Ysta Våröl och Nettie Moore

Ysta Våröl 3,5%

Så här vid kristi himmelsfärd är våren på god väg att bli sommar. Utan vidare dröjsmål ger sig därför folkobob i kast med den halvmörka säsongslagern Ysta Våröl från Österlenbryggarna.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Bär, äpple och lite jäst i doften. Skummet är tätt och sjunker ned till en långvarig float. Inga rester. Kolsyran är något stickig. En svag jästton finns, men annars domineras smaken av en syrlig sötma som för tankarna till bigarråer. Försiktig beska. Maltig, men ganska kort eftersmak.

Nettie Moore

Det finns vårsånger som pulsar i snö och längtar efter sol och fågelsång. Och det finns vårsånger som står mitt i den framrusande våren och extatiskt hyllar blomsterprakten. Sedan finns det Bob Dylans Nettie Moore där våren enbart innebär frånvaron av vinter. Eller mer bestämt: Vintern är slut, men inget har kommit i dess ställe. I refrängen beskrivs tillståndet så här:

Oh I miss you Nettie Moore
And my happiness is o'er
Winter's gone, the river's on the rise
I loved you then and ever shall
But there´s no one here that's left to tell
The world has gone black before my eyes

Refrängens två första rader är hämtade från Marshall S. Pikes Little White Cottage (Gentle Nettie Moore) från 1857 - en sång som utgör både en resonansbotten och kontrast till Dylans dito. När Pikes Gentle Nettie Moore inleds med en skildring av en pastoral sommaridyll (In a little white cottage / Where the trees are ever green / And the climbing roses blossom at the door) börjar Dylans med att den förvirrade och vilsne Lost John sitter på ett järnvägsspår samtidigt som en apokalyptisk hagelskur (typiskt aprilväder) drar förbi:

Lost John sitting on a railroad track
Something's out of wack
Blues this morning falling down like hail
Gonna leave a greasy trail

Det är en säregen blandning av stilnivåer och arkaismer. Gammal blueslingo och hipsterslang varvas med bibliska profetior. Hagelskuren som lämnar ett oljigt spår alluderar förstås på Robert Johnssons Hellhound on my Trail, men är också misstänkt lik den sjunde av Egyptens tio plågor.

I andra versen ändras berättarperspektivet och ett jag träder fram och presenterar sig. Det är ett rimligt antagande att jaget är den tidigare nämnda Lost John, men helt säkra kan vi inte vara. Det gammaltestamentliga tonfallet återfinns även här, och om det inte vore för det faktum att varken Jeremias eller Hesekiel spelade i ett cowboyband, skulle personbeskrivningen kunna vara hämtad ur någon av profetböckerna:

I'm the oldest son of a crazy man
I´m in a  cowboy band
Got a pile of sins to pay for and I ain´t got time to hide
I´d walk through a blazing fire, baby, if I knew you was on the other side

Allt eftersom låten fortskrider framträder två separata teman. Det ena är en kritik av det moderna projektet; upplysningsfödan har jäst till syra samtidigt som byråkraterna och demagogerna breder ut sig:

'The world of research has gone berserk
Too much paperwork
Albert's in the graveyard, Frankie's raising hell
I'm beginning to believe what the scriptures tell

I'm going where the Southern crosses the Yellow Dog
Get away from those demagogues
And the bad luck women stick like glue
It's either one or the other or neither of the two

Sångjagets räddning blir att fly till Moorhead, den plats där järnvägslinjerna Southern Railroad och Yazoo Delta Railroad (i folkmun kallad Yellow Dog) korsar varandra. Moorhead var en central mötesplats för den första generationen deltabluesmusiker och har odödliggjorts i bluesklassikern Yellow Dog Blues.

I Dylans Nettie Moore fungerar bluesen som ett uttrycket för en allmänmänsklig livskänsla. Blusen - och då särskilt deltabluesen - representerar det ursprungliga och eviga. Sett ur detta perspektiv blir det logiskt att sångjaget först förkunnar sin växande tilltro till "the old scriptures" och strax därefter berättar om (pilgrims-) resan till Moorhead.

Det andra temat handlar om kärlek, åtrå och längtan. I Pikes Gentle Nettie Moore förstår man så småningom att Nettie Moore är död och att sångjaget ser fram emot att möta henne i himlen (But I'll wipe all the tears from my eyes / For as soon as life is past / I shall meet you once again). Hos Dylan blir man däremot aldrig riktigt klar över om Nettie Moore är en faktisk person, en önskedröm eller ett minne som hålls vid liv. Kanske spelar det inte heller någon roll. Dock råder det ingen tvekan om att kärlekskänslan är avgjort mer fysisk i Dylans Nettie Moore. Men även här rör sig en bluesande genom sången; en ande som ger sig till känna genom en sexuellt laddad metaforik:

She says, "look out daddy, don't want you to tear your pants.
You can get wrecked in this dance."
They say whiskey will kill ya, but I don't think it will
I'm riding with you to the top of the hill


Don't know why my baby never looked so good before
I don't have to wonder no more 
She been cooking all day and it´s gonna take me all night
I can´t eat all that stuff in a single bite

Det är antingen ytterst ironiskt eller extremt passande att Nettie Moore finns med på ett album som heter Modern Times´(2006). Förutom textens explicita antimodernism är det musikaliska uttrycket dessutom mer ålderdomligt  än tidlöst. Trumspelet är monotont och minimalistiskt, basen likaså, och det påminner faktiskt en hel del om ett jugband. Om det inte vore för det melankoliska och långsamma framförandet förstås.

Dylans Nettie Moore slutar som den börjar. Fast tvärtom. Sångjaget är inte längre "out of wack" utan fylld av tro: Today I´ll stand in faith and raise / The voice of praise. Konnotationerna till en rättegång leder effektivt tankarna både till den världsliga lagen och den ovanmänskliga domen.

Även vårvädret är bättre - vilket förstås blir ett problem för den som längtar efter slutgiltighet och evigt (?) mörker: The sun is strong, I'm standing in the light / I wish to God that it were night.