Grain d'Orge glutenfri 3,5%
Att vara glutenallergiker ha funktionsvariationen celiaki är inte alltid en dans på rosor. Åtminstone inte betraktat ur ett folkölsperspektiv. Längst bak i hyllan brukar det stå några bortglömda flaskor med glutenfritt öl. Hur de smakar? Ingen vet. Fram tills nu.
Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av ljust bröd och ananas. Skummet är kortvarigt och är efter en stund helt försvunnet. Smaken domineras av sirapssötma. Nästan ingen beska. Persikopuré i avslutet och lite tjock munkänsla. Kolsyran är till en början pigg men ganska snart försvinner den nästan helt. Kort eftersmak.
Every Grain of Sand (live version 1984)
För några veckor sedan gjorde folkobob ett nedslag i Bob Dylans lovsång Father of Night och konstaterade att den - även med 1970 års mått - förmedlade en tämligen förlegad gudsbild. I låten är människan reducerad till en passiv betraktare av guds maskineri; förvisso fylld av stum beundran men icke desto mindre maktlös.
Tio år och ett kraschat äktenskap senare skriver Bob Dylan hymnen Every Grain of Sand. Nu är det istället det personliga, aktiva sökandet efter Gud som står i centrum. Gud finns inom räckhåll för den som söker men det är människan själv som måste leta efter svaren.
In the time of my confession, in the hour of my deepest need
When the pool of tears beneath my feet flood every newborn seed
There's a dyin' voice within me reaching out somewhere
Toiling in the danger and in the morals of desapair
Don't have the inclination to look back on any mistake
Like a Cain, I now behold this chain of events that I must break
In the fury of the moment I can see the Master's hand
In every leaf that trembles, in every grain of sand
Att låta en beskrivning av andligt uppvaknande ta sin början i ett tillstånd av existentiell kris är ett retoriskt grepp som använts av såväl Dante Alighieri som Ulf Ekman. När det gäller Dylan blir det kanske särskilt lockande att hemfalla åt biografiska spekulationer och frågan man ställer sig är förstås vad "time of my confession" och "hour of deepest need" egentligen syftar på. Är det turnédekadensen som ledde fram till omvändelsen till evangelisk kristendom 1978, eller de därpå följande åren av dogmatiskt testuggande och chauvinistiskt förkunnande ?
Oh the flowers of indulgence and the weeds of yesteryar
Like criminals, they have choked the breath of consience and good cheer
The sun beat down upon the steps of time to light the way
To ease the pain of idleness and the memory of decay
I gaze into the doorway of temptation's angry flame
And every time I pass that way I always hear my name
The onward in my journey I come to understand
That every hair is numbered like every grain of sand.
Även om folkobobs personliga erfarenheter är något begränsade när det kommer till kokainpudrade turnébussar och bibelbtyngda frikyrkor så är det ändå lätt att tänka sig att ett visst mått av andlig förruttnelse kan uppstå i bägge miljöerna.
Religionsvetaren och Dylankännaren Stephen H. Webb hävdar dock med bestämdhet i sin bok Dylan Redeemed (2006) att Every Grain of Sand inte ska tolkas biografiskt. Istället ska låten ses som en vägvisare ut ur den känsla av hopplöshet och uppgivenhet som uppstår hos den som på allvar omfamnar föreställningen om guds försyn. En tillvaro där allt som som sker är resultatet av en allomfattande, och i alla tider varande gudsplan.
Därmed är mysticismen bara ett myrsteg bort varför det knappast kommer som en överraskning att Dylan lånat den bärande liknelsen från dikten Auguries of Innocence av den kristne esoterikern William Blake (1757-1827) - "Too see a World in a Grain of Sand / And a Heaven in a Wild Flower".
Genom åren har Every Grain of Sand framförts med sporadisk regelbundenhet (187 gånger jämt fördelat på 32 år). Arrangemangen har varit minst sagt skiftande varför har låten kommit att fungera som en slags konstnärlig positionsangivelse.
Ta till exempel sommaren 1984 då Dylan ger sig ut på en Europaturné tillsammans med en hoper gästande rockrävar såsom Santana, Van Morrison, Eric Clapton och Chrissie Hynde. En arenaorienterad rock'n'rollcirkus där låtlistan domineras dels av publikfavoriter från sextiotalet och dels material från det närmast föregående albumet Infidels (1983). Den enda låt som finns kvar från den kristna perioden är Every Grain of Sand och i händerna på den före detta Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor förvandlas den försiktig trevande balladen till bredbent muskelrock i mellantempo. Detta verkar dock inte bekymra Dylan det minsta. På en inspelningen från München den 3 juni har de introverta grubblerierna från albumversionen på Shot of Love (1981) fått ge vika för en melodistark och påfallande munter sånginsats som understryker skildringen av pånyttfödelse och själsligt framåtskridande.
I de flesta framföranden från 1984 ges det rejält utrymme åt Taylors avslutande gitarrsolo. Kanske är detta den verkliga lovsången. För som det står i Psaltaren 98:5: Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar Klinga!
