South Plains IPA och Dixie

South Plains IPA 3,5%

Söderslätt är det hörn av Skåne som inhyser pärlor som Håslöv, Slågarp och Snarringe - billigare än Österlen men blåsigare än Kebnekajse. Det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company är beläget i Malmös industrihamn och tillverkar en IPA som går att köpa lite här och var.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Doft av plommon och syren.

Långvarigt, gräddigt skum med bra kläng Ölet är smakstarkt med rejäl, blommig humlebeska. Tydlig kropp men kolsyran är en aning påträngande. Kryddigt avslut. Lång eftersmak med toner av jäst och apelsinzest.

Den rödgula etiketten med sin knutna näve ger en klassisk "befria Skåne"-känsla och folkobob - som ju hade sina formativa år i en skånsk småstad på 90-talet - minns förstås raggarbilarna där skåneflaggan inte sällan kombinerades med en sydstadsflagga under parollen "The south will rise again!".

Dixie 

När detta skrivs har det rättsliga efterspelet till stormningen av kongressen den 6 januari så sakteliga börjat rulla igång. I bildmaterialet från FBI kan man se hur en man i brun skinnväst traskar runt i Capitolium med en sydstatsflagga  över axeln.  Flera ledarskribenter har lakoniskt konstaterat  att mannen (identifierad som en viss Hunter Seefried  från Delawere) faktiskt lyckades med det som sydstatsarmén misslyckades med under  slaget vid Fort Stevens 1864,  nämligen att föra in konfederationsfanan i hjärtat av Washington.

En film som under Trumperan aktualiserats med nästintill profetisk kraft är den stjärnspäckade rullen Masked and Anonymous från 2003, regisserad av Larry Charles efter ett manus av Bob Dylan. I filmen möter vi ett alternativt Amerika, härjat av våld och sociala motsättningar och helt igenom genomsyrat av relativistiska konspirationsteorier och politisk upplösning. 

I centrum av handlingen hittar vi antihjälten Jack Fate, en övervintrad musikant i kostym och cowboyhatt och - ska det visa sig - son till den döende presidenten. I rollen som den lakoniske Fate hittar vi ingen mindre än Bob Dylan även om det ibland inte är helt lätt att se var den ene slutar och den andre tar vid. "All of his songs are recognisable even when they're not recognisable". 

Runt Fate graviterar ett brokigt persongalleri. Den skrupellöse promotorn Uncle Sweetheart (John Goodman) vill göra pengar på en tevesänd välgörenhetskonsert med nämnda Fate. Sweethearts flamma, den bedagade skönheten Pagan Lace (Jessica Lange), vill bli full. Den unge gitarristen Bobby Cupid (Luke Wilson) vill vandra i Fates footspår medan den cyniske murveln Tom Friend (Jeff Bridges) vill gräva fram ett scoop om Fate, med eller utan dennes medverkan. 

Ungefär halvvägs in i filmen ser vi hur Fate och hans orkester Simple Twist of Fate (eller om det nu är Dylan med 2003 års turneband) står på en gammal sliten teaterscen, spelandes den gamla slagdängan Dixie: 

I wish I was in the land of cotton

Old times there are not forgotten

Look away! Look away! Look away! Dixie Land

In dixie Land, where I was born in

Early on one frosty mornin

Look away, look away, look away Dixie Land

I wish I was in Dixie, Hooray! Hooray!

In Dixie Land I´ll take my stand

To live and die in Dixie

Away away, away down south in Dixie

Låten spelas bara i några minuter men lyckas inte desto mindre sammanföra och blixtbelysa flera av filmens centrala teman; teman som också genomsyrar Dylans konstnärskap.

För det första understryker sången det faktum att vi framlever våra dagar i det förgångnas virvlande bakvatten. Både på det samhälleliga planet och det personliga. I Masked and Anonymous undkommer ingen sitt förflutna. "For everything you do in life  there is a price. You pay it upfront in the beginning, or you pay it at the back end". Samtidigt verkar alla orientera sig genom att blicka bakåt - från Altamont och Gettysburg till Bee Gees och general Lee.

Dixie kan med fog ses som en slags musikalisk motsvarighet till den gamla konfederationsflaggan. Låten komponerades i början av 1850-talet av  minstrelsångaren Daniel Decatur Emmets och blev under inbördeskriget  till en signaturmelodi för Sydstatsarmen. Liksom flaggan har Dixie blivit föremål för en hel del debatter och kontroverser och i spåren av Black Lives Matter-rörelsen har flera skol- och arméorkestrar helt sonika strukit låten ur sin repertoar.

Därmed kan Dixie på ett nästan övertydligt vis illustrera hur ideologier, åsikter och värderingskomplex verkar befinna sig i ständig rörelse  kring sin egen axel.  Länge var den amerikanska södern Demokraternas starkaste fäste. Genom en kombination av ekonomiska reformer och raslagar hade man målmedvetet erövrat en vit arbetarklass medan republikanerna i The Grand Old Party betraktades som nordstaternas och den urbana medelklassens parti. 

De flesta av dagens omstridda statyerna av slaveriförespråkare har alltså rests på initiativ av (eller med stöd  från) det demokratiska partiet. På 1800-talet var Dixie en trösterik sång för  det slagna och trampade södern, idag är den ett potentiellt uttryck för raschauvinism och vit överhöghet.

Hur bör man då som människa förhålla sig till detta kronologiska och ideologiska moras? Filmen avslutas med en monolog i vilken Fate (Dylan?) sammanfattar läget så här:

Things fall apart, especially all the neat order of rules and laws. The way we look at the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder.  Truth and beauty are in the eye of the beholder I stopped trying to figure everything out a long time ago.

Att föredra det passiva icke-värderandet framför den subjektiva upplevelsen leder tankarna mot Buddhismen och Shopenhauer och vidare mot nihilismen. Men saken är den att  Dixiescenen i  Masked and Anonymous erbjuder ett annat svar. 

Vanligtvis brukar Dixie framföras tämligen allegro - käckt och raskt och en smula militäriskt men här har tempot sänkts till andante; tonen är lika delar högtidlig och sentimental. Samtidigt som bandet sjunger om ett romantiserat, förgånget Dixie panorerar kameran långsamt över en trollbunden, multietnisk publik. Oavsett ursprung verkar var och en  drömma om sitt alldeles egna Dixie; som om det enda som verkligen kan förena oss är den individuella nostalgin över ett då som aldrig riktigt varit.