Millenium Öl 3,5% och Ballad of Hollis Brown (demo version)

Millenium Öl 3,5%

Om man är riktigt skarpsynt ser man att denna ljusa lager från Carlsberg faktiskt heter Millenium.  Kanske lanserades den vid millennieskiftet, kanske var det för roligt att bara döpa en öl till Öl.

Färgen är ljust gul, men inte blek. Skummet är fast och långvarigt med en del kläng. Doften är brödig. Behaglig kolsyra. Kroppen är lätt (eller tunn) med en hel del honungssötma. En skugga malt och ljust bröd, men knappt någon beska. Skumbanan i eftersmaken.

Jag hade en gång en kompis vars farsa var livsmedelsingenjör. Familjens hem var  i allt väsentligt  som andras. Utom på en punkt: Kylskåpet var fyllt av mejerivaror förpackade i anonyma, vita förpackningar med handskrivna etiketter på vilka det stod saker som "Smör typ 4", "A-fil med Ukraina-stam" eller "Räkost IIb". Tester och demo-versioner som åts upp istället för att kastas.

Designen på Carlsbergs Millenium Öl får mig osökt att tänka på dessa livsmedelsbranchens svar på demo-tejper.

Ballad of Hollis Brown (demo version)

Mellan 1962 och 1964 spelar Bob Dylan in ett fyrtiotal demospår för musikförlaget M. Witmark & Sons. Låtarna är från början tänkta att säljas vidare till andra artister, men kommer de följande åren  istället att dyka upp på Dylans egna skivor.

En av kompositionerna - Ballad of Hollis Brown - gör sin officiella debut på albumet The Times They Are A-Changin' (1964) och skildrar en fattig bondes resa mot botten. Trots att texten är bland det svartaste Dylan någonsin kommer att skriva så börjar det  försiktigt med en inledning som skulle kunna vara hämtad från vilken hillbilly-blues som helst:

Hollis Brown he lived on the outside of town (x 2)
With his wife and five children and his cabin fallin' down

Därefter blir det stadigt värre. Från och med den andra versen intar Ballad of Hollis Brown ett konsekvent andrapersonsperspektiv som gör texten omöjlig att värja sig mot. Skoningslöst tvingas lyssnaren i rollen som Hollis Brown:

You looked for work and money and you walked a rugged mile (x2)
Your children are so hungry that they don´t know how to smile.

Your baby's eyes look crazy they're a-tuggin' at your sleeve (x2)
You walk the floor and wonder why withe every breath you breath

The rats have got your flour bad blood it got your mare (x2)
If there´s anyone that knows is there anyone that cares?

I samma stund som Hollis Brown plockar ner ett gevär för att skjuta sig själv och sin familj övergår dock berättelsen återigen till ett utomstående berättarperspektiv. Detta grepp öppnar i sin tur upp för inslag från såväl folksaga (sju vindar)  som grekisk tragedi. I samma stund som de olycksaliga makarna Brown och deras fem barn dör föds sju nya människor någon annanstans. Så länge oförrätten förblir oreglerad kommer också ödets hjul att rulla vidare.

There's seven breezes a-blowin' all around the cabin door (2x)
Seven shots ring out like the ocean's pounding roar

There's seven people dead on a South Dakota farm (x2)
Somewhere in the distance there's seven new people born

Sången framförs med en "stiletto-voice" som Dylan lånat från Woody Guthrie. Enligt  historikern Daniel Wolf hämtade Guthrie i sin tur rösten från Sara Carter. I sin bok  Grown up Anger (2017) beskriver Wolff det hela så här:

Sara [Carter] had a sharp almost emotionless attack: a kind of modest holding back that made you lean forward. (...) Alan Lomax would describe American rural ballad singing as a way of keeping emotion "in reserve. The singer does not color the story with heavy vocal underscoring: she allows the story to tell itself" (...) When Dylan says Guthrie's voice was "like a stiletto," he could be describing Sara Carter's. It's the deliberately plain, deliberately simple sound of someone trying to tell the truth.

I de flesta fall representerar en demoversion någon slags essens. En kärna som ska utvecklas och byggas ut, förädlas och förfärdigas. Men på den studioinspelning som görs två år senare har ackordspelet tvärtom reducerats ytterligare till ett enkelt riff på A- och D-strängen.

Det minimalistiska arrangemanget i kombination med de ständiga upprepningarna förstärker den identifikation som du-tilltalet skapar. Den suggestiva  monotonin bidrar nämligen till just den slags atmosfär av utmattande och nervig desperation som skildras i texten:

Your babies are crying louder it's pounding on your brain (x2)
Your wife's screams are stabbin´you like the dirty drivin' rain

Även textmässigt innebär 1964 års studioversion en slags reducering av Witmark-demon. En vers som på ett högst konkret sätt beskriver våndorna med löss och kallbrand har helt sonika lyfts ut. På inspelningen från 1962 lyder den så här:

There´s bedbugs on your babies and there's chinches on your wife (x2)
Gangreen snuck in your side it´s cutting you lika a knife.

Varför denna vers plockas bort kan man förstås bara spekulera i. Kanske var den alltför konkret; genom att utelämna detaljerna blir vandringen mot undergången till en ond, men allmängiltig saga. Bedbugs, chinches och gangreen gör förvisso Hollis Browns sammanbrott lättare att förstå intellektuellt, men reducerar  samtidigt historien till en av många realistisk skildringar av livet på skuggsidan.

Det kan verka som en paradox att det som möjliggör en intellektuell förståelse inte nödvändigtvis behöver bidra till en emotionell förståelse. Men faktum är att ju mindre specifikt något blir, desto större blir också projektionsytan. Det är få föräldrar som har varit rädda att förlora förståndet till följd av kallbrand i sidan. Däremot har de flesta någon gång känt det som att  barnets skrik "is pounding on your brain".