephen H. Webb hävdar dock med bestämdhet i sin bok Dylan Redeemed (2006) att  Every Grain of Sand inte ska tolkas biografiskt. Istället ska låten ses som en  vägvisare ut ur den känsla av hopplöshet och uppgivenhet som uppstår hos den som på allvar omfamnar  föreställningen om guds försyn. En tillvaro där  allt som som sker är resultatet av en allomfattande, och i alla tider varande gudsplan.

En sätt för att hålla frälsningens och väckelsens eufori vid liv blir då enligt  Webb att hitta bevis för Guds gränslöst stora mirakel i det allra minsta. In every leaf that trembles, in every grain of sand .

Därmed är mysticismen  bara ett myrsteg bort varför det knappast kommer som en överraskning att Dylan lånat den bärande liknelsen från dikten Auguries of Innocence av den kristne esoterikern William Blake (1757-1827) - "Too see a World in a Grain of Sand / And a Heaven in a Wild Flower".

Genom åren har  Every Grain of Sand framförts med sporadisk regelbundenhet (187 gånger jämt fördelat på 32 år). Arrangemangen har varit minst sagt skiftande varför  har låten kommit att fungera som en slags konstnärlig positionsangivelse. 

Ta till exempel sommaren 1984 då Dylan ger sig  ut på en Europaturné tillsammans med en hoper gästande rockrävar såsom Santana, Van Morrison, Eric Clapton och Chrissie Hynde. En arenaorienterad rock'n'rollcirkus där låtlistan domineras dels av publikfavoriter från sextiotalet och  dels material från det närmast föregående albumet Infidels (1983). Den enda låt som finns kvar från den kristna perioden är Every Grain of Sand och i händerna på den före detta Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor förvandlas den försiktig trevande balladen till bredbent muskelrock i mellantempo. Detta verkar dock inte bekymra Dylan det minsta. På en inspelningen från München den 3 juni har de introverta grubblerierna från albumversionen på Shot of Love (1981) fått ge vika för en melodistark och påfallande munter sånginsats som  understryker skildringen av pånyttfödelse och själsligt framåtskridande.

I de flesta framföranden från 1984 ges det rejält utrymme åt Taylors avslutande gitarrsolo. Kanske är detta den verkliga lovsången. För som det står i Psaltaren 98:5: Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar Klinga!

29 juni 2021

Bager's veteöl & Father of Night

 Bager's veteöl 3,5%

I Skånes hästmecka Flyinge ligger PAX brygghus. Folkobob har ett svagt minne av att ölet är uppkallat efter bryggeriets huskatt, men det kan också vara något han fantiserat ihop. Nåväl. En nyhet för i år är Bager´s - ett veteöl av amerikansk typ och resultatet av ett samarbete med gården Bagershill som odlar och förädlar Ölandsvete.

Ölet är bärnstensfärgat och nästan helt klart. Skummet är fast och sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doft av honung och aprikos. Ölet är smakstarkt med mycket syrliga bär och kryddig humlebeska. Maltigt avslut. Frisk kolsyra. Medellång eftersmak med ljust bröd och  torr halm.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad som menas med veteöl av "amerikansk typ"; de typiska tonerna av jäst och skumbanan som återfinns i tyska och belgiska vetöl saknas. Av etiketten framgår det inte hur stor del av malten som är korn respektive vete, men Bager´s drar mer åt en pale ale


Father of Night

Ett av mina starkaste - och tidigaste - teveminnen är ett avsnitt av Lilla huset på prärien i vilket familjen Ingalls veteskörd blir förstörd av ett skyfall. Tysta och spända väntar mamman och flickorna i köket medan pappan är ute inspekterar åkern. Så kommer han in.  Samlad men sammanbiten tar han av sig hatten (vill jag minnas) och konstaterar sedan lakoniskt att "the wheat is gone".

Wow! Mitt sjuåriga jag förbluffades över att han inte skrek, grät, svor och bar sig åt. Hur var det möjligt? Så här i efterhand förstår jag att Michael Landon - skådisen som i åtta år och 200 avsnitt spelade Charles Ingalls  -antagligen förberedde sig för sin roll genom att lyssna på Bob Dylans Father of Night från albumet  New Morning (1970), en hymn där allt, precis allt, vilar i guds händer.

Father of night, father of day
Father who taketh the darkness away
Father, who teacheth the bird to fly
Builder of rainbows up in the sky
Father of loneliness and pain
Father of love and Father of rain

Father of day, Father of night
Father of black, Father of white
Father, who build the mountain so high
Who shapeth the cloud up in the sky
Father of time, Father of dreams
Father, who turneth the rivers and streams

Father of grain, Father of wheat
Father of cold and Father of heat
Father of air and Father of trees
Who dwells in our hearts and our memories
Father of minutes, Father of days
Father of whom we most solemnly praise

Texten utgår från en bild av Gud som manlig konstruktör;  Han bygger regnbågar och berg, och igångsätter vattendrag. Men samtidigt som han vinnlägger sig om de små detaljerna - som att designa moln och lära fåglarna att flyga - verkar han vara en smula fjär i förhållande till det mänskliga.  Guden i Father of Night är inte en väg bort från "loneliness and pain" utan dess skapare. Visst konsteraras det att han "taketh the darkness away", men det ena framställs varken som bättre eller sämre än det andra.

Att  urmakarguden  i Father of Night känns en smula ålderdomlig kan bero på att låten från början var tänkt att ingå i dramatikern Archibald MacLeishs scenbearbetning av Stephen Vincent Benets novell The Devil and Daniel Webster, i vilken en bonde i 1800-taletsNew Hampshire säljer sin själ till Djävulen. 

I en artikel i New York Times (3/11:2020) skriver Adam Langer att  MacLeish var missnöjd med Dylans text och föreslog en alternativ text där Gud tecknades i än mörkare färger: "Father of night / Father of dread / Father of cold in the void overhead / Father of serpent under the stone / Father of fear in the dark alone".

I sina memoarer beskriver Dylan MacLeishs som den nya världens Yeats med "en regents utstrålning" men att det  under arbetets gång blir tydligt att deras perspektiv och världsuppfattningar är oförenliga. 
Samarbetet går  med andra ord  sådär och när pjäsen väl får premiär våren 1971 är det utan Dylans musik.

Att Father of Night ursprungligen skrevs för teatern kan även förklara varför den musikaliska kompositionen uppvisar drag av konstmusik i form av ett operainspirerat körparti och djärva växlingar mellan moll- och durskalor. Sången framförs i en livlig staccato som ligger ganska långt ifrån slutradens uppmaning om att "most solemnly praise".

Father of Night har aldrig framförts live. Kanske beror det på det lite aviga musikaliska formatet, kanske på att den gudsbild som målades upp snarare var Charles Ingalls än Bob Dylans.  

31 maj 2021

Melleruds utmärkta pilsner & On the Road Again (take 4)

Melleruds utmärkta pilsner 3,5%

Att namnge öl efter gamla nedlagda bryggeriorter är en tradition som kanske särskilt förknippas med Spendrups, ett företag som genom åren skapat varumärken som Tingsryd, Mariestads eller Risingsbo. Det senaste tillskottet i familjen är  Melleruds utmärkta pilsner, ett öl som fått sitt namn från det lilla samhället i Dalsland vars bryggeri lades ner 1959.

Spendrups har lanserat Melleruds 3,5% som ett lite bättre öl än den vanliga långburksfollen och frågan är om detta faktiskt inte stämmer.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Tydlig och behaglig doft av ljust bröd. Skummet är kraftigt och litet segt. Det sjunker långsamt  undan med antydan till kläng.  Rena smaker med fin, krispig beska och en aning sälta. Kanske något kortlivad kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak med rena humletoner.

Historien bakom uttrycket "hårda bud i Mellerud" verkar vara höljt i dunkel. En del tillskriver aforismen ett hemvändande fotbollslag som sett sig slagna på bortaplan av Melleruds IF, andra menar att frasen myntades av revyartisten Arne Källerud.

Än osäkrare än ursprunget till "hårda bud i Mellerud" är förstås fortsättningen ".... men det är värre i Billingsfors där kärringarna slåss".


On the Road Again (take 4)

Det är svårt att tänka sig att någon kan ha det värre än sångjaget i Bob Dylans On the Road Again från 1965. I samma stund som han slår upp ögonen utsetts han för en tsunami av psykningar, iscensatta och orkestrerade av hans närmaste omgivning. Allt medan hans flickvän, helt igenom oförstående, ifrågasätter hans reaktion.

Well I wake up in the morning 
There's frogs in my socks
Your mama, she's a-hidin' 
Inside the icebox
Your daddy comes in wearin' 
A Napoleon Bonaparte mask
Then you ask why I don´t live here
Honey, do you have to ask? 

Well, I go to pet your monkey 
I get a face full of claws 
I ask who's in the fireplace
And you say it's Santa Claus
The milkman comes in
Wearing a derby hat
Then you ask why I don't live here
Honey, how come you have to ask me that?

I en mer traditionell rock´n roll-kontext skulle raden  "... go to pet your monkey"  givetvis vara en nästan övertydlig sexuell metafor. Men tillsammans med tillsammans Napoleonmasker och brandhärjade jultomtar så känns det som om den  lika gärna kan tolkas bokstavligt;  apan är en apa, om än upprörd. Därmed blir On the Road ett typexempel på den anarkistiska humor som genomsyrar Dylans elektriska trilogi.

I sin avhandling Dylan i 60-talet (Ellerströms 2004) uppehåller sig litteraturvetaren Mats Jacobsson en hel del kring just  den absurt svartsynta humorn i Dylans textvärldar. Jacobsson lutar sig i sin tur mot teoretikerna Schulz och Dickstein vilka menar att den svarta humorn är ett uttryck för människans oförmåga att skapa en känsla av mål och mening i tillvaron. Att den svarta crazyhumorn frodas särskilt  under 50- och 60-talet förklaras med att traditionella institutionerna succesivt förlorar sin betydelse samtidigt som existentialismen misslyckas i sin strävan att göra individen till ett meningsskapande subjekt. 
"Hos Dylan  syns inflytandet från den svarta humorn i en rad sånger från 1963-66, i vilka världen beskrivs som absurd och individfientlig och huvudpersonerna som skeptiska och isolerade, i konflikt med både det svårbegripliga samhället och en del av dess invånare."(Jacobsson)
Att Dylan genom hela låten konsekvent håller sig till en en slags småskalig vardagssurrealism gör att  den lilla världen kan rymma - eller kanske snarare återspegla - den stora. On the Road Again blir till ett tittskåp där sextiotalets stormaktspolitik med sina oheliga allianser och postkoloniala proxykrig får formen av besynnerliga, och till synes oförklarliga stridigheter inom husets fyra väggar: 

Well, your grandpa's cane
It turns into a sword
Your grandma prays to pictures
That are pasted on a board
Everything in my pocket 
Your uncle steals
Then you ask why I don´t live here
Honey, I can't believe you're for real

There's fistfights in the kitchen
They're enough to make me cry
Then the milkman comes in even he's gotta take a side 
Then the butler
He's got something to prove
Then you ask why I don't live here
Honey, I can´t believe you don't move

På albumet Bringing It All Back Home framförs  On the Road som en svängig men konventionell blues, svår att skilja från samtida artister som till exempel Canned Heat eller Paul Butterfield Blues Band. 2015 släpps The Official Bootleg Series vol. 12 - the Cutting Edge med överblivet material  från den elektriska trilogin och på ett av spåren kan noterar ytterligare ett sätt att närma sig On the Road Again. 

Alternate take 4 börjar lite stapplande med piano och en kantslagen virveltrumma. Efter ett par takter ökar tempot och när sången börjar övergår trumman till mullrande pukspel samtidigt som bas och gitarr faller in och lägger sig i en suggestiv baktakt. 

Arrangemanget för tankarna till protorockaren Bo Diddley och därmed får On the Road Again ytterligare en dimension. Där Bo Diddley skryter hejdlöst om sin egna förmåga ("Bo Diddley caught a bearcat / To make his pretty baby a Sunday hat" ) sjunger Dylan lika hejdlöst om sin egna oförmåga

Dels är det oförmågan att accepteras av - eller ens finna en plats i - familjen. Dels  oförmågan att nå fram och möta den partner för vars skull han genomlider det hela. Som vi alla vet blir ett skämt alltid roligare när den som berättar det är allvarlig och här stegras  komiken ytterligare av att Dylans röst - till skillnad från albumversionen -  snarare är objektivt konstaterande än känslosamt beklagande. Lite som en  Buster Keaton med munspel.

30 april 2021

Bergsfolk Pilsner & Seven Curses (live version 1963)

Bergsfolk Pilsner 3,5%

Det har nu blivit dags för ytterligare en öl från Svartbergets fjällbryggeris Bergsfolkskollektion, denna gång en opastöriserad pilsner.

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Frasigt, medelhögt skum som snabbt övergår i en tät float. Svag, men behaglig doft av ljust bröd. Brödig, maltig smak med fin bitig beska. Krispigt är ju ett något uttjatat ord i pilsnersammanhang men det passar onekligen väl här. Citrussyrligt avslut. Medellång eftersmak

Detta är förrsten den första 440 centiliters burk som letat sig in i folkobob. Huruvida detta nya format ska betraktas som en snål halvliter eller en generös trettiotrea kommer givetvis att bli föremål för fortsatt folkölsforskning.

Förra gången ledde Bergsfolksetiketten oss till Appalacherna, ett tema som vi förstås fortsätter på.

Seven Curses (live version 1963)

När vi senast såg Bob Dylan befann han sig på The Gaslight Cafe, sjungandes Pretty Polly - en traditionell ballad  från Appalacherna. Året var 1961 och Dylan hade kommit till New York för att försöka slå sig fram som folksångare. Vidare noterade vi att Dylan framför Pretty Polly som en konstfärdig  reproduktion av gamla banjospelande bergsmän som Dock Boggs och B. F. Shelton.

I sin bok Bob Dylan Performing artist - the Early Years beskriver musikjournalisten Paul Williams Dylans resa från begåvad uttolkare till verklig kontnär:

As Dylan grew as a performer, and continued his work of absorbing the influences that attracted him and making them his own, a moment arrived when his personality his presence, could successfully communicate itself not just in person but his recorded performances as well. At that moment Dylan become a star almost overnight...

Det är förstås inte helt lätt att slå fast den exakta tidpunkten när alla bitar faller på plats, men det är uppenbart att det har skett ett rejält kvalitativt språng när vi nu återser Dylan igen, den 12 april 1963 i New York City Town Hall. Det råder heller ingen tvekan om att  Appalachernas fortfarande har honom i sitt grepp, även om repertoaren nu nästan helt består av eget material.

Ta till exempel Seven Curses - en sång som verkar ha hämtats från en helt annan tid. Som om den i århundraden legat gömd i en  stenig åker i Kentucky eller i en nedlagd kolgruva West Virginia. Texten berättar om hur en dotter försöker rädda sin hästtjuv till far undan galgen. Först erbjuder hon domaren guld och silver men denne utnyttjar situationen och kräver inget mindre än hennes kropp i utbyte mot pappans liv:

Old Reilly stole a stallion
But they caught him and they brought him back
And they laid him down on the jailhouse ground
With an iron chain around his neck

Old Reilly's daughter got a message
That her father was to hang
She rode by night and came by morning 
With gold and silver in her hand

When the judge saw Reilly's daughter
His old eyes deepened in his head
Sayin', "Gold will never free your father
The price, my dear, is you instead" 

Old Reilly avråder sin dotter från att gå domaren till mötes. Hur det än blir är slaget förlorat - antingen förlorar han livet i galgen eller så skändas hans barn vilket i sången framstår som snäppet värre.

"Oh I'm as good as dead,"cried Reilly
"It's only you that he does crave
And my skin will surely crawl if he touches you at all
Get back on your horse and ride away"

Men dottern insisterar och överlämnar sig i stoiskt domarens våld. Denne har dock redan låtit hänga fadern varför den ödesdigra natten nu fylls av oroande förebud, till synes hämtade från ett gotiskt skräckkabinett:

The gallows shadows shook the evening
In the night a hound dog bayed
In the night the grounds were groanin' 
In the night the price was paid
 

Seven Curses är baserad på Judy Collins Anathea - som i sin tur är en bearbetning av den ungerska folkvisan  Feher Anna. Det är tydligt att Dylan har försökt renodla textens existentiella essens. Till att börja med har brodern och systern i Collins Anathea bytts ut mot en far och en dotter, vilket  avsevärt ökar det känslomässiga bråddjupet. Det räcker inte med att Old Reilly försatt sin dotter i en fruktansvärt situation, hon måste också möta den ensam.

Därtill avrättas Old Reilly innan hans dotter överlämnar sig till domaren vilket får det hela att bli än mer meningslöst. Inte ens i teorin hade dotterns offer kunnat rädda honom. Såväl far som dotter har varit maktlösa redan från första stund. 

Judy Collins Anathea slutar med att Anathea nås av beskedet om att hennes bror hänger död i skogen. Dylan går dock betydligt längre och låter dottern själv vara den som hittar den döde; allt skildrat med luguber  detaljrikedom:

The next mornin' she had awoken
To know that the judge had never spoken
She saw that hangin' branch a bendin' 
She saw her fathers body broken

Det hörs att Dylan hyser tilltro till kraften i den egna lyriken. De nasala, lite knarriga maneren som användes för att skapa autenticitet i Pretty Polly har ersatts av en egen röst. Tonfallet är sorgset och den grymma texten kontrasteras mot en liten ljus gitarrfigur i dur som flätas in mellan varje rad.

Seven curses avslutas med två verser där en förbannelse av bibliskt snitt utgjuts över domaren. Det är emellertid  inte helt klart om det är dottern själv som står bakom anateman eller om det snarare är ett utryck för kosmisk karma och gudomlig rättvisa: 

These be seven curses on a judge so cruel:
That one doctor can not save him
That two healers can not heal him
That three eyes can not see him

That four ears can not hear him
That five walls can not hide him
That six diggers can not bury him
And that seven deaths shall never kill him

Om man studerar raderna var för sig bryts de sönder mot varandra.  Varför ska han gömma sig om ingen ser  honom? Varför ska han begravas när hanändå  inte kan dö? Men texten måste förstås som en helhet och därmed blir de två sista verserna  en föraning om de svindlande, associativa hopningarna som snart ska komma att höras i Gates of Eden och It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding).