South Plains IPA och Dixie

South Plains IPA 3,5%

Söderslätt är det hörn av Skåne som inhyser pärlor som Håslöv, Slågarp och Snarringe - billigare än Österlen men blåsigare än Kebnekajse. Det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company är beläget i Malmös industrihamn och tillverkar en IPA som går att köpa lite här och var.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Doft av plommon och syren.

Långvarigt, gräddigt skum med bra kläng Ölet är smakstarkt med rejäl, blommig humlebeska. Tydlig kropp men kolsyran är en aning påträngande. Kryddigt avslut. Lång eftersmak med toner av jäst och apelsinzest.

Den rödgula etiketten med sin knutna näve ger en klassisk "befria Skåne"-känsla och folkobob - som ju hade sina formativa år i en skånsk småstad på 90-talet - minns förstås raggarbilarna där skåneflaggan inte sällan kombinerades med en sydstadsflagga under parollen "The south will rise again!".

Dixie 

När detta skrivs har det rättsliga efterspelet till stormningen av kongressen den 6 januari så sakteliga börjat rulla igång. I bildmaterialet från FBI kan man se hur en man i brun skinnväst traskar runt i Capitolium med en sydstatsflagga  över axeln.  Flera ledarskribenter har lakoniskt konstaterat  att mannen (identifierad som en viss Hunter Seefried  från Delawere) faktiskt lyckades med det som sydstatsarmén misslyckades med under  slaget vid Fort Stevens 1864,  nämligen att föra in konfederationsfanan i hjärtat av Washington.

En film som under Trumperan aktualiserats med nästintill profetisk kraft är den stjärnspäckade rullen Masked and Anonymous från 2003, regisserad av Larry Charles efter ett manus av Bob Dylan. I filmen möter vi ett alternativt Amerika, härjat av våld och sociala motsättningar och helt igenom genomsyrat av relativistiska konspirationsteorier och politisk upplösning. 

I centrum av handlingen hittar vi antihjälten Jack Fate, en övervintrad musikant i kostym och cowboyhatt och - ska det visa sig - son till den döende presidenten. I rollen som den lakoniske Fate hittar vi ingen mindre än Bob Dylan även om det ibland inte är helt lätt att se var den ene slutar och den andre tar vid. "All of his songs are recognisable even when they're not recognisable". 

Runt Fate graviterar ett brokigt persongalleri. Den skrupellöse promotorn Uncle Sweetheart (John Goodman) vill göra pengar på en tevesänd välgörenhetskonsert med nämnda Fate. Sweethearts flamma, den bedagade skönheten Pagan Lace (Jessica Lange), vill bli full. Den unge gitarristen Bobby Cupid (Luke Wilson) vill vandra i Fates footspår medan den cyniske murveln Tom Friend (Jeff Bridges) vill gräva fram ett scoop om Fate, med eller utan dennes medverkan. 

Ungefär halvvägs in i filmen ser vi hur Fate och hans orkester Simple Twist of Fate (eller om det nu är Dylan med 2003 års turneband) står på en gammal sliten teaterscen, spelandes den gamla slagdängan Dixie: 

I wish I was in the land of cotton

Old times there are not forgotten

Look away! Look away! Look away! Dixie Land

In dixie Land, where I was born in

Early on one frosty mornin

Look away, look away, look away Dixie Land

I wish I was in Dixie, Hooray! Hooray!

In Dixie Land I´ll take my stand

To live and die in Dixie

Away away, away down south in Dixie

Låten spelas bara i några minuter men lyckas inte desto mindre sammanföra och blixtbelysa flera av filmens centrala teman; teman som också genomsyrar Dylans konstnärskap.

För det första understryker sången det faktum att vi framlever våra dagar i det förgångnas virvlande bakvatten. Både på det samhälleliga planet och det personliga. I Masked and Anonymous undkommer ingen sitt förflutna. "For everything you do in life  there is a price. You pay it upfront in the beginning, or you pay it at the back end". Samtidigt verkar alla orientera sig genom att blicka bakåt - från Altamont och Gettysburg till Bee Gees och general Lee.

Dixie kan med fog ses som en slags musikalisk motsvarighet till den gamla konfederationsflaggan. Låten komponerades i början av 1850-talet av  minstrelsångaren Daniel Decatur Emmets och blev under inbördeskriget  till en signaturmelodi för Sydstatsarmen. Liksom flaggan har Dixie blivit föremål för en hel del debatter och kontroverser och i spåren av Black Lives Matter-rörelsen har flera skol- och arméorkestrar helt sonika strukit låten ur sin repertoar.

Därmed kan Dixie på ett nästan övertydligt vis illustrera hur ideologier, åsikter och värderingskomplex verkar befinna sig i ständig rörelse  kring sin egen axel.  Länge var den amerikanska södern Demokraternas starkaste fäste. Genom en kombination av ekonomiska reformer och raslagar hade man målmedvetet erövrat en vit arbetarklass medan republikanerna i The Grand Old Party betraktades som nordstaternas och den urbana medelklassens parti. 

De flesta av dagens omstridda statyerna av slaveriförespråkare har alltså rests på initiativ av (eller med stöd  från) det demokratiska partiet. På 1800-talet var Dixie en trösterik sång för  det slagna och trampade södern, idag är den ett potentiellt uttryck för raschauvinism och vit överhöghet.

Hur bör man då som människa förhålla sig till detta kronologiska och ideologiska moras? Filmen avslutas med en monolog i vilken Fate (Dylan?) sammanfattar läget så här:

Things fall apart, especially all the neat order of rules and laws. The way we look at the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder.  Truth and beauty are in the eye of the beholder I stopped trying to figure everything out a long time ago.

Att föredra det passiva icke-värderandet framför den subjektiva upplevelsen leder tankarna mot Buddhismen och Shopenhauer och vidare mot nihilismen. Men saken är den att  Dixiescenen i  Masked and Anonymous erbjuder ett annat svar. 

Vanligtvis brukar Dixie framföras tämligen allegro - käckt och raskt och en smula militäriskt men här har tempot sänkts till andante; tonen är lika delar högtidlig och sentimental. Samtidigt som bandet sjunger om ett romantiserat, förgånget Dixie panorerar kameran långsamt över en trollbunden, multietnisk publik. Oavsett ursprung verkar var och en  drömma om sitt alldeles egna Dixie; som om det enda som verkligen kan förena oss är den individuella nostalgin över ett då som aldrig riktigt varit.

Passion för folk och Make You Feel My Love

Passion för folk 3,5%

folkobob har tidigare uppmärksammat att den tyska matvarukedjan Lidl då och då tar in  partier från mindre bryggerier. Huruvida detta är resultatet av vakna inköpschefer med fingerspitzengefühl eller cyniskt varumärkesbyggande är en fråga som är öppen för spekulation.

Nåväl. På Lidl i Staffanstorp kunde man i höstas hitta Passion för folk -en IPA från Göteborgsbryggeriet Beersmiths, smaksatt med fruktpuré av mango och passionsfrukt.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Snabbt, frasigt läskedrycksskum som sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och aprikoskräm. Smaken domineras av fruktsötma  men det finns även en hel del syrlighet. Örtigt humleavslut och mineralvattenssälta i eftersmaken  Kolsyran är något stickig, men passar på något vis bra till läskkänslan.

Make You Feel My Love

Idag betecknar ordet passion främst en  brinnande kärlekskänsla som eldas på av fysisk lusta och kroppslig åtrå men så har det förstås inte alltid varit.  Passion kommer från latinets ord för lidande, passio, en betydelse som fortfarande lever kvar bland påskens religiösa passionsspel och hos sjukhusens plågade patienter.  

Men alla som någon gång haft förmånen att studera en passionerad förälskelse på nära håll vet förstås att lidandet aldrig är långt borta. Med kärleken kommer ju - förutom det ständiga hotet om separation - även smärtsamma känslor av svartsjuka, ovisshet och otillräcklighet.

Med detta sagt kan vi konstatera att Make You Feel My Love är Bob Dylans mest passionerade kärlekssång; här bor nämligen lidandet granne med kärleken. Dock framstår det hela som tämligen okomplicerat; genom att dela med sig av sin kärlek kan den ene befria den andre från svårmod och mörker:

When the rain is blowing in your face

And the whole world is on your case

I could offer you a warm embrace

To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear.

And there is no one there to dry your tears

I could hold you for a million years

To make you feel my love 

Tillsammans med Blowin' in the Wind och Knockin' On Heavens Door är Make You Feel My Love är en av de Dylanlåtar som har tolkats av störst antal artister. Sedan den debuterade på albumet Time Out of Mind 1997 har den sjungits in av såväl Adele och Ane Brun som Billy Joel och Engel Humperdnick. Detta kan dels på bero att texten bärs fram av en extrem slitstark melodi (vilken i sin tur utgår från 50-tals schlagern You Belong to Me)  och dels på att texten vid en första anblick är påfallande rak och enkel. Åtminstone med Dylanmått mätt.

Men skenet bedrar, för saken är den att den återkommande raden  "to make you feel my love" kan förstås på två olika sätt. Antingen som att sångjaget vill dela med sig av sin kärlek och värme eller som att sångjaget vill tvinga den andre att känna samma sak (och lika mycket) som han själv. Även om det förra alternativet är avgjort gemytligare än det senare så blir det i  sticket tydligt att kärleken inte är besvarad men att sångjaget likväl framhärdar i uppfattningen att den andre hör hemma hos just honom.

I know you haven't made your mind up yet

But I would never do you wrong

I've known it  from the moment that we met

No doubt in my mind where you belong

Vad som verkar vara viktigare än den andres välbefinnande är att denne upplever samma slags kärlek som sångjaget; ett mål som av allt att döma ska kunna uppnås genom umbäranden och lidande.

I'd go hungry, I'd go black and blue

I'd go crawling down the avenue

There's nothing that I wouldn't do

To make you feel my love

The storms are raging on the rollin' sea

And on the highway of regret

The winds of treason blowing wild and free

You ain't seen nothing like me yet.

Den kanadensiske poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie konstaterar i sin bok Alias - Bob Dylan Revisited (2003) att den lätta banala och klichétyngda texten förstärker känslan av att sångjaget är oförmögen att ge uttryck för sina känslor:

[T]he increasingly desperate nature of the singers´s gestures - "crawl down the avenue", "go to the ends of the earth" - only serves to underline his inability to "make you feel" his love; that is, he cannot bring his words and his emotions together, cannot make things the same. It is not so much that the loved one cannot feel; the problem is that the singer thinks his lover has to be "made to" feel. (Scobie 2003)

På studioversionen framför Dylan Make You Feel My Love som en traditionell  pianoballad, understödd av en diskret orgel vilken för med sig en subtilt sakral  känsla. Sången, som ligger långt fram i ljudbilden, balanserar hela tiden mellan det naket utlämnande och det utsökt sentimentala.  

Trots det - eller kanske just på grund av det - är det svårt att skaka av sig känslan av att raden  you ain't seen nothing like me yet lika gärna kan uppfattas som ett förtäckt hot som en känslosam försäkran om att det alltid finns kraft och kärlek kvar.

Arctic Beer och Talkin' World War III Blues

Arctic Beer 3,5%

I norra Norge, 30 mil norr om polcirkeln, ligger Tromsö och det anrika bryggeriet Mack (uppkallat efter grundaren Ludwig Markus Mack). Deras ljusa lager Arctic lär gå åt som smör på en nygräddad lefse bland norska gränshandlare i Strömstad. Dock är den burk som recenceras här köpt på Coop i Lund.

Färgen är blekgul och helt klar. Tätt, halvsnabbt skum med lite kläng. Doft av franskbröd och skumbanan. Ganska mycket sötma (sirap och vanilj) och ganska lite beska. En frisk citruston ger sig dock till känna i avslutet. Behaglig kolsyra men ganska tunn munkänsla. Kort eftersmak med rena, fina brödtoner.

Talkin' World War III Blues

Den som närmar sig Norge med putsade Bob Dylanbrillor kommer förr eller senare att få syn på poeten Jan Erik Vold. I mitten av sextiotalet var han - i likhet med Dylan -  inspirerad av beatpoesi och imagism  och på sjuttiotalet gav han ut boken Damer i Regn, en samling med Dylanöversättningar  (Den norske Bokklubben, 1977).

Att översätta poesi är knappast något för den nervsvage. Förutom att rim och versfötter måste passas in i en helt ny språkdräkt, så väcker ord och uttryck olika känslor på olika språk. Ett stolt dandelion blir på svenska till en småäcklig maskros samtidigt som det fartfyllda idiomatiska uttrycket fall in sleep  blir till det stillsamma verbet somnar.

Den som översätter Bob Dylan stöter dessutom på ytterligare ett problem i form av ett intensivt namndroppande. Namn på städer och kulturpersonligheter staplas på varandra men de bilder de målar upp blir inte nödvändigtvis desamma i Amerika som i Skandinavien.  Jan Erik Vold löser detta genom att söka efter de norska  motsvarigheterna.  Ta till exempel Dylans Talkin' World War III Blues från 1963 - en text som hos Vold får heta  Preike* trea verdenskrig.

Texten skildrar hur textens berättarjag går till en doktor för att dryfta en dröm om livet efter kärnvapenkatastrofen. I den ursprungliga versionen av Dylan beskrivs mötet med   hjärnskrynklaren så här:

I said , "Hold it, Doc, a World War passed through my brain"

He  said, "Nurse, get your pad, this boy's insane"

He grabbed my arm, I said, "Ouch!"

As I landed on the psychiatric couch

He said "Tell me about it"

I Volds översättning ställs en något annorlunda diagnos samtidigt som patienten framstår som avsevärt motsträvigare:

Jeg sa: Doktor, doktor jeg har en verdenskrig i hue 

Han sa: Søster, rull ut trillebenken, gutten har fått snue

Så greip han meg   i armen, jeg sa: Gi-Fan!

idet jeg landa på psykiater-divan

Han sa: Få høre!

Sedan beskrivs den ena absurda scenen efter den andra, för trots att en växande ensamhet gör sig påmind i utbombade metropolen verkar det  vara omöjligt för de överlevande att nå fram till varandra. Hos Dylan visar det sig  först mot slutet att staden som skildrats är New York medan Vold å sin sida redan från början är tydlig med att vi befinner oss i Oslo. Turen går längs Pilestredet vidare mot Grand Café för att till slut avslutas på Fridtjof Nansens Plass där en grammofonspelare snurras igång:

Vel, nå lengta jag etter å høre musikk

så jag satte på bilradioen temmelig kvikt

Det kom ingen lyd, bare batterigugge

radioen var en gåen som ei mjælkemugg⃰  ⃰      

Så måtte jag sveive på sveivegrammofon

Det var søstrene Bjørklund som skrek i mikrofon

Si til mor, si til far vår kjaerlighet går bra, går bra

Vi kan konstatera att Vold har låtit det norska schlagerfenomenet Søstrene Bjørklund ersätta förlagans högst fiktive smörsångare Rock-a-day Johnny:

Well, I remember seein' some ad

So I turned on my Conelrad

But I didn't pay my Con Ed bill

So the radio didn't work so well

Turned on my record player -

It was Rock-a-day Johnny singin', "Tell Your Ma, Tell Your Pa 

Our Love's A-gonna Grow Ooh-wah, Ooh-wah"

Genom åren har flertalet av Volds Dylanöversättningar tolkats av jazz- och bluesmusikern Kåre Virud.  Men det finns undantag och Preika trea verdenskrig  hör till dem som Vold  konsekvent valt att recitera solokvist, såväl från  scen som på skiva. Det upphöjda, humoristiska lugn som genomsyrar Dylans framförande av Talkin' World War III Blues saknas nästan helt  hos Vold, istället genomsyras uppläsningen av en manisk nervositet. 

Befriad från takt och ackord får texten ett radikalt annorlunda uttryck och den orimmade rad som avslutar  varje vers - och som Dylan utgör en kommentar utanför den egentliga sången -  blir hos Vold till en slags sammanfattande slutsats.

Men även rent textmässigt framstår Dylans sångpersona också som en aning mer  känslomässigt distanserad i jämförelse med Volds dikt-dito. Notera till exempel hur Volds textjag längtar efter musik medan Dylans lite lagom pliktskyldigt drar sig till minnes en reklamannons för nödradiosystemet Conelrad (Control of Electromagnetic Radiation).

Kanske speglar de två texterna två skilda aspekter av kalla kriget. När  Dylan sjunger in Talkin' world War Blues är Amerika en djupt skakad, men samtidigt lättad nation i färd med att bearbeta Kubakrisen. När Vold gör sin  översättning har stormakternas kärnvapenpark i årtionden kastat ångestfyllda skuggor över det lilla NATO-landet Norge.

*Preike motsvaras på svenska av "predika".

⃰  ⃰ Mjölkkanna   

Full Bloom och Key West (Philosopher Pirate)

Full Bloom 3,5%

I början av året skrev folkobob om ett veteöl med kamomill från Malmös Rocket Brewing. Nu har det blivit dags för en Pale Ale med Hibiskusblomma - en kvalificerad gissning är att nästa brygd bliren porter med fänkål.

Färgen är rosa och helt klar. Doft av svartvinbärssaft. Skummet är snabbt och frasigt. Ölet är friskt men inte särskilt smakstarkt. Svag beska, men desto mer sötma. Ganska stickig kolsyra. Först i avslutet ger ölsmaken sig till känna. Mineral i eftersmaken.

Hibiskus är en tropisk perenn som gillar fukt och värme. Det kommer således knappast som en överraskning att Florida är den amerikanska stat som har flest  vildväxande hibiskusarter (13 stycken).

Key West (Philosopher Pirate)

Längst ner i Floridas sydvästra hörn ligger Key West - en kalkstens ö på elva kvadratkilometer och USA:s sydligaste punkt. 

Huruvida den surmulne rockpoeten Bob Dylan någon gång spatserat längs Key Wests soldränkta gator kan vi förstås bara spekulera i men helt omöjligt är det inte. Åtminstone inte att döma av Key West (Philosopher Pirate) - en nästan tio minuter lång låt från sommarens album Rough and Rowdy Ways- där vykortsprosa och de existentiella spetsfundighetern går hand i hand.

Key West is the place to be 

If you´re lookin´ for immortality

Stay on the road - follow the sign

Key West is fine and fair

If you lost your mind, you'll find it there

Key West is on the horizon line.

Med sina vajande palmer och historiska miljöer utgör Key West ett gränsland, inte bara mellan Nordamerika och Karibien utan även mellan nuet och det förflutna. Således är det helt i sin ordning att att Key West (Philosopher Pirate) börjar med att sångjaget på sin transistorradio lyckas ratta in nyheten om mordet på president William McKinley. 

McKinley hollered - McKinley Squalled 

Doctor said McKinley - death is on the wall

Say it to me if you got something to confess

I heard all about it - he was going down slow

Heard it on the wireless radio

From down in the boondocks - way down in Key West

Att McKinley blev skjuten  i Buffalo 1901 spelar mindre roll; i Dylans Key West löper alla trådar parallellt. Om albumet Rough and Rowdy Ways börjar med en humoristisk självreflektion som  konstaterar att I Contain Multitudes så slutar den med att omsätta detta multidimensionella vara i praktik. 

Kanske får vi här en ledtråd till låtens undertitel - Philosopher Pirate. En pirat tar som bekant det den vill ha utan att fråga. Således kan vi se hur vår filosofipirat låer behov styra idealen snarare än tvärtom.  

I play the gumbo limbo spirituals

I know all the Hindu rituals

People tell me that I'm truly blessed

Bougainvillea bloomin' in the summer and spring

Winter here is an unknown thing 

Down in the flatlands - way down in the Key West

Framförandet är långsamt, på gränsen till sävligt. Ett avmätt ackord slås på ettan medan en virveltrumma vispas utan brådska och ett dragspel precis lyckas hålla liv i en entonig evighetsmelodi. Key West verkar vara ett slags limbo. 

Key West is under the sun

Under the radar - under the gun

You stay to the left and then you lean to the right

Feel the sunlight on your skin

And the healing virtues of the wind

Key West - Key West is the land of light

Texten är skriven som en sexradig tetrameter med rimschemat a-a-b-c-c-b. Att formen är typisk för  äldre italiensk lyrik bidrar till intrycket av Key West som  en plats för själslig rening. Ett limbo med varma, vita stränder  och smaragdgrönt vatten men inte desto mindre ett limbo. 

Känslan av permanent undantagstillstånd och inre exil känns igen från Desolation Row (1965) men vädret verkar nu vara bättre och trivselfaktorn avsevärt högre.