Burgsvik folköl och Let Me Die in My Footsteps (live version 1962)

Burgsvik folköl 3,5%

Burgsvik bryggeri ligger - inte helt oväntat - i samhället Burgsvik på södra Gotland. Bryggeriet gör en trekommafemma som kort och gott heter "Folköl". 

Färgen är brun och nästan helt klar. Maltig doft med honung. Ölet skummar inte särskilt mycket utan bildar mer en tjock float. Kolsyran är inte särskilt framträdande, men långt ifrån avslagen.

Robust, fyllig smak med mycket vört, kola och en aning jäst. Beskan är rund och balanserad och får konkurrens av apelsinskal i avslutet. 

Burgsvik folköl är en trevlig bekantskap och den halvmörka, lite knäckiga Märzenstilen är ett välkommet trendbrott från alla lokala session pale ale-trekommafemmor.

Flaskan pryds av ett ståtligt gutefår, en ras känd för sin högkvalitativa ull.

Let Me Die in My Footsteps

Det engelska uttrycket "pull the wool over someones eyes" innebär att någon blir lurad och/eller förs bakom ljuset. Uttrycket utgör själva kärnan i Bob Dylans Let Me Die in my Footsteps från 1962, en låt där sångjaget ger uttryck för en vilja att hellre dö medveten och klarsynt än duperad och indoktrinerad:

I don't know if I'm smart but  I think I can see
When someone is pulling the wool over me
And if this war comes and death´s all around
Let me die on this land 'fore I die underground
Let me die in my footsteps
Before I go down under the ground

There's always been people that have to cause fear
They´ve been talking of the war now for many long years
I have read all their statements and I´ve not said a word
But now Lawd God, let my poor voice be heard
Let  me die in my footsteps
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps var från början tänkt att ingå på albumet Freewheelin With Bob Dylan (1963), men lyftes ut i sista stund. När inspelningen görs i april 1962 väntar Kubakrisen strax bakom hörnet och sången speglar tydligt hur kalla krigets ständiga kärnvapenhot ställt centrala mänskliga begrepp på huvudet: Nedstigandet i underjorden representerar inte längre jordfästelse och död, utan skyddsrum och överlevnad. Samtidigt innebär tillvaron ovan jord en säker död.

I sin psykoanalytiskt färgade avhandling Dylan i 60-talet (2004) använder Mats Jacobsson Let Me Die in My Footsteps som ett exempel på hur rädslan för kärnvapen inte bara alienerat och isolerat människan utan till och med banat väg för dödsdriftens (Thanatos) seger över livsdriften (Eros). Sångjaget görs därmed till en profetisk sanningssägare och  Jacobsson jämför - utan att darra på manschetten - Dylans persona i sången med Bibelns Jeremia.

Ett annat (men inte nödvändigtvis motsägande) perspektiv är att sångjaget gör ett högst medvetet och upplyst val mellan att leva livet lurad och skrämd, eller att dö som en hel människa med livskänslan intakt.  Att det riktiga  livet trots allt frodas ovan jord blir tydligt i den näst sista versen, där det lyriska uttrycket närmar sig den religiösa lovsången:

Let me drink from the waters where the mountain streams flood
Let the smell of wildflowers flow free through my blood
Let me sleep in your meadows with the green grassy leaves
Let me walk down the highway with my brother in peace
Let me die in my footsteps 
Before I go down under the ground

Let Me Die in My Footsteps kan också illustrera det kvalitativa språng Dylan gör våren 1962. Men till skillnad från till exempel Blowing in the wind - en annan sång som skrivs under denna period - blir Let Me Die in My Footsteps betydligt mer kortlivad. Faktiskt framförs den bara för publik en enda gång, på Finjan Club i Montreal den 2 juli 1962.

I sin bok Bob Dylan Performing artist -the early years (1990) beskriver Dylanologen Paul Williams Let Me Die in My Footsteps så här:

"Let Me Die in My footsteps" is Dylans first anthem, in the sense that "Pastures of Plenty and "This Land is Your Land and "This train Is Bound for Glory" are anthems - songs people can unite around,  that can be sung to a nation or faith or a cause"

Saken är bara den att Let Me Die in My Footsteps är rejält svår att sjunga med i; det krävs att man håller tungan rätt i mun för att rätt kunna pricka in textens stavelser i den slingriga valsmelodin.

När man jämför framförandet från Finjan Club med den studioversion som kan höras på Bootleg Series vol. 1-3 blir det  också tydligt att låten tappar lite av sin spänst där på scenen i Montreal. På den studioinspelning som görs tre månader tidigare börjar sången i samma stund som den första gitarrsträngen slås an. Rastlöst och nervigt, utan att förlora en sekund av det dyrbara livet ovan jord, spikar sedan Dylan fast textens stavelser i ackorden. På inspelningen från Finjan Club föregås sången istället av ett långt munspelssolo samtidigt som textens rytm inte alls är lika distinkt.

December 1962 spelar Dylan återigen in Let Me Die in My Footsteps, denna gång som en demoinspelning för musikförlaget Witmark & Sons. Missilerna på Kuba är nu tillbakadragna och supermakternas ledare har beslutat att upprätta en direktlinje mellan Washington och Moskva.  Halvvägs in i sången avbryter Dylan sig med orden: "It's awful long.. I mean it's not that long ...It´s that it's a drag... ". Kanske var sången inte bara tråkig att sjunga utan även omsprungen av tiden själv.