Svenska Hallon och Lovesick

Svenska Hallon 3,5%

Så har det återigen blivit dags för ett öl från Remmarlöv, ett gårdsbryggeri strax utanför Eslöv. Denna gång har de tagit ut svängarna rejält med Svenska hallon, ett smaksatt, syrligt veteöl av Berliner-typ.

Färgen är rosaröd och helt klar. Ölet skummar upp med ett brusande, ljusrosa läskeblaskskum som sedan snabbt försvinner helt. Tydlig doft av hallosoda. Smaken är syrlig  med väldigt liten beska och balanserad av en körsbärssötma som blir särskilt tydlig i avslutet. Frisk munkänsla med spritzig kolsyra. Kort eftersmak av körsbärspez. Med andra ord en riktig Erfrischungsgetränk!

På engelska heter hallon som bekant Raspberry. Namnet  härstammar från fornfranskans rasper, ett ord som på svenska blivit verbet raspar och sedan knoppat av sig i substantivet rasp adjektivet raspig. Huruvida raspigheten syftar på själva busken eller det ibland, något sträva bäret är dock oklart. En annan, men inte mindre angelägen fråga är varför hallon aldrig har kallats för "raspebär" i Skåne. 

Lovesick

Säg mig vad du tycker om Dylans raspiga stämma och jag ska säga dig vem du är. För vissa är mötet med Dylans röst en omedelbar förälskelse, för andra är den något man successivt lär sig att uppskatta - strof för strof, låt för låt.

Men att påstå att Dylans röst är unik är förstås en sanning med modifikation. Pop- och rockhistorien är som bekant fylld med raspiga röster. Från Howlin' Wolf och Janis Joplin till Rod Stewart och Tom Waits. Det speciella med Bob Dylans röst är i stället dess spännvidd och artistiska precision. I början av karriären modulerade rösten gamla knarriga folksångare, senare accentuerade den lätt nasala tonen istället ett tonfall av upphöjd ironi och roat förakt.

Den franske litteraturvetaren Christophe Lebold argumenterar i artikeln "A face like a Mask and a Voice that Croaks: An integrated Poetics of Bob Dylans Voice, Personae and Lyrics" (i Oral Tradition #1/2007) för att de förändringar som Dylans röst genomgått utgjort - och utgör - en central del av ett konstnärliga projekt som kännetecknas av en ständigt pågående lek med identiteter.

[T]he tonal quality of Dylan's voice intervenes in the construction of meaning in the songs. His timbre and the limitations of that timbre are part and parcel of his project. (...) His so called "bad" voice is a sonic echo of the recurring theme of human imperfection and of the motif of the fall of man (into sin, old age, or wretchedness). Dylans more recent songs - this voice carries us across the landscapes of a broken, fallen world. (Leobold 2007)

Det senare är kanske särskilt giltigt för Lovesick, det inledande spåret på Time Out of Mind från 1997. Här låter det nämligen som om Dylan bokstavligen balanserar på gränsen till de levande:

I´m walking through streets that are dead

Walking, walking with you in my head

My feet are so tired, my brain is so wired

And the clouds are weeping

Did I hear someone tell a lie?

Did I hear someone's distant cry?

You thrilled me to my heart, then you ripped it all apart

You went through my pockets when I was sleeping

En orgel pulserar fram mollackord i baktakt. Kanske är det ett hjärta som i rent trots fortsätter att slå, kanske är det kryckan som håller sångjaget upprätt. Därtill har producenten Daniel Lanois lagt en diskret distortionseffekt på rösten vilket får den att än mer låta som ett telefonsamtal från andra sidan. 

För den breda, skivköpande allmänheten - som varken gått på konserter eller jagat piratinspelningar -  måste förändringen ha kommit som en smärre chock. Det hade gått sju år sedan den senaste "riktiga" Dylanskivan - Under the Red Sky (1990) och det är uppenbart att rösten här används på ett radikalt annat sätt. Den nya rösten gestaltar i Lovesick ett sönderfall på alla plan - såväl känslomässigt och kroppsligt som moraliskt och socialt.

Sometimes the silence can be like thunder

Sometimes I wanna take to the road of plunder

Could you ever be true

I think of you and I wonder

Orsaken till förändringen är i slutändan lika mycket artistisk som geriatrisk. När vi åldras minskar elasticiteten i stämbandens bindväv vilket gör rösten strävare och för en artist som då ägnat de senaste tio åren åt att  turnera och nattsudda blir detta förstås ännu tydligare. De höga tonerna - vilka Dylan tenderat att pressa fram nasalt - lyser med sin frånvaro på Lovesick. Dylan har nu definitivt brutit med den krets av hesa rockare (Bruce Springsteen, Steve Earle) han en gång i tiden inspirerat. 

Vilda Take 5 och Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love)

Vilda Take 5 3,5%

Det lilla bryggeriet Vilda i Båstad har sedan starten profilerat sig som tillverkare av snitsig hantverksöl. Den som vägrar småsläpp, spontanjästa belgare och suröl kan dock rikta blicken mot Bjärehalvöns dagligvaruhandel där man kan hitta den ofiltrerade vete-IPA:n Take 5.

Färgen är ljusgul och inte helt klar. Doft av jäst, ananas och aprikospuré. Högt skum som sjunker ner till ett klängigt lager spindelväv. Fruktig smak och en tydlig, men inte oangenäm ton av brettjäst. Örtig, aningen pepprig beska. Pigg kolsyra och lite juicig munkänsla. Syrligt avslut och  en medellång eftersmak med krita och kex.

På etiketten syns en monarkfjäril sträcka på benen.

Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love)

"Madame Butterfly she lulled me to sleep "

Raden om Madame Butterfly dyker upp någonstans i mitten av Bob Dylans Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love) och fungerar både som nyckel till, och sammanfattning av, låten som helhet.

I Puccinis Opera Madame Butterfly från 1904 förälskar sig den femtonåriga japanskan Cio-Cio-San (fröken fjäril på japanska)  i den amerikanske marinofficeren Pinkerton, tillfälligt stationerad i Nagasaki. Innan första akten är slut har de gift sig och när andra akten börjar har Cio-Cio-San fött ett barn.

Vad Cio-Cio-San inte vet är att Pinkerton bara velat ha ett kvalificerat tidsfördriv under sin kommendering i Japan. Hon däremot har satsat allt och genom att konvertera till kristendomen har hon dessutom medvetet vänt sina föräldrar ryggen.  Pinkerton återvänder till Amerika och gifter om sig med en amerikanska och i tredje akten tar Cio-Cio livet av sig.

Även om Tight Connection to My Heart - det inledande spåret på albumet Empire Burlesque från 1985- inte riktigt når upp till samma tragiska övertoner som Madame Butterfly så kan vi ändå konstatera att båda texterna skildrar personer som varken kan eller vill återgälda den andres kärlekskapital.

Well I had to move fast

And I couldn't with you around my neck

I said I'd send for you and I did

What did you expect?

My hands are sweating 

And we haven't even started yet

I'll go along with the charade

Until I can think my way out

I know it was all a big joke

Whatever it was all about

Someday maybe

I'll remember to forget

Man kan förstås bara spekulera i vad det är som sångjaget egentligen ska försöka glömma; helt visst är det något som skaver. Kanske skuld, kanske skam, kanske båda.

Låten inleds med en kör som gång efter annan konstaterar att  "You've got a tight connection to my heart".

Kören återkommer efter varje vers men nu har de sällskap av sångjaget och tillsammans ställer de frågan "Has anybody seen my love?" till varandra. De blir båda varandra svaret skyldiga. Likaså huruvida "my love"  syftar på en verklig person eller kärlekskänslan i sig.

Den musikaliska inramningen är tidstypiskt inredd med tjocka reverbmattor och prydligt plockade gitarrer. Såhär fyra decennier senare är det dock svårt att inte fascineras av hur  välden blodfattiga ljudbilden samspelar med med den känslokyla sångjaget sjunger om.

Det skuldkomplex som introduceras i den första versen fördjupas ytterligare i den andra, utan att för den skull finna sin lösning. Det är också nu vi får stifta bekantskap med Madame Butterfly:

You want to talk to me

Go ahead and talk

Whatever  you got to say to me

Won't come as any shock

I must be guilty of something

You just whisper it into my ear

Madame Butterfly

She lulled me to sleep

In a town without pity 

Where the water runs deep

She said "be easy baby

There's nohtin' worth stealin' in here"

Tight Connection from My Heart emanerade ursprungligen från Someone's Got a Hold of My Heart - en låt som var tänkt för 1983 års album Infidels men som länge förblev outgiven. Förutom en gemensam struktur och melodi så delar de två låtarna flera centrala textelement och fraser.

I båda låtarna hittar vi en sövande Madame Butterfly men i Someone's Got a Hold of My Heart verkar rollerna vara omvända. Här är det istället sångjaget som drar det kortaste strået och inte får tillbaka insatsen av kärlekskänslan:

Madame Butterfly, she lulled me to sleep

Like an ancient river so wide and deep

She said, "Be easy, baby ain't nothin' worth stealin' here"

You're the one I've been waitin' for

You're the one I desire

But you must first realize

I'm not another man for hire. 

Både Tight Connection to My Heart och Someones got a Hold of My Heart  plockar repliker från gamla Bogartfilmer. Den uppmärksamma cineasten kan hitta lån både från Riddarfalken från Malta, Sirocco och Key Largo - tre filmer i vilka spelet är förlorat innan filmen ens börjat. Inte helt olikt Madame Butterfly med andra ord.

Wild Bruce Session Witbier och Unbelievable

Wild Bruce Session Witbier 3,5%

Folkobob fortsätter på den inslagna vägen och provar ytterligare ett öl  från Lidls finhylla. Wild Bruce Session Witbier från det lilla Landskronabryggeriet Brekeriet är ett veteöl av belgisk typ. Huruvida ölet går att hitta utanför Skåne vet jag faktiskt inte.

Färgen är knallgul (jo, faktiskt) och helt klar. Skummet är brusigt och högt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av ananas och tropisk frukt. Smaken är syrlig med citronfizz och ljust bröd. Sträv, men inte särskilt markerad beska. Pigg kolsyra. Koriander i avslutet och lång eftersmak som övergår i krita.

På etiketten ser vi en bevingad gris illustrera uttrycket "when pigs fly" - ett slitet idiom som brukar användas för att beskriva det osannolika och otänkbara.

Unbelievable

Då och då bjuder vår tillvaro på en känsla av svindlande overklighet. Sällan - om ens någonsin - rör det sig om känslor av himlastormande lycka. Istället handlar det om situationer då verkligheten trumfar dikten; stunder då tillvaron upplevs som alltför absurd för att riktigt kunna tas på allvar.

Men hur gör man egentligen för att beskriva en värld som antingen är meningslös eller omöjlig att förstå?  Hypersensibla romantiker, dadaistiska nonsenspoeter och nihilistiska punkrockare. En efter en har de bitit sig i tummen.

Kanske var det därför som Bob Dylan 1990 väljer att göra det omvända. I låten Unbelievable  skildras en svårgreppbar verklighet med hjälp av ett hopkok av slitna klicheér och urvattnade  fraser:

It's unbelievable, it's strange but true

It's inconceivable it could happen to you

You go north and you go south

Just like bait in the fish's mouth

Ya must be livin' in the shadow of some kind of evil star

It's unbelievable it would get this far

It's undeniable what they'd have you to think

it's indescribable, it can drive you to drink 

They said it was the land of milk and honey

Now they say it's the land of money

Who ever thought they could ever make that stick

It's unbelievable you can get this rich this quick

Den danska litteraturvetaren Ann Marie Mai menar i sin bok Bob Dylan the Poet (2018) att Dylans förkärlek till rejält begagnade troper och fraser i allt väsentligt överensstämmer med den amerikanske modernisten T. S. Eliots tankar kring vad som egentligen är poesins kärna. Mai citerar en text från 1921 där Eliot menar att poeten - genom att utgå från andras texter - kan och bör flytta fokus från den egna personen och istället göra sig till ett medium för något större. När poeten använder sig av gamla texter transformeras denne enligt Eliot till en katalysator för traditionen. Därmed förflyttas poesins fokus från individens känslomässiga utlevelse till det sätt på vilket den litterära korpusen blandas och omformas.

Mai understryker dock att Dylans texter varken kan eller bör reduceras till sport i att hitta gömda referenser:

"One experiences each turn of phrase as having a past. that now is part of a new shifting mosaic. Not in the sense that one must of necessity trace this entire prehistory, exploring all its references to exhaustion, to get anything out of the text; it is enough that one is in no doubt that the words have already been used, that they show signs of wear, but that the writer is able to imbue them with new life." (Mai, University Press of Southern Denmark 2018)  

Det är inte helt lätt att avgöra vem, vad eller vilka textens  "you" och "they" egentligen syftar på. Kanske är "they" makten i alla dess former, kanske är det majoritetssamhället eller den allmänna meningen. På samma sätt kan  "you" lika gärna vara den anonyme lyssnaren  som en tänkt olycksbroder utanför systemet. 

I en av mellanverserna - särskiljande både i melodi och och rimstruktur - får vi ta del av en intradiegetisk berättelse vilken utgör en slags sammanfattning av Unbelievables textvärld. Kanske är det till och med en förklaring till varför vi aldrig någonsin kan förstå hur saker och ting hänger ihop. Liksom den blinde mannen är vi nämligen matade med ett falskt medvetande som gör det omöjligt för oss att se världen som den är och därmed tillfredsställa våra egentliga behov.

Once there was a man who had no eyes
Every lady in the land told him lies
He stood beneath the silver sky and his heart began to bleed
Every brain is civilized
Every nerve is analyzed
Everything is criticized when you are in need

Texten levereras med ett distanserat och aningen roat tonfall som känns igen från andra låtar där Dylan med lakonisk humor  konstaterar sakernas tillstånd. Från Highway 61 Revisited och Tombstone Blues till Political World och Everything is Broken. Även det musikaliska arrangemanget blickar bakåt. En  lite stompig tvåackordsrock med klaviaturen långt fram i ljudbilden.

När Unbelievable gavs ut som singel till albumet Under the Red Sky i september 1990 släpptes också en fantastisk MTV-doftande musikvideo.  Liksom texten utgörs den av en serie klichéer: En snygg kille i vit t-tröja kör en röd Ford Mustang genom öknen. En snygg kille i vit t-tröja hamnar i slagsmål på en hillbillybar. En snygg kille i vit t-tröja sticker med en alternativ, rödhårig tjej av nittiotalstyp. Och så vidare. 

 Samtidigt finns det ett återkommande segment i videon som ställer rockklyschorna i skarp ironisk relief. Med jämna mellanrum dyker nämligen en orakad och leende Bob Dylan upp, iklädd chaufförsuniform och med en piercad gris i baksätet. It's Unbelievable. På riktigt.

Fatamorgana och Beyond the Horizon

Fatamorgana 3,5%

Som folkobob tidigare noterat för den den tyska lågprisjätten Lidl numera finsmakarfolköl från småbryggerier. Ta till exempel folkölsversionen av Omnipollos IPA Fatamorga som för några veckor sedan gick att köpa på ett Lidl i Malmö i Malmö, mittemellan freeway-läsk och crusti croc-chips.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är frasigt och sjunker undan ganska snabbt, lämnande en hel del rester. Doft av tropisk läsk. Passionsfruktoch och torr, örtig beska i smaken. Koriander i avslutet.

Aningen sträv munkänsla. Lång eftersmak med mycket ljust bröd.

Begreppet fata morgana är som bekant det optiska väderfenomen när objekt nära eller bortom horisonten reflekteras eller sträcks ut. Den stiliserade sol som pryder burken förefaller vara ovanför horisonten, men helt säkra kan vi alltså inte vara.

Beyond the Horizon

I låten Beyond the Horizon, från albumet Modern Times (2006), sammanför Dylan en mängd populärkulturella referenser från Amerikas guldålder  till en bitterljuv  ballad om kärlek i skuggan av döden:

Beyond the horizon, behind the sun

At the end of the rainbow life has only begun

In the long hours of twillight 'neath the stardust above

Beyond the horizon it is easy to love

I'm touched with desire

What don't I do?

Through flame and through fire

I'll build my world around you

Beyond the horizon in the springtime or fall

Love waits forever, for one and and for all

Beyond the horizon, across the divide

'Round about midnight, we'll be on the same side

Down in the valley the waters runs cold

Beyond the horizon someone's prayin' for your soul

My wretched heart is pounding

I felt an angels kiss

My memories are drowning

In mortal bliss

Beyond the horizon, at the end of the game game

Every step that you take, I'm walking the same

Beyond the horizon, the night winds blow

The theme of a melody from many moons ago

The bells of St. Mary, how sweetly they chime

Beyond the horizon I found you just in time

Dylan framför texten med ett drömmande och lite spelat tonfall vilket ger låten en lika charmig som dammig air av teaterkuliss. Mycket riktigt utgår melodin utgår också från trettiotalsschlagern Red Sails in the Sunset samtidigt som texten alluderar både på Hollywoodpekoralen The Bells of St:Mary och Broadwayschlagern Easy to Love. 

Därtill har raden "I'll build my world around you" lånats från the Foundations gamla soulstänkare Baby, Now That I Found You  medan platsbeskrivningen  "down in the valley, the water runs cold" har knåpats ihop utifrån protestsångaren Utah Philips Rock Salt and Nails - en tragisk kärleksballad  som tolkats av både Joan Baez och Wylon Jennings, men också av Dylan själv.

I sin text Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans gesture skriver den brittiske litteraturvetaren Ludovic Foster om hur Dylan - genom att placera sina referenser, citat och allusioner i en kontext av skenbart eskapistisk nostalgi och  idealiserad förgångenhet - lyckas problematisera både sin samtid och det förflutna:

Dylans selection of  American Archetypes reside together side-by-side and seemingly at ease with the lurking presence of anti-semitism and racism haunting the songs historical context. The kind of nostalgia hinted at in "Beyond the horizon"  becomes nostalgia imbued with potentiality, a yearning for a past that never existed, but is in sight just out of reach. (...) This is nostalgia for the future. (Ludovic Foster: "Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans Gesture" i  antologin New Approaches to Bob Dylan, 2020)   

Såsom varande queerteoretiker är Foster särskilt intresserad av de element i Dylans konstnärskap som stör och sticker ut.  Enligt foster blir Dylans schlagernostalgi till ett sätt att även "queerifiera" sig själv: 

I like to think of this period in his career as another example of Dylan queering his own career narrative. The artist so often  associated with political protest songs and electrifying folk music seemingly does an about-turn and begins to do his own interpretation of music that has been read by the uninitiated as conservative and conventional music of a bygone pre- 1960s era. (Foster 2020)

Betraktat ur ett rent språkfilosofiskt perspektiv så borde uttrycket "bortom horisonten" tillhöra samma familj som "trekantig cirkel" och "Värnamo havsbad". Språkliga konstruktioner i vilka orden kan förmedla ett innehåll trots att de helt saknar referens i verkligheten. Bortom horisonten ligger ju som bekant bara horisonten. Omöjlig att nå, än svårare att passera.