Mojito Sour 3,5%
Namnet till trots så kommer ölet Mojito Sour inte från Karibien utan från Wales. Det är det lilla bryggeriet Tiny Rebel Brewing Company som ligger bakom denna sour ale som - enligt företagets hemsida - bryggts med pepparmynta och limeblad. Till skillnad från flertalet av de importerade trekommafemmor som provats av folkobob så har Mojito Sours inte behövt anpassas till den svenska marknaden då 3,5% är den nivå som ölet har i grundutförandet.
Doften är parfymig och fruktig. Skummet är snabbt och grovt. Det växer inte särskilt högt och försvinner efter en stund helt. Kolsyran är skarp. Färgen ljust gul med några korn jästfällning Smaken är .... intressant. Ölet är smakstark. Myntan är tydlig och för samman det beska (grönt te) och det syrliga till en enhetlig smak som faktiskt är rätt svår att bedöma. Det smakar absolut inte illa, men det är inte heller kärlek vid första klunken. Caribbean Wind
Att vissa Dylan-låtar sticker ut mer än andra är förstås en truism, men faktum är att en del spår faktiskt stiger fram och pockar på uppmärksamhet likt fluorescenta vägmärken. En del pekar ut nya musikaliska riktningar medan andra markerar biografiska vändpunkter.
En låt som gör det senare är Caribbean Wind. Sången var ursprungligen tänkt att ges ut på Shot of Love (1981) men lyfts av någon anledning ut för att fyra år senare dyka upp som ett previously unreleased track i Biograph-boxen (1985).
Caribbean Wind är en kärlekssaga i två akter där förmodat verkliga platser och personer samverkar med textens religiöst färgade bildspråk. Detta skapar i sin tur en atmosfär som både både upphöjd och ödesmättad. Till exempel presenteras kvinnan så här: She was the rose of Sharon from paradise lost /From the city of seven hills near the place of the cross/
Här trängs Bibelns Höga visa ("Jag är en vildros på Sharons slätt") med Miltons Paradise Lost. Samtidigt leder de sju kullarna lyssnaren till både Rom och Jerusalem. Referenserna korsbefruktar varandra och får textens symbolvärld att transmutera och växa exponentiellt i alla riktningar.
I sin essäsamling Stickspår (2016) argumenterar litteraturvetaren Ola Holmgren för att ändringarna som görs mellan det första liveframförandet (12 november 1980) till studioinspelningen (7 april 1981) återspeglar Dylans väg ut ur den evangelistiska rörelsen. Att kvinnan i sången ursprungligen föreställde Helena Springs - körsångerskan som aktivt medverkade till Dylans omvändelse - medan hon i den senare studioversionen istället får spela rollen som livsbejakande kärleksobjekt.
I de två avslutande verserna ändrar berättelsen karaktär. Om sångjaget tidigare sett tillbaka på en undflyende dröm så befinner vi oss nu i det hårda verkligheten:
Atlantic city by the cold grey sea
Hear a voice crying "Daddy", I always think it's for me
But it's only the silence in the buttermilk hills that call
Evry new messanger brings evil report
'Bout armies on the march and time that is short
And famines and earthquakes ant train wrecks and the tearin' down of the wall
De svavelosande förebuden om olyckor och naturkatastrofer känns igen från Saved (1980) och Slow Train Coming (1979), men till skillnad från de föregående årens domedagsprofetior så erbjuds ingen räddning i form av ånger och underkastelse. Istället får man intryck av att det är frånvaron av kvinnan med stort K som får sångjaget att nu se bristerna i världen. I studioversionens sista vers vänder sig sångjaget direkt till lyssnaren:
Did you ever have a dream, that you couldn't explain?
Ever meet your accusers, face to face in the rain?
She had chrome brown eyes that I won't forget as long as she's gone
I see the screws breakin' loose, see the devil pounding on tin
I see a house in the country being torn apart from within
I can hear my ancestors calling from the land far beyond
Återigen avslutas versen med en beskrivning av ett pågående sammanbrott. Visserligen i något mindre skala men närmare det egna jaget. Vilka förfäderna är som ropar från ett land långt borta inbjuder förstås till spekulation. Hösten 1983 reser Dylan till Israel för fira sonen Jesses Bar Mitzvah vid den västra tempelmuren.
Om texten är lite motsträvig och svårgreppad så är musiken desto följsammare. Caribbean Wind har en melodi som med lite handklapp, stråkar och klockspel skulle bli perfekt sextiotalspop. Som pricken över det proverbiala i:et följs varannan vers av en traditionell refräng - ett grepp som Dylan nästan aldrig använder sig av men som här slår till med full Phil Spector-kraft:
And them Caribbean winds still blow from Nassau to Mexico
Fanning the flames in the furnace of desire
And them distant ships of liberty on them iron waves so bold and free
Bringing everything that´s near to me nearer to the fire
I lyriken brukar vinden representera en nödvändig och ofta välkommen förändring. Den blåser bort det gamla och syresätter det unkna. I Caribbean Wind håller vinderna dessutom liv i den masugn som smälter ner och sammanför. Med andra ord behöver inte det inte nödvändigtvis vara av ondo att allt som står när dras närmare elden. Smältugnen avskiljer slagget och förädlar. I studioversionen kan den observante höra hur någon andas i bakgrunden. Tungt och rytmiskt - lika delar blåsbälg och kärleksakt.
En låt som gör det senare är Caribbean Wind. Sången var ursprungligen tänkt att ges ut på Shot of Love (1981) men lyfts av någon anledning ut för att fyra år senare dyka upp som ett previously unreleased track i Biograph-boxen (1985).
Caribbean Wind är en kärlekssaga i två akter där förmodat verkliga platser och personer samverkar med textens religiöst färgade bildspråk. Detta skapar i sin tur en atmosfär som både både upphöjd och ödesmättad. Till exempel presenteras kvinnan så här: She was the rose of Sharon from paradise lost /From the city of seven hills near the place of the cross/ Här trängs Bibelns Höga visa ("Jag är en vildros på Sharons slätt") med Miltons Paradise Lost. Samtidigt leder de sju kullarna lyssnaren till både Rom och Jerusalem. Referenserna korsbefruktar varandra och får textens symbolvärld att transmutera och växa exponentiellt i alla riktningar.
I sin essäsamling Stickspår (2016) argumenterar litteraturvetaren Ola Holmgren för att ändringarna som görs mellan det första liveframförandet (12 november 1980) till studioinspelningen (7 april 1981) återspeglar Dylans väg ut ur den evangelistiska rörelsen. Att kvinnan i sången ursprungligen föreställde Helena Springs - körsångerskan som aktivt medverkade till Dylans omvändelse - medan hon i den senare studioversionen istället får spela rollen som livsbejakande kärleksobjekt.
I de två avslutande verserna ändrar berättelsen karaktär. Om sångjaget tidigare sett tillbaka på en undflyende dröm så befinner vi oss nu i det hårda verkligheten:
Atlantic city by the cold grey sea
Hear a voice crying "Daddy", I always think it's for me
But it's only the silence in the buttermilk hills that call
Evry new messanger brings evil report
'Bout armies on the march and time that is short
And famines and earthquakes ant train wrecks and the tearin' down of the wall
De svavelosande förebuden om olyckor och naturkatastrofer känns igen från Saved (1980) och Slow Train Coming (1979), men till skillnad från de föregående årens domedagsprofetior så erbjuds ingen räddning i form av ånger och underkastelse. Istället får man intryck av att det är frånvaron av kvinnan med stort K som får sångjaget att nu se bristerna i världen. I studioversionens sista vers vänder sig sångjaget direkt till lyssnaren:
Did you ever have a dream, that you couldn't explain?
Ever meet your accusers, face to face in the rain?
She had chrome brown eyes that I won't forget as long as she's gone
I see the screws breakin' loose, see the devil pounding on tin
I see a house in the country being torn apart from within
I can hear my ancestors calling from the land far beyond
Återigen avslutas versen med en beskrivning av ett pågående sammanbrott. Visserligen i något mindre skala men närmare det egna jaget. Vilka förfäderna är som ropar från ett land långt borta inbjuder förstås till spekulation. Hösten 1983 reser Dylan till Israel för fira sonen Jesses Bar Mitzvah vid den västra tempelmuren.
Om texten är lite motsträvig och svårgreppad så är musiken desto följsammare. Caribbean Wind har en melodi som med lite handklapp, stråkar och klockspel skulle bli perfekt sextiotalspop. Som pricken över det proverbiala i:et följs varannan vers av en traditionell refräng - ett grepp som Dylan nästan aldrig använder sig av men som här slår till med full Phil Spector-kraft:
And them Caribbean winds still blow from Nassau to Mexico
Fanning the flames in the furnace of desire
And them distant ships of liberty on them iron waves so bold and free
Bringing everything that´s near to me nearer to the fire
I lyriken brukar vinden representera en nödvändig och ofta välkommen förändring. Den blåser bort det gamla och syresätter det unkna. I Caribbean Wind håller vinderna dessutom liv i den masugn som smälter ner och sammanför. Med andra ord behöver inte det inte nödvändigtvis vara av ondo att allt som står när dras närmare elden. Smältugnen avskiljer slagget och förädlar. I studioversionen kan den observante höra hur någon andas i bakgrunden. Tungt och rytmiskt - lika delar blåsbälg och kärleksakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar