Pistonhead Flat Tire och Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)

Pistonhead Flat Tire 3,5%

Brutal Brewing är ett koncept som skapats av bryggerikoncernen Spendrups i syfte att återerövra öl-konnässörernas förtroende. I folkhölshyllan tar sig detta uttryck i en hoper öl som ser ut att komma från småbryggerier. En av dessa öl är den ljusa lagern Pistonhead Flat Tire. 

Färgen är ljust gul och helt klar. Skummet är luftigt och sjunker undan ganska snabbt utan att lämna spår. Kolsyran försiktig. Doften är fruktig (aprikos). Ölet har både citrustoner och en viss örtig humlebeska, men som helhet är kroppen ganska klen. Eftersmaken är medellång med bröd och mjöl.

Av designen att döma (en mexikansk döskalle i ett veteranmotorcykeldäck) riktar man sig antingen till rockabilly-hipsters  eller pseudoraggare. Med eller utan motorcykelkörkort.

Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)

1963 är året då Bob Dylan får sitt definitiva genombrott. I maj släpps mästerverket Freewheelin'  och i juli gör han ett bejublat framträdande på Newport folkfestival. Ungefär samtidigt som Dylans karriär skjuter fart börjar den kanadensiske countryartisten Hank Snows karriär sakta in. 1963 spelar han in den låt som för sista gången ska göra avtryck utanför countrylistorna: Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street).

Med hjälp av en utbyggd metafor om en vådlig motorcykelfärd skildras en kärleksaffär med olyckligt slut:

You belong to someone else, and I do too
It´s just too crazy bein' here with you
As a bad motorcycle with the devil in the seat
Doing ninety miles an hour down a dead end street

(...)

Warning signs are flashing by us, but we pay no heed
Instead of slowing down the pace, we keep picking up speed
Disaster´s get up closer every time we meet
Doing ninety miles an hour down a dead end street

1988 har även Bob Dylans stjärna börjat falna och det verkar högst osäkert om han någonsin  kommer att bli en riktigt relevant artist igen. Då ingen kan veta att demonproducenten Daniel Lanois och albumet  Oh Mercy lurar runt hörnet ser det onekligen rätt mörkt ut när albumet Down in the Groove (1988) landar på skivdiskarna.

Av skivans tio spår är enbart fyra att betrakta som nya Dylanlåtar medan resten av materialet består av covers på gamla godingar. En av dem är den ovannämnda Ninety Miles an Hour. 

Låten måste ha varit nästintill oemotståndlig för den 47-årige rockpoeten;  Ninety Miles an Hour  innehåller nämligen allt det som genom åren definierat Bob Dylan: Metaforer, dödsdömd kärlek och ett omkväde i sista versraden. Kanske ska man inte heller glömma själva motorcykeln. I en presskonferens från 1965 ställer en nervös reporter med beatnikskägg följande fråga till Dylan: "What about the motorcycle as an image in your songwriting?". Dylan svarar roat: "We all like motorcycles to some degree".

I den ursprungliga versionen med Hank Snow illustreras den vådliga motorcykelfärden med hjälp av en tempoökning efter första versen. Bob Dylan bibehåller däremot samma sävliga hastighet  hela låten igenom, något som i och för sig knappast förvånar. Tempoväxlingar är sällsynta hos Dylan.

Instrumenteringen är sparsmakat med en ensam gitarr och ett piano. Istället är det vokalarrangemangen som bär upp låten. Dylan framför sången med både känsla och nerv. Bassångaren Willie Green Jr (Temptations) slår följe med Dylan genom nästan hela låten. Då och då faller en kvinnokör  (Madelyn Quebec och Carol Dennis) in och förstärker Dylan och Green så att låten nästan böljar fram.  Resultatet lutar  åt det högtidligt sakrala vilket i sin tur skapar ett komiskt avstånd till textens något banala tonårsmelodram.

När Time Magazine 2011 utsåg de tio sämsta Dylan-låtarna hamnade Ninety Miles an Hour på fjärde plats. Lite väl hårt kan man tycka även om det förstås inte var helt obefogat. Kanske kan det kvitta lika då Ninety Miles an Hour också hamnar högt på en lista över de charmigaste Dylanlåtarna. Om någon nu skulle drista sig att upprätta en sådan.