Pripps Blå och Like a Ship

Pripps Blå 3,5%

När det första Polarpriset delades ut 1992 gick det som bekant till Paul McCartney. Tvivelsutan  välförtjänt men icke desto mindre ett självklart val. Därefter fann sig pristagarna (Elton John, Quincy Jones och Joni Mitchell  för att nämna några) stå i skuggan av en fråga som växte sig allt större för varje år som gick, nämligen: När ska Bob Dylan få priset?

2002 fick en sedvanligt obekväm Dylan till slut priset; samtidigt vi kan konstatera att denna blogg brottas med ett snarlikt problem, nämligen: När kommer egentligen Pripps Blå att göra entre i folkobob? 

Svaret är nu.

Färgen är ljust gul och helt klar. Lågt skumlock utan kläng som snabbt övergår i en långvarig float. Doft av  ljust bröd.  Rena brödtoner och diskret beska. Viss honungsötma. Behaglig kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak.

Burkens ikoniska segelbåt lanserades 1975 och har genom åren genomgått en del förändringar. Inland har den seglat åt styrbord, ibland åt babord. I samband med folkobobs 5 års jubileum lanserades en ny, stilren design som onekligen gör sig bra i halvlitersformat. Vi tackar och bugar för uppmärksamheten.

Like a Ship

Att rockpoeten Bob Dylan gärna använder sig av en marin tematik är förstås ingen nyhet. genom åren har folkobob skrivit om  havets roll i  låtar som When the Ship Comes in, Tempest och Caribbean Wind. Men det finns en sång som går ett steg längre, nämligen den något förbisedda Like a ship.

Bob Dylan spelade in Like a Ship tillsammans med Travelling Wilburys våren 1990 men det var först 2007 som låten släpptes officiellt och då som bonusspår på en remastrad nyutgåva av albumet Travelling Wilburys vol. 1.

Det är lätt att förstå varför Like a Ship lyftes bort. Texten består till största del av en hop fraser som inte riktigt hänger samman. Därtill påfallande stötigt framsjungna till en enkel - om än slitstark - melodi. Men kanske ska låten inte jämföras med albumets övriga spår, vilka samtliga placerar sig i samtidens populärmusikaliska huvudfåra. Istället bör Like a Ship ses som en allusion till  forna tiders sea shanties, maritima arbetssånger från segelfartygens dagar.

Den typiska Sea shantyn utgår från den inneboenderytmen i ett särskilt arbetsmoment. Den som leder arbetet agerar försångare och kan i stunden foga samman och modifiera strofer beroende på vad som för tillfället ska hissas, fällas, dras och spännas. Det textmässiga innehållet underordnas därmed formen och funktionen; generiska rader om olycklig kärlek och svallande vågor byggs ihop som legoklossar utan krav på inre sammanhang.

Inte helt olikt Dylans Like a Ship där metaforer där metaforer om översvallande kärlek följs av en barsk uppmaning om att bli lämnad i fred:

// Like a ship on the sea

Her love rolls over me //  [x2]

Go away, let me be

// Like a weeping willow tree

Her love grows over me //  [x2]

Go away, let me be

Dylans röst manar på, och understryker den stigande rytmen på ett nästan övertydligt sätt (like a weep-ing willow tree), samtigt som en akustisk gitarr  slår ett G-ackord på varje betonad stavelse. Resterande Wilburys sjunger kör, tydligt avslappnade men det är en bit kvar till skrålande sjömän.

Halvvägs in i låten kommer ett parti som bryter av - inte bara metriskt och melodimässigt - utan även rent tematiskt: 

Standing on the white cliffs of Dover

Lookin' out into space

Another channel to cross over

Another dream to chase

The night is dark and dreary

The wind is howling down

Your heart is hanging heavy

When your sweet love ain't around

Samtidigt som tid och plats nu blir tydligare (nattetid vid Englands kust) drar sig berättaren tillbaka. Vem är det egentligen som står med hängande huvud i begrepp att korsa kanalen? 

Brooklyn Defender och I Contain Multitudes

Brooklyn Defender 3,5%

Det har gått ett par år sedan vi senast avsmakade en trekommafemma från Brooklyn Brewery - New Yorkbryggeriet som är sådär lite lagom. Lagom stort, lagom dyrt och lagom spännande.  

Defender är en IPA av amerikansk typ. Färgen är mörkt halmgul och helt klar. Lågt, slitstarkt skumlock. Doft av honung och clementin. Ölet är smakstarkt med mycket bröd och en ganska torr beska. Intrycket är faktiskt mer lager än IPA. Pigg kolsyra. Ananastonerna i avslutet övergår succesivt i en medellång eftersmak med bittermandel

Brooklyn Defender lanserades ursprungligen till Comic Con 2017 - en festival där superhjältekulturen står i centrum.

I Contain Multitudes

Det är förstås ett obestridligt faktum att det pågående tvåtusentalet har tillhört superhjältarna. Alltsedan Toby Maguire drog på sig spindelmanstrikåerna i Sam Raimis Spiderman 1998 har biorepertoaren dominerats av mastodontfilmer från Marvel Studios och och DC Films - öppet trotsande både budgettak och tyngdlagar.

I skuggan dessa trikåklädda titaner har vi också kunnat följa rockpoeten Bob Dylans definitiva uppstigande på den litterära parnassen.  En process som på allvar inleddes med albumet Time out of mind 1997 och som kulminerade medNobelpriset 2016.

Vid en första anblick kan dessa två kulturella fenomen - superhjältar och Bob Dylan - framstå som två disparata enheter, men faktum är att det är två uttryck för en och samma sak.

En del har velat förklara  superhjältarnas återkomst med att människan i det postmoderna samhället längtar efter en värld med en tydlig och definitiv uppdelning mellan rätt och fel. Men denna förklaring håller dessvärre inte för en närmare granskning då även de moderna superhjältesagorna rör sig i ett moraliskt skymningsland där begrepp som rätt och fel främst blir en fråga om perspektiv.

Istället bör det ökade intresset för superhjältar ses som en reaktion på en tillvaro som präglas av ständiga identitetsväxlingar.  

Enligt den tyske sociologen Jürgen Habermas är uppdelningen av samhället i en offentlig och en privat sfär ett resultat av det tidigborgerliga samhällets behov av nya institutioner; en utveckling som bör ha accelererats av den snabba framväxten av städer vilka erbjöd nya möjligheter till anonymitet och dubbla identiteter. Om den medeltida kungen kunnat utöva sitt ämbete från såväl sängen som toaletten, krävde de nya staterna som växt fram efter upplysningen tjänstemän som lämnat privatlivet hemma.

I sin avhandling Strukturwandel der Öffentlichkeit (1961) drev Habermas tesen menar att uppdelningen mellan den privata och offentliga sfären höll på att luckras upp i det senkapitalistiska samhället. Habermas - som ju fortfarande lever - har antagligen med storögt intresse åsett det alltmer komplicerade samspelet mellan sociala medier, yrkesliv och offentlig förvaltning.

Ur ett psykologiskt perspektiv kan vi konstatera att det har tillkommit fler - och inte sällan motstridiga - roller. Även om det är svårt att leda i bevis så är det ett rimligt antagande att den medeltida bonden ägnade betydligt mindre tid åt att  balansera sin könsroll, yrkesroll och föräldraroll. För att inte tala om alla de  Instagrampersonor och Facebookprofiler som vi är tvingade att förhålla oss till.

Det bör således knappast knappast överraska någon  att vi de senaste tjugo åren kunnat se ett nyväckt intresse för rockpoeten Bob Dylan, en artist som ägnat ett hela sitt konstnärliga liv åt en utstuderad lek med identiteter. Således kan  I Contain Multitutes - öppningsspåret på föregående års album Rough And Rowdy Ways - lika gärna ses som ett bokslut som en programförklaring.

Låten inleds med att Dylan smula förstrött, ackompanjerade av plockade jazz-ackord, droppar en rad namn vilka tillsammans utgör en slags innehållsförteckning för den kulturella ikonen Bob Dylan.

Today and tomorrow and yesterday too

The flowers are dying like all things do

Follow me close - I'm going to Bally-Na-Lee
I'll lose my mind if you don't come with me

I fuss with my hair and I fight blood feuds ... I contain multitudes

Gotta tell tale heart like Mr. Poe

Got skeletons in the walls of people you know

I'll drink to the truth of things that we said

I'll drink to the man that shares your bed

I paint landscapes - i paint nudes ... I contain multitudes

A red Cadillac and a black moustasche

Rings on my fingers that sparkle and flash

Tell me what's next - what shall we do

Half my soul baby belongs to you 

I rollick and I frolic with all the young dudes ... I contain multitudes 

Det är en smula melodikrysset över det hela. En del frågor är lätta, andra svåra. Den irländska förromantikern Anthony Raftery dikt The Lass from Bally-Na-Lee skymtar fram i förbigående och visar vägen till den anglosaxiska folksångstradition som Dylan gång efter annan norpat av. Referensen till Edgar Allan Poe är  betydligt mer explicit, även om Dylans gömda skelett mer verkar bestå av norpade fraser än inmurade katter. Slutligen leder den röda Cadillacen och  svarta mustaschen oss till en annan musikalisk rottråd i form av countryrockare Warren Smith och hans stallkamrater på Sun-records.

Det är suggestivt men inte särskilt överraskande. Men så kommer ett interludium där den akustiska gitarren övergår till strummade ackord. Även texten ändrar karaktär, dels genom att referenserna delvis  lämnar den musikaliska och litterära sfären  och dels för att jämförelserna med det egna jaget nu görs explicit och utan omsvep:

I'm just like Anne Frank - like Indiana Jones
And them British bad boys the Rolling Stones

I go right to the edge - I go right to the end

I go where all things are lost - are made good again 

Det hela blir till en personlighetsmosaik. Det judiska barnet, den ständigt resande arkeologen på jakt efter artefakter och evighetsrockarna som vägrar ge upp.

Man kan förstås fråga sig vilken typ av superhjälte som bäst motsvarar Bob Dylan. Fantomen som valt ett ensamt liv, fyllt av idogt arbete för att kunna följa i sina föregångares fotspår. Men när Walker följer sina blåklädda förfäder följer Dylan istället Hank Williams, Sinatra, Cash och Presley. Eller är han mer som Stålmannen? Underbarnet som växte upp i mellanvästern och som levt sitt liv i skuggan av sitt egna alter ego. 

Pax Bavaria och Autumn Leaves

 Pax Bavaria 3,5%

När detta skrivs har sensommaren obevekligt övergått i höst och i München ligger man i startgroparna för oktoberfest med joddel och umpbumpa. Men då folkobob som bekant har enklare vanor öppnas istället trekommafemman Pax Bavaria, en halvmörk lager från Pax Brygghus i Flyinge.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Tätt långvarigt, men inte särskilt högt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av ljust bröd och citrus. Med tanke på den något försiktiga doften är Pax Bavaria överraskande smakstarkt med knäckebröd och grapefrukt och en  en rejäl, ganska torr beska. Avslutet är aning sötare med lite vanilj smörkola. Spritzig  kolsyra. Lång eftersmak som övergår i metall.

Det skulle förstås vara förträffligt om oktoberfesten fick fortsatt fäste i folkölshyllan. Ett rombmönstrat, blåvitt ljus i höstmörkret.

Autumn Leaves

 Hur fort blir lönnarna gula, 

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

De inledande raderna i Stig Dagermans dikt Höst (1954) illustrerar på ett nästan övertydligt sätt  höstlövets poetiska funktion. Dels som ett färgsprakande memento mori som diskret påminner om att allt har ett slut  och dels som en bild av hur en kvantitativ förändring till slut blir till en kvalitativ skillnad. Från grenen till marken, från levande till död.

2014 spelar spelar Bob Dylan in Shadows in the Night, ett album bestående av musikaliska örhängen som kommit att förknippas med  Frank Sinatra.  Ett av dem är jazzschlagern  Autumn Leaves i vilken sommarens kyssar ställs mot höstens ensamhet:

The falling leaves

Drift by the window

The autumn leaves

Of red and gold

I see your lips

The summer kisses

The sunburned hands

I used to hold

Since you went away

The days grow long

And soon I'll hear

Old winter's song

But I miss you most of all

My darling

When autumn leaves

Start to fall

När Frank Sinatra 1957 sjöng in Autumn Leaves var han 42 år gammal, och även om  de lönnar som lyste Sinatras vandring i parken var på väg att börja gulna så upplevde  Sinatra vid denna tid snarare en andra vår än en annalkande höst. Åtminstone betraktat ur ett rent artistiskt perspektiv.

I essän Omstart - hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan (2014) skriver musikjournalisten Jan Gradvall om hur Frank Sinatra några år tidigare befunnit sig på botten av sin karriär.  Hans tonårspublik hade övergivit honom, RCA hade avslutat hans skivkontrakt och till råga på allt var hans stämbanden allvarligt skadade.  För Gradvall symboliseras Sinatras karriärmässiga nollpunkt av ett framträdande inför en lika gles som ointresserad publik i Finspångs folkets park den 30 maj 1953.

Dock kommer Sinatra igen, och det med råge. 1954 belönas han med en Oscar för sin roll i Härifrån till evigheten och tecknar dessutom det kontrakt med Capitol Records som inleder hans verkliga storhetsperiod. 

Det var [en] helt ny Frank Sinatra som klev fram till mikrofonen, stukad men starkare, som sjöng mognare sånger med en mörkare underton; inspelningar som visat sig vara outslitliga (Gradvall 2014)

Jämfört med Sinatra är Dylans tolkning  av Autumn Leaves betydligt mörkare.  Det är tydligt att den 73 årige Dylan inte behöver inte låtsas att han hör "old winters song". Inledningsvis är Dylans tonfall bitterljuvt melankolisk men i sångens andra hälft ändrar den karaktär, Den saktar in och spricker upp, som om känslan av desperation och ensamhet är på väg att bryta igenom och ta överhanden. Till detta kommer Donny Herrons hawaiigitarr. Den som  på andra spår varit varm och smeksam är nu spöklik och kuslig och  inte helt olik en theremin. 

Gradvall  avslutar sin essä om Sinatra och Finspång med en slags epilog där han listar diverse kändisar som mött sitt egna Finspång och tvingats göra en omstart. Bland namnen hittar vi bland annat entreprenören Steve Jobs, politikern Angela Merkel och artisten Robyn. 

Märkligt nog inte rockpoeten Bob Dylan. Kanske beror det på att Dylans har så många Finspång bakom sig att det är svårt att välja. Eller att  Dylans svackor ständigt omvärderas, samtidigt som de kommersiella motgångarna varit ganska klädsamma. Det är ju trots allt få artister som är mer ointresserade av publikens jubel än Dylan.

Grain d'Orge glutenfri och Every Grain of Sand (live version 1984)

Grain d'Orge glutenfri 3,5%

Att vara glutenallergiker ha funktionsvariationen celiaki är inte alltid en dans på rosor. Åtminstone inte betraktat ur ett folkölsperspektiv. Längst bak i hyllan brukar det stå några bortglömda flaskor med glutenfritt öl. Hur de smakar? Ingen vet. Fram tills nu.

Grain d'Orge (korn av korn) är ett franskt bryggeri vars glutenfria lager i folkölsformat importeras till Sverige av HEBA food & beverages. 

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av ljust bröd och ananas. Skummet är kortvarigt och är efter en stund helt försvunnet. Smaken domineras av sirapssötma. Nästan ingen beska. Persikopuré i avslutet och lite tjock  munkänsla. Kolsyran är till en början pigg men ganska snart försvinner den nästan helt. Kort eftersmak.

Every Grain of Sand (live version 1984)

För några veckor sedan  gjorde folkobob ett nedslag i Bob Dylans lovsång Father of Night och konstaterade att den - även med 1970 års mått - förmedlade en tämligen förlegad gudsbild. I låten är människan reducerad till en passiv betraktare av guds maskineri; förvisso fylld av stum beundran men icke desto mindre maktlös.

Tio år och ett kraschat äktenskap senare skriver Bob Dylan hymnen Every Grain of Sand. Nu är det istället det personliga, aktiva sökandet efter Gud som står i centrum. Gud finns inom räckhåll för den som söker men det är människan själv som måste leta efter svaren.

In the time of my confession, in the hour of my deepest need

When the pool of tears beneath my feet flood every newborn seed

There's a dyin' voice within me reaching out somewhere 

Toiling in the danger and in the morals of desapair

Don't have the inclination to look back on any mistake 

Like a Cain, I now behold this chain of events that I must break

In the fury of the moment I can see the Master's hand

In every leaf that trembles, in every grain of sand 

Att låta en beskrivning  av andligt uppvaknande ta sin början i ett tillstånd av existentiell kris är ett retoriskt grepp som använts av såväl Dante Alighieri som Ulf Ekman. När det gäller Dylan blir det kanske särskilt lockande att hemfalla åt biografiska spekulationer och frågan man ställer sig är förstås vad "time of my confession" och  "hour of deepest need" egentligen syftar på. Är det turnédekadensen  som ledde fram till omvändelsen till evangelisk kristendom 1978, eller de därpå följande åren av dogmatiskt testuggande och  chauvinistiskt förkunnande ?

Oh the flowers of indulgence and the weeds of yesteryar

Like criminals, they have choked the breath of consience and good cheer

The sun beat down upon the steps of time to light the way

To ease the pain of idleness and the memory of decay

I gaze into the doorway of temptation's angry flame

And every time I pass that way I always hear my name

The onward in my journey I come to understand 

That every hair is numbered like every grain of sand.

Även om folkobobs  personliga erfarenheter är något begränsade när det kommer till kokainpudrade turnébussar och bibelbtyngda frikyrkor så är det ändå lätt att tänka sig att ett visst mått av andlig förruttnelse kan uppstå i bägge miljöerna.

Religionsvetaren och Dylankännaren Stephen H. Webb hävdar dock med bestämdhet i sin bok Dylan Redeemed (2006) att  Every Grain of Sand inte ska tolkas biografiskt. Istället ska låten ses som en  vägvisare ut ur den känsla av hopplöshet och uppgivenhet som uppstår hos den som på allvar omfamnar  föreställningen om guds försyn. En tillvaro där  allt som som sker är resultatet av en allomfattande, och i alla tider varande gudsplan.

En sätt för att hålla frälsningens och väckelsens eufori vid liv blir då enligt  Webb att hitta bevis för Guds gränslöst stora mirakel i det allra minsta. In every leaf that trembles, in every grain of sand .

Därmed är mysticismen  bara ett myrsteg bort varför det knappast kommer som en överraskning att Dylan lånat den bärande liknelsen från dikten Auguries of Innocence av den kristne esoterikern William Blake (1757-1827) - "Too see a World in a Grain of Sand / And a Heaven in a Wild Flower".

Genom åren har  Every Grain of Sand framförts med sporadisk regelbundenhet (187 gånger jämt fördelat på 32 år). Arrangemangen har varit minst sagt skiftande varför  har låten kommit att fungera som en slags konstnärlig positionsangivelse. 

Ta till exempel sommaren 1984 då Dylan ger sig  ut på en Europaturné tillsammans med en hoper gästande rockrävar såsom Santana, Van Morrison, Eric Clapton och Chrissie Hynde. En arenaorienterad rock'n'rollcirkus där låtlistan domineras dels av publikfavoriter från sextiotalet och  dels material från det närmast föregående albumet Infidels (1983). Den enda låt som finns kvar från den kristna perioden är Every Grain of Sand och i händerna på den före detta Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor förvandlas den försiktig trevande balladen till bredbent muskelrock i mellantempo. Detta verkar dock inte bekymra Dylan det minsta. På en inspelningen från München den 3 juni har de introverta grubblerierna från albumversionen på Shot of Love (1981) fått ge vika för en melodistark och påfallande munter sånginsats som  understryker skildringen av pånyttfödelse och själsligt framåtskridande.

I de flesta framföranden från 1984 ges det rejält utrymme åt Taylors avslutande gitarrsolo. Kanske är detta den verkliga lovsången. För som det står i Psaltaren 98:5: Sjung till lyra för Herren, låt lyrans strängar Klinga!