Fatamorgana och Beyond the Horizon

Fatamorgana 3,5%

Som folkobob tidigare noterat för den den tyska lågprisjätten Lidl numera finsmakarfolköl från småbryggerier. Ta till exempel folkölsversionen av Omnipollos IPA Fatamorga som för några veckor sedan gick att köpa på ett Lidl i Malmö i Malmö, mittemellan freeway-läsk och crusti croc-chips.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är frasigt och sjunker undan ganska snabbt, lämnande en hel del rester. Doft av tropisk läsk. Passionsfruktoch och torr, örtig beska i smaken. Koriander i avslutet.

Aningen sträv munkänsla. Lång eftersmak med mycket ljust bröd.

Begreppet fata morgana är som bekant det optiska väderfenomen när objekt nära eller bortom horisonten reflekteras eller sträcks ut. Den stiliserade sol som pryder burken förefaller vara ovanför horisonten, men helt säkra kan vi alltså inte vara.

Beyond the Horizon

I låten Beyond the Horizon, från albumet Modern Times (2006), sammanför Dylan en mängd populärkulturella referenser från Amerikas guldålder  till en bitterljuv  ballad om kärlek i skuggan av döden:

Beyond the horizon, behind the sun

At the end of the rainbow life has only begun

In the long hours of twillight 'neath the stardust above

Beyond the horizon it is easy to love

I'm touched with desire

What don't I do?

Through flame and through fire

I'll build my world around you

Beyond the horizon in the springtime or fall

Love waits forever, for one and and for all

Beyond the horizon, across the divide

'Round about midnight, we'll be on the same side

Down in the valley the waters runs cold

Beyond the horizon someone's prayin' for your soul

My wretched heart is pounding

I felt an angels kiss

My memories are drowning

In mortal bliss

Beyond the horizon, at the end of the game game

Every step that you take, I'm walking the same

Beyond the horizon, the night winds blow

The theme of a melody from many moons ago

The bells of St. Mary, how sweetly they chime

Beyond the horizon I found you just in time

Dylan framför texten med ett drömmande och lite spelat tonfall vilket ger låten en lika charmig som dammig air av teaterkuliss. Mycket riktigt utgår melodin utgår också från trettiotalsschlagern Red Sails in the Sunset samtidigt som texten alluderar både på Hollywoodpekoralen The Bells of St:Mary och Broadwayschlagern Easy to Love. 

Därtill har raden "I'll build my world around you" lånats från the Foundations gamla soulstänkare Baby, Now That I Found You  medan platsbeskrivningen  "down in the valley, the water runs cold" har knåpats ihop utifrån protestsångaren Utah Philips Rock Salt and Nails - en tragisk kärleksballad  som tolkats av både Joan Baez och Wylon Jennings, men också av Dylan själv.

I sin text Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans gesture skriver den brittiske litteraturvetaren Ludovic Foster om hur Dylan - genom att placera sina referenser, citat och allusioner i en kontext av skenbart eskapistisk nostalgi och  idealiserad förgångenhet - lyckas problematisera både sin samtid och det förflutna:

Dylans selection of  American Archetypes reside together side-by-side and seemingly at ease with the lurking presence of anti-semitism and racism haunting the songs historical context. The kind of nostalgia hinted at in "Beyond the horizon"  becomes nostalgia imbued with potentiality, a yearning for a past that never existed, but is in sight just out of reach. (...) This is nostalgia for the future. (Ludovic Foster: "Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans Gesture" i  antologin New Approaches to Bob Dylan, 2020)   

Såsom varande queerteoretiker är Foster särskilt intresserad av de element i Dylans konstnärskap som stör och sticker ut.  Enligt foster blir Dylans schlagernostalgi till ett sätt att även "queerifiera" sig själv: 

I like to think of this period in his career as another example of Dylan queering his own career narrative. The artist so often  associated with political protest songs and electrifying folk music seemingly does an about-turn and begins to do his own interpretation of music that has been read by the uninitiated as conservative and conventional music of a bygone pre- 1960s era. (Foster 2020)

Betraktat ur ett rent språkfilosofiskt perspektiv så borde uttrycket "bortom horisonten" tillhöra samma familj som "trekantig cirkel" och "Värnamo havsbad". Språkliga konstruktioner i vilka orden kan förmedla ett innehåll trots att de helt saknar referens i verkligheten. Bortom horisonten ligger ju som bekant bara horisonten. Omöjlig att nå, än svårare att passera. 

South Plains Breakfast Porter och Fur Slippers

Breakfast Porter 3,5%

Så har det blivit dags för en porter från det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company. Faktiskt är det lite märkligt att portern inte är vanligare i folkölshyllorna. Dels är det en ölstil som tolererar en hel del hylltid och dels kan den hävda sig bättre med en lägre alkoholhalt än både ale och lager.

Ölet är mörkbrunt, nästan svart, skummet högt, tätt och cappuccino-färgat. Doft av kaffe och pumpernickel. Smaken är rejält maltig med en beska som för tankarna till mörk choklad. Aningen oljig munkänsla. Prickig korv och fänkäl i avslutet. Lång eftersmak av lakritsrot.

Exakt vad det är som skiljer en breakfast porter från en vanlig porter är inte helt lätt att reda ut men  breakfast stout verkar i alla fall vara en hyfsat etablerad öltyp med inslag av havre och/eller kaffeinslag. Men  även om både bryggkaffet och havregrynsgröten verkar saknas i South Plains Breakfast Porter så verkar det ju ändå en smula lockande att inta folkölen tillsammans med äggröra och frukostfrallor, iklädd morgonrock och fårskinnstofflor.

Fur Slippers

När det gäller illa dold sexuell metaforik är det nog få texttraditioner som kan tävla med den traditionella bluesen. Mängden och variationen kan både skrämma och imponera. Från Howling Wolfs röda hane i Little Red Rooster ("If you see my little red rooster please drag him home...") till Slim Harpos mer än lovligt påträngande drönarbi i I'm a King Bee ("Well I'm a king bee buzzing around your hive..."). Inte sällan utgörs projektionsytan av till synes harmlösa vardagsföremål. Som Bessie Smiths kaffekvarn i Empty Bed Blues ("Oh he could grind my coffee  cause he had a brand new grind...") och ZZ Tops sovsäck i Sleeping Bag ("Spread it out, lay it all down...").

Men frågan är om inte Bob Dylans Fur Slippers ändå tar priset. I sången beklagar sig en man högljutt över att hans flickvän tagit hans pälstofflor och lämnat honom. Att det är förlusten av det tofflorna som smärtar mest råder det emellertid ingen tvekan om.

Six o'clock in the evening, I feel so low

Ain't got no girlfriend, got no place to go

She was here yesterday, but she's gone today

Even took my furslippers away

Vad de varmfodrade skodonen mer precist representerar är förstås omöjligt att riktigt reda ut men det är uppenbart att förlusten av dem har emaskulerat sångjaget och förvandlat honom till en apatisk spillra av sitt forna jag, oförmögen att möta ens den minsta av livets alla påfrestningar.

I cannot go outside, the ground is to hard

Where can I go? Can't even go in my backyard

Can't drive my car nowhere, I don't wanna get in too

I sure miss them fur slippers as much as I miss you

Det musikaliska arrangemanget  utgörs av en blues som både känns punkig och ultraortodox. Två elgitarrer rör sig kring ett statiskt E7-ackord samtidigt som rytmsektionen skalats ner till ett handklapp och en maracas. Dylans sångröst är lika kraftfull som plågad. Det allvar med vilket texten framförs, står i skarp kontrast till textens småskaliga vardagsbetraktelse och bidrar till en - får man förmoda - medveten komisk effekt. 

Ursprungligen spelades Fur Slippers in för albumet Shot of Love (1981) men verkar ha strukits redan på skisstadiet, vilket i sin tur kan förklara det något primitiva musikaliska uttrycket.  Det skulle dröja fyrtio år innan låten gavs ut officiellt på Bootleg Series vol. 16: Springtime in New York 1980 - 1985. 

En annan läsning av Dylans Fur Slippers kan vara att  texten beskriver hur en relation förtingligats, och känslomässiga värden förskjutits, så att ett par tofflor till slut värderas högre än den medmänniska som nu lämnat honom. Kanske är det faktiskt tofflorna han saknar. Eller som Sigmund Freud skulle sagt: "Manchmal ist eine Zigarre nur eine Zigarre".

Folkwatt och Mixed Up Confusion

Folkwatt 3,5%

Exakt vilken relation det Nya Carnegiebryggeriet i Hammarby har till det "gamla" Carnegiebryggeriet vet jag inte riktigt, men med tanke på de advokatmuskler som bör finnas hos Carlsberg - som ju numera äger det anrika varumärket Carnegie Porter -  antar jag att Nya Carnegiebryggeriet har sina papper i ordning.  

Nåväl, Nya Carnegiebryggeriets Folkwatt är en ljusgul, inte helt klar, session IPA med doft av ananas och sursockrat smågodis. Smaken innehåller har en behaglig, aning syrlig fruktton (passionsfrukt) och en lite örtig beska. Snabbt frasigt skum som försvinner utan att lämna rester. Välbalanserad kolsyramunkänsla. Medellång eftersmak som övergår i skumbanan.

Att Nya Carnegiebryggeriet huserar i en gammal lampfabrik förklarar förstås både namnet Folkwatt och glödlampan på etiketten.

Mixed up Confusion

Allting ska gå med elektricitet / pop pop pop opp i pop topp / Det känns som att va' på en annan planet / pop opp i topp pop. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke Thore Skogmans kongeniala slagdänga Pop opp i  topp ser dagens ljus vid samma tid som rockpoeten Bob Dylan gör sin elgitarrsbehängda scendebut. 

Den traditionella berättelsen om Bob Dylans elektrifiering brukar som bekant se ut på följande sätt: I slutet av 50-talet uppslukas Bob Dylan av Woody Guthrie och den traditionella, amerikanska folksången. Han tar sig till New York och blir snabbt en vital del av en neotraditionalistisk musikrörelse vilken ser rockmusik som ett uttryck fördummande masskultur och andefattig kommersialism. Den dogmatiska folksångarrörelsen begränsar emellertid Dylans konstnärliga sökande och på Newportfestivalen 1965 kastar han av sig den kreativa tvångströjan, tar på sig en skinnjacka och hänger på sig en elgitarr. Publiken rasar men Dylan framhärdar och resten är historia.

Man behöver emellertid inte leta särskilt länge för att hitta en del besvärande motsättningar i detta  dominerande narrativ. Förutom det faktum att Dylan spelat in det delvis elektriska albumet Bringing It All Back Home flera månader innan han intog scenen på Newport, så verkar de flesta som bevittnade det elektrifierade framträdandet på festivalen dessutom vara överens om att kritiken främst gällt det undermåliga ljudet och inte den medföljande rockorkestern.

Från ett annat perspektiv ser det hela istället ut så här: Redan i sina tidiga tonår förälskar sig Dylan i den elförstärkta gitarren. Han uppträder i skolans aula med ett skränigt rock´n roll band och turnerar  med popsångaren Bobby Vee. På grund av den rådande tidsandan tvingas han dock ikläda sig rollen som akustisk folksångare, men när Beatles och den brittiska invasionen väl röjt väg kan Dylan åter närma sig den elektriska rock- och bluesmusiken. Med andra ord representerar framträdandet på  Newport snarare en  återgång till rötterna än början på något nytt. 

För den som vill förfäkta detta mer revisionistiska perspektiv är Mixed Up Confusion en viktig länk i beviskedjan.  Låten - en minimalistisk tvåackordsblues - spelas nämligen in med full rocksättning redan hösten 1962 och ges ut som singel tillsammans med Corrina, Corrina. 

Texten utgår från en klassisk bluestrop där sångjaget högljutt beklagar sig över sin tillvaro:

I got mixed up confusion
Man, it's killin' me

Well, there's too many people

And they're all too hard to please

Well, my hat's in my hand

Babe, I'm walkin' down the line

An' I'm lookin' for a woman

Whose head's mixed up like mine

Well, my head's full of question

My temp'rature's risin' fast

Well, I'm lookin' for some answers

But I don't know who to ask

But I'm walkin' and wonderin' 

And my poor feet don't ever stop

Seein' my reflection

I'm hung over, hung  down, hung up

Texten börjar som en lekfull drift med bluesklichéer, men rör men söker sig snart mot klassisk Dylanterräng. Allt eftersom sången fortsätter blir det nämligen tydligt att sångjagets utsatthet  är avgjort mer av existentiell än materiell natur.  Visserligen efterfrågas en kvinna, men problemet verkar främst bestå i att hitta en som är i lika knepig och förvirrad som sångjaget själv. 

Många Dylanvetare (till exempel Clinton Heylin) verkar vilja se arrangemanget i  Mixed Up Confusion som en slags pastisch på rockabillyn från Sun Records  men frågan är om det galopperande samspelet mellan bas och trummor, det Bo Diddley-färgade ackordspelet och det ylande munspelet  inte snarare pekar framåt än bakåt - mot Maggies farm och Subterranean Homesick Blue. 

Dock är det tydligt att Dylan i bokstavlig mening ännu inte hittat sin roströst. Den röst vi hör i Mixed Up Confusion tillhör en allvarstyngd bluespatriark och det är ännu en bra bit kvar till den lojt tillbakalutade och lite retsamma ton som vi idag förknippar med hans elektriska sextiotal. 

När Mixed Up Confusion återutgavs på Biograph-boxen 1985 avfärdade Dylan den som en bagatell.

16 tagningar fördelade på tre dagar säger något annat. Antingen var den väldigt svår att få rätsida på eller så var den faktiskt viktigare än han ville erkänna. 

Påsköl och They Killed Him

Påsköl 3,5%

Luleås anrika Nyckelbryggerier gick som bekant i graven under 1980-talet  när de inlemmades i TILL-koncernen,  såldes vidare till Falcon och slutligen lades ner. Men likt en jästdriven fågel Fenix har Nyckelbryggerierna återuppstått med såväl original-logotypen och lokalfärgen intakt.

Nyckelbryggeriernas Påsköl är mörkt kopparrött med ett högt frasigt skum som snabbt sjunker ned till ett slitstarkt lock utan att lämna rester. Behaglig doft av apelsinchoklad och vört. Rund kropp med rejäl sirapssötma. Faktiskt drar det lite åt svagdricka och mumma. Tydlig kaffeton i avslutet. Något klen kolsyra. Medellång eftersmak som övergår i metall.

Det är förstås trevligt att det fortfarande finns påskölsfolköl på hyllorna. En fin tradition som levandehåller minnet av den dödade fridsfursten från Nasaret.

They Killed Him

Jämte saxofonsolon är nog barnkörer det element som är mest svårplacerat i pop- och rockmusik. Det säger en hel del att inte ens Pink Floyd på toppen av sin förmåga riktigt lyckades få till det på Another Brick in the Wall. Man förstår hur de tänkte; de späda rösterna ska kontrastera textens hårda rader om alienerande skolsystem och osökt föra tankarna till rottingstärkta internatskolor och anglikanska katedraler. Dessvärre känns resultatet mer som en hejarklack på en knattematch.

1986 är det Bob Dylans tur att montera upp ett mickstativ framför sjungande barn. Han gör det på det egenproducerade albumet Knocked Out Loaded, en skiva som inbitna fans brukar uppskatta på grund av att "den åtminstone är bättre än skivan som kom efter".  Lyckligtvis är det inte sitt eget material han ger sig på, utan Kris Kristoffersons They Killed Him - en låt som dittills bara getts ut av Johnny Cash och då  undangömd som singelbaksida.

Låten skildrar i tur och ordning tre martyrer: Martin Luther King, Mahatma Ghandi och Jesus Kristus.

There was a man named Mahatma Gandi

He would not bow down he would not fight

He knew the deal was a-down and dirty

And nothing wrong could make it right away

But he knew his duty, and the price he had to pay

Just another holy man, who dared to be a friend.

My God they killed him

Another man from Atlanta, Georgia

Name of Martin Luther King

He shook the land like rolling thunder

And made the bells of freedom ring

With a dream of beauty that they could not take away

Just another holy man who dared to make a stand 

My God, they killed him

The only son of God Almighty

The holy one called Jesus Christ

He healed the lame and fed the hungry

And for his love they took his life away 

On the road to glory where the story never ends

Just the holy Son of Man, I 'll never understand

My God, they killed him

Efter dessa tre verser lämnar både Cash och Dylan över sången över till en -som det verkar - oskolad barnkör vilken sammanfattar texten genom att upprepa versernas inledningsrader. Barnkören används alltså både av Cash och Dylan men Dylan har lyckats hitta ett dito som är ett snäpp värre - gäll och påträngande 

På ett sätt är det svårt att förstå varför Dylan väljer att tolka just They Killed Him. Förutom det uppenbara faktum att låten bara är några år gammal - Dylan brukar ju välja sina covers bland betydligt äldre material - så borde borde Johnny Cashs insjungning verka som en avskräckande monolit av högstämt gravallvar. 

Å andra sidan är det lätt att se vad som väckt Dylans intresse. Politiska rebeller som mytologiseras, och religiösa personligheter som politiseras, är ett återkommande tema i Dylans konstnärskap. Vidare bör det helt igenom odefinierade pronomenet "they" ha lockat.  För även om Ghandi mördades av den militanta hindunationalisten Nathuram Godse och Martin Luther King av pornografen och bankrånaren James Earl Ray så var de egentligen bara marionetter åt en större ansiktslös, repressiv makt, ständigt beredd att slå ner på människor som söker frihet från förtryck och andligt slaveri.

Dylan har dock svårt att uppbåda samma ton av magistral högtidlighet som Cash. Istället väljer han rollen som den patosfyllde historieberättaren, och levererar texten med både sväng och nerv. Faktiskt hör sånginsatsen till skivans bästa, men  tyvärr hamnar den helt i skuggan av tidstypiska saxofonslingor och reverbbehängda rimshots.

 

Fyra månader efter Dylan ger även Kris Kristofferson ut They Killed Him på albumet Repossessed. Kanske ville han försöka återta den (albumtiteln antyder faktiskt att så är fallet). Det var ju trots allt han som skrev den. Det behöver knappast sägas att barnkören nu ersatts av ett gitarrsolo.