Falcon Julbrygd och Must Be Santa

Falcon Julbrygd 3,5%

När detta skrivs har julhelgen och mellandagarna kommit och gått och spridda knallar förebådar ännu ett nyårsståhej. Men misströsta ej! Längst in i skafferiet hittar vi en kvarglömd julfolköl från Falcon. 

Färgen är mörkt brunröd. Doft av knäckebröd och bränd knäck. Trevligt ljust rödbrunt marängskum med viss vidhäftningsförmåga. En rejält tilltagen sirapssötma  ställer malten i skuggan. En viss kaffebeska ger sig till känna i avslutet. Behaglig munkänsla.

Medelång eftersmak med en aning russin och vörtbröd som övergår i prickig korv.

På burken syns två tomtar som tappar och dricker öl, en bild som faktiskt har hängt med sedan 1898.

Must Be Santa

Det konstnärliga projektet Bob Dylan och den mytologiska varelsen Jultomten har onekligen en hel del gemensamma beröringspunkter.  Med stadig hand och avsevärd fingerspitzengefühl navigerar de båda entiteterna genom kulturhistorien; ständigt muterande och ständigt reagerande på samtidens kulturella uttryck och konjunkturer.

Må vara att tomtens biografi är aningen mer vidsträckt. Från förkristna vättar och gnomer via tidigbysantinska helgon till reklamkampanjer från Coca Cola. Genom åren har mytologin successivt broderats ut; nya idéer och element - alltifrån manufakturer på Nordpolen till rödnästa renar - har smidigt integrerats i det övergripande konceptet samtidigt som väldigt lite, om ens något, har försvunnit.

Tomten har med andra ord överlevt, inte bara skiftet från småskaligt hantverk till industrikapitalism, utan även övergången från öppna spisar till centralvärme.

Och på ett liknande sätt  har vi kunnat se Bob Dylan hantera populärmusikens stilmässiga och kommersiella lappkast. Oavsett om det handlat om en stagnerande folksångarrörelse, brittiska popinvasioner eller arenarock med elefantsjuka så har Dylan gång efter annan lyckats finna nya vägar och förhållningssätt.

Det borde därför knappast förvåna någon att musiktidningen Rolling Stone väljer att ha med den skojfriska Must Be Santa  från julskivan Christmas in the Heart  när de 2020 sammanställer en lista över Dylan bästa låtar från 2000-talet.  Låten är en humoristisk julschlager som 1960 gavs ut av den pipskäggsprydde orkesterledaren Mitch Miller, en musikalisk institution som under hela sextiotalet prånglade ut högkvalitativ easy-listening-pop  till förortsvillornas nya stereomöbler och hifi-torn.

Must Be Santa bygger i sin tur på Schnitzelbanksong, en smittsam dryckesvisa som som i slutet av 1800-talet fick fäste i Amerika via tyska migranter. Både Must Be Santa och Schnitzelbanksong kan beskrivas som kumulativa sånglekar och ingår därmed i samma tradition som Old Mac Donald Had a Farm, Eh Cumpari (i Sverige kanske mer känd som Vi bor på landet) och Fader Abraham För varje vers tillförs en rad till refrängen varför sången efter hand utvecklas till en veritabel tungvrickare.

Who´s got a beard that's long and white?

Santa's got a beard that´s long and white

Who comes around on a special night?

Santa Comes around on aspecial night

Special night - beard thats white

Who wears boots and a suit of red?

Santa wears boots and a suit of red

Who wears a long cap on his head?

Santa wears a long cap on his head

Cap on head - suit that's red

Special night - beard that's white

Who's got a big red cherry nose?

Santa's got a big red cherry nose

Who laughs this way; "Ho, ho, ho"?

Santa laughs this way "Ho, ho, ho"

Ho,ho,ho - cherry nose

Cap on head - suits that´s red

Special night - beard that´s white

Därmed blir Must Be Santa en slags återspegling av Dylan själv. Nya element tillkommer och läggssutan att något egentligen försvinner.

Det arrangemang som Dylan utgår från ligger påfallande nära polkarockrebellerna Brave Combos version från 1991.  Men faktum är att Dylans version av Must Be Santa vida överträffar Brave Combos polkakitsch.  Detta beror dels på den ölstugekör som med stigande entusiasm svarar på Dylans framsjungna frågor kring Tomtens rundnätta majestät och dels på David Hidalgos flyhänta dragspel. Det senare ger en särskild julkrydda då dragspelssolot modulerar Klokers joddelpartier i Snövit.  

I den avslutande versen räknas Tomtens renar upp. Den som har öronen med sig noterar att Dylan smugit in några välvalda presidenter:

Dasher, Dancer, Prancer, Vixen

Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon

Dasher, Dancer, Prancer, Vixen

Carter, Reagan, Bush and Clinton

Huruvida detta tilltag gör Tomten mer statsmannalik eller skänker ett fantasisskimmer åt presidenterna kan förstås diskuteras.