Tempel Nanna 3,5%
För några veckor skrev folkobob om den generösa ölkassen från Uppsala. Efter ett par dagar av rejäl försommarvärme genomsöktes nämnda påse efter en lämplig förfriskning. Valet föll på Tempel brygghus Nanna. Ett suröl med apelsin.
Färgen är ljust gul och något oklar. Det skummar bra, men inte okontrollerat. Skummet sjunker undan hyfsat snabbt och försvinner efter en stund nästan helt. Doften är lika delar duschkräm och hembryggt fruktvin. Vid närmare eftertanke är resultatet faktiskt en perfekt reproduktion av ett maskrosvin jag bryggde i gymnasiet. Kusligt.
Behaglig kolsyra. Smaken är syrlig och ganska torr. Citrustonerna är tydliga och drar åt både veteöl och Fanta citron (gott). Zest i avslutet och en dov beska i eftersmaken.Black Crow Blues
Jag hade länge svårt för Black Crow Blues, det andra spåret på Another side of Bob Dylan (1963).
Dels berodde det på pianot. Medan de andra låtarna åtföljs av en ensam, hudlös och lite trubbig gitarr så består kompet på Black Crow Blues istället av ett ostämt honkytonkpiano. Dels berodde det på texten; de fyra första verserna består av en blueslyrik som är så ortodox att den gränsar både till pastischen och parodin:
I woke in the mornin', wand'rin'
Wasted and worn out (x2)
Wishin' my long-lost lover
Will walk to me, talk to me
Tell me what it´s all about
I was standin' at the side road
Listenin' to the billboard knock (x2)
Well, my wrist was empty
But my nerves were kicking'
Tickin' like a clock
If I got anything you need, babe
Let me tell you in front (x2)
You can come to me sometime
Night time, day time
Any time you want
Sometimes I'm thinkin' I'm
Too high to fall (x2)
Other times I'm thinkin' I'm
So low I don't know
If I can come up at all
Första versens w-allitterationer är onekligen snitsiga, liksom k-ljudstriolen kicking-ticking-clock i den andra.Vad som menas med raden "listenin' to the billboard knock" kan diskuteras; syftar den på en reklamskylt som slår i vinden eller radions topplisteskval?
Därutöver fanns det inte så mycket att säga. Tyckte jag då... innan en öletikett med en kråkfågel tvingade mig att studera Black Crow Blues lite närmare.
Efter ett par genomlyssningar framstår det skrällande pianot som en ganska bra idé. Det är som om Dylan kämpar mot sitt egna ackompanjemang, och när när man hör hur han anstränger sig för att kunna överrösta klaviaturen leds tankarna osökt till de akustiska demoinspelningarna på Bootleg series vol. 12: Cutting Edge. Kanske sjunger Bob Dylan sin Black Crow Blues medan han väntar på sin rockorkester.
I den femte, avslutande versen faller bitarna på plats:
Black crows in the meadow
Across a broad highway (x2)
Though it's funny, honey
I just don't feel much like a
Scarecrow today
En fågelskrämma är ju per definition en bluff ; en hög lump och paltor som någon ordnat till en människogestalt. Den ofarliga och tomma fågelskrämman -inte sällan med en flock kråkor vilande på de utsträckta armarna -är dessutom ett slags arketypiskt skämt som bland annat används i Trollkarlen från Oz.
Fågelskrämman i Black Crow Blues fungerar således som en metafor för en identitetsmässig paradox. Det autentiska jaget är oförmöget att driva kråkorna på flykten. För att göra detta måste man luras och förställa sig. Men sångjaget konstaterar lakoniskt "I just don't feel much like a scarecrow today" - en ganska bra känsla med andra ord.
Dels berodde det på pianot. Medan de andra låtarna åtföljs av en ensam, hudlös och lite trubbig gitarr så består kompet på Black Crow Blues istället av ett ostämt honkytonkpiano. Dels berodde det på texten; de fyra första verserna består av en blueslyrik som är så ortodox att den gränsar både till pastischen och parodin:
I woke in the mornin', wand'rin'
Wasted and worn out (x2)
Wishin' my long-lost lover
Will walk to me, talk to me
Tell me what it´s all about
I was standin' at the side road
Listenin' to the billboard knock (x2)
Well, my wrist was empty
But my nerves were kicking'
Tickin' like a clock
If I got anything you need, babe
Let me tell you in front (x2)
You can come to me sometime
Night time, day time
Any time you want
Sometimes I'm thinkin' I'm
Too high to fall (x2)
Other times I'm thinkin' I'm
So low I don't know
If I can come up at all
Första versens w-allitterationer är onekligen snitsiga, liksom k-ljudstriolen kicking-ticking-clock i den andra.Vad som menas med raden "listenin' to the billboard knock" kan diskuteras; syftar den på en reklamskylt som slår i vinden eller radions topplisteskval?
Därutöver fanns det inte så mycket att säga. Tyckte jag då... innan en öletikett med en kråkfågel tvingade mig att studera Black Crow Blues lite närmare.Efter ett par genomlyssningar framstår det skrällande pianot som en ganska bra idé. Det är som om Dylan kämpar mot sitt egna ackompanjemang, och när när man hör hur han anstränger sig för att kunna överrösta klaviaturen leds tankarna osökt till de akustiska demoinspelningarna på Bootleg series vol. 12: Cutting Edge. Kanske sjunger Bob Dylan sin Black Crow Blues medan han väntar på sin rockorkester.
I den femte, avslutande versen faller bitarna på plats:
Black crows in the meadow
Across a broad highway (x2)
Though it's funny, honey
I just don't feel much like a
Scarecrow today
En fågelskrämma är ju per definition en bluff ; en hög lump och paltor som någon ordnat till en människogestalt. Den ofarliga och tomma fågelskrämman -inte sällan med en flock kråkor vilande på de utsträckta armarna -är dessutom ett slags arketypiskt skämt som bland annat används i Trollkarlen från Oz.
Fågelskrämman i Black Crow Blues fungerar således som en metafor för en identitetsmässig paradox. Det autentiska jaget är oförmöget att driva kråkorna på flykten. För att göra detta måste man luras och förställa sig. Men sångjaget konstaterar lakoniskt "I just don't feel much like a scarecrow today" - en ganska bra känsla med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar