Passion för folk och Make You Feel My Love

Passion för folk 3,5%

folkobob har tidigare uppmärksammat att den tyska matvarukedjan Lidl då och då tar in  partier från mindre bryggerier. Huruvida detta är resultatet av vakna inköpschefer med fingerspitzengefühl eller cyniskt varumärkesbyggande är en fråga som är öppen för spekulation.

Nåväl. På Lidl i Staffanstorp kunde man i höstas hitta Passion för folk -en IPA från Göteborgsbryggeriet Beersmiths, smaksatt med fruktpuré av mango och passionsfrukt.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Snabbt, frasigt läskedrycksskum som sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och aprikoskräm. Smaken domineras av fruktsötma  men det finns även en hel del syrlighet. Örtigt humleavslut och mineralvattenssälta i eftersmaken  Kolsyran är något stickig, men passar på något vis bra till läskkänslan.

Make You Feel My Love

Idag betecknar ordet passion främst en  brinnande kärlekskänsla som eldas på av fysisk lusta och kroppslig åtrå men så har det förstås inte alltid varit.  Passion kommer från latinets ord för lidande, passio, en betydelse som fortfarande lever kvar bland påskens religiösa passionsspel och hos sjukhusens plågade patienter.  

Men alla som någon gång haft förmånen att studera en passionerad förälskelse på nära håll vet förstås att lidandet aldrig är långt borta. Med kärleken kommer ju - förutom det ständiga hotet om separation - även smärtsamma känslor av svartsjuka, ovisshet och otillräcklighet.

Med detta sagt kan vi konstatera att Make You Feel My Love är Bob Dylans mest passionerade kärlekssång; här bor nämligen lidandet granne med kärleken. Dock framstår det hela som tämligen okomplicerat; genom att dela med sig av sin kärlek kan den ene befria den andre från svårmod och mörker:

When the rain is blowing in your face

And the whole world is on your case

I could offer you a warm embrace

To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear.

And there is no one there to dry your tears

I could hold you for a million years

To make you feel my love 

Tillsammans med Blowin' in the Wind och Knockin' On Heavens Door är Make You Feel My Love är en av de Dylanlåtar som har tolkats av störst antal artister. Sedan den debuterade på albumet Time Out of Mind 1997 har den sjungits in av såväl Adele och Ane Brun som Billy Joel och Engel Humperdnick. Detta kan dels på bero att texten bärs fram av en extrem slitstark melodi (vilken i sin tur utgår från 50-tals schlagern You Belong to Me)  och dels på att texten vid en första anblick är påfallande rak och enkel. Åtminstone med Dylanmått mätt.

Men skenet bedrar, för saken är den att den återkommande raden  "to make you feel my love" kan förstås på två olika sätt. Antingen som att sångjaget vill dela med sig av sin kärlek och värme eller som att sångjaget vill tvinga den andre att känna samma sak (och lika mycket) som han själv. Även om det förra alternativet är avgjort gemytligare än det senare så blir det i  sticket tydligt att kärleken inte är besvarad men att sångjaget likväl framhärdar i uppfattningen att den andre hör hemma hos just honom.

I know you haven't made your mind up yet

But I would never do you wrong

I've known it  from the moment that we met

No doubt in my mind where you belong

Vad som verkar vara viktigare än den andres välbefinnande är att denne upplever samma slags kärlek som sångjaget; ett mål som av allt att döma ska kunna uppnås genom umbäranden och lidande.

I'd go hungry, I'd go black and blue

I'd go crawling down the avenue

There's nothing that I wouldn't do

To make you feel my love

The storms are raging on the rollin' sea

And on the highway of regret

The winds of treason blowing wild and free

You ain't seen nothing like me yet.

Den kanadensiske poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie konstaterar i sin bok Alias - Bob Dylan Revisited (2003) att den lätta banala och klichétyngda texten förstärker känslan av att sångjaget är oförmögen att ge uttryck för sina känslor:

[T]he increasingly desperate nature of the singers´s gestures - "crawl down the avenue", "go to the ends of the earth" - only serves to underline his inability to "make you feel" his love; that is, he cannot bring his words and his emotions together, cannot make things the same. It is not so much that the loved one cannot feel; the problem is that the singer thinks his lover has to be "made to" feel. (Scobie 2003)

På studioversionen framför Dylan Make You Feel My Love som en traditionell  pianoballad, understödd av en diskret orgel vilken för med sig en subtilt sakral  känsla. Sången, som ligger långt fram i ljudbilden, balanserar hela tiden mellan det naket utlämnande och det utsökt sentimentala.  

Trots det - eller kanske just på grund av det - är det svårt att skaka av sig känslan av att raden  you ain't seen nothing like me yet lika gärna kan uppfattas som ett förtäckt hot som en känslosam försäkran om att det alltid finns kraft och kärlek kvar.

Arctic Beer och Talkin' World War III Blues

Arctic Beer 3,5%

I norra Norge, 30 mil norr om polcirkeln, ligger Tromsö och det anrika bryggeriet Mack (uppkallat efter grundaren Ludwig Markus Mack). Deras ljusa lager Arctic lär gå åt som smör på en nygräddad lefse bland norska gränshandlare i Strömstad. Dock är den burk som recenceras här köpt på Coop i Lund.

Färgen är blekgul och helt klar. Tätt, halvsnabbt skum med lite kläng. Doft av franskbröd och skumbanan. Ganska mycket sötma (sirap och vanilj) och ganska lite beska. En frisk citruston ger sig dock till känna i avslutet. Behaglig kolsyra men ganska tunn munkänsla. Kort eftersmak med rena, fina brödtoner.

Talkin' World War III Blues

Den som närmar sig Norge med putsade Bob Dylanbrillor kommer förr eller senare att få syn på poeten Jan Erik Vold. I mitten av sextiotalet var han - i likhet med Dylan -  inspirerad av beatpoesi och imagism  och på sjuttiotalet gav han ut boken Damer i Regn, en samling med Dylanöversättningar  (Den norske Bokklubben, 1977).

Att översätta poesi är knappast något för den nervsvage. Förutom att rim och versfötter måste passas in i en helt ny språkdräkt, så väcker ord och uttryck olika känslor på olika språk. Ett stolt dandelion blir på svenska till en småäcklig maskros samtidigt som det fartfyllda idiomatiska uttrycket fall in sleep  blir till det stillsamma verbet somnar.

Den som översätter Bob Dylan stöter dessutom på ytterligare ett problem i form av ett intensivt namndroppande. Namn på städer och kulturpersonligheter staplas på varandra men de bilder de målar upp blir inte nödvändigtvis desamma i Amerika som i Skandinavien.  Jan Erik Vold löser detta genom att söka efter de norska  motsvarigheterna.  Ta till exempel Dylans Talkin' World War III Blues från 1963 - en text som hos Vold får heta  Preike* trea verdenskrig.

Texten skildrar hur textens berättarjag går till en doktor för att dryfta en dröm om livet efter kärnvapenkatastrofen. I den ursprungliga versionen av Dylan beskrivs mötet med   hjärnskrynklaren så här:

I said , "Hold it, Doc, a World War passed through my brain"

He  said, "Nurse, get your pad, this boy's insane"

He grabbed my arm, I said, "Ouch!"

As I landed on the psychiatric couch

He said "Tell me about it"

I Volds översättning ställs en något annorlunda diagnos samtidigt som patienten framstår som avsevärt motsträvigare:

Jeg sa: Doktor, doktor jeg har en verdenskrig i hue 

Han sa: Søster, rull ut trillebenken, gutten har fått snue

Så greip han meg   i armen, jeg sa: Gi-Fan!

idet jeg landa på psykiater-divan

Han sa: Få høre!

Sedan beskrivs den ena absurda scenen efter den andra, för trots att en växande ensamhet gör sig påmind i utbombade metropolen verkar det  vara omöjligt för de överlevande att nå fram till varandra. Hos Dylan visar det sig  först mot slutet att staden som skildrats är New York medan Vold å sin sida redan från början är tydlig med att vi befinner oss i Oslo. Turen går längs Pilestredet vidare mot Grand Café för att till slut avslutas på Fridtjof Nansens Plass där en grammofonspelare snurras igång:

Vel, nå lengta jag etter å høre musikk

så jag satte på bilradioen temmelig kvikt

Det kom ingen lyd, bare batterigugge

radioen var en gåen som ei mjælkemugg⃰  ⃰      

Så måtte jag sveive på sveivegrammofon

Det var søstrene Bjørklund som skrek i mikrofon

Si til mor, si til far vår kjaerlighet går bra, går bra

Vi kan konstatera att Vold har låtit det norska schlagerfenomenet Søstrene Bjørklund ersätta förlagans högst fiktive smörsångare Rock-a-day Johnny:

Well, I remember seein' some ad

So I turned on my Conelrad

But I didn't pay my Con Ed bill

So the radio didn't work so well

Turned on my record player -

It was Rock-a-day Johnny singin', "Tell Your Ma, Tell Your Pa 

Our Love's A-gonna Grow Ooh-wah, Ooh-wah"

Genom åren har flertalet av Volds Dylanöversättningar tolkats av jazz- och bluesmusikern Kåre Virud.  Men det finns undantag och Preika trea verdenskrig  hör till dem som Vold  konsekvent valt att recitera solokvist, såväl från  scen som på skiva. Det upphöjda, humoristiska lugn som genomsyrar Dylans framförande av Talkin' World War III Blues saknas nästan helt  hos Vold, istället genomsyras uppläsningen av en manisk nervositet. 

Befriad från takt och ackord får texten ett radikalt annorlunda uttryck och den orimmade rad som avslutar  varje vers - och som Dylan utgör en kommentar utanför den egentliga sången -  blir hos Vold till en slags sammanfattande slutsats.

Men även rent textmässigt framstår Dylans sångpersona också som en aning mer  känslomässigt distanserad i jämförelse med Volds dikt-dito. Notera till exempel hur Volds textjag längtar efter musik medan Dylans lite lagom pliktskyldigt drar sig till minnes en reklamannons för nödradiosystemet Conelrad (Control of Electromagnetic Radiation).

Kanske speglar de två texterna två skilda aspekter av kalla kriget. När  Dylan sjunger in Talkin' world War Blues är Amerika en djupt skakad, men samtidigt lättad nation i färd med att bearbeta Kubakrisen. När Vold gör sin  översättning har stormakternas kärnvapenpark i årtionden kastat ångestfyllda skuggor över det lilla NATO-landet Norge.

*Preike motsvaras på svenska av "predika".

⃰  ⃰ Mjölkkanna   

Full Bloom och Key West (Philosopher Pirate)

Full Bloom 3,5%

I början av året skrev folkobob om ett veteöl med kamomill från Malmös Rocket Brewing. Nu har det blivit dags för en Pale Ale med Hibiskusblomma - en kvalificerad gissning är att nästa brygd bliren porter med fänkål.

Färgen är rosa och helt klar. Doft av svartvinbärssaft. Skummet är snabbt och frasigt. Ölet är friskt men inte särskilt smakstarkt. Svag beska, men desto mer sötma. Ganska stickig kolsyra. Först i avslutet ger ölsmaken sig till känna. Mineral i eftersmaken.

Hibiskus är en tropisk perenn som gillar fukt och värme. Det kommer således knappast som en överraskning att Florida är den amerikanska stat som har flest  vildväxande hibiskusarter (13 stycken).

Key West (Philosopher Pirate)

Längst ner i Floridas sydvästra hörn ligger Key West - en kalkstens ö på elva kvadratkilometer och USA:s sydligaste punkt. 

Huruvida den surmulne rockpoeten Bob Dylan någon gång spatserat längs Key Wests soldränkta gator kan vi förstås bara spekulera i men helt omöjligt är det inte. Åtminstone inte att döma av Key West (Philosopher Pirate) - en nästan tio minuter lång låt från sommarens album Rough and Rowdy Ways- där vykortsprosa och de existentiella spetsfundighetern går hand i hand.

Key West is the place to be 

If you´re lookin´ for immortality

Stay on the road - follow the sign

Key West is fine and fair

If you lost your mind, you'll find it there

Key West is on the horizon line.

Med sina vajande palmer och historiska miljöer utgör Key West ett gränsland, inte bara mellan Nordamerika och Karibien utan även mellan nuet och det förflutna. Således är det helt i sin ordning att att Key West (Philosopher Pirate) börjar med att sångjaget på sin transistorradio lyckas ratta in nyheten om mordet på president William McKinley. 

McKinley hollered - McKinley Squalled 

Doctor said McKinley - death is on the wall

Say it to me if you got something to confess

I heard all about it - he was going down slow

Heard it on the wireless radio

From down in the boondocks - way down in Key West

Att McKinley blev skjuten  i Buffalo 1901 spelar mindre roll; i Dylans Key West löper alla trådar parallellt. Om albumet Rough and Rowdy Ways börjar med en humoristisk självreflektion som  konstaterar att I Contain Multitudes så slutar den med att omsätta detta multidimensionella vara i praktik. 

Kanske får vi här en ledtråd till låtens undertitel - Philosopher Pirate. En pirat tar som bekant det den vill ha utan att fråga. Således kan vi se hur vår filosofipirat låer behov styra idealen snarare än tvärtom.  

I play the gumbo limbo spirituals

I know all the Hindu rituals

People tell me that I'm truly blessed

Bougainvillea bloomin' in the summer and spring

Winter here is an unknown thing 

Down in the flatlands - way down in the Key West

Framförandet är långsamt, på gränsen till sävligt. Ett avmätt ackord slås på ettan medan en virveltrumma vispas utan brådska och ett dragspel precis lyckas hålla liv i en entonig evighetsmelodi. Key West verkar vara ett slags limbo. 

Key West is under the sun

Under the radar - under the gun

You stay to the left and then you lean to the right

Feel the sunlight on your skin

And the healing virtues of the wind

Key West - Key West is the land of light

Texten är skriven som en sexradig tetrameter med rimschemat a-a-b-c-c-b. Att formen är typisk för  äldre italiensk lyrik bidrar till intrycket av Key West som  en plats för själslig rening. Ett limbo med varma, vita stränder  och smaragdgrönt vatten men inte desto mindre ett limbo. 

Känslan av permanent undantagstillstånd och inre exil känns igen från Desolation Row (1965) men vädret verkar nu vara bättre och trivselfaktorn avsevärt högre.

Soda Pop IPA och Cocaine Blues (1961 version)

Soda Pop IPA 3,5%

En av många nyheter som försvann i sommarens coronaståhej var att Lidl började sälja trekommafemman Soda Pop IPA, ett samarbete mellan Göteborgsbryggeriet Vega och läskeblaskfabrikanten GBG Soda.

Soda Pop IPA är alltså en ale som blandats med läsk. Det låter  förstås hiskeligt, men riktigt så illa är

det inte. Färgen är ljust blekgul och helt klar. Skummet är frasigt, grovt och överraskande slitstarkt. Doft av passionsfrukt och päronsoda. Smaken är ganska söt och och nästan utan beska. En tydlig vaniljton för tankarna till Portello. Trevlig kolsyra. Passionsfrukt och hallonsoda i avslutet. Medellång eftersmak som övergår i  krita.

På etiketten syns en motorbåt av den typ som Tubbs och Crocket jagade kokainsmugglare med i teveserien Miami Vice. 

Cocaine Blues (1961 version)

Till skillnad från tobaksplantan och kaffebönan gjorde kokabuskens ingen omedelbar succé hos de spanska conquistadorerna. Man kan fråga sig varför. Enligt Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Covcaine Took over the World (2009) berodde skepsisen på att det idoga kokatuggandet förde tankarna till idisslande kor. 

Det skulle krävas en kemisk och industriell revolution innan Europa och kokabusken kunde hitta fram till varandra. 1855 isolerade den tyske kemisten Friedrich Gaedcke kokabladens psykoaktiva substans, en alkoloid som några år senare får namnet kokain.  

 

Kokain blir snabbt populärt som en mirakelmedicin mot allt från tandvärk och hemorrojder till alkoholism och allmän håglöshet. När Sigmund Freud 1885 hyllar kokainet själsbefriande förmågor i skriften Über Coca når den europeiska kokainhaussen sin kulmen. 

Av alla droger i världen är det nog kokain som har upplevt de största konjunktursvängningarna. När svarta amerikanska arbetare i början av 1900-talet börjar använda kokain för att kunna orka med det allt högre tempot i fabrikerna svalnar den vita överklassens intresse för drogen. Om kokain tidigare ansetts vara ett chict universalläkemedel ses den nu istället som orsaken till upplopp och kriminalitet i svarta bostadsområden. 

Det skrivs nu också mängder av slagdängor om kokainets faror. En av dem är Cocaine Blues (ibland Coco Blues eller bara Cocaine), en låt som sedan 30-talet kommit att  förknippas med den blinde blues- och gospelsångaren Reverend Gary Davis.

Det är inte utan att  man misstänker att det framför allt är kokainets lusthöjande egenskaper som fångat Davis intresse. Genom hela sången paraderar rader av olikfärgade kjoltyg vilka sedan sammanlänkas av omkvädet "Coacaine all around my head":

Got my baby dressed in white / Hey Baby won´t you stay the night .... Got my baby dressed in red / Won't you come to bed  ....  Got my baby dressed in green / Hey baby can´t be seen.... och så vidare.

Två dagar före julafton 1961 tolkar en tjugoårig Bob Dylan Cocaine Blues hemma hos sin gamla flamma Bonnie Beecher i Minneapolis. På plats finns även musikerkollegorna John Koerner och Tony Glover och att döma av den inspelning som Glover gör av kvällen verkar stämningen ha varit uppsluppen. Dylan utgår från Davis musikaliska arrangemang men förhåller sig textmässigt tämligen fritt till förlagan. Han stuvar om, drar ifrån och lägger till. 

Ett exempel på det senare är de inledande verserna som med hjälp av några välvalda geografiska fixpunkter placerar Cocaine Blues på centrala Manhattan:

When I walk up 10th street turn down Beale

Looking for a girl at the Colosseum,

Cocaine all around my brain.

Hey mama, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Walked up 10th street turn down Main,

Looking where I get Cocaine,

Hey baby, won't you come here quick,

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Bilden av den abstinenta pundaren på jakt längs stadens gator saknas helt hos Davis och står dessutom i skarp kontrast mot det spexartade sätt som sången framförs på.

I sångens andra halva återvänder Dylan till förlagans kulörta klänningar. Även här märks en hel del ändringar varav vissa verkar vara ett resultat av stundens improvisation. Och kanske är detta förklaringen till att Dylan ibland fnissar snarare än sjunger. 

Yonder come a baby all dressed in blue

Hey baby, don't want no one but you,

Cocaine is inside my brain

Hey mama, come here soon 

This old hash she's [haschisch?]got me on the moon

Cocaine all around my brain

Yonder comes my baby all dressed in purple

Hey baby watch your nipples

Cocaine all around my brain

Hey baby, won't you come here quick

You know, I'm getting sick

Cocaine all around my brain

Tolkningen av Cocaine Blues i Beechers lägenhet är förstås en bagatell men kan ändå vara intressant för den som intresserar sig för Dylans konstärliga rötter. Förutom det uppenbara mästarprovet att få "purple" att rimma med "nipple" så ser vi här även ett tidigt exempel på hur det traditionella får lämna företräde för det spontana och intuitiva.   

Hösten 1962 spelar Bob Dylan på The Gaslight Cafe i New York. Vid minst ett tillfälle finns Cocaine Blues med på låtlistan. Såväl texten som själva framförandet har nu stramats upp samtidigt som ett melankoliskt stråk har tillkommit (det kan här vara värt att notera att Dylan samma kväll även uppträder med en egen sorgesam missbruksballad i form av den sorgliga Moonshiner).

När Dylan spelar Cocaine Blues i början av sextiotalet är kokain sedan länge en drog från det förgångna, en anakronism tillsammans med absint och opiumdroppar. Sextiotalets drogkultur kommer som bekant istället att handla om LSD, cannabis och amfetamin. När Peter Fonda och Dennis Hopper fyller motorcykeltankarna med kokain i Easy Rider beror det enligt den tidigare nämnda Tom Feeling på att man vill ha en drog som ingen i publiken kan relatera till. 

Detta ska dock snart komma att ändras. Under sjuttiotalet blir Kokain återigen en innedrog för såväl läderklädda rockers som paljettprydda discodansare. Att Dylans Rolling Thunder-turné 1975-76 var en rejält pudrad historia är förstås allmänt känt (enligt musikjournalisten David Yaffe fick Joni Mitchell betalt i kokain) och även om Dylans egna drogvanor fortfarande är ett ämne för spekulation är det lätt att konstatera att de flesta av hans musikerkollegor under  70- och 80-talet underhöll minst sagt vidlyftiga vanor. 

1997 plockar Dylan återigen upp Cocaine Blues. Sedan han sjöng den senast har kokainet raffinerats till crack och återigen blivit en drog som signalerar misär. På Bootleg Series vol. 8. Tell Tale Sign kan man höra en inspelning från Wien den 27 augusti. Förutom det faktum att Cocaine Blues äntligen befinner sig i den kokainentusiasten Sigmund Freuds hemstad kan vi även konstatera att Dylan har lyft in ännu en vers av Davis:

Cocaine's for horses and it's not for men Horses

Doctor said it kill you, but he don't say when

Cocaine all around my brain

Hey baby, you better come here quick

This old cocaine is making me sick

Cocaine all around my brain

Frågan är bara om versen ska förstås som en varning för droger eller som ett bevis för att gamla blinda bluessångare med åren blir roligare än knarkpartaj.