To Øl Limón och House of the Risin' Sun

To Øl Limón 3,5%

Det är Möjligt, för att inte säga troligt, att folkobob med denna post gläntar på dörren till det folkölsantikvariska finrummet. Saken är nämligen den att Limón från det lilla danska bryggeriet To Øl inte längre finns att tillgå i dagligvaruhandeln. Och vad vet man? Kanske är just dessa flaskor som inhandlades på Möllan folkis i oktober 2017 de sista i Sverige - ja, i hela världen! Tanken svindlar.

Bäst-före-stämpeln på kapsylen anger dock 16/03/2019 som slutdatum så förhoppningsvis har ölet hållit sig fint i folkobobs svala källarförråd. Låt oss se.

Enligt etiketten är To Øls Limón en "cream ale brewed with lemon balm and lemon verbena" och inte helt oväntat domineras doften av citrus, även om det drar mer åt grapefukt än citron. Färgen ljust gul och i stort sett klar. Skummet är grovt, fluffigt och tämligen långvarigt. Kolsyran är diskret med bubblor som håller länge i munnen.

Den som förväntat sig en öl av lite smaksatt typ (vilket folkobob alltså hade) blir överraskad, men knappast besviken över de förhållandevis rena, fina smakerna. Det finns visserligen en lätt parfymton men den hindrar varken det ljusa brödet eller den något torra, men långvariga beskan att komma fram.

Etiketten är ultramodernistisk och visar hur ett danskt funkishöghus reflekterar en strålande morgonsol.

House of the Risin' Sun.

Historien om hur Bob Dylan 1961 stal Dave van Ronks arrangemang av folksången House of the Risin' Sun har genom åren använts för att belysa två motsatta aspekter av Dylans personlighet. En del ser det som ett exempel på hans egotrippade streberism, andra menar att det bara var ett uttryck för Dylans svampliknande (och typiska) sätt att ta upp musikintryck.

När det gäller House of the Risin' Sun finns det dock fråga som är minst lika intressant som förfoganderätten över ackordföljden - nämligen den om hur sångaren egentligen väljer att könskoda berättarjaget. Både Van Ronk och Dylan intar ett kvinnligt berättarperspektiv där sångjaget presenterar sig så här:

There is a house down in New Orleans they call the rising sun 
And its´s been the ruin of many poor girl and me, oh God, I'm one

Därefter följer en inifrånskildring av resan mot den sociala botten. För att öka tragiken ytterligare så är det pojkvännens spel- och alkoholmissbruk som ställer till det, snarare än kvinnans egna tillkortakommanden:

My mother was a tailor, she sowed these new blue jeans
My sweetheart was a gambler, Lord, down in New Orleans

Now the only thing a  gambler needs is a suitcase and a trunk
And the only time when he's satisfied is when he's on a drunk


Det finns förstås ett otal olika variationer av House of the Risin' Sun och man behöver inte leta länge för att hitta versioner där berättelsen framförs ur en mans perspektiv. På en inspelning från 1933 sjunger till exempel Clarence Ashley och Glenn Foster "Where many poor boys to destruction has  gone / And me, oh God, for one" . Leadbelly å sin sida verkar ha använt sig av boy och girl om vartannat medan kollegan Woody Guthrie (ibland)  bytte ut girl mot det könsneutrala ordet soul.

När sångjaget är manligt kodat brukar sångens kortspelande suput i sin tur bli en misslyckad familjeförsörjare snarare än en partner i en kärleksrelation, men oavsett vilket så står alltid huset The Rising Sun i förfallets epicentrum. I de flesta versioner tvingas också berättarjaget i slutet av sången tillbaka till detta House of The Rising Sun:

Well with one foot on the platform and the other on the train
I´m going back to New Orleans to wear that ball and chain

I'm going back to New Orleans, my race is almost run
I´m going back to end my life down in the rising sun.

Huruvida "that ball and chain" skall tolkas bokstavligt eller metaforiskt kan diskuteras. Man får nämligen aldrig riktigt veta vad The Rising Sun är för slags hus. Även om den vanligaste tolkningen gör gällande att det handlar om en bordell så kan man - utan att ge efter på kravet om textstöd - lika gärna hävda att det handlar om någon slags korrektionsanstalt för kvinnor, ett fängelse för män eller helt enkelt en plats (med eller utan prostituerade) där man möter sitt öde i form av  dryckjom och kortspel.

Att göra kvantitativa jämförelser av människors olycka är förstås en smula vanskligt; däremot kan man nog utan större risk hävda att det finns en kvaltitativ skillnad mellan att gå till botten till följd av att pengarna har spenderats på poker och skörlevnad jämfört med att förlora försörjningen och tvingas till  prostitution. Varför Van Ronk och Dylan väljer det ena perspektivet framför det andra är förstås omöjligt att svara på. Kanske uppfattades den ena som mer ursprungligt och genuint eller så  är den dramaturgiska udden i kvinnoperspektivet helt enkelt lite vassare.

Som bekant omhuldade femtio- och sextiotalets folksångarrörelse ett musikestetiskt ideal där den som framförde sången helst skulle göra så lite  avtryck som möjligt; artisten var ett redskap för musiken enligt mottot "the song sings the singer".  Att då även låta sångarens biologiska kön underordna sig texten låg förstås helt i linje med denna devis.

Även om det omöjligen går att kalla Bob Dylan för anonym  så genomsyras ändå mycket av hans tidiga sextiotalsmaterial  av en viss lågmäldhet. Med några undantag. Ett av dem är just House of the Risin´ Sun där Dylan i de avslutande verserna nästan morrar fram texten på ett sätt som han hittills aldrig har upprepat. Det är som han inte riktigt kan härbärgera textens skildring av hopplöshet djup orättvisa. För att inte helt explodera öppnar han en säkerhetsventil i mungipan där vreden kan sippra fram.