Soda Pop IPA och Cocaine Blues (1961 version)

Soda Pop IPA 3,5%

En av många nyheter som försvann i sommarens coronaståhej var att Lidl började sälja trekommafemman Soda Pop IPA, ett samarbete mellan Göteborgsbryggeriet Vega och läskeblaskfabrikanten GBG Soda.

Soda Pop IPA är alltså en ale som blandats med läsk. Det låter  förstås hiskeligt, men riktigt så illa är

det inte. Färgen är ljust blekgul och helt klar. Skummet är frasigt, grovt och överraskande slitstarkt. Doft av passionsfrukt och päronsoda. Smaken är ganska söt och och nästan utan beska. En tydlig vaniljton för tankarna till Portello. Trevlig kolsyra. Passionsfrukt och hallonsoda i avslutet. Medellång eftersmak som övergår i  krita.

På etiketten syns en motorbåt av den typ som Tubbs och Crocket jagade kokainsmugglare med i teveserien Miami Vice. 

Cocaine Blues (1961 version)

Till skillnad från tobaksplantan och kaffebönan gjorde kokabuskens ingen omedelbar succé hos de spanska conquistadorerna. Man kan fråga sig varför. Enligt Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Covcaine Took over the World (2009) berodde skepsisen på att det idoga kokatuggandet förde tankarna till idisslande kor. 

Det skulle krävas en kemisk och industriell revolution innan Europa och kokabusken kunde hitta fram till varandra. 1855 isolerade den tyske kemisten Friedrich Gaedcke kokabladens psykoaktiva substans, en alkoloid som några år senare får namnet kokain.  

 

Kokain blir snabbt populärt som en mirakelmedicin mot allt från tandvärk och hemorrojder till alkoholism och allmän håglöshet. När Sigmund Freud 1885 hyllar kokainet själsbefriande förmågor i skriften Über Coca når den europeiska kokainhaussen sin kulmen. 

Av alla droger i världen är det nog kokain som har upplevt de största konjunktursvängningarna. När svarta amerikanska arbetare i början av 1900-talet börjar använda kokain för att kunna orka med det allt högre tempot i fabrikerna svalnar den vita överklassens intresse för drogen. Om kokain tidigare ansetts vara ett chict universalläkemedel ses den nu istället som orsaken till upplopp och kriminalitet i svarta bostadsområden. 

Det skrivs nu också mängder av slagdängor om kokainets faror. En av dem är Cocaine Blues (ibland Coco Blues eller bara Cocaine), en låt som sedan 30-talet kommit att  förknippas med den blinde blues- och gospelsångaren Reverend Gary Davis.

Det är inte utan att  man misstänker att det framför allt är kokainets lusthöjande egenskaper som fångat Davis intresse. Genom hela sången paraderar rader av olikfärgade kjoltyg vilka sedan sammanlänkas av omkvädet "Coacaine all around my head":

Got my baby dressed in white / Hey Baby won´t you stay the night .... Got my baby dressed in red / Won't you come to bed  ....  Got my baby dressed in green / Hey baby can´t be seen.... och så vidare.

Två dagar före julafton 1961 tolkar en tjugoårig Bob Dylan Cocaine Blues hemma hos sin gamla flamma Bonnie Beecher i Minneapolis. På plats finns även musikerkollegorna John Koerner och Tony Glover och att döma av den inspelning som Glover gör av kvällen verkar stämningen ha varit uppsluppen. Dylan utgår från Davis musikaliska arrangemang men förhåller sig textmässigt tämligen fritt till förlagan. Han stuvar om, drar ifrån och lägger till. 

Ett exempel på det senare är de inledande verserna som med hjälp av några välvalda geografiska fixpunkter placerar Cocaine Blues på centrala Manhattan:

When I walk up 10th street turn down Beale

Looking for a girl at the Colosseum,

Cocaine all around my brain.

Hey mama, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Walked up 10th street turn down Main,

Looking where I get Cocaine,

Hey baby, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Bilden av den abstinenta pundaren på jakt längs stadens gator saknas helt hos Davis och står dessutom i skarp kontrast mot det spexartade sätt som sången framförs på.

I sångens andra halva återvänder Dylan till förlagans kulörta klänningar. Även här märks en hel del ändringar varav vissa verkar vara ett resultat av stundens improvisation. Och kanske är detta förklaringen till att Dylan ibland fnissar snarare än sjunger. 

Yonder come a baby all dressed in blue

Hey baby, don't want no one but you,

Cocaine is inside my brain

Hey mama, come here soon 

This old hash she's [haschisch?]got me on the moon

Cocaine all around my brain

Yonder comes my baby all dressed in purple

Hey baby watch your nipples

Cocaine all around my brain

Hey baby, won't you come here quick

You know, I'm getting sick

Cocaine all around my brain

Tolkningen av Cocaine Blues i Beechers lägenhet är förstås en bagatell men kan ändå vara intressant för den som intresserar sig för Dylans konstärliga rötter. Förutom det uppenbara mästarprovet att få "purple" att rimma med "nipple" så ser vi här även ett tidigt exempel på hur det traditionella får lämna företräde för det spontana och intuitiva.   

Hösten 1962 spelar Bob Dylan på The Gaslight Cafe i New York. Vid minst ett tillfälle finns Cocaine Blues med på låtlistan. Såväl texten som själva framförandet har nu stramats upp samtidigt som ett melankoliskt stråk har tillkommit (det kan här vara värt att notera att Dylan samma kväll även uppträder med en egen sorgesam missbruksballad i form av den sorgliga Moonshiner).

När Dylan spelar Cocaine Blues i början av sextiotalet är kokain sedan länge en drog från det förgångna, en anakronism tillsammans med absint och opiumdroppar. Sextiotalets drogkultur kommer som bekant istället att handla om LSD, cannabis och amfetamin. När Peter Fonda och Dennis Hopper fyller motorcykeltankarna med kokain i Easy Rider beror det enligt den tidigare nämnda Tom Feeling på att man vill ha en drog som ingen i publiken kan relatera till. 

Detta ska dock snart komma att ändras. Under sjuttiotalet blir Kokain återigen en innedrog för såväl läderklädda rockers som paljettprydda discodansare. Att Dylans Rolling Thunder-turné 1975-76 var en rejält pudrad historia är förstås allmänt känt (enligt musikjournalisten David Yaffe fick Joni Mitchell betalt i kokain) och även om Dylans egna drogvanor fortfarande är ett ämne för spekulation är det lätt att konstatera att de flesta av hans musikerkollegor under  70- och 80-talet underhöll minst sagt vidlyftiga vanor. 

1997 plockar Dylan återigen upp Cocaine Blues. Sedan han sjöng den senast har kokainet raffinerats till crack och återigen blivit en drog som signalerar misär. På Bootleg Series vol. 8. Tell Tale Sign kan man höra en inspelning från Wien den 27 augusti. Förutom det faktum att Cocaine Blues äntligen befinner sig i den kokainentusiasten Sigmund Freuds hemstad kan vi även konstatera att Dylan har lyft in ännu en vers av Davis:

Cocaine's for horses and it's not for men Horses

Doctor said it kill you, but he don't say when

Cocaine all around my brain

Hey baby, you better come here quick

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Frågan är bara om versen ska förstås som en varning för droger eller som ett bevis för att gamla blinda bluessångare med åren blir roligare än knarkpartaj.

South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."

 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord

Way up yonder, great will be her reward

Covenant woman Shining like a morning star

I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 

I do intend

To stay closer than any friend

I just got to thank you

Once again

For making your prayers known

Unto heaven for me

And to you, always, so grateful 

I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup

I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up

And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true

He must have loved me so much to send me someone as fine as you

På Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl

Who knows those most secret things of me that are hidden from the world

You know we are strangers in a land we're passing through

I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.

2 x Gotland och Summer Days (live version 2018)

Alskute Pale Ale 3,5% och Silte Saison 3,5%

folkobobs granne hade häromveckan den stora vänligheten att komma hem från Gotland med ett par lokalt tillverkade trekommafemmor. Då  utgångsdatumet var en smula kort avsmakas de båda nu utan vidare dröjsmål i denna storslagna Gotlandsspecial.

Alskute Farm & Brewery gör en ofiltrerad NEPA (New England Pale Ale). Färgen är ljusgul och inte helt klar. Tydlig doft av passionsfrukt. Tätt, långvarigt skum utan kläng. Örtig humlebeska men också en hel del mango och parfym. Josig munkänsla med behaglig kolsyra. Medellång brödig eftersmak med en aning papp.

Snausarve gårdsbryggeri ligger bakom Silte saison (en öltyp som bekant inte är helt vanlig folkölshyllorna). Färgen är blekgul och inte helt klar. Svag doft av jäst och örter Skummet är frasigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ganska syrlig smak med en aning päron. Koriander i avslutet. Något stickig kolsyra. Jäst och citrongräs i eftersmaken.

Historieprofessorn Olof Rudbeck (1630-1702) drev i sitt monumentalverk Atlantica tesen att  folkvandringstidens goter härstammade just från Gotland. Tyvärr har teorin haft en smula svårt att vinna erkännande.

Summer Days (live version 2018)

Den gotiska litteraturen framstod länge som romantikens fulsnygga, men pinsamma kusin. Släktskapet var  visserligen odiskutabelt men de dramatiska poserna och förkärleken till gravstenar, spindelväv och fladdermöss omöjliggjorde varje intåg i de finare salongerna. Med sina förfallna slott, övergivna kloster och ständigt dimbeslöjade hedar framstod den gotiska strömningen helt enkelt som en smula löjlig.

I sin avhandling De mörka labyrinterna (2003) försöker litteraturvetaren Mattias Fyhr gå bortom de rent estetiska aspekterna och istället undersöka den gotiska litteraturens gemensamma tematik. Fyhr konstaterar att gotisk litteratur genomsyras av en atmosfär  av undergång, förfall och en känsla av "olösbarhet"; men framförallt menar Fyhr att den gotiska litteraturen kännetecknas av "grepp som ger texten labyrintiska egenskaper".

Fyhr lyfter fram en mängd olika konstnärskap som på olika sätt verkat i den gotiska traditionen. En del namn är väntade, andra mer överraskande. folkobob håller som vanligt utkik efter Bob Dylan och faktiskt nämns han i en fotnot om Bruno K. Öijers Giljotin. I övrigt ges han dock inget utrymme och det är inte utan att man blir en smula nyfiken på om det går att läsa Bob Dylan med Fyhrs svarta goth-glasögon.

Ta till exempel Summer Days från albumet Love and Theft från 2001.  På ytan är det en spänstig jumpblues men bakom de muntert ringande gitarrerna hopar sig ett mörker.

Låtens första hälft beskriver kärnfullt sångjagets väg från grisfarmare till Cadillacägare. Därmed återger den också essensen av Amerikas ekonomiska och politiska historia; från en brittisk kronkoloni med nybyggare och indianer till en finansiell och industriell stormakt på dekis.

Summer days, summer nights are gone
Summer days and the summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

I got a house on a hill, I got hogs all out in the mud
I got a house on a hill, I got hogs out lying in the mud
Got a long haired woman, she got royal indian blood

Everybody get ready - lift up your glasses and sing
Everybody get ready to lift up your glasses and sing
Well, I'm standin' on the table, I'm proposing a toast to the king

Well, I'm drivin' in the flats in a Cadillac car
The girls all say, "You're a worn out star."
My pockets are loaded and I´m spending every dime
How can you say you love someone else when you know it´s me all the time?

Well, the fog's so thick you can't spy the land
The fog is so thick that you can't even spy the land
What good are you anyway, if you can´t stand up to some old business man?

Sommaren är oåterkalleligen slut och sångjaget - eller om det nu är Amerika själv - en stjärna på väg ner. Vi bockar av förfallet och noterar samtidigt att undergången fortfarande ligger en bit bort. Därefter noterar vi  att vi är vilse i dimman. Snart ska vi konstatera att vi är mer vilse än så...

She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She says, "You can't repeat the past," I say "You can't? 
What do you mean, you can't? Of course you can."

Where do you come from? Where do you go?
Sorry that´s nothin' you would need to know
Well, my back has been to the wall for so long, it's seems like it's stuck
Why don't you break my heart one more time just for good luck

Det nonsensartade meningsutbytet - för att inte tala om oförmågan att överhuvudtaget förflytta sig i rummet - stämmer onekligen väl överens med Fyhrs beskrivning av de "grepp som ger den gotiska litteraturen labyrintiska egenskaper":

"Med grepp avses motiv, teman och narratologiska tekniker som på någon nivå gör den skildrade    världen labyrintisk. Kategorin syns i miljöbeskrivningarna, i skildringar av huvudpersonernas uppträdande, i deras tankar, i deras kommunikation och avläsning av andra personers inre." (Fyhr 2003, folkobobs understrykning)

Förvirringen förstärks ytterligare av den oklara perspektiviseringen. Vem är egentligen sångens du? Lyssnaren, sångjaget eller det kvinnliga pronominat?

Därtill kommer det faktum att dialogen (om att upprepa det förflutna) är hämtad från F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En hemlig ledtråd gömd i texten;  en textmässig motsvarighet till kinesiska askar och - enligt Fyhr - ännu ett exempel på en labyrintisk egenskap.

Summer Days avslutas vid flod som verkar utgöra tillvarons yttersta gräns. Många år senare kommer floden att korsas i Crossing the Rubicon (2020), men för tillfället verkar vi bli kvar på flodstranden.

Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
I´m countin' on you love to give me a break

Well, I'm leaving in the morning as soon as the dark clouds lift
Yes, I'm leaving in the morning just as soon as the dark clouds lift
Gonna break in the roof - set fire to the place as a parting gift.

Summer days, summer nights are gone
Summer days summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

Huruvida den planerade mordbranden verkligen kan lösa problemen är förstås tveksamt, inte minst med tanke på att sången slutar där den börjar, nämligen med  ett sakligt konstaterandet av att sommaren är över.  Vi har med andra ord rört oss i en cirkel och det samlade intrycket ligger onekligen nära det som Fyhr kallar en "atmosfär av olösbarhet":

[S]tämningen kan också bestå i att en situation tycks olösbar, t.ex. att en huvudperson gång på gång försöker utföra en handling utan att lyckas. Det kan vara en känsla av att något har hänt som inte går att rätta till eller att man befinner sig i en situation som man inte kan komma ut. (Fyhr 2003)

Livearrangemanget av Summer Days var länge snarlik studioversionen, men 2018 ändrade låten karaktär. Tempot sänktes och gitarrerna drog sig diskret tillbaka samtidigt som en fiol, trakterad av Donnie Herron, slöt an.  Resultatet blev en melankoliskt bakåtblickande western-swing.  Gammal men inte föråldrad, dammig men inte mossig. Som en gothversion av Bob Wills and His Texas Playboys.

Höga kusten och Crossing the Rubicon

Höga kusten 3,5%

Anrika Zeunerts bryggeri i Sollefteå (numera ägt av Kopparbergs) gör inte bara julmust, de gör också trekommafemman Höga Kusten - ett blandöl bestående av tre delar lager lager och en del ale.

Färgen är guldgul och helt klar. Tätt, långvarigt skumlock som sjunker ned till en trevlig kulle. Svag doft av vanilj och gräs. Ölet är ganska runt med försiktig beska, brödiga malttoner och viss sirapsötma. Kolsyran är i diskretaste laget. Citronzest i avslutet och kola och knäckebröd i den medellånga eftersmaken.

Burken pryds förstås av Höga kusten-bron, den drygt kilometerlånga hängbro som korsar Ångermanälven på 40 meters höjd.

Crossing the Rubicon

49 år före vår tideräkning korsar Julius Caesar och ett tusental legionärer Rubicon, floden som markerar gränsen mellan mellan den Galliska provinsen och Rom. Caesars plan är ett högriskprojekt av klassiskt märke - att avskaffa republiken och göra sig sig själv till kejsare

Till skillnad från Caesar - vars tid som kejsare fick ett abrupt slut efter bara fem år - har uttrycket "att korsa Rubicon" levt vidare desto längre som en metafor för en oåterkallelig handling med höga insatser och oklar utgång. I Bob Dylans Crossing the Rubicon, från det nyligen utgivna albumet Rough and Rowdy Ways, har dock innebörden förskjutits en smula. När Caesar korsade Rubicon befann sig fru Fortunas hjul fortfarande i rörelse, men hos Dylan har loppet varit kört sedan länge.

I crossed the Rubicon on the 14th day 
       of the most dangerous month of the year
At the worst time at the worst place - thats all I seem to hear
I got up early so I could greet the Godess of the Dawn
I painted my wagon - I abandoned all hope and crossed the Rubicon

Den fullständiga avsaknaden av illusioner får sin förklaring i andra versen där det blir tydligt att Dylans Rubicon har en helt annan sträckning än den rännil till flod som Caesar vadade över. Dylans Rubicon verkar rinna upp i Leadbelly och Howard Hawks Red River för att sedan ansluta sig till Dante och Vergilius Styx.

The Rubicon is the Red River, going gently as she flows
Redder then your ruby lips 
   and the blood that flows from the rose
Three miles north of purgatory - one step from the great beyond
I prayed to the cross and I kissed the girls and I crossed the Rubicon

Det kan  vara värt att notera skillnaden i tempus mellan titelns Crossing (the Rubicon) och omkvädets ...crossed (the Rubicon).  Sångjaget befinner sig nu på andra sidan och därmed blir Crossing the Rubicon till en slags fortsättning på låtar som Knockin' on Heavens Door (1973),  Tryin' to get to Heaven och Not Dark Yet (båda 1997). Dylan har i sitt  konstnärskap länge undersökt den gräns där livet upphör men alltid utifrån de levandes perspektiv.

Den som tror att livet skänkt insikter som gett lugn och harmoni får tänka om. Gång efter annan får vi ta del av fräna utfall och hämndfantasier mot ett namnlöst you som  ibland verkar vara en gammal flamma, ibland en hatad kärleksrival.

You defiled the most lovely flower in all womanhood
Others can be tolerant - others can be good
I´ll cut you up with a crooked knife 
      and I´ll miss you when you´re gone
I stood between heaven and earth and I crossed the Rubicon.

Denna lynnighet avspeglas också i det musikaliska framförandet där en bluestolva ständigt växlar mellan det stötiga och smeksamma.

Men så plötsligt - i den allra sista versen - återser vi en gammal bekant. Mona, som en gång i tiden bett sångjaget to keep away from the train lines,  Mona vars cracked country lips han för flera decennier sedan önskade få kyssa. Nu när slutet är över honom är det Mona han letar efter i minnets labyrinter.

Mona Baby, are you still in my mind -
    I truly believe that you are
Couldn't be anybody else but you who's come with me this far
The killing frost is on the ground 
   and the autumn leaves are gone
I lit the torch and I looked to the east and I crossed the Rubicon

Vi står inför - om inte bortom - det absoluta slutet. Om inte annat så bekräftas detta faktum av den diskreta nickningen till Autumn Leaves, en jazzschlager som tolkats av Dylan på Shadows in the Night (2015) och som med utsökt sentimentalitet beskriver saknaden efter en förlorad kärlek:

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
but I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

Crossing the Rubicon slutar mitt i Autumn Leaves väntade vinter. Och det finns inga skäl att hoppas på en sommar.