30 mars 2022

Påsköl och They Killed Him

Påsköl 3,5%

Luleås anrika Nyckelbryggerier gick som bekant i graven under 1980-talet  när de inlemmades i TILL-koncernen,  såldes vidare till Falcon och slutligen lades ner. Men likt en jästdriven fågel Fenix har Nyckelbryggerierna återuppstått med såväl original-logotypen och lokalfärgen intakt.

Nyckelbryggeriernas Påsköl är mörkt kopparrött med ett högt frasigt skum som snabbt sjunker ned till ett slitstarkt lock utan att lämna rester. Behaglig doft av apelsinchoklad och vört. Rund kropp med rejäl sirapssötma. Faktiskt drar det lite åt svagdricka och mumma. Tydlig kaffeton i avslutet. Något klen kolsyra. Medellång eftersmak som övergår i metall.

Det är förstås trevligt att det fortfarande finns påskölsfolköl på hyllorna. En fin tradition som levandehåller minnet av den dödade fridsfursten från Nasaret.

They Killed Him

Jämte saxofonsolon är nog barnkörer det element som är mest svårplacerat i pop- och rockmusik. Det säger en hel del att inte ens Pink Floyd på toppen av sin förmåga riktigt lyckades få till det på Another Brick in the Wall. Man förstår hur de tänkte; de späda rösterna ska kontrastera textens hårda rader om alienerande skolsystem och osökt föra tankarna till rottingstärkta internatskolor och anglikanska katedraler. Dessvärre känns resultatet mer som en hejarklack på en knattematch.

1986 är det Bob Dylans tur att montera upp ett mickstativ framför sjungande barn. Han gör det på det egenproducerade albumet Knocked Out Loaded, en skiva som inbitna fans brukar uppskatta på grund av att "den åtminstone är bättre än skivan som kom efter".  Lyckligtvis är det inte sitt eget material han ger sig på, utan Kris Kristoffersons They Killed Him - en låt som dittills bara getts ut av Johnny Cash och då  undangömd som singelbaksida.

Låten skildrar i tur och ordning tre martyrer: Martin Luther King, Mahatma Ghandi och Jesus Kristus.

There was a man named Mahatma Gandi
He would not bow down he would not fight
He knew the deal was a-down and dirty
And nothing wrong could make it right away
But he knew his duty, and the price he had to pay
Just another holy man, who dared to be a friend.
My God they killed him

Another man from Atlanta, Georgia
Name of Martin Luther King
He shook the land like rolling thunder
And made the bells of freedom ring
With a dream of beauty that they could not take away
Just another holy man who dared to make a stand 
My God, they killed him

The only son of God Almighty
The holy one called Jesus Christ
He healed the lame and fed the hungry
And for his love they took his life away 
On the road to glory where the story never ends
Just the holy Son of Man, I 'll never understand
My God, they killed him

Efter dessa tre verser lämnar både Cash och Dylan över sången över till en -som det verkar - oskolad barnkör vilken sammanfattar texten genom att upprepa versernas inledningsrader. Barnkören används alltså både av Cash och Dylan men Dylan har lyckats hitta ett dito som är ett snäpp värre - gäll och påträngande 

På ett sätt är det svårt att förstå varför Dylan väljer att tolka just They Killed Him. Förutom det uppenbara faktum att låten bara är några år gammal - Dylan brukar ju välja sina covers bland betydligt äldre material - så borde borde Johnny Cashs insjungning verka som en avskräckande monolit av högstämt gravallvar. 

Å andra sidan är det lätt att se vad som väckt Dylans intresse. Politiska rebeller som mytologiseras, och religiösa personligheter som politiseras, är ett återkommande tema i Dylans konstnärskap. Vidare bör det helt igenom odefinierade pronomenet "they" ha lockat.  För även om Ghandi mördades av den militanta hindunationalisten Nathuram Godse och Martin Luther King av pornografen och bankrånaren James Earl Ray så var de egentligen bara marionetter åt en större ansiktslös, repressiv makt, ständigt beredd att slå ner på människor som söker frihet från förtryck och andligt slaveri.

Dylan har dock svårt att uppbåda samma ton av magistral högtidlighet som Cash. Istället väljer han rollen som den patosfyllde historieberättaren, och levererar texten med både sväng och nerv. Faktiskt hör sånginsatsen till skivans bästa, men  tyvärr hamnar den helt i skuggan av tidstypiska saxofonslingor och reverbbehängda rimshots.
 
Fyra månader efter Dylan ger även Kris Kristofferson ut They Killed Him på albumet Repossessed. Kanske ville han försöka återta den (albumtiteln antyder faktiskt att så är fallet). Det var ju trots allt han som skrev den. Det behöver knappast sägas att barnkören nu ersatts av ett gitarrsolo.

28 februari 2022

Peroni Nastro Azzuri och Oh Babe, It Ain't No Lie (live version 2001)

 Peroni Nastro Azzuri 3,5%

På sistone har det varit en mängd kampanjer för  Peronis Nastro Azzuri i dagligvaruhanden. Onekligen får man intrycket av en välkoordinerad framsstöt mot folkölssveriges centrum - hårdfiltrerad, ljus lager. Avanti!

Doft av honung och och franskbröd. Färgen är blekt gul och helt klar. Ett lågt men extremt tätt och hyfsat långlivat skumlock. Försiktig kropp med diskret beska (folkobob strävar som bekant alltid efter ett neutralt språkbruk) och en trevlig  knäckig maltton. Något påträngande kolsyra. Mineralvatten- sälta och citrus i avslutet. Kort eftersmak.

Även om lageröl knappast utgör Italiens starkaste gren, går det inte att förneka att ett italienskspråkig trekommafemma ("Il gusto unico!") skänker en aning napolitansk air åt helgens  plåtpizza. 

Oh Babe It Ain't No Lie (live version 2001)

Sommaren 2001 befinner sig Bob Dylan på turné i Europa. Såväl Stravinskijhallen i Montreux som Trädgårdsföreningen i Göteborg klaras av innan färden i juli går vidare mot Italien. Men det är inte främst för konserterna som 2001 års Italienbesök kommer att  skrivas in i historieböckerna, utan för den presskonferens som Dylan håller den 23 juli på anrika Hotell de la Villes i Rom . 

Dylan är avslappnad och på ett osedvanligt gott humör, frågorna intelligenta och respektfulla. Resultatet blir ett samtal där intervjuobjektet succesivt öppnar upp sig samtidigt i takt med att frågorna blir alltmer inkännande.

Presskonferensen är en del av marknadsföringen av det kommande albumet Love and Theft och på frågan om hur han egentligen ser på relationen mellan kärlek och stöld svarar han att de två begreppen inte utesluter varandra: "I don't think they are at the opposite ends of the line". När en av journalisterna  hävdar  att kärlek och stöld går hand i hand utropar Dylan entusiastiskt: "Exactly! They go hand in hand.... like fingers in a glove".

Att Dylan under sin karriär norpat både fraser och melodier från musik han gillar råder det nog ingen tvekan om, men den som vill studera de mer praktiska  uttrycken för Dylans kleptomani bör istället börja i Minneapolis studentkvarter 1959 då Bob Dylan - inför avfärden till New York - passar  på att stjäla ett tjugotal skivor från musikerkollegan Jon Pankake. 

Det är därför en  händelse som ser ut som en tanke att Dylan föregående dag inlett ett framträdande på Anzio jazzfestival med  Oh Baby It ain´t no Lie - en låt som hämtats från Elizabeth Cottens  Folksongs and Instrumentals With Guitar.

Cottens var en vänsterhänt folksångerska från North Carolina som brukade spela med bassträngarna neråt. Resultatet blev ett mycket typiskt, melodiskt ackordspel som hade en stor påverkan på den tidige Dylan.  Spelstilen övergavs som bekant efter de två första albumen och när han nu - ett halvt liv senare - återvänder till Oh Babe, It Ain´t No Lie blir den till en flerstämmig blugrassdänga utan fiol.

Been all around this whole round world 
Lord I just got back today
Work all the week hon' and I gave it all to you
Honey baby what more can I do

O babe it ain't no lie 
O babe it ain't no lie 
O babe it ain't no lie 
Know this life I'm living is very high.

Exakt vilka skivor som Dylan stoppade ner i duffelväskan hemma hos Pankake har förstås varit ett återkommande ämne för diskussion, men Dylanologen Derek Barker hävdar i The Songs He Didnt´t Write (2008) att den ovannämnda Folksongs and Instrumentals With Guitar definitivt var en av dem. 

Förutom den uppenbara kopplingen mellan det vittberesta sångjaget och världsresenären Dylan (för tvåtusentalets konsertpublik är Dylan alltid en återvändare, aldrig en besökare) så representerar Oh Baby It Ain´t No Lie därför på ett högst konkret sätt både kärleken till och stölden av musik. 

Epilog:
Enligt legenden lär Pankake ha sökt upp Dylan i New York  för att med hjälp av en sönderslagen flaska och hot om våld ta tillbaka de stulna skivorna. Lyckligtvis gick Dave van Ronk emellan och räddade situationen. Kanske hade van Ronk en bättre förståelse för  sambandet mellan kärlek och stöld. Man kan ju åtminstone hoppas, för året därpå snodde Dylan hans arrangemang av House of the Rising Sun

30 januari 2022

Little Drusy och Suzie Q

 Little Drusy 3,5%

Little Drusy är en ofiltrerad IPA från det lilla bryggeriet Perfectly Squared Brewing, beläget utanför Dalby, utanför Lund.

Färgen är sandfärgad och helt opak (Jag uppmanades av bryggaren att rotera flaskan innan upphällning). Doft av passionsfrukt. Snabbt frasigt skum som sjunker ned till en tät float. Smaken domineras av syrliga fruktsmaker och känns lika mycket som ett suröl som en ale. Jästen blir tydligast i avslutet. Juicig munkänsla.  Pigg kolsyra. kanske något stickig. Kort eftersmak, som övergår i krita och metall.

Den som scrollar sig igenom Perfectly Squared Brewings ölsortiment inser snart att bryggeriet hyser en förkärlek för kryptiska, rebusartade namn. Little Drusy är inget undantag men en kvalificerad gissning är att det alluderar på den populärkulturellt bemängda "Little Susy".


Suzie Q

Det råder nog ingen tvekan om att Susanna utgör ett av rocklyrikens viktigaste namn. Kanske är det till och med det nav kring vilken hela rockhistorien rör sig. Barbara Ann och Long Tall Sally  får ursäkta men inget annat kvinnonamn manifesterar med en sådan självklarhet en lika utsökt som potent blandning av sex och problem.

1957 bedyrade Buddy Holly sin kärlek till den lika upphöjda som ouppnåeliga Peggy Sue. Antagligen  var mödan förgäves. En glasögonbrydd nörd med silkesröst är ingen match för en Susanna.

If you knew Peggy Sue / Then you'd know why I feel blue / Without Peggy, my Peggy Sue / Oh, well I love you gal / Yes, I love you Peggy Sue 

Året därpå försöker en ångestsvettande yngling förgäves väcka en sovande skönhet i Everly Brothers Wake Up Little Susie. Orsaken till att de båda har försovit sig är så uppenbar att ingen - allra minst de inblandade själva - på allvar kommer att tro på förklaringen om att de övermannats av tristess:

The movie wasn't so hot / It didn't have much of a plot / We fell asleep, our goose is cooked / Our reputation is shot / Wake up little Susie...

Under 60-talet var det den notoriskt otrogna Runaround Sue som drev män till förtvivlan, inte minst i Sverige där låten blev en rejäl stänkare i händerna på Jerry Williams och  the Violents:

Here's my story, sad but true / It's about a girl I once knew / She took my love then ran around /with every single guy in town.

Utan problem går det att hitta ännu fler exempel på hjärtekrossande och sexuellt utåtagerande Susannor i populärmusiken. Man frågar sig förstås varför. Kanske står förklaringen att finna i den apokryfiska bibeltexten om Susanna i badet. 

I ett tillägg till Daniels bok berättas det nämligen om hur två åldermän smygtittar på den vackra nakenbaderskan Susanna. De två snuskgubbarna nöjer sig dock inte med en redan tveksam voyeurism utan försöker tvinga Susanna till sex genom att hota med att läcka en påhittad historia om äktenskapsbrott.

Det krävs bara ett högst rudimentärt #metoo-medvetande för att inse att det knappast är Susanna som är problemet i berättelsen. Inte desto mindre har historien sedan renässansen tagits till intäkt för att avbilda nakna kvinnor, begapade av män med skägg. Från målarduken har Susanna vandrat vidare ut i rocklyrikens vildvuxna hage och här står vi nu.

Sett ur detta perspektiv är det en smula märkligt att Bob Dylan under sin drygt 60-åriga karriär aldrig någonsin skribit en låt med namnet Susanna. Måhända beror det på att han i början av sextiotalet hängde ihop med den högst verkliga Suze Rotolo, vilket omöjliggjort ett mer explicit användande av namnet. Icke desto mindre har han vid minst två tillfällen (1964 och 1988) tagit sig an Dale Hawkins rockklassiker Susie Q

Oh Susie Q / Baby I love you, Susie Q / I like the way you walk I like the way you talk, Susie Q 

Orginalets stompiga rotblues och pseudopatafysiska kärlekslyrik borde förstås passa Dylan som hand i handske men det blir aldrig riktigt bra. Det är som om den introverta frontallobspoeten och den driftstyrda könsvarelsen inte riktigt når fram till varandra.

30 december 2021

Falcon Julbrygd och Must Be Santa

Falcon Julbrygd 3,5%

När detta skrivs har julhelgen och mellandagarna kommit och gått och spridda knallar förebådar ännu ett nyårsståhej. Men misströsta ej! Längst in i skafferiet hittar vi en kvarglömd julfolköl från Falcon. 

Färgen är mörkt brunröd. Doft av knäckebröd och bränd knäck. Trevligt ljust rödbrunt marängskum med viss vidhäftningsförmåga. En rejält tilltagen sirapssötma  ställer malten i skuggan. En viss kaffebeska ger sig till känna i avslutet. Behaglig munkänsla.
Medelång eftersmak med en aning russin och vörtbröd som övergår i prickig korv.

På burken syns två tomtar som tappar och dricker öl, en bild som faktiskt har hängt med sedan 1898.

Must Be Santa

Det konstnärliga projektet Bob Dylan och den mytologiska varelsen Jultomten har onekligen en hel del gemensamma beröringspunkter.  Med stadig hand och avsevärd fingerspitzengefühl navigerar de båda entiteterna genom kulturhistorien; ständigt muterande och ständigt reagerande på samtidens kulturella uttryck och konjunkturer.

Må vara att tomtens biografi är aningen mer vidsträckt. Från förkristna vättar och gnomer via tidigbysantinska helgon till reklamkampanjer från Coca Cola. Genom åren har mytologin successivt broderats ut; nya idéer och element - alltifrån manufakturer på Nordpolen till rödnästa renar - har smidigt integrerats i det övergripande konceptet samtidigt som väldigt lite, om ens något, har försvunnit.

Tomten har med andra ord överlevt, inte bara skiftet från småskaligt hantverk till industrikapitalism, utan även övergången från öppna spisar till centralvärme.

Och på ett liknande sätt  har vi kunnat se Bob Dylan hantera populärmusikens stilmässiga och kommersiella lappkast. Oavsett om det handlat om en stagnerande folksångarrörelse, brittiska popinvasioner eller arenarock med elefantsjuka så har Dylan gång efter annan lyckats finna nya vägar och förhållningssätt.

Det borde därför knappast förvåna någon att musiktidningen Rolling Stone väljer att ha med den skojfriska Must Be Santa  från julskivan Christmas in the Heart  när de 2020 sammanställer en lista över Dylan bästa låtar från 2000-talet.  Låten är en humoristisk julschlager som 1960 gavs ut av den pipskäggsprydde orkesterledaren Mitch Miller, en musikalisk institution som under hela sextiotalet prånglade ut högkvalitativ easy-listening-pop  till förortsvillornas nya stereomöbler och hifi-torn.

Must Be Santa bygger i sin tur på Schnitzelbanksong, en smittsam dryckesvisa som som i slutet av 1800-talet fick fäste i Amerika via tyska migranter. Både Must Be Santa och Schnitzelbanksong kan beskrivas som kumulativa sånglekar och ingår därmed i samma tradition som Old Mac Donald Had a Farm, Eh Cumpari (i Sverige kanske mer känd som Vi bor på landet) och Fader Abraham För varje vers tillförs en rad till refrängen varför sången efter hand utvecklas till en veritabel tungvrickare.

Who´s got a beard that's long and white?
Santa's got a beard that´s long and white
Who comes around on a special night?
Santa Comes around on aspecial night

Special night - beard thats white

Who wears boots and a suit of red?
Santa wears boots and a suit of red
Who wears a long cap on his head?
Santa wears a long cap on his head

Cap on head - suit that's red
Special night - beard that's white

Who's got a big red cherry nose?
Santa's got a big red cherry nose
Who laughs this way; "Ho, ho, ho"?
Santa laughs this way "Ho, ho, ho"

Ho,ho,ho - cherry nose
Cap on head - suits that´s red
Special night - beard that´s white

Därmed blir Must Be Santa en slags återspegling av Dylan själv. Nya element tillkommer och läggssutan att något egentligen försvinner.

Det arrangemang som Dylan utgår från ligger påfallande nära polkarockrebellerna Brave Combos version från 1991.  Men faktum är att Dylans version av Must Be Santa vida överträffar Brave Combos polkakitsch.  Detta beror dels på den ölstugekör som med stigande entusiasm svarar på Dylans framsjungna frågor kring Tomtens rundnätta majestät och dels på David Hidalgos flyhänta dragspel. Det senare ger en särskild julkrydda då dragspelssolot modulerar Klokers joddelpartier i Snövit.  

I den avslutande versen räknas Tomtens renar upp. Den som har öronen med sig noterar att Dylan smugit in några välvalda presidenter:

Dasher, Dancer, Prancer, Vixen
Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon
Dasher, Dancer, Prancer, Vixen
Carter, Reagan, Bush and Clinton

Huruvida detta tilltag gör Tomten mer statsmannalik eller skänker ett fantasisskimmer åt presidenterna kan förstås diskuteras.