Walhöll Ask och I Was Young When I left Home

Walhöll Ask (ᛆᛋᚴ) 3,5%

Walhöll Brygghus är ett litet bryggeri i Söderbärke (mellan Fagersta och Ludvika) som för ovanlighetens skull faktiskt gör skäl för epitetet mikrobryggeri. Deras olika öl verkar ha namngetts med hjälp av Eddan och kallas för saker som Balder, Ragnarök och Valkyria. Trekommafemman är en ofiltrerad amerikansk pale ale och heter Ask (ᛆᛋᚴ); med det efterställda attributet "den klene".

Nu är dock Ask inte särskilt klen. Skummet är tätt, långvarigt och dröjer fint på insidan av glaset. Färgen är dimmigt guldgul, och går mot bärnsten och isté . Doften är aromatisk med mycket ananas och tropisk frukt. Väl i munnen är Ask den klene riktigt ordentlig besk, även om det går att fånga upp en ton av parfym och rostad malt i munnens främre del om man är snabb och koncentrerad.  Ask trivs bäst med lite chips (eller stekt spätta eller pizza eller misosoppa) nära till hands. Särskilt då munkänslan är ganska sträv och eftersmaken lång torr och besk.

På etiketten syns ett vikingaskepp med böljande randigt segel. Huruvida det funnits vikingaskepp i Söderbärke vet jag inte, men med lite lyft är det nog möjligt att nå Kolbäcksån och Mälaren; så varför inte?

I Was Young When I Left Home

Även i Bob Dylans hemtrakter är man förtjust i vikingar. Till exempel finns det en staty av Leif Erikson framför Minnesotas representanthus och Minneapolis fotbollslag heter som bekant Minnesota Vikings. Antingen upplever man Leif Eriksson som en mindre problematisk upptäckare än Christofer Columbus eller så är det något slags identitesskapande historiebruk av och för amerikaner med rötterna i Skandinavien.

I december 1961 lämnar Bob Dylan New York för att tillfälligt återvända till Minnesota och Minneapolis. Han står vid denna tid på tröskeln till sitt genombrott; materialet till det kommande debutalbumet har precis spelats in, men ännu är han en förhållandevis okänd person utanför Greenwich Village. I Minneapolis sammanstrålar han med den lokala musikprofilen Tony Glover och och tillsammans spelar de in det tjugotal blues- och folksånger som i bootleg-kretsar brukar kallas för The Minnesota Hotel Tape.  En av de få sånger från Minnesota Hotel Tapes som getts ut officiellt är I Was Young When I Left Home vilken bland annat finns med på Bootleg Series 7: No Direction Home   från 2005.

Folkobob har tidigare undersökt hur Bob Dylan justerat texten till debutalbumets Man Of Constant Sorrow för att accentuera berättarjagets rotlöshet.  Detta mönster ser man även i I Was Young when I left Home. I sångens förlaga - 500 Miles Away From Home - sjunger berättarjaget till den som väntar att det går att höra tågvisslan "a hundred  miles away from home", men att han omöjligt  kan återvända på grund av fattigdom och skam. Med andra ord: Han vill tillbaka men hindras. I I Was Young When I Left Home utökas denna rörelse så att berättarjaget  till slut verkar oscillera både bort från och i riktning mot hemmet:

Used to tell Ma sometimes
When I see them riding blinds*
Gonna make me a home out in the wind
In the wind Lord in the wind
Make me a home out in the wind

I don´t like it in the wind
wanna go back home again
But I can´t go home thisaway
Thisaway Lord Lord Lord
And I can´t go home thisaway

Även om I Was Young When I Left Home är långt ifrån lika sammanhållen och koncentrerad som Man Of Constant Sorrow så finns det vissa likheter när det gäller sättet som Dylan blandar ut den traditionella texten med ett eget material.  Ackompanjemanget består av plockade G, D och C-ackord vilka ordnats i en slitstark figur där det verkar gå att stoppa in lite vad som helst. Två verser är hämtade direkt från 500 Miles Away From Home, medan resten  av sången dels verkar bestå av fraser och derivat från andra folksånger och dels av rena improvisationer.

Det associativa och det spontana ger en värdefull inblick i hur Dylan i början av sextiotalet leker med - och fascineras av - en fiktiv vagabondidentitet. Han skapar ett förflutet som kringflackande daglönare, ibland med biografiska tillägg av typen föräldralös halvblodsindian. Och som av en händelse beskriver både den inledande avslutande versen just hur berättarjaget brutit kontakten med föräldrahemmet:

I was young when I left home
But I been out a-ramblin´´round
And I never wrote a letter to my home
To my home, Lord, to my home
And I never wrote a letter to my home

Om några månader kommer en lokalreporter från Hibbing skriva ett brev till Newsweek och berätta att Bob Dylan egentligen är son till stadens radiohandlare; Abram Zimmerman. Avslöjandet blir slutet på Dylans första men långtifrån sista identitetsbygge. Om några månader kommer han också att byta namn till Bob Dylan "på riktigt", men julen -61 står det fortfarande  Robert Zimmerman i passet.


*Riding blind är luffarslang för att tjuvåka mellan godsvagnarna.

Mora Guld-Pilsner och Golden Loom

Mora Guld-Pilsner 3,5%

Livsmedelsattributering utgör ett helt eget universum med en helt egen estetik. Att något är gammeldags betyder oftast att något har högre fetthalt och att produkten har en förpackning gjord av av matt, ljusbrunt papper. Gammeldags kola, gammeldags mjölk, gammeldags marmelad och så vidare. Ibland är det också en gammal gumma på nämnda förpackning.

Guld kan däremot betyda lite vad som helst. Guld-nougat, Guld-marie-kex, Kalles kaviar guld för att nämna några. Oftast innebär guld-förledet att produkten är märkbart dyrare (eller billigare). Det kan också  betyda att det är fotbolls-VM på gång.

Guld-pilsner från Mora Bryggeri har en lite rustikare framtoning än de flesta andra guldöl på folkölshyllan (till exempel Norrlands guld eller den sorgligt avsomnade Tuborg guld). Men så skulle Guld-pilsner också lika gärna kunna heta Gammeldags pilsner, då det är ett gammalt sextiotalsöl som återupplivats av Mora Bryggeri.

Färgen är gul och helt klar. Skummet är snabbt, frasigt och utan kläng. Doften är brödig. Som pilsner betraktad så ligger Guld-pilsner mitt emellan den tjeckiska och den tyska stilen. Ölet är smakstarkt och maltigt, men det är inte särskilt beskt. En svag jästton skymtar fram ibland. Lite gasig munkänsla. Stickig kolsyra och en kort eftersmak med vitt bröd.

Golden Loom

På  Bootleg Series vol. 1-3 hittar man Golden Loom - en outtake från Desire (1974). Varför låten inte fick plats på skivan kan man förstås bara spekulera i, men det är lätt att konstatera att Golden Loom tematiskt och musikaliskt har en del gemensamt med Isis - även om skillnaderna är fler än likheterna.

Vad golden loom betyder är dock inte helt lätt att få rätsida på. I sin allra mest konkreta form så är loom antingen en vävstol eller den lite tjockare del av åran som ligger an mot årklykan. Loom kan också vara ett verb som beskriver att någonting tar form eller lurar i bakgrunden. I en något utvidgad betydelse kan loom även syfta på smycken som vävts eller skapats av metalltrådar.

Texten till Golden Loom anknyter till en  klassisk rocklyrisk tradition där man omsjunger en vacker men undflyende kvinna som verkar besitta nästan överjordiska egenskaper Huruvida detta är tidlöst och intressant eller förlegat och uttjatat bestämmer man förstås själv.

Den första versen förflyttar lyssnaren till en kuststad där eukalyptusträden hänger över gatorna och båtarna seglar fram över bukten. Hopningen på den näst sista raden som beskriver hur månskenet reflekteras i vattnet medan fiskarens dotter flyter i in rummet harmonierar fint med ordet looms marina konnotationer med ord som  oar loom (årlom) och boat loom (vävskyttel).

Smokey autumn night, stars up in the sky.
I see the sailin´boats across the bay go by
Eucalyptus trees hang above the street
And then I turn my head, for you´re approachin´ me
Moonlight on the water, fishermans daughter, floatin´in to my room.
With a golden loom.

Även om slutradens golden loom skulle kunna vara ett högst konkret guldarmaband så är det ändå ordets eteriska kvaliteter som tar överhanden. Kanske är kvinnan en strålande drömvarelse, kanske omges hon av det ett slags gyllene skimmer eller så är det helt enkelt så att håret  skapar illusionen av en gloria i månskenet.

I den andra versen förs en stegrande  känsla av problem, sorgsenhet och ledsnad in (hungry clouds... , tears roll down ....., bitter taste ....). Samtidigt blir innehållet än mer drömlikt och ett bibliskt färgat symbolspråk introduceras:

First we wash our feet near the immortal shrine
And then our shadows meet and then we drink the wine
I see the hungry clouds up above your face
And then the tears roll down, what a bitter taste
And then you drift away on a summer´s day whereer the wildflowers bloom
With your golden loom.

Det bibliska övergår i det esoteriska när berättarjaget i den tredje versen ser ett darrande lejon med lotussvans. Västerlandet möter österlandet - det materiella och det andliga, det linjära och det cirkulära.

I walk across the bridge in the dismal light
Where all the cars are stripped between the gates of night
I see the trembling lion with the lotus flower tail
And then I kiss your lips as I lift your veil
But you´re gone and then all I seem to recall i the smell of perfume
And your golden loom

I den tredje avslutande versen återförs lyssnaren i viss mån till verkligheten. Ljuset är nu motbjudande och någon slags gräns har passerats. Oavsett om det är gränsen mellan dröm och verklighet eller det förflutna och nuet som beskrivs får denna skiljelinje ett rent fysiskt uttryck i formuleringar som across the bridge och between the gate. En doftstrimma är passande nog det enda som återstår - flyktig och svårgripbar, men samtidigt ett resultat av en fysisk och mätbar verklighet.

Rent metriskt är Golden Loom överraskande bunden för att vara Dylan. Om antalet stavelser (s) markeras med en siffra och rimmen anges i parentes får man följande bild:

5 x s  / 5 x s (a)
6 x s / 6 x s (a)
5 x s / 5 x s (b)
6 x s / 6 x s (b)
6 x s (c) / 5 x s (c)  / 6 x s (d)
5 x s (d)

Strukturen påminner lite om en förenklad version av den engelska sonetten eller den franska alexandrinen och den klassiska formen stämmer onekligen väl överens med Golden Looms tidlösa (?)  tematik och kongeniala symbolism. Dock saknas sonettens lätthet i det musikaliska uttrycket. Framförandet är fyrtakts-stompigt och Scarlet Riveras fiol, som på Desire-albumet lockar lyssnaren till orientaliskt svärmeri inbjuder här mer till sällskapsdans.  Det är som om man valt bort själva drömmen och istället skildrar den nyvaknades försök att minnas den; segt sömndrucken men behagligt tungtänkt.

Fjällfolk och Man Of Constant Sorrow

Fjällfolk 3,5%

Tack vare Sveriges ambitiösa och långsiktiga folkhälsopolitik så kan vissa pensionärer idag till och med åka skidor i fjällen. Då en av dessa fjällturister dessutom är min mor så kan folkobob framöver bjuda på exklusiv inrikes import från Dalarna.

Först ut är Fjällfolk från Sälens fjällbryggeri. Bryggeriet verkar ha någon slags koppling till Lindvallens skidanläggning men är betydligt seriösare än den typ av simpla ometiketteringar som ibland kan dölja sig bakom "egna" trekommafemmor.

Fjällfolk är en ofiltrerad ale som doftar bakjäst och nejlika. Färgen är ljusbrun och  något oklar. Skummet är fast, klängigt och långvarigt. Beskan är rejäl och döljer nästan brödet och pomeransen. Eftersmaken är riktigt, riktigt lång. Kolsyran är pigg men inte stickig. Munkänslan något sträv 

Från folköl i fjällen är steget inte långt till folksång i bergen.

Man Of Constant Sorrow

Man Of Constant Sorrow är en klassisk mountain ballad som Bob Dylan spelar in hösten 1961 och som sedan finns med på den självbetitlade albumdebuten 1962. Dylans första möte med Man Of Constant Sorrow bör ha varit Stanley Brothers tolkning från 1951; en version som i sin tur utgår från den inspelning Emry Arthurs gjorde 1928. Även om Stanley Brothers har utökat ackompanjemanget med fiol och stämsång  så är deras version i allt väsentligt densamma som Arthurs såväl text- som melodimässigt.

Både Stanley Brothers och Emry Arthur sjunger om en problemtyngd man som måste lämna sitt kära Kentucky och sin älskade där. En stor del av texten ägnas åt att beskriva hur svår tillvaron är, men någon egentlig orsak till problemen ges aldrig. Arbetslöshet? Spelskulder? Mordanklagelser? Ingen vet...

I´m a man of constant sorrow
I´ve seen trouble all my days
I´ll say goodbye to Colorado
Where I was born and partly raised

Dylan behåller den inledande versen i någorlunda oförändrat skick, men där Emry Arthur och Stanley Brothers sjunger att de är "born and raised" så säger Dylan istället att han är "born and partly raised". Han gör sig med andra ord än mer rotlös än sina föregångare. Vidare har Colorado fått ersätta Kentucky , en förändring som antagligen har mer med metrik än geografi att göra. Appalacherna mot Klippiga Bergen går nog på ett ut i sammanhanget.

Den del som brukar avsluta Man of Constant Sorrow har Dylan istället placerat som vers nummer två. Kanske görs detta av dramaturgiska skäl för tidigt att introducera ett slags konfliktelement:

Your mother says that I´m a stranger
My face you´ll never see no more
But there´s one promise darlin´
I´ll  see ya on God´s golden shore.

Emry Arthurs rad "But friends although I may be a stranger" modifieras av Stanley Brothers till "Maybe your friends think I´m just a stranger" och blir slutligen i Dylans version "Your mother says that I´m a stranger". Denna glidning inbjuder till spekulation. Kanske försöker Dylan skapa en större poetisk suggestion genom att reducera antalet bifigurer samtidigt som de ersätts med en symboltyngd arketyp (modern). Kanske har det redan börjat skära sig med Suze Rotolos morsa; samma morsa som kommer att hudflängas några år senare i Ballad In Plain D. Vad vet man?

Vers tre är en sammanslagning av de äldre upplagornas  tredje och fjärde vers:

Through this open world I´m a-bound to ramble
Through ice and snow, sleet and rain
Im a-bound to ride that morning railroad
Perhaps I´ll die upon that train

Återigen följer modifieringarna ett visst mönster; det är rörelsen och  rastlöshet som accentueras när Dylan lägger till att det är en "open world I´m a-bound to ramble" - ett attribut som saknas hos Stanleys och Arthur. men som understryker de fria viddernas dragningskraft.

Hos Stanley Brothers och Emry Arthur skildras kärlekstemat och det bitterljuva avskedet med rader som: "Oh fare you well my, own true lover / I fear I´ll never see you again" och "Then you may learn to love another / While I am sleeping in my grave". Hos Dylan beskrivs de förmodade känslorna istället implicit och när man hört den sista versen det är dessutom högst tveksamt ifall de är ömsesidiga, eller ens vid liv:

I´m a-goin back to Colorado
The place I´ve started from
If I´d knowed how bad you treat me
Honey, I never would have come.

Dena sista vers är helt och hållet Dylans egen. Återigen befinner vi oss i rörelse, men nu på väg tillbaka till Colorado. Med tanke på sångens inledning blir detta till en slags zenbuddhistisk koan: Hur kan vi vara på väg till - och bort från - Colorado samtidigt? Det kan visserligen vara en lapsus i narrativet, men det kan också vara helt i sin ordning. Folksångares intresserade sig för beatniks som intresserade sig för zenbuddhism. Dock finns det vissa brister i den kosmiska harmonin; man förstår nu retroaktivt att raden "I´ll see ya on God´s golden shore" lika gärna kan utläsas som ett förtäckt hot om gudomlig rättvisa som ett strålande återseende bortom döden.

Av Emry Arthurs Man Of Constant Sorrorw´s tjugofyra rader har Dylan strukit drygt hälften. När man ser på den text som försvunnit blir mönstret tydligt; en vers om gravens eviga vila har lyfts ut liksom en lovsång till hembygden (Oh fare you well to my native country / The place where I have loved so well). Det är med andra ord den mänskliga existensens fixpunkter som fått stryka på foten.

Den rastlösa, men obetvingliga vilja till rörelse som vår rambler har uttrycks också genom musiken. Även hos Stanley Brothers och Emry Arthur dras vissa vokaler ut, men Dylan tänjer orden tills det känns som om musiken när som helst kommer att avstanna. Så plötsligt släpps ordflödet på och låten skjuter återigen fart framåt.

Brutal Brewing Session Pale Ale och Working Man Blues #2

Brutal Brewing Session Pale Ale 3,5%

Spendrups underetikett Brutal Brewing gör en Session Pale Ale som heter... Session Pale Ale! Till skillnad från kusinen Sir Taste-a-lot så har man här valt att inte skoja till det med ett roligt namn. Däremot finns det en etikett med  en klocka där visarna består av verktyg. Mer om detta senare. 

Färgen är klar och kopparfärgad och skummet snabbt och frasigt - så snabbt att jag faktiskt inte hinner fånga det på bild. Doften är blommig. Kroppen är smula tunn men beskan finns och rundas av med en viss sötma (mogen apelsin). Stickigt kolsyrat. Eftersmaken är i kortaste laget.

På etiketten ser man en klocka där en skruvmejsel och en skiftnyckel visar att klockan är tio i två. Detta skall enligt bryggeriet illustrera det fyratimmarsspann som förr fanns i Storbritannien då arbetare fick dricka öl på arbetstid. Jojo.

Working Man Blues #2

1969 spelar Merle Haggard in Workin´ Man Blues. Låten är en hyllning till den amerikanska arbetaren som jobbar hårt, dricker öl på hak och tar hand om familjen (i valfri ordning). Haggard omhuldar med andra ord det som historiker med inriktning på arbetarhistoria brukar kalla för skötsamhetsidealet. Att komma i tid, till jobbet, att betala sin fackföreningsavgift, att kunna dricka kontrollerat och att vara en skicklig och noggrann arbetare.

Tjugosju år senare spelar Bob Dylan in låten Workingman´s Blues #2. Sången fungerar både som en fortsättning och kommentar på Haggards låt. Men där Haggard med framskjutet bröst och uppfodrande ton säger: "Man måste jobba!" så suckar Dylan istället uppgivet och med sänkt huvud konstaterar han trött att "man måste jobba...".

Den inledande versen föser ihop centrala termer  från såväl marxismen (proleteriat) som nyliberalismen (köpkraft). Det blir nästan som en slags programförklaring: Lönearbetet är både identitetsskapande och själsligt utarmande, nödvändigt och dränerande på samma gång. Det enda som till slut blir kvar är minnet av drömmen av det som kunde ha varit:

There´s an evenin´settling over the town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´power of the proleteriat´s gone down
Money´s gettin´shallow and weak
The place I love the best is a sweet memory
It´s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

Raderna om hur globaliseringen hotar amerikanska löner och jobb känns igen från tidigare Dylanlåtar. Redan 1964 konstaterar gruvägarna i North Country Blues att: "...it´s much cheaper down in the South American towns / Where the miners work almost for nothing". På åttiotalet blir detta defaitistiska perspektiv även Dylans egna och i Union Sundown (1983) sjunger han: "You know, capitalism is above the law / It say, "It don´t count ´less it sells" / When it costs too much to build it at home / You just build it cheaper someplace else".

Hur det än är med Bob Dylans syn på skyddstullar och fackföreningsstrategier så är det knappast Dylan själv som är berättarjaget i Workingmans Blues #2.  Miljonären med lyxvilla i Malibu är långt borta och istället har Dylan gett röst åt en trött och mer än lovligt desillusionerad amerikansk arbetare. I andra versen introduceras ett "you" som sedan återkommer med jämna mellanrum genom hela låten:

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
I´m listenin´to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting her trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Vem (eller vad) är det egentligen som döljer sig sig bakom detta "you"?  Att det är någon som står berättarjaget nära är uppenbart, men vem? Först tror man att det är ett barnbarn som sitter i knät på en ledbruten farfar men nästa gång som du-tilltalet dyker upp verkar det mer vara en gammal, men aldrig slocknad kärleksrelation som skymtar fram mellan raderna:

Well they burned my barn, they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced 
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Mot slutet klarnar det dock. Det är inte en fysisk person utan själva arbetet som berättarjaget talar till. Arbetet som förr var värdefullt och en källa till stolthet och - i vissa fall - till och med glädje innebär nu bara alienation och utsugning. Annat var det förr och det är således det gamla arbetet som utgör sångens "you":

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you low
They´ll break your horns and slash you with steel 
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you 
To lead me off in a cheerful dance
Got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

Trots sin titel så är Workingman´s Blues #2 inte någon blues utan beskrivs nog bäst som en akustisk countryballad. Det lugna och tillbakalutade sätt som musiken framförs på kontrasterar starkt mot texten där bildspråket präglas av kamp, stridigheter och väpnad konflikt. Sångens lite trötta nattsuddsmelankoli lämnar dock inga tvivel; lugnet beror inte på någon egentlig tilltro till den egna förmågan utan på förvissningen om att slaget redan är förlorat och att allt därför egentligen är meningslöst.