Mariestads påskbrygd och Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Mariestads påskbrygd 3,5%

Frågan om hur man bäst högtidlighåller minnet av Jesu korsfästelse och återuppståndelse kan förstås diskuteras. Någon säger chokladharar andra säger dragéägg. Själv säger jag påsköl med färgglad etikett.

Mariestads påskbrygd är en halvmörk lager av Münchentyp (eller Euro Dark som det numera heter på Untapped). Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Skummet är kraftigt och sjunger undan till en fast tuss.  Doft av kaka. Kroppen är något klen, men beskan  är okej och får sällskap av både malt och fudge. Eftersmaken är lång, brödig och aningen kvalmig.  

Senast folkobob drack Mariestads lurade unikaboxen - stadens industrihistoriska signaturprodukt -  in oss i boxningsringen. Och något överraskade finner vi oss fortfarande vara kvar där.

Who Killed Davey Moore? (live broadcast version 1963)

Den 21 april 1963 blir den amerikanske boxaren Davey Moore knockad i en match mot kubanen Sugar Ramos. Moore återfår aldrig medvetandet utan avlider på sjukhus efter fyra dygns koma. En månad senare intervjuas Bob Dylan av av journalisten, historikern och kulturprofilen Studs Terkel (1912-2008) i dennes radioprogram "The Wax Museum". Frågorna är kunniga och initierade,  svaren generösa. När Terkel ställer en fråga om den nyskrivna sången Oxford Town glider samtalet över till ämnet Topical Songs, - folksånger vars syfte är att sprida nyheter och kommentera aktuella händelser:

Terkel: It seems that all your songs are about more than the actual  event that may have caused it. You know what I mean?
Dylan: I´ve got a song about Davey Moore.
T: About Davey Moore the fighter?
D: Yeah I 'll sing that one for you. 
T: This was the featherweight champ Davey Moore who was killed in the prize ring that night at the brute championship fights and there´s been  ... (avbryts)
D: But then again I am not a topical song writer! 

T: Oh no, you´re not a topical song writer.

D: I don´t even like that word.
T: It´s not a song about a certain event, it´s beyond that.

Det är tydligt att Dylan med kraft vill avsäga sig  rollen som samtidspolitisk kommentator. Hans texter går djupare, hans frågor är evigare.

Sången om Davey Moore är löst baserad på barnkammar-ramsan Who killed Cock Robin? där olika djur – alltifrån sparven och flugan  till koltrasten och tjuren - i tur och ordning berättar om den roll de spelat när Cock Robin dödades och begravdes:

Who killed Cock Robin?
I, said the Sparrow
with my bow and arrow

Who saw him die?
I, said the fly
with my little eye
I saw him die

Who caught his blood?
I, said the fish
with my little dish
I caught his blood…

Och så vidare... och så vidare...

Men till skillnad från ramsan om Cock Robin - där ett månghövdat menageri kämpar om att få axla bördan - vill karaktärerna i Who Killed Davey Moore inte riktigt kännas vid det som har hänt, än mindre ta något ansvar för det.

Sången inleds med en refräng formulerad som en fråga: Who killed Davey Moore / Why an' whats the reason for? Frågan ställs lika mycket till lysnaren som till de inblandade. Genom hela sången upprepas den om och om igen, och blir till slut mer som en anklagelse än en undran. I tur och ordning konfronteras domaren, publiken, managern, vadhållaren och boxningsjournalisten men antingen svär de sig fria från ansvar eller så skjuter de  över det på någon annan. Vissa, som till exempel domaren, gör till och med bägge delar:

"Not I," says the referee
"Don´t point your finger at me
I could've stopped it in the eight
An' maybe kept him from his fate
But the crowd would 've booed I'm sure
At not getting their moneys worth
It's too bad he had to go
But there was a preassure on me too you know
It wasn't me that made him fall
No, you can't blame me at all"

Who killed Davey Moore
Why an' what's the reason for?

Till slut återstår bara Sugar Ramos själv, men inte heller han han kan lämna ett tillfredsställande svar. Dock når Ramos fram en slags moralisk slutpunkt  när han ger uttryck för en slentrianmässig och ansvarsbefriande föreställning om Guds vilja:

"Not me," says the man whose fists
Laid him low in a cloud of mist
Who came here from Cubas door
Where boxing ain't allowed no more
"I hit him, yes it's true
But that's what I am paid to do
Don't say murder, don't say kill'
It was destiny, it was God's will" 

Dylan gör aldrig någon studioinspelning av Who Killed Davey Moore  och låten ges ut "på riktigt" 1991 på  Bootleg Series 1-3 med en  liveupptagning från Carnegie Hall den 26 oktober 1963. Inspelningen från "The Wax Museum" har ännu inte getts ut officiellt, men då inspelningen befinner sig i en upphovsrättslig gråzon går den att köpa hyfsat legalt både här och där.

Oavsett vilken version man lyssnar på så är  framförandena snarlika. Dylans ackompanjemang  påminner om hur ett barn (!) spelar gitarr: Istället för en jämn rytm, följer ackorden textens stavelser vilket effektfullt sätter sången i centrum. Det är nästan som att texten fysiskt hamras in i lyssnaren. 

I sin essä "Who killed Medgar Evers" (2006) driver filosofen Avery Kolers  tesen att Who killed Davey Moore är en slags omvänd version av Dylans Only a Pawn In Their Game (också 1963). Only A Pawn In Their Game  inleds som bekant med att raschauvinisten Byron de la Beckwith skjuter den svarte medborgaraktivisten Medgar Evers; men istället för att lägga fokus på mördaren (vars namn inte nämns i sången) vänder Dylan blicken mot de politiker och samhälleliga strukturer som skapat Beckwith och gjort honom till en pjäs i ett större spel.

Kolers menar att frågan om personlig skuld, ånger och botgöring blir ointressant när mördaren placeras i en politisk kontext.  I Who Killed Davey Moore råder dock ett rakt motsatt förhållande: Davey Moores död är ytligt sett ett resultat av olyckliga omständigheter, men genom att personifiera de bakomliggande strukturerna går det också att utkräva ett personligt ansvar.


Litteratur:
Avery Kolers text "Who killed Medar Evers" återfinns i antologin Bob Dylan and philosophy - It's alright ma (I´m only thinking)  red. Peter Vernezze och Carl J. Porters, Chicago (2006)

Gyllene Tider och Got My Mind Made Up

Gyllene Tider 3,5%

Så har det äntligen blivit dags för folkobobs första norska trekommafemma. Den öl som fått den stora äran att representera  broderfolket i väst är  IPA:n Gyllene Tider från Bergenbryggeriet 7 Fjell.  Detta öl har fått en rejäl spridning under det senaste halvåret  genom ICA koncernens samarbete  med folkölsbutiken Bottl3,5hop. 

Doft av aprikos och jäst. Ölet är bärnstensfärgat och nästan helt klart. Kolsyran är pigg men inte stickig. Skummar upp med ett luftigt men hyfsat långvarigt skum som sjunker undan utan särskilt mycket kläng. Smaken är fyllig och komplex med mycket malt och frukt (apelsin och grape) men också lite kola och jäst. Gyllene Tider har en kryddig, men välbalanserad beska som även ger plats åt det runda och fruktiga. Humle och ingefära i eftersmaken. Lite "tjock" munkänsla.

Avslutningsvis kan vi konstatera att ölet delar namn med den svenska popgrupp som under det tidiga 80-talet hade stora framgångar i Norge. På  många sätt är Per Gessle och hans Gyllene Tider en slags svensk motsvarighet till Tom Petty and the Heartbreakers. Båda grupperna släpper vid 70-talets slut och 80-talets början en serie album med välsnickrad och new wave-doftande poprock och  det är knappast en slump att just Gyllene Tider gjort en svensk version av Tom Petty and the Heartbreaker's I need to Know ("Vill ha ett svar" på albumet Moderna Tider, 1981)

Got My Mind Made Up

Inom biologin kallas ett ömsesidigt utbyte mellan två frilevande organismer för ektosymbios. Typiska exempel på ektosymbios är samspelet mellan clownfiskar och havsanemoner, myror och bladlöss, pilotfiskar och hajar men kanske allra mest... Tom Petty och Bob Dylan.

I en intervju i American Songwriter berättar Petty om hur han sommaren 1978 får en personlig backstageinbjudan efter en  Dylankonsert i Los Angeles. Sju år senare, hösten 1985, kompar Tom Petty and the Heartbreakers Dylan på Farm Aid-galan och året därpå beger de sig gemensamt ut på den  världsomspännande  True Confession-turnén.

Det är under ett uppehåll från denna turné som Dylan och Tom Petty (den senare tillsammans med sitt band the Heartbreakers)  spelar in låten Got My Mind  Made Up till albumet Knocked Out Loaded  (1986).

Tom Petty and the Heartbreakers står för det musikaliska arrangemanget, ett svängigt och snabbfotat Bo Diddley-komp kryddat med en effektfullt hoande, Stones-doftande doa-kör.

Till detta kommer en matchande Dylan-text som till största del består av en samling disparata rock´n roll aforismer, löst sammanhållna kring ett tema om självbestämmande och känslomässig integritet:


 Don´t ever try to change me,
I been in this thing too long.
There's nothin' you can say or do
To make me think I'm wrong

(...)

Call your Ma in Tallahassee
Tell her her baby´s on the line
Tell her not to worry
Everything is gonna be fine

(...)

Well, if you don´t want to see me,
Look the other way.
You don't have to feed me
I ain't your dog that's gone astray
I got my mind made up

Denna nostalgidoftande rocklyrik har utan tvekan en viss charm, även om det inte är Dylans starkaste ögonblick som textförfattare. Lyckligtvis finns det fyra rader som bryter av och sticker ut - i andra versen hittar vi nämligen en märklig passage om Libyen.

Well, I'm goin' off to Libya
There's a guy I gotta see.
He's been living there three years now
In a oil refinery
I've got my mind made up (x2)

Är det ett skämt, ett tidigt uttryck för den lite skeva humor som ofta letade sig in i Travelling Wilburys skivor? Eller är det en bizarr samtidskommentar rörande de bombningar som USA genomförde mot mål i Libyen, månaden innan Got My Mind Made up spelades in? Bombningarna - som i sin tur var ett svar på ett misstänkt libyskt terrorattentat i Västtyskland - fördömdes av FN och bidrog till att skruva upp ett redan spänt stämningsläge i mellanöstern.

Huruvida raderna om Libyen verkligen är tänkta att tas på allvar kan förstås diskuteras, men med lite god vilja skulle de kunna ses som en slags utrikespolitisk (!) återspegling av sångjagets strävan efter integritet och autonomi.  Kanske ger Got My Mind Made Up helt enkelt uttryck för följande existentiella sanning: Friheten att fatta egna beslut har ett värde i sig, även om besluten visar sig vara helt fel.

Tingsryd och Tweedle Dee & Tweedle Dum

Tingsryd 3,5%

Det är förstås lite sorgligt att det gamla bryggeriet i Småländska Tingsryd idag enbart lever kvar som namn på Coops Spendrupsbryggda lågprisöl. Å andra sidan är det ju något snäppet roligare att folköl får namn efter svenska nerlagda bryggerier (Risingsbo, Mariestad, Eriksberg o.s.v. ) än tyska hittepå-namn.

Färgen är ljust gul, något blek.  Ett tjockt luftigt skum som långsamt sjunker undan utan att lämna rester. Stickig kolsyra. Doft av ljust bröd. Svag beska och klen kropp.  Även om Tingsryd  knappast kan beskyllas för att vara smakstarkt, så letar sig ändå en ren men mycket skygg maltton fram.  Lite papp i eftersmaken.

Tweedle Dee & Tweedle Dum

Ingen vet säkert när och  hur tvillingparet med stort T gör sin debut på den litterära scenen. Vissa menar att Tweedledee och Tweedledum härstammar från ett anonymt barnkammarrim medan andra hävdar de två filurerna introduceras i en skämtvers av Lord Byron. Oavsett vilket så råder det nog ingen tvekan om att bröderna Tweedle får sitt stora genombrott i Lewis Carrols berättelse om Alice i Underlandet. I boken Through the Looking Glass (1892) skildras mötet med Tweedledee och Tweedledum så här:

"I was thinking,"Alice said very politely, "which is the best way out of this wood: it´s getting so dark. Would you tell me please?"
   But the fat little men only looked at each other and grinned.
   They looked so exactly like a couple of great schoolboys, that Alice couldn't help pointing her finger at Tweedledum, and saying "First Boy!" 
   "Nohow!" Tweedledum cried out briskly, and shut his mouth up again with a snap.
   " Next Boy!" said Alice, passing on to Tweedledee. though she felt quite certain he would only shout out "Contrawise!" and so he did.

Alice tröttnar snart på de två gränsautisterna och lämnar dem helt sonika åt sitt öde. Vi vet därför inte så mycket om deras fortsatta äventyr förrän Bob Dylan återför dem till offentligheten på inledningsspåret till albumet Love and Theft (2001): Tweedle Dee & Tweedle Dum

Om Tweedledee och Tweedledum förr var två stora, enerverande barn så är de nu smått livsfarliga:

Tweedle Dum and Tweedle Dee
They´re throwing knives into the tree
Two big bags of dead man's bones
Got their noses to the grindstones.

Att de inte haft det helt lätt förstår man i andra versen där det framgår att de framlevt sina dagar i Nod, det land som Kain förvisas till efter mordet på Abel. Tillvaron i det karga och ogästvänliga Nod verkar ha gjort de bägge bråkstakarna avsevärt mer gudfruktiga:

Living in the Land of Nod
Trustin' their fate to the Hands of God
They pass by so silently
Tweedle Dum and Tweedle Dee

Det  brödrahat som impliceras genom omnämnandet av landet Nod återkommer även i nästföljande vers i form av Tennesse Williams pjäs A Streetcar Named Desire (1947) och de rivaliserande systrarna Stella och Blanche Dubois:

Well, they're going to the country, they're gonna retire
They're taking a street car named Desire
Looking in the window at the pecan pie
Lot of things they'd like they would never buy.

Men paradoxalt nog skildras det dysfunktionella tvillingparet också som transcendenta livskonstnärer på drift genom tillvaron. För en stund skjuts syskonkäbblet åt sidan och likt existentiella kosmonauter graviterar de mot upplysning och kosmisk harmoni:

Neither gonna turn and run
They're making a voyage to the sun
"His master´s voice is calling me"
Says Tweedle Dum to Tweedle Dee

Tweedle Dee and Tweedle Dum
All that and more and then some 
They walk among the stately trees
They know the secrets of the breeze

Musiken är svängig och består av en snabb och svampig bluesrock som dels förstärker textens mörka och drastiska humor och dels placerar de viktorianska barnbokskaraktärerna mitt i Louisianas sumpmark. När vi  i sista versen tar farväl av Tweedledee och Tweedledum är det lätt att föreställa sig dem stående bland urätna bältdjur och torkade krokodilhuvuden framför en mossbelupen stuga i ett gudsförgätet träsk:

Tweedle Dee is a lowdown sorry old man
Tweedle Dum, he'll stab you where you stand
"I've had too much of your company"
Says Tweedle Dum to Tweedle Dee

Av låtens tolv verser  handlar tio om bröderna Tweedle; två gånger överges dock det karaktärsnära tredjepersonsperspektivet för ett kärlekskrankt förstapersons-jag. Första gången känns det som om skildringen av de två bröderna fått det småslumrande sångjaget att tänka på sin egen relation. Plötsligt och yrvaket tittar han upp från sagoboken:

Well, the rain beating down on my window pane
I got love for you and it's all in vain
Brains in the pot,they're beginning to boil
The're dripping with garlic and olive oil

Andra gången är andrapersonspronomenet du ersatt av tredjepersonspronomenet hon:

Well a childish dream is a deathless need
And a noble truth is a sacred dream
My pretty baby, she's looking around
She's wearin' a multi-thousand dollar gown.

Through the Looking Glass slutar som bekant med att Alice - efter en lång och besynnerlig dröm -  frågar kattungen Kitty vem det egentligen är som har drömt. Hon själv eller den Röde kungen?

Även hos Dylan hittar vi en drömmare, och även här råder det en viss tvekan om vem det är som drömmer: Är det kvinnan som bär en klänning värd en förmögenhet? Eller är det kvinnans man som drömmer om hur hans älskade - iförd "a multi-thousand dollar gown"- "is looking around".

Att "looking around" kan betyda både att hon ser sig omkring och att hon söker efter någon ny komplicerar förstås det hela betydligt.

Pistonhead Flat Tire och Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)

Pistonhead Flat Tire 3,5%

Brutal Brewing är ett koncept som skapats av bryggerikoncernen Spendrups i syfte att återerövra öl-konnässörernas förtroende. I folkhölshyllan tar sig detta uttryck i en hoper öl som ser ut att komma från småbryggerier. En av dessa öl är den ljusa lagern Pistonhead Flat Tire. 

Färgen är ljust gul och helt klar. Skummet är luftigt och sjunker undan ganska snabbt utan att lämna spår. Kolsyran försiktig. Doften är fruktig (aprikos). Ölet har både citrustoner och en viss örtig humlebeska, men som helhet är kroppen ganska klen. Eftersmaken är medellång med bröd och mjöl.

Av designen att döma (en mexikansk döskalle i ett veteranmotorcykeldäck) riktar man sig antingen till rockabilly-hipsters  eller pseudoraggare. Med eller utan motorcykelkörkort.

Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)

1963 är året då Bob Dylan får sitt definitiva genombrott. I maj släpps mästerverket Freewheelin'  och i juli gör han ett bejublat framträdande på Newport folkfestival. Ungefär samtidigt som Dylans karriär skjuter fart börjar den kanadensiske countryartisten Hank Snows karriär sakta in. 1963 spelar han in den låt som för sista gången ska göra avtryck utanför countrylistorna: Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street).

Med hjälp av en utbyggd metafor om en vådlig motorcykelfärd skildras en kärleksaffär med olyckligt slut:

You belong to someone else, and I do too
It´s just too crazy bein' here with you
As a bad motorcycle with the devil in the seat
Doing ninety miles an hour down a dead end street

(...)

Warning signs are flashing by us, but we pay no heed
Instead of slowing down the pace, we keep picking up speed
Disaster´s get up closer every time we meet
Doing ninety miles an hour down a dead end street

1988 har även Bob Dylans stjärna börjat falna och det verkar högst osäkert om han någonsin  kommer att bli en riktigt relevant artist igen. Då ingen kan veta att demonproducenten Daniel Lanois och albumet  Oh Mercy lurar runt hörnet ser det onekligen rätt mörkt ut när albumet Down in the Groove (1988) landar på skivdiskarna.

Av skivans tio spår är enbart fyra att betrakta som nya Dylanlåtar medan resten av materialet består av covers på gamla godingar. En av dem är den ovannämnda Ninety Miles an Hour. 

Låten måste ha varit nästintill oemotståndlig för den 47-årige rockpoeten;  Ninety Miles an Hour  innehåller nämligen allt det som genom åren definierat Bob Dylan: Metaforer, dödsdömd kärlek och ett omkväde i sista versraden. Kanske ska man inte heller glömma själva motorcykeln. I en presskonferens från 1965 ställer en nervös reporter med beatnikskägg följande fråga till Dylan: "What about the motorcycle as an image in your songwriting?". Dylan svarar roat: "We all like motorcycles to some degree".

I den ursprungliga versionen med Hank Snow illustreras den vådliga motorcykelfärden med hjälp av en tempoökning efter första versen. Bob Dylan bibehåller däremot samma sävliga hastighet  hela låten igenom, något som i och för sig knappast förvånar. Tempoväxlingar är sällsynta hos Dylan.

Instrumenteringen är sparsmakat med en ensam gitarr och ett piano. Istället är det vokalarrangemangen som bär upp låten. Dylan framför sången med både känsla och nerv. Bassångaren Willie Green Jr (Temptations) slår följe med Dylan genom nästan hela låten. Då och då faller en kvinnokör  (Madelyn Quebec och Carol Dennis) in och förstärker Dylan och Green så att låten nästan böljar fram.  Resultatet lutar  åt det högtidligt sakrala vilket i sin tur skapar ett komiskt avstånd till textens något banala tonårsmelodram.

När Time Magazine 2011 utsåg de tio sämsta Dylan-låtarna hamnade Ninety Miles an Hour på fjärde plats. Lite väl hårt kan man tycka även om det förstås inte var helt obefogat. Kanske kan det kvitta lika då Ninety Miles an Hour också hamnar högt på en lista över de charmigaste Dylanlåtarna. Om någon nu skulle drista sig att upprätta en sådan.