Poppels och Ain't Talkin'

Poppels 3,5 %

Med glädje noterar jag att Poppels session pale ale kommer i en sån där liten knubbig pilsnerfilmsbutelj. Jag öppnar en flaska  och skänker en tanke till Thor Modéen. 

Doften är rejält fruktig med aprikos och mango. Ölet är halmfärgat och nästan helt klart. Skummet är grovt och frasigt med antydan till kläng. Diskret kolsyra. Bra, maltig kropp och tydlig grapefruktsbeska.  En viss sötma i avslutet och en aning gräs och klöver i  eftersmaken.

Poppels bryggeri ligger i det lilla samhället Jonsered, strax utanför Partille. Orten är kanske mest  känd som motorsågsmärke, även om företaget  nu för tiden även tillverkar andra skogs- och trädgårdsredskap.

Det är därför passande att bryggeriet i Jonsered har ett namn som påminner om poppel - ett träd som man ju ofta hittar i trädgårdar. Ibland planterat, ibland som ett ovälkommet rotskott.

Ain't Talkin' 

Frågan är om inte trädgården är det högsta uttrycket för människan som kulturvarelse. Ogräs rensas och späda grenar binds upp i utbyte mot söta frukter och blomsterprakt. För en stund har hon tämjt naturen utan att kuva den. 

En Dylan-låt som både börjar och slutar i en trädgård  är Ain't Talkin' från Modern Times (2006). Det är dock  inte en prunkande grönska som omsluter sångjaget; istället hänger skadade blommor från slokande rankor medan en kristallfontän utstrålar kyla och livlöshet:

As I walked out tonight in the mystic garden

The  wounded flowers were dangling from the vines

I was passing by yon cool and crystal fountain

Someone hit me from behind.

Den  misskötta trädgården är en klassisk och tillika svårslagen metafor för själsligt och moraliskt förfall. Vi möter den i alltifrån Francess Hodgsons roman The Secret Garden (1909) till Olle Adolphsons Trubbel (1961): Nu stryker vinden genom trädens höga kronor / men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt / Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt / Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst   

Vem som slår ner sångjaget "from behind" får man aldrig reda på, men det blir början på en vandring där sångjaget  rör sig genom världen:

Ain't talkin', just walkin´

Through this weary world of woe
Heart burnin', still yearning' 
No one on earth would ever know

I efterdyningarna av Bob Dylans Nobelpris samtalade kulturjournalisterna Måns Hirschfeldt och Mikael Timm om berättarperspektivet i Ain´t Talkin' (kulturnyhetern 9 december 2016). Skarpsynt konstaterar de att Dylans sångjag har vissa likheter med Dante Alighieris diktpersona i Den gudomliga komedin.

Liksom Dante låter Dylan ett allvetande berättarjag beskriva världen - oftare tyst och observerande än upplevande och värderande. En annan beröringspunkt med Dante är att jaget i Ain't Talkin'  både söker och strävar efter en högre rättvisa. Men till skillnad från Den gudomliga komedin - där de gudsfruktiga belönas i Paradiset - så verkar strävan efter rättfärdighet i Ain't Talkin' enbart göra tillvaron snårigare och om möjligt ännu svårare att uthärda:

They say prayer has the power to help so pray from the mother
In the human heart an evil spirit can dwell
I'm trying to love my neighbor and do good unto others 
But oh, mother, thing's ain't going well.

(...)

The whole world is filled  with speculation
The whole wide world wich people say is round
They will tear your mind away from your contemplation
They will jump on your misfortune when you're down

(...)

All my loyal and much loved companions
They approve of me and share my code
I practice a faith that's been long abandoned
Ain't no altars on this long and lonespme road

Den nerkokade radikalpessimismen matchas av ett minimalistiskt men suggestivt två-ackordsarrangemang. På något sätt känns den ständiga växlingen mellan E-moll och A-moll logisk med tanke på textens tvådelade värld,  kluven mellan förr och nu, helt och trasigt, rätt och fel. Även själva textstrukturen är tydligt  tvådelad med korsvis rimmade verser och  refränger (Kanske är A- och B-vers en bättre beskrivning då varje refräng har en unik text).

Delad i två, men knappast i balans. Där Den gudomliga komedin skildrar ett moraliskt system i perfekt ordning och harmoni  beskriver Ain´t Talkin ett värdesystem som är statt i förfall. Förklaringen får man i sista versen:

As I walked out in the mystic garden
On a hot summer day, hot summer lawn
Excuse me, ma'am I beg your pardon
There's no one here, the gardener is gone

Gud är inte död, bara försvunnen ...

Tempel Nanna och Black Crow Blues

Tempel Nanna 3,5%

För några veckor skrev folkobob om den generösa ölkassen från Uppsala. Efter ett par dagar av rejäl försommarvärme genomsöktes nämnda påse efter en lämplig förfriskning. Valet föll på Tempel brygghus Nanna. Ett suröl med apelsin.

Färgen är ljust gul och något oklar. Det skummar bra, men inte okontrollerat. Skummet sjunker undan hyfsat snabbt och försvinner efter en stund nästan helt. Doften är lika delar duschkräm och hembryggt fruktvin. Vid närmare eftertanke är resultatet faktiskt en perfekt reproduktion av ett maskrosvin jag bryggde i gymnasiet. Kusligt. 

Behaglig kolsyra. Smaken är syrlig och ganska torr. Citrustonerna är tydliga och drar åt både veteöl och  Fanta citron (gott). Zest i avslutet och en dov beska i eftersmaken.

Black Crow Blues

Jag hade länge svårt  för  Black Crow Blues, det andra spåret på Another side of Bob Dylan (1963).

Dels berodde det på pianot. Medan de andra låtarna åtföljs av en  ensam, hudlös och lite trubbig gitarr så består  kompet på Black Crow Blues istället av ett  ostämt honkytonkpiano. Dels berodde det på texten; de fyra första verserna består av en blueslyrik som är så ortodox att den gränsar både till pastischen och parodin:

I woke in the mornin', wand'rin'
Wasted and worn out (x2)
Wishin' my long-lost lover 
Will walk to me, talk to me
Tell me what it´s all about

I was standin' at the side road
Listenin' to the billboard knock (x2)
Well, my wrist was empty
But my nerves were kicking'
Tickin' like a clock

If I got anything you need, babe
Let me tell you in front (x2)
You can come to me sometime
Night time, day time
Any time you want

Sometimes I'm thinkin' I'm
Too high to fall (x2)
Other times I'm thinkin' I'm 
So low I don't know 
If I can come up at all

Första versens w-allitterationer är onekligen snitsiga, liksom k-ljudstriolen kicking-ticking-clock i den andra.Vad som menas med raden "listenin' to the billboard knock" kan diskuteras; syftar den på  en reklamskylt som slår i vinden eller radions topplisteskval?

Därutöver fanns det inte så mycket att säga. Tyckte jag då... innan en öletikett med en kråkfågel tvingade mig att studera Black Crow Blues lite närmare.

Efter ett par genomlyssningar framstår  det skrällande pianot som en ganska bra idé. Det är som om Dylan kämpar mot sitt egna ackompanjemang, och när när man hör hur han anstränger sig för att kunna överrösta klaviaturen leds tankarna osökt till de akustiska demoinspelningarna på Bootleg series vol. 12: Cutting Edge. Kanske sjunger Bob Dylan sin Black Crow Blues medan han väntar på sin rockorkester.

I den femte, avslutande versen faller bitarna på plats:

Black crows in the meadow
Across a broad highway (x2)
Though it's funny, honey
I just don't feel much like a 
Scarecrow today

En fågelskrämma är ju per definition en bluff ; en hög lump och paltor som någon ordnat till en människogestalt. Den ofarliga och tomma fågelskrämman -inte sällan med en flock kråkor vilande på de utsträckta armarna -är dessutom ett slags arketypiskt skämt som bland annat används i Trollkarlen från Oz.

Fågelskrämman i Black Crow Blues  fungerar således som en  metafor för en identitetsmässig paradox. Det autentiska jaget är oförmöget att driva kråkorna på flykten. För att göra detta måste man luras och förställa sig. Men sångjaget konstaterar lakoniskt "I just don't feel much like a scarecrow today" - en ganska bra känsla med andra ord.

Grebbestad EKO IPA och Girl from the North Country

Grebbestad Eko IPA 3,5%

Även om den ljusa lagern fortsätter att dominera bland folkölshyllans greppvänliga halvlitersburkar,  får man onekligen intrycket av att  IPA:n har intagit poleposition i klassen mindre glasflaska. Det hela är förstås fullt förståeligt då den blommiga humlen bidrar med en slags "illusorisk" sötma som fungerar fint även med en lägre alkoholstyrka. En ganska typisk representant för den välhumlade folköls IPA:n är Grebbestad EKO IPA.

Färgen är någonstans mellan gyllengul och bärnstensfärgad. Skummet är grovt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och persika. Kolsyran är pigg, på gränsen till stickig. Smak av grapefrukt och bergamott. Rejäl, örtig humlebeska och lång eftersmak. 

Girl from the North Country

Echo är inte bara engelska ordet för eko, det är också namnet på en av Bob Dylans tonårsförälskelser. En bit in i Martin Scorceses dokumentär No Direction Home (2005) hittar man ett charmigt intervjuklipp där Bob Dylan reflekterar över sina flickvänner i uppväxtstaden Hibbing "Her name was Gloria Story.... Gloria Story. I mean, that was her real name. Second girlfriend was named Echo. Now that's pretty strange. I've never met anybody named Echo." 

En fråga som har diskuterats i Dylankretsar i snart sextio år är om det är denna Echo Helstrom som är förebilden till kvinnan i Girl from the North Country: 

Well, if you're travelin' in the north country fair

Where the winds hit heavy on the borderline

Remember me to one who lives there

She once was a true love of mine

Well if you go when the snowflakes storm

When the river freeze and summer ends

Please see if she's wearing a coat so warm

To keep her from the howlin' winds

Please se for me if her hair hangs long

If it rolls and flows all down her breast

Please see for me if her hair hangs long

That's the way I remember her best 

I'm a-wondering' if she remebers me at all

Many times I've often prayed

In the darkness of my night

In the brightness of my day

Girl from the North Country är - såväl text- som melodimässigt - en kreativ bearbetning av den engelska folkvisan Scarborough Fair.  Låten skrevs under en Englandsresa i december 1962 och spelades in i  studio våren 1963.

I artikeln Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex (2006) noterar Kevin Krein och Abigail Levin att Bob Dylan har en tendens att placera sina drömkvinnor i tidlösa, lantliga miljöer där de förblivit opåverkade av städernas  nedbrytande och själsdödande konsumtionskultur.

En besläktad tankegång hittar man i litteraturvetaren David Pichaskes essä Bob Dylan and the Search for the Past (1983). Pichaske menar att Dylan representerar en typiskt amerikansk tradition där samtiden beskrivs och förstås med hjälp av en mytologiserad och idealiserad dåtid.

Bägge resonemangen passar onekligen väl in på Girl from the North Country. Sångens vindpinade borderline utgör inte bara en gräns mellan naturen och kulturen utan också  mellan nuet och det förflutna.

Vid en första anblick framstår Girl from the North Country som en vanlig, om än något sorglig, kärleksskildring där sångjaget ber lyssnaren om att framföra en hälsning till en gammal ungdomskärlek, samt försäkra sig om att hon inte fryser.

En närläsning visar dock att omsorgen är av underordnad betydelse; trots att sångjaget inte längre älskar kvinnan (she once was a true love of mine) ska budbäraren ändå påminna henne om att sångjaget lever. Och inte bara det. Budbäraren ska också säkerställa att kvinnans utseende överensstämmer med sångjagets minnesbild. (Please see for me if her hair hangs long / That's the way I remember her best). Det är som om minnet av det som varit är viktigare än det nu som faktiskt är.

Men det stannar inte där. Sångjaget undrar också om hon minns honom (I'm a-wondering' if she remembers me at all). Kanske är detta  anledningen till att han vill påminna henne om att han finns. Vi är bara hela människor så länge vi upplevs och bekräftas av andra och hennes glömska riskerar att utplåna honom.

Huruvida det är Echo Helstrom som inspirerat Girl from the North Country bli således en rent akademisk fråga. För saken är den att sången - sin titel till trots-  egentligen inte handlar om flickan från norr utan om sångjaget själv.


Litteratur:

Kevin Krein och Abigail Levin : "Just Like a Woman: Dylan: Authenticity, and the Second Sex" i Bob Dylan and Philosophy - It´s alright, Ma (I'm only thinking), red. Peter Vernezze och Carl J. Porter, Chicago 2006.

David Pichaske; Bob Dylan and the Search for the Past i All Across the Telegraph, red. Michael Gray och John Bauldie, London 1987

Ysta Våröl och Nettie Moore

Ysta Våröl 3,5%

Så här vid kristi himmelsfärd är våren på god väg att bli sommar. Utan vidare dröjsmål ger sig därför folkobob i kast med den halvmörka säsongslagern Ysta Våröl från Österlenbryggarna.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Bär, äpple och lite jäst i doften. Skummet är tätt och sjunker ned till en långvarig float. Inga rester. Kolsyran är något stickig. En svag jästton finns, men annars domineras smaken av en syrlig sötma som för tankarna till bigarråer. Försiktig beska. Maltig, men ganska kort eftersmak.

Nettie Moore

Det finns vårsånger som pulsar i snö och längtar efter sol och fågelsång. Och det finns vårsånger som står mitt i den framrusande våren och extatiskt hyllar blomsterprakten. Sedan finns det Bob Dylans Nettie Moore där våren enbart innebär frånvaron av vinter. Eller mer bestämt: Vintern är slut, men inget har kommit i dess ställe. I refrängen beskrivs tillståndet så här:

Oh I miss you Nettie Moore
And my happiness is o'er
Winter's gone, the river's on the rise
I loved you then and ever shall
But there´s no one here that's left to tell
The world has gone black before my eyes

Refrängens två första rader är hämtade från Marshall S. Pikes Little White Cottage (Gentle Nettie Moore) från 1857 - en sång som utgör både en resonansbotten och kontrast till Dylans dito. När Pikes Gentle Nettie Moore inleds med en skildring av en pastoral sommaridyll (In a little white cottage / Where the trees are ever green / And the climbing roses blossom at the door) börjar Dylans med att den förvirrade och vilsne Lost John sitter på ett järnvägsspår samtidigt som en apokalyptisk hagelskur (typiskt aprilväder) drar förbi:

Lost John sitting on a railroad track
Something's out of wack
Blues this morning falling down like hail
Gonna leave a greasy trail

Det är en säregen blandning av stilnivåer och arkaismer. Gammal blueslingo och hipsterslang varvas med bibliska profetior. Hagelskuren som lämnar ett oljigt spår alluderar förstås på Robert Johnssons Hellhound on my Trail, men är också misstänkt lik den sjunde av Egyptens tio plågor.

I andra versen ändras berättarperspektivet och ett jag träder fram och presenterar sig. Det är ett rimligt antagande att jaget är den tidigare nämnda Lost John, men helt säkra kan vi inte vara. Det gammaltestamentliga tonfallet återfinns även här, och om det inte vore för det faktum att varken Jeremias eller Hesekiel spelade i ett cowboyband, skulle personbeskrivningen kunna vara hämtad ur någon av profetböckerna:

I'm the oldest son of a crazy man
I´m in a  cowboy band
Got a pile of sins to pay for and I ain´t got time to hide
I´d walk through a blazing fire, baby, if I knew you was on the other side

Allt eftersom låten fortskrider framträder två separata teman. Det ena är en kritik av det moderna projektet; upplysningsfödan har jäst till syra samtidigt som byråkraterna och demagogerna breder ut sig:

'The world of research has gone berserk
Too much paperwork
Albert's in the graveyard, Frankie's raising hell
I'm beginning to believe what the scriptures tell

I'm going where the Southern crosses the Yellow Dog
Get away from those demagogues
And the bad luck women stick like glue
It's either one or the other or neither of the two

Sångjagets räddning blir att fly till Moorhead, den plats där järnvägslinjerna Southern Railroad och Yazoo Delta Railroad (i folkmun kallad Yellow Dog) korsar varandra. Moorhead var en central mötesplats för den första generationen deltabluesmusiker och har odödliggjorts i bluesklassikern Yellow Dog Blues.

I Dylans Nettie Moore fungerar bluesen som ett uttrycket för en allmänmänsklig livskänsla. Blusen - och då särskilt deltabluesen - representerar det ursprungliga och eviga. Sett ur detta perspektiv blir det logiskt att sångjaget först förkunnar sin växande tilltro till "the old scriptures" och strax därefter berättar om (pilgrims-) resan till Moorhead.

Det andra temat handlar om kärlek, åtrå och längtan. I Pikes Gentle Nettie Moore förstår man så småningom att Nettie Moore är död och att sångjaget ser fram emot att möta henne i himlen (But I'll wipe all the tears from my eyes / For as soon as life is past / I shall meet you once again). Hos Dylan blir man däremot aldrig riktigt klar över om Nettie Moore är en faktisk person, en önskedröm eller ett minne som hålls vid liv. Kanske spelar det inte heller någon roll. Dock råder det ingen tvekan om att kärlekskänslan är avgjort mer fysisk i Dylans Nettie Moore. Men även här rör sig en bluesande genom sången; en ande som ger sig till känna genom en sexuellt laddad metaforik:

She says, "look out daddy, don't want you to tear your pants.
You can get wrecked in this dance."
They say whiskey will kill ya, but I don't think it will
I'm riding with you to the top of the hill


Don't know why my baby never looked so good before
I don't have to wonder no more 
She been cooking all day and it´s gonna take me all night
I can´t eat all that stuff in a single bite

Det är antingen ytterst ironiskt eller extremt passande att Nettie Moore finns med på ett album som heter Modern Times´(2006). Förutom textens explicita antimodernism är det musikaliska uttrycket dessutom mer ålderdomligt  än tidlöst. Trumspelet är monotont och minimalistiskt, basen likaså, och det påminner faktiskt en hel del om ett jugband. Om det inte vore för det melankoliska och långsamma framförandet förstås.

Dylans Nettie Moore slutar som den börjar. Fast tvärtom. Sångjaget är inte längre "out of wack" utan fylld av tro: Today I´ll stand in faith and raise / The voice of praise. Konnotationerna till en rättegång leder effektivt tankarna både till den världsliga lagen och den ovanmänskliga domen.

Även vårvädret är bättre - vilket förstås blir ett problem för den som längtar efter slutgiltighet och evigt (?) mörker: The sun is strong, I'm standing in the light / I wish to God that it were night.