Guinness 3,5%
Guinness är antagligen världen mest sålda stout och utgör - på gott och ont - själva sinnebilden för öltypen.
Färgen är mörkt brun, nästan svart. Doft av prickig korv och pumpernickel. Skummet är gräddigt, silkeslent och outslitligt - något som antagligen har att göra med den gaskula som skramlar i burken. Smaken domineras av rostad malt och kaffe, men det finns även ett diskret stråk av lakrits. Lite sötma (melass) i eftersmaken.En text på burken uppmanar en att "servera Guiness väl kyld". Detta är dock ett minst sagt tveksamt råd då ölet får en betydligt rundare och stabbigare kropp när den närmar sig i rumstemperatur.
Namnet Guinness är som bekant också förknippat med en rekordbok. Det hela lär ha börjat 1954 när Guinness dåvarande VD Sir Hugh Beaver tillsammans med ett förfriskat jaktsällskap förgäves sökt svar på frågan om vilket flygande villebråd som egentligen var snabbast.
All Along The Watchtower (live version 1987)
Vilken rockartist som i skrivande stund innehar världsrekordet i turnerande är ett ämne som är öppet för diskussion. Ska man räkna antal hotellnätter, antal mil i turnébuss eller antal konserttimmar? Oavsett hur man räknar så lär nog Bob Dylan tangera något av rekorden.
Även när det gäller kategorin "mest spelade låt" kan Dylan vara en möjlig rekordhållare. Visserligen har folkobob varken haft tid eller möjlighet att kolla upp hur många gånger Vikingarna har framfört Leende guldbruna ögon, men det finns en risk att de slås av Dylan och All Along The Watchtower - en låt som han hittills spelat 2257 gånger.
Det lär ha varit den brittiska musikjournalisten Adrian Deevoy som myntade begreppet The Never Ending Tour för att beskriva den turné som Bob Dylan hållit igång i snart trettio år. I sina memoarer berättar Dylan hur han 1987 upplevde en konstnärlig kris i samband med repetitionerna inför en turné med Gateful Dead:
"De [Grateful Dead] ville köra alla låtar som de gillade, de som sällan spelades. [...] Jag hade ingen känsla för någon av låtarna och visste inte hur jag skulle kunna sjunga dem på ett meningsfullt sätt. [...] De var så många att jag inte kunde skilja på dem - det hände till och med att jag blandade ihop texterna. Jag behövde sångtexterna för att förstå vad killarna snackade om, och när jag såg texterna, i synnerhet de äldre, gåtfullare, förstod jag inte hur jag skulle klara av dem känslomässigt." (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)
Enligt Dylan bryts känslan av stagnation när han på kvällen besöker en jazzsylta i San Rafael och hör en okänd sångare gjuta nytt liv i gamla örhängen:
Sångaren påminde mig om Billy Eckstine. Han var inte särskilt kraftfull, men det behövdes inte: han var avspänd, sjöng med en naturlig styrka. Plötsligt utan förvarning, var det som om killen hade tillgång till ett öppet fönster i min själ. Det var som om han sa: "Du ska göra på det här sättet."
[...] Jag brukade göra så där, tänkte jag. Det var länge sedan och det hade skett automatiskt. Ingen hade någonsin lärt mig. Tekniken var så grundläggande, så enkel, och jag hade glömt bort den. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)
Dylan återvänder därefter till repetitionerna med förnyad kraft och energi. Det hela går till en början trögt, men lossnar allteftersom:
Först fick jag bara ur mig ett kvävt, hostande och grymtande ljud, och det sköt upp från bottnen av mitt inre men passerade förbi hjärnan. Det hade aldrig hänt förut. Det brände, men jag var vid medvetande. [...] .... nu visste jag att jag kunde sjunga vilken som helst av de här låtarna utan att behöva låta dem begränsas av orden. Det var som en uppenbarelse. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)
Även musikjournalisten och Dylanologen Paul Williams ser Dylans tid med Grateful Dead som en början på något nytt. I sin bok Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond (2004) lyfter Williams fram den djupa vänskap som utvecklas mellan Dylan och Grateful Deads frontman Jerry Garcia*:
So Garcia was an earnest Bob Dylan fan who could communicate to him his deep appreciation for the essence of Dylan´s songs without scaring him away. Garcia was almost irresistible when sharing one-on-one his sincere enthusiasms and passions and his sense of the zeitgeist, the spirit of our collective moment. (Paul Williams: Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond)
Oaktat den betydelse samarbetet ska visa sig få är Williams inte särskilt imponerad av de inspelningar som görs - varken under reptitionerna eller själva turnén. Williams avfärdar liveskivan Dylan & The Dead (inspelad 1987 och utgiven 1989) som slarvig och oengagerad. Andra bedömare går ännu längre. Till exempel kallar musikkritikern Thomas Stephen Erlewine albumet för "quite possibly the worst album by either Bob Dylan or Grateful Dead".
Men det finns också avvikande röster; till exempel hävdar musikjournalisten Nigel Williamson i The Rough Guide to Bob Dylan att kritiken främst har sociologiska orsaker. Att albumet på det stora hela är riktigt bra men att många Dylanentusiaster helt enkelt ogillade tanken på att den förfinade och cerebrala Dylan delade scen med utflippade och övervintrade hippies.
Sanningen ligger (som vanligt) någonstans mitt emellan. Dylan & The Dead är ett charmigt om än något ojämnt tidsdokument. För det mesta trevligt, ibland utslätat men då och då riktigt bra. Ett av albumets höjdpunkter är en version av All Along The Watchtower som nästan helt bärs fram av Jerry Garcias ekvilibristiska gitarrspel.
Om Dylan 1987 befinner sig vid en kreativ och artistisk skiljeväg så är Jerry Garcias vägval av mer existentiell natur. Föregående år har Garcias diabetes förvärrats och i juli 1986 hamnar han i en fem dagar lång koma. Efter uppvaknandet upptäcker Garcia att han inte längre kan spela gitarr och det är först efter en tid av hårt arbete tillsammans med vännen och kollegan Merl Saunders som instrumentet till slut kan återerövras. Resultatet av Garcias och Saunders arbete blir särskilt tydligt på All Along The Watchtower där Jerry Garcias ges fritt utrymme att briljera. Det är flyhänt, jazzigt och med en lätt anstrykning psykedelia; någonstans mellan Santana och Hendrix.
När Dylan och Garcia delar scen där i Anaheim, Californien befinner de sig en bra bit in i medelåldern. De har bägge kommit att personifiera ett sextiotal som med tiden blivit allt mer mytiskt. Men medan Garcia verkar njuta av rollen så gör Dylan allt för att bli av med den. När de två motsatserna nu slår sig samman får All Along The Watchtower en ny innebörd. Det är som om låten handlar om dem själva; den fryntlige och godmodige Garcia visavi den snarstuckne texttjuven Dylan:
"There must be some way out of here," said the joker to the thief
"There's too much confusion, I can´t get no relief
Businessmen they drink my wine, plowmen dig my earth
None of them along the line know what any of it is worth"
"No reason to get excited," the thief, he kindly spoke
"There are many here among us who feel that life is but a joke
But you and I, we've been through that, and this is not our fate
So let us not talk falsley now, the hour is getting late"
Utvägen för Dylan blir det ändlösa turnérandet. Jerry Garcia återfaller i drogmissbruk och dör 1995 i en hjärtattack.
Outside in the distance a wildcat did growl
Two riders were approaching, the wind began to howl
Fotnot:
*Då Williams Mind Out of Time är skriven innan Bob Dylans Chronicles kan han ogärna veta något om det omvälvande/påstådda Jazzklubbsbesöket.
Även när det gäller kategorin "mest spelade låt" kan Dylan vara en möjlig rekordhållare. Visserligen har folkobob varken haft tid eller möjlighet att kolla upp hur många gånger Vikingarna har framfört Leende guldbruna ögon, men det finns en risk att de slås av Dylan och All Along The Watchtower - en låt som han hittills spelat 2257 gånger.
Det lär ha varit den brittiska musikjournalisten Adrian Deevoy som myntade begreppet The Never Ending Tour för att beskriva den turné som Bob Dylan hållit igång i snart trettio år. I sina memoarer berättar Dylan hur han 1987 upplevde en konstnärlig kris i samband med repetitionerna inför en turné med Gateful Dead:"De [Grateful Dead] ville köra alla låtar som de gillade, de som sällan spelades. [...] Jag hade ingen känsla för någon av låtarna och visste inte hur jag skulle kunna sjunga dem på ett meningsfullt sätt. [...] De var så många att jag inte kunde skilja på dem - det hände till och med att jag blandade ihop texterna. Jag behövde sångtexterna för att förstå vad killarna snackade om, och när jag såg texterna, i synnerhet de äldre, gåtfullare, förstod jag inte hur jag skulle klara av dem känslomässigt." (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)
Enligt Dylan bryts känslan av stagnation när han på kvällen besöker en jazzsylta i San Rafael och hör en okänd sångare gjuta nytt liv i gamla örhängen:
Sångaren påminde mig om Billy Eckstine. Han var inte särskilt kraftfull, men det behövdes inte: han var avspänd, sjöng med en naturlig styrka. Plötsligt utan förvarning, var det som om killen hade tillgång till ett öppet fönster i min själ. Det var som om han sa: "Du ska göra på det här sättet."
[...] Jag brukade göra så där, tänkte jag. Det var länge sedan och det hade skett automatiskt. Ingen hade någonsin lärt mig. Tekniken var så grundläggande, så enkel, och jag hade glömt bort den. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)
Dylan återvänder därefter till repetitionerna med förnyad kraft och energi. Det hela går till en början trögt, men lossnar allteftersom:
Först fick jag bara ur mig ett kvävt, hostande och grymtande ljud, och det sköt upp från bottnen av mitt inre men passerade förbi hjärnan. Det hade aldrig hänt förut. Det brände, men jag var vid medvetande. [...] .... nu visste jag att jag kunde sjunga vilken som helst av de här låtarna utan att behöva låta dem begränsas av orden. Det var som en uppenbarelse. (Bob Dylan: Memoarer - första delen i översättning av Mats Gellerfelt)
Även musikjournalisten och Dylanologen Paul Williams ser Dylans tid med Grateful Dead som en början på något nytt. I sin bok Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond (2004) lyfter Williams fram den djupa vänskap som utvecklas mellan Dylan och Grateful Deads frontman Jerry Garcia*:
So Garcia was an earnest Bob Dylan fan who could communicate to him his deep appreciation for the essence of Dylan´s songs without scaring him away. Garcia was almost irresistible when sharing one-on-one his sincere enthusiasms and passions and his sense of the zeitgeist, the spirit of our collective moment. (Paul Williams: Mind out of time: Bob Dylan Performing artist 1986-1990 & Beyond)
Oaktat den betydelse samarbetet ska visa sig få är Williams inte särskilt imponerad av de inspelningar som görs - varken under reptitionerna eller själva turnén. Williams avfärdar liveskivan Dylan & The Dead (inspelad 1987 och utgiven 1989) som slarvig och oengagerad. Andra bedömare går ännu längre. Till exempel kallar musikkritikern Thomas Stephen Erlewine albumet för "quite possibly the worst album by either Bob Dylan or Grateful Dead".
Men det finns också avvikande röster; till exempel hävdar musikjournalisten Nigel Williamson i The Rough Guide to Bob Dylan att kritiken främst har sociologiska orsaker. Att albumet på det stora hela är riktigt bra men att många Dylanentusiaster helt enkelt ogillade tanken på att den förfinade och cerebrala Dylan delade scen med utflippade och övervintrade hippies.
Sanningen ligger (som vanligt) någonstans mitt emellan. Dylan & The Dead är ett charmigt om än något ojämnt tidsdokument. För det mesta trevligt, ibland utslätat men då och då riktigt bra. Ett av albumets höjdpunkter är en version av All Along The Watchtower som nästan helt bärs fram av Jerry Garcias ekvilibristiska gitarrspel.
Om Dylan 1987 befinner sig vid en kreativ och artistisk skiljeväg så är Jerry Garcias vägval av mer existentiell natur. Föregående år har Garcias diabetes förvärrats och i juli 1986 hamnar han i en fem dagar lång koma. Efter uppvaknandet upptäcker Garcia att han inte längre kan spela gitarr och det är först efter en tid av hårt arbete tillsammans med vännen och kollegan Merl Saunders som instrumentet till slut kan återerövras. Resultatet av Garcias och Saunders arbete blir särskilt tydligt på All Along The Watchtower där Jerry Garcias ges fritt utrymme att briljera. Det är flyhänt, jazzigt och med en lätt anstrykning psykedelia; någonstans mellan Santana och Hendrix.
När Dylan och Garcia delar scen där i Anaheim, Californien befinner de sig en bra bit in i medelåldern. De har bägge kommit att personifiera ett sextiotal som med tiden blivit allt mer mytiskt. Men medan Garcia verkar njuta av rollen så gör Dylan allt för att bli av med den. När de två motsatserna nu slår sig samman får All Along The Watchtower en ny innebörd. Det är som om låten handlar om dem själva; den fryntlige och godmodige Garcia visavi den snarstuckne texttjuven Dylan:
"There must be some way out of here," said the joker to the thief
"There's too much confusion, I can´t get no relief
Businessmen they drink my wine, plowmen dig my earth
None of them along the line know what any of it is worth"
"No reason to get excited," the thief, he kindly spoke
"There are many here among us who feel that life is but a joke
But you and I, we've been through that, and this is not our fate
So let us not talk falsley now, the hour is getting late"
Utvägen för Dylan blir det ändlösa turnérandet. Jerry Garcia återfaller i drogmissbruk och dör 1995 i en hjärtattack.
Outside in the distance a wildcat did growl
Two riders were approaching, the wind began to howl
Fotnot:
*Då Williams Mind Out of Time är skriven innan Bob Dylans Chronicles kan han ogärna veta något om det omvälvande/påstådda Jazzklubbsbesöket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar