Eriksberg och True Love Tends to Forget

Eriksberg 3,5%

Så har det blivit dags för ett glatt återseende i folkobob. Efter flera års frånvaro har nämligen Carlsbergs "kvalitets-profil-öl" Eriksberg återvänt till folkölshyllan. Då Eriksberg numera kallas för dortmunder istället för ljus lager (och dessutom sportar en diskret bård i rött, gult och svart) är det troligt, för att inte säga sannolikt, att nylanseringen också är ett vältajmat försök att profitera på det ökade intresset för tysk öl.

Svag doft av ljust bröd. Färgen är halmgul. Det skummar på bra med ett ganska långvarigt och ganska grovt skum. Viss antydan till kläng. Bra kolsyra. Ölet har en rund beska och en behagligt len munkänsla. Det finns både malt och honung i smaken. Något kort och syrligt avslut.

Öltypen dortmunder har förstås fått sitt namn från staden Dortmund - en gammal tysk Hansastad där låten True Love Tends to Forget livedebuterade den 27 juni 1978.

True Love Tends to Forget

Ofta känns det som om något skaver i Bob Dylans kärlekslyrik. Antingen är loppet redan kört eller så är jaget i sången en så uppenbar källa till problemen att förhållandet ändå verkar dömt att misslyckas. True Love Tends to  Forget från albumet Street Legal (1978) kan faktiskt illustrera bägge delarna. Låten börjar med att vi presenteras för ett jag som just verkar ha insett att den han älskar är på väg bort från honom. Att själva ögonkontakten blivit en källa till oro och ångest väcker emellertid en misstanke om att insikten görs lite grann i elfte timman. Om det nu inte redan är försent förstås:

I´m getting weary looking in my baby's eyes
When she's near me she´s so hard to recognize
I finally realize there's no room for regret
True love, true love tends to forget

De  två slutraderna anger orsaken till problemen: En kärleksrelation är binär; antingen satsar man allt eller så gör man det inte - några mellanlägen finns inte. Åtminstone inga som fungerar.

I den andra versen framstår ärligheten som ett tveeggat svärd; på en och samma gång utgör sanningen både relationens största tillgång och allvarligaste hot. Kvinnan i sången har lovat att vara ärlig, något som i sin tur håller på att göra sångjaget till ett nervvrak. Dock får man aldrig reda på var skon klämmer; att hon sagt som det verkligen är eller att hon inte gjort det:

Hold me, baby be near
You told me that you´d be sincere
Every day of the year´s like playin´ Russian Roulette
True love, true love tends to forget

Sjuttiotalets Bob Dylan rör sig som bekant fritt mellan en mängd olika musikaliska influenser och True Love Tends to Forget är inget undantag: Den smäktande countryrock som vi hör i verserna omvandlas i refrängen till en själfull r'n'b-ballad:

I was lyin´down in the reeds without any oxygen
I saw you in the wilderness among the men
Saw you drift into infinity and come back again
All you got to do is wait and I´ll tell you when

Refrängen ger oss också en tillbakablick på hur allt började. Beskrivningen är skissartad och - förstås - ytterst subjektivt: Likt Hamlets Ofelia driver han genom vassen mot sin undergång samtidigt som hon är utlämnad åt främmande mäns godtycke. Språket är typiskt Dylanskt och verkar hämta näring från både från Bibeln (in the wilderness among men) och science fiction-noveller (drift into infinity).

Den oförmåga till definitiva beslut som hittills skymtat mellan raderna blir i refrängen tydlig för alla och envar: Hon ska vackert vänta så att han ska kunna säga till när det är dags. Frågan man ställer sig är förstås om hon fortfarande väntar. Refrängens tre första rader beskriver händelseförloppet i preteritum, medan den sista raden snarare skildrar något som väntar på att ske. Känslan av att vi närmar oss en oundviklig brytpunkt förstärks av att sången - som i verserna varit lugn och balanserad - nu istället är påträngande och desperat.

I den sista versen övergår inre konflikter och slitningar till rena paradoxer och motsägelser:

You belong to me, baby, without any doubt
Don´t forsake me, baby, don´t sell me out
Don´t keep me knockin´ about from Mexico to Tibet
True love, true love tends to forget.

Vem tillhör egentligen vem? Det bästa vi kan hoppas på är att de har lämnat ut sig till varandra - ett känslomässigt, ömsesidigt gisslantagande och den reciproka kärleksrelationens något svajiga grund. En så uppenbar källa till problem att det hela verkar dömt att misslyckas.

Guinness och All Along The Watchtower (live version 1987)

Guinness 3,5%

Guinness är antagligen världen mest sålda stout och utgör - på gott och ont - själva sinnebilden för öltypen.

Färgen är mörkt brun, nästan svart. Doft av prickig korv och pumpernickel. Skummet är gräddigt, silkeslent och outslitligt - något som antagligen har att göra med den gaskula som skramlar i burken. Smaken domineras av rostad malt och kaffe, men det finns även ett diskret stråk av lakrits.  Lite sötma (melass) i eftersmaken.

En text på burken uppmanar en att "servera Guiness väl kyld". Detta är dock ett minst sagt tveksamt råd då ölet får en betydligt rundare och stabbigare kropp  när den närmar sig  i rumstemperatur.

Namnet Guinness är som bekant också förknippat med en rekordbok. Det hela lär ha börjat 1954 när Guinness dåvarande VD Sir Hugh Beaver tillsammans med ett förfriskat jaktsällskap förgäves sökt svar på frågan om vilket flygande villebråd som egentligen var snabbast.

All Along The Watchtower (live version 1987)

Vilken rockartist som i skrivande stund innehar världsrekordet i turnerande är ett ämne som är öppet för diskussion. Ska man räkna antal hotellnätter, antal mil i turnébuss eller antal konserttimmar? Oavsett hur man räknar så lär nog Bob Dylan tangera något av rekorden.

Även när det gäller kategorin "mest spelade låt" kan Dylan vara en  möjlig rekordhållare. Visserligen har folkobob varken haft tid eller möjlighet att kolla upp hur många gånger Vikingarna har framfört Leende guldbruna ögon, men det finns en risk att de slås av Dylan och All Along The Watchtower - en låt som han hittills spelat  2257 gånger.

Det lär ha varit den brittiska musikjournalisten Adrian Deevoy  som myntade begreppet The Never Ending Tour för att beskriva den turné som  Bob Dylan hållit igång i snart trettio år. I sina memoarer berättar Dylan hur han 1987 upplevde en konstnärlig kris i samband med repetitionerna inför en turné med Gateful Dead:

"De [Grateful Dead] ville köra alla låtar som de gillade, de som sällan spelades. [...] Jag hade ingen känsla för någon av låtarna och visste inte hur jag skulle kunna sjunga dem på ett meningsfullt sätt. [...] De var så många att jag inte kunde skilja på dem - det  hände till och med att jag blandade ihop texterna. Jag behövde sångtexterna för att förstå vad killarna snackade om, och när jag såg texterna, i synnerhet de äldre, gåtfullare, förstod jag inte hur jag skulle klara av dem känslomässigt." (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)

Enligt Dylan bryts känslan av stagnation när han på kvällen besöker en jazzsylta i San Rafael och hör en okänd sångare gjuta nytt liv i gamla örhängen:

Sångaren påminde mig om Billy Eckstine. Han var inte särskilt kraftfull, men det behövdes inte: han var avspänd, sjöng med en naturlig styrka. Plötsligt utan förvarning, var det som om killen hade tillgång till ett öppet fönster i min själ. Det var som om han sa: "Du ska göra på det här sättet." 
[...] Jag brukade göra så där, tänkte jag. Det var länge sedan och det hade skett automatiskt. Ingen hade någonsin lärt mig. Tekniken var så grundläggande, så enkel, och jag hade glömt bort den. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)

Dylan återvänder därefter till repetitionerna  med förnyad kraft och energi. Det hela går till en början trögt, men lossnar allteftersom:

Först fick jag bara ur mig ett kvävt, hostande och grymtande ljud, och det sköt upp från bottnen av mitt inre men passerade förbi hjärnan. Det hade aldrig hänt förut. Det brände, men jag var vid medvetande. [...] .... nu visste jag att jag kunde sjunga vilken som helst av de här låtarna utan att behöva låta dem begränsas av orden. Det var som en uppenbarelse. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)

Även musikjournalisten och Dylanologen Paul Williams ser Dylans tid med Grateful Dead som en början på något nytt. I sin bok Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond (2004) lyfter Williams fram den djupa vänskap som utvecklas mellan Dylan och Grateful Deads frontman Jerry Garcia*:

So Garcia was an earnest Bob Dylan fan who could communicate to him his deep appreciation for the essence of Dylan´s songs without scaring him away. Garcia was almost irresistible when sharing one-on-one his sincere enthusiasms and passions and his sense of the zeitgeist, the spirit of our collective moment. (Paul Williams: Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond)

Oaktat den betydelse samarbetet ska visa sig få är Williams inte särskilt imponerad av de inspelningar som görs - varken under reptitionerna eller själva turnén. Williams avfärdar liveskivan Dylan & The Dead (inspelad 1987 och utgiven 1989) som slarvig och oengagerad. Andra bedömare går ännu längre. Till exempel kallar musikkritikern Thomas Stephen Erlewine  albumet för "quite possibly the worst album by either Bob Dylan or Grateful Dead".

Men det finns också avvikande röster; till exempel hävdar musikjournalisten Nigel Williamson  i The Rough Guide to Bob Dylan att kritiken främst har sociologiska orsaker. Att albumet på det stora hela är riktigt bra men att många  Dylanentusiaster helt enkelt ogillade tanken på att den förfinade och cerebrala Dylan delade scen med utflippade och övervintrade hippies.

Sanningen ligger (som vanligt) någonstans mitt emellan. Dylan & The Dead är ett charmigt om än något ojämnt tidsdokument. För det mesta trevligt, ibland utslätat men då och då riktigt bra. Ett av albumets höjdpunkter är en version av All Along The Watchtower som nästan helt bärs fram av Jerry Garcias ekvilibristiska gitarrspel.

Om Dylan 1987 befinner sig vid en kreativ och artistisk skiljeväg så är Jerry Garcias vägval av mer existentiell natur. Föregående år har Garcias diabetes förvärrats och i juli 1986 hamnar han i en fem dagar lång koma. Efter uppvaknandet upptäcker Garcia att han inte längre kan spela gitarr och det är först efter en tid av hårt arbete tillsammans med vännen och kollegan Merl Saunders som instrumentet till slut kan återerövras. Resultatet av Garcias och Saunders arbete blir särskilt tydligt på All Along The Watchtower där Jerry Garcias ges fritt utrymme att briljera. Det är flyhänt, jazzigt  och med en lätt anstrykning psykedelia; någonstans mellan Santana och Hendrix.

När Dylan  och Garcia delar scen där i Anaheim, Californien befinner de sig en bra bit in i medelåldern. De har bägge kommit att personifiera ett sextiotal som med tiden blivit allt mer mytiskt. Men medan Garcia verkar njuta av rollen så gör Dylan allt för att bli av med den. När de två motsatserna nu slår sig samman får  All Along The Watchtower en ny innebörd. Det är som om låten handlar om dem själva; den fryntlige och godmodige Garcia visavi den snarstuckne texttjuven Dylan:

"There must be some way out of here," said the joker to the thief
"There's too much confusion, I can´t get no relief
Businessmen they drink my wine, plowmen dig my earth
None of them along the line know what any of it is worth"

"No reason to get excited," the thief, he kindly spoke
"There are many here among us who feel that life is but a joke
But you and I, we've been through that, and this is not our fate
So let us not talk falsley now, the hour is getting late"

Utvägen för Dylan blir det ändlösa turnérandet. Jerry Garcia  återfaller i drogmissbruk och dör 1995 i en hjärtattack.

Outside in the distance a wildcat did growl
Two riders were approaching, the wind began to howl


Fotnot:
*Då Williams Mind Out of Time är skriven innan Bob Dylans Chronicles kan han ogärna veta något om det omvälvande/påstådda Jazzklubbsbesöket.

Millenium Öl 3,5% och Ballad of Hollis Brown (demo version)

Millenium Öl 3,5%

Om man är riktigt skarpsynt ser man att denna ljusa lager från Carlsberg faktiskt heter Millenium.  Kanske lanserades den vid millennieskiftet, kanske var det för roligt att bara döpa en öl till Öl.

Färgen är ljust gul, men inte blek. Skummet är fast och långvarigt med en del kläng. Doften är brödig. Behaglig kolsyra. Kroppen är lätt (eller tunn) med en hel del honungssötma. En skugga malt och ljust bröd, men knappt någon beska. Skumbanan i eftersmaken.

Jag hade en gång en kompis vars farsa var livsmedelsingenjör. Familjens hem var  i allt väsentligt  som andras. Utom på en punkt: Kylskåpet var fyllt av mejerivaror förpackade i anonyma, vita förpackningar med handskrivna etiketter på vilka det stod saker som "Smör typ 4", "A-fil med Ukraina-stam" eller "Räkost IIb". Tester och demo-versioner som åts upp istället för att kastas.

Designen på Carlsbergs Millenium Öl får mig osökt att tänka på dessa livsmedelsbranchens svar på demo-tejper.

Ballad of Hollis Brown (demo version)

Mellan 1962 och 1964 spelar Bob Dylan in ett fyrtiotal demospår för musikförlaget M. Witmark & Sons. Låtarna är från början tänkta att säljas vidare till andra artister, men kommer de följande åren  istället att dyka upp på Dylans egna skivor.

En av kompositionerna - Ballad of Hollis Brown - gör sin officiella debut på albumet The Times They Are A-Changin' (1964) och skildrar en fattig bondes resa mot botten. Trots att texten är bland det svartaste Dylan någonsin kommer att skriva så börjar det  försiktigt med en inledning som skulle kunna vara hämtad från vilken hillbilly-blues som helst:

Hollis Brown he lived on the outside of town (x 2)
With his wife and five children and his cabin fallin' down

Därefter blir det stadigt värre. Från och med den andra versen intar Ballad of Hollis Brown ett konsekvent andrapersonsperspektiv som gör texten omöjlig att värja sig mot. Skoningslöst tvingas lyssnaren i rollen som Hollis Brown:

You looked for work and money and you walked a rugged mile (x2)
Your children are so hungry that they don´t know how to smile.

Your baby's eyes look crazy they're a-tuggin' at your sleeve (x2)
You walk the floor and wonder why withe every breath you breath

The rats have got your flour bad blood it got your mare (x2)
If there´s anyone that knows is there anyone that cares?

I samma stund som Hollis Brown plockar ner ett gevär för att skjuta sig själv och sin familj övergår dock berättelsen återigen till ett utomstående berättarperspektiv. Detta grepp öppnar i sin tur upp för inslag från såväl folksaga (sju vindar)  som grekisk tragedi. I samma stund som de olycksaliga makarna Brown och deras fem barn dör föds sju nya människor någon annanstans. Så länge oförrätten förblir oreglerad kommer också ödets hjul att rulla vidare.

There's seven breezes a-blowin' all around the cabin door (2x)
Seven shots ring out like the ocean's pounding roar

There's seven people dead on a South Dakota farm (x2)
Somewhere in the distance there's seven new people born

Sången framförs med en "stiletto-voice" som Dylan lånat från Woody Guthrie. Enligt  historikern Daniel Wolf hämtade Guthrie i sin tur rösten från Sara Carter. I sin bok  Grown up Anger (2017) beskriver Wolff det hela så här:

Sara [Carter] had a sharp almost emotionless attack: a kind of modest holding back that made you lean forward. (...) Alan Lomax would describe American rural ballad singing as a way of keeping emotion "in reserve. The singer does not color the story with heavy vocal underscoring: she allows the story to tell itself" (...) When Dylan says Guthrie's voice was "like a stiletto," he could be describing Sara Carter's. It's the deliberately plain, deliberately simple sound of someone trying to tell the truth.

I de flesta fall representerar en demoversion någon slags essens. En kärna som ska utvecklas och byggas ut, förädlas och förfärdigas. Men på den studioinspelning som görs två år senare har ackordspelet tvärtom reducerats ytterligare till ett enkelt riff på A- och D-strängen.

Det minimalistiska arrangemanget i kombination med de ständiga upprepningarna förstärker den identifikation som du-tilltalet skapar. Den suggestiva  monotonin bidrar nämligen till just den slags atmosfär av utmattande och nervig desperation som skildras i texten:

Your babies are crying louder it's pounding on your brain (x2)
Your wife's screams are stabbin´you like the dirty drivin' rain

Även textmässigt innebär 1964 års studioversion en slags reducering av Witmark-demon. En vers som på ett högst konkret sätt beskriver våndorna med löss och kallbrand har helt sonika lyfts ut. På inspelningen från 1962 lyder den så här:

There´s bedbugs on your babies and there's chinches on your wife (x2)
Gangreen snuck in your side it´s cutting you lika a knife.

Varför denna vers plockas bort kan man förstås bara spekulera i. Kanske var den alltför konkret; genom att utelämna detaljerna blir vandringen mot undergången till en ond, men allmängiltig saga. Bedbugs, chinches och gangreen gör förvisso Hollis Browns sammanbrott lättare att förstå intellektuellt, men reducerar  samtidigt historien till en av många realistisk skildringar av livet på skuggsidan.

Det kan verka som en paradox att det som möjliggör en intellektuell förståelse inte nödvändigtvis behöver bidra till en emotionell förståelse. Men faktum är att ju mindre specifikt något blir, desto större blir också projektionsytan. Det är få föräldrar som har varit rädda att förlora förståndet till följd av kallbrand i sidan. Däremot har de flesta någon gång känt det som att  barnets skrik "is pounding on your brain".

Mojito och Caribbean Wind

Mojito Sour 3,5%

Namnet till trots så kommer ölet Mojito Sour inte från Karibien utan från Wales. Det är det lilla bryggeriet Tiny Rebel Brewing Company som ligger bakom denna sour ale som - enligt företagets hemsida - bryggts med pepparmynta och limeblad. Till skillnad från flertalet av de importerade trekommafemmor som provats av folkobob så har Mojito Sours inte behövt anpassas till den svenska marknaden då 3,5% är den nivå som ölet har i grundutförandet. 

Doften är parfymig och fruktig. Skummet är snabbt och grovt. Det växer inte särskilt högt och försvinner efter en stund helt. Kolsyran är skarp. Färgen ljust gul med några korn jästfällning Smaken är .... intressant. Ölet är smakstark.  Myntan är tydlig och för samman det beska (grönt te) och det syrliga till en enhetlig smak som faktiskt är rätt svår att bedöma. Det smakar absolut inte illa, men det är inte heller kärlek vid första klunken. 

Caribbean Wind

Att vissa Dylan-låtar sticker ut mer än andra är förstås en truism, men faktum är att en del spår  faktiskt stiger fram och pockar på uppmärksamhet likt fluorescenta vägmärken. En del pekar ut nya musikaliska riktningar medan andra markerar biografiska vändpunkter.

En låt som gör det senare är Caribbean Wind. Sången var ursprungligen tänkt att ges ut på Shot of Love (1981) men lyfts av någon anledning ut för att fyra år senare dyka upp som ett previously unreleased track i Biograph-boxen (1985).

Caribbean Wind är en  kärlekssaga i två akter där förmodat verkliga platser och personer samverkar med textens religiöst färgade bildspråk. Detta skapar i sin tur en atmosfär som både både upphöjd och ödesmättad. Till exempel presenteras kvinnan så här:  She was the rose of Sharon from paradise lost /From the city of seven hills near the place of the cross/ 

Här trängs  Bibelns Höga visa ("Jag är en vildros på Sharons slätt") med Miltons Paradise Lost. Samtidigt leder de sju kullarna lyssnaren till både Rom och Jerusalem. Referenserna korsbefruktar varandra och får textens symbolvärld att transmutera och växa exponentiellt i alla riktningar.

I sin essäsamling Stickspår (2016) argumenterar litteraturvetaren Ola Holmgren för att ändringarna som görs mellan det första liveframförandet (12 november 1980) till studioinspelningen (7 april 1981) återspeglar Dylans väg ut ur den evangelistiska rörelsen. Att kvinnan i sången ursprungligen föreställde Helena Springs - körsångerskan som aktivt medverkade till Dylans omvändelse - medan hon i den senare studioversionen istället får spela rollen som livsbejakande kärleksobjekt. 

I de två avslutande verserna ändrar berättelsen karaktär. Om sångjaget tidigare sett tillbaka på en undflyende dröm så befinner vi oss nu i det hårda verkligheten:

Atlantic city by the cold grey sea
Hear a voice crying "Daddy", I always think it's for me
But it's only the silence in the buttermilk hills that call
Evry new messanger brings evil report
'Bout armies on the march and time that is short
And famines and earthquakes ant train wrecks and the tearin' down of the wall

De svavelosande förebuden om olyckor och naturkatastrofer känns igen från Saved (1980) och Slow Train Coming (1979), men till skillnad från de föregående årens domedagsprofetior så erbjuds ingen räddning i form av ånger och underkastelse.  Istället får man intryck av att det är frånvaron av kvinnan med stort K som får sångjaget att nu se bristerna i världen. I studioversionens sista vers vänder sig sångjaget direkt till lyssnaren:

Did you ever have a dream, that you couldn't explain?
Ever meet your accusers, face to face in the rain?
She had chrome brown eyes that I won't forget as long as she's gone
I see the screws breakin' loose, see the devil pounding on tin
I see a house in the country being torn apart from within
I can hear my ancestors calling from the land far beyond

Återigen avslutas versen med en beskrivning av ett pågående sammanbrott. Visserligen i något mindre skala men närmare det egna jaget. Vilka förfäderna är som ropar från ett land långt borta inbjuder förstås till spekulation. Hösten 1983 reser Dylan till Israel för fira sonen Jesses Bar Mitzvah vid den västra tempelmuren.

Om texten är lite motsträvig och svårgreppad så är musiken desto följsammare. Caribbean Wind har en melodi som med lite handklapp, stråkar och klockspel skulle bli perfekt sextiotalspop. Som pricken över det proverbiala i:et följs varannan vers av en traditionell refräng - ett grepp som Dylan nästan aldrig använder sig av men som här slår till med full Phil Spector-kraft:

And them Caribbean winds still blow from Nassau to Mexico
Fanning the flames in the furnace of desire
And them distant ships of liberty on them iron waves so bold and free
Bringing everything that´s near to me nearer to the fire

I lyriken brukar vinden representera en nödvändig och ofta välkommen förändring. Den blåser bort det gamla och syresätter det unkna. I Caribbean Wind håller vinderna dessutom liv i den masugn som smälter ner och sammanför. Med andra ord behöver inte det inte nödvändigtvis vara av ondo att allt som står när dras närmare elden. Smältugnen avskiljer slagget och förädlar. I studioversionen kan den observante höra hur någon andas i bakgrunden. Tungt och rytmiskt - lika delar blåsbälg och kärleksakt.