Lusse Lille och Blind Willie McTell

Lusse Lille 3,5%

Lagom till lucia släppte Landskronabryggeriet Brekeriet Lusse Lille - en folkölsvariant av sin storsäljare Lusse Lelle - ett syrligt veteöl smaksatt med saffran. Inspirationen är förstås hämtad från lussekatten, en söt vetebulle smaksatt med saffran.

Färgen är guldgul och om flaskan förvarats stående är det första glaset helt klart och det sista något grumligt. Skummet stiger till ungefär ett halvt finger och försvinner sedan snabbt utan att lämna rester. Tydlig doft av saffran, honung och mandelskorpor. Smaken är stramande sötsyrlig med en tydlig ton av  saffran men också lite frukt (aprikos och nektarin). Munkänslan är juicig. Pigg kolsyra. Lång eftersmak av... lussebulle.

När detta skrivs är julen på väg mot sitt slut. Snart ska julpyntet plockas ner och läggas tillbaka i sina fuktskeva banankartonger. Längst ner (fast de borde ligga överst) hittar vi luciaattiraljerna - slokande stjärngossestrutar med trasiga  hakband och ljuskronor fyllda med batterisyra. Om knappt ett år ska de fram igen så att vi än en gång kan hylla det blinda luciahelgonet från Syrakusa.

Blind Willie McTell

Våren 1983 hemsöks Bob Dylan av det blinda blueshelgonet från Georgia, Blind Willie McTell (1898-1959). Åtminstone verkar det så när man hör låten Blind Willie McTell. Likt de tre andarna i Charles Dickens Julsaga ställer Dylan det förflutna jämsides med nuet och framtiden i en spöklik, retrogressiv vision:

Seen the arrow on the doorpost

Saying, "This land is condemned

All the way from New Orleans

To Jerusalem"

I traveled through East Texas

Where many martyrs fell

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Den inledande raden kan lika gärna vara en retorisk fråga riktad till lyssnaren ("have you seen...?") som början på en profetia  ("I have seen...!").  Även symbolspråket är tvetydigt. Är tecknet på dörren det kryss som man gör på pestsmittade hus eller är det offerblodet som israeliterna strök på dörrens tvärbjälke för att rädda sina förstfödda barn?

Från New Orleans - staden som såg jazzen och bluesen födas - till Jerusalem där templet plundrades, Jesus korsfästes och Muhammed mötte Gud.  Mellan de två städerna finns ett avstånd som på en och samma gång är geografiskt, kronologiskt och kulturellt. När Dylan spelar Blind Willie McTell befinner sig Jerusalem sedan länge i centrum för världspolitikens uppmärksamhet. Men vägen mellan New Orleans och Jerusalem beskriver också Dylans egna resa; den judiske rockpoeten som söker sanningen i både bluesen och Bibeln.

Blind Willie McTell var ursprungligen tänkt för albumet Infidels (1983) men låten lyftes av någon oklar anledning ut av Dylan i sista stund. Nästan omedelbart började två läckta inspelningar cirkulera i bootlegkretsar, en lågmäld akustisk version och en mer rockorienterad. Den akustiska ges 1991 ut  på Bootleg Series vol. 1-3 och det är den som avhandlas i denna text.

Ackompanjemanget utgörs av ett piano, diskret flankerad av Mark Knopflers (eller möjligen Mick Taylors) akustiska gitarr. Någonstans anar man också ett minimalistiskt trumkomp men det kan lika gärna vara Knopfler (eller Taylor) som slår takten på gitarrlocket. Melodin är hämtad från St. James Infirmary blues, en folksång av oklar härkomst som är mest känd i en version av Louis Armstrong and his Savoy Ballroom Five från 1928. Liksom Armstrongs St James Infirmary domineras Dylans Blind Willie McTell av ett sorgset, klagande uttryck.

Men Dylans röst bär också på en anklagande ton; det är som om han ser på världen med McTells ögon och ställer oss till svars. Särskilt tydligt blir det i versen som blottar blueskulturens allra äldsta  och djupaste rötter:

See them big plantations burning

Hear the cracking of the whips

Smell that sweet magnolia blooming

See the ghosts of slavery ships

I can hear them tribes a-moaning

Hear the undertaker's bell

Nobody can sing the blues

Like Blind Willie McTell

Det råder nog ingen tvekan om att Blind Willie McTell hör till det absoluta toppskiktet i Dylans konstnärliga produktion. En förklaring till detta är förstås verkets minst sagt suggestiva bildspråk och det är onekligen fascinerande att se hur den rika symbolvärlden ständigt genererar nya tolkningar.

Ta till exempel den andra versen där  "charcoal gypsy maidens" plockar ner tälten till ljudet av en hoande kråsuggla (strix varia).

Well, I heard the hoot owl singing

As they were taking down the tents

The stars above the barren trees

Were his only audience

The charcoal gypsy maidens

Can strut their feathers well

But nobody can sing the blues

Linke Blind Willie McTell

Där musikjournalisten Greil Marcus ser ett bönetält på ett väckelsemöte [1] hittar musikkritikern David Yaffe istället kringresande varietéer och ambulerande tivolin varpå textens "charcoal gypsy maidens" blir till blackfacemålade minstrelartister. [2] Fjädrarna är med andra ord lånta och återigen pekar Blind Willie McTell  tillbaka på Dylan själv och hans lek med - och lån av - identiteter.

Litteraturvetaren Ola Holmgren är inne på samma spår som Yaffe men noterar också att ugglan spelar en viktig roll i den Nordamerikanska indiankulturen. Enligt Holmgren kan tälten därför även ses som indiantipier vilket förstås ger texten ytterligare en dimension. [3]

Blind Willie McTell slutar med att sångjaget dystert blickar ut genom fönstret från St. James Hotel:

Well, God is in his heaven

And we all want what's his

But power and greed and corruptible seed

Seem to be all that there is

I'm gazing out the window

Of the St. James Hotel

And I know no one can sing the blues

Like Blind Willie McTell 

Dylanologen Clinton Heylin ser valet av St. James Hotel som en blinkning åt den ovan nämnda St. James Infirmary Blues - särskilt som orden hotel och hospital har en gemensam etymologi. [4] Holmgren menar däremot att hotellet är St. James Hotel i Red Wing Minnesota, ett anrikt hotel med utsikt både över Mississippifloden och highway 61. [3] De två färdlederna förbinder Dylans Minnesota med Elvis Presleys  Memphis, Chuck Berrys St Louis och Robert Johnssons Mississippi.

I snart fyra decennier har Dylanentusiaster världen över grubblat över varför Bob Dylan lyfte ut Blind Willie McTell från Infidels.

Enligt Dylan själv berodde strykningen  på att Blind Willie McTell aldrig blev riktigt färdig: "It was never developed fully; I never got around to completing it. There wouldn´t be any other reason for leaving it off the record. It´s like taking a painting by Manet or Picasso - goin' to his house and lookin' at a half-finished painting and grabbing it and selling it to people who are 'Picasso fans'." [5]

Holmgren noterar att  Blind Willie McTell fått ett eget liv genom att befrias från  albumkontexten: "Dessa outtakes är räddningar undan den förstörande, kronologiska tiden. De äger kvaliteter som gör att de istället hör hemma i den skapande tidens evighet." [3]

Heylin å sin sida menar att inspelningen ströks för att Dylan kände att han inte kunde möta de krav som låten ställde på honom: "Like that equally fatalistic reinvention of tradition, Dylan was determined to put every ounce of expression into 'Blind Willie McTell' in the studio [...] and when he hadn´t delivered, he decided the world deserved better." [4] 

Man kan förstås fråga sig om det är ett konstnärligt tillkortakommande eller ett bevis på kreativ briljans att skriva en låt som är större än en själv.

Källor:
1. Greil Marcus: "Dylan as Historian" (1991) ur Bob Dylan, Writings 1968 - 2010 (2010)
2. David Yaffe: "Not Dark Yet - How Bob Dylan got his groove back " ur Bob Dylan - Like a Complete Unknown (2011)
3. Ola Holmgren: "Blind WillieMcTell eller ingen kan sjunga blues som Bob Dylan" ur Stickspår (2016)
4. Clinton Heylin: Still on the Road - the songs of Bob Dylan 1974-2008 (2010) 
5. Ur en intervju med Jonathan Lethem i Rolling Stone (September 2007)

Three Hearts Green Eko Lager och Girl from the North Country (live television version 1969)

Three Hearts Green eko lager 3,5%

Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.

Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.

Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt  med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet.  En  ljus filtrerad lager på burk. Men eko.

Girl from the North Country (live televison version 1969)

Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att  Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.

En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till  Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.

Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street  - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)

Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han  får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....

Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom -  kvinnan som enligt legenden (och  henne själv)  inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country.  Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.

Mellan raderna förstår man att Thompson blir  alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:

"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"

Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar  Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country,  framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik.  Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de  möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.

1969 har också  teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.

I programmet  framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away  och  Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga)  där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.

Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och  mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana  minnet av en person som båda en gång känt.

If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans.  Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom  returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:

See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best. 

Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor. 

Karlens och Tangled up in Blue (New York session version)

Karlens 3,5%

Låt oss inledningsvis konstatera  att den som spånar fram namnen på Lidls svenska varumärken är ett tvättäkta geni. Till exempel börjar alla mejeriprodukter med Ängens. Ängens ost, Ängens a-fil, Ängens chokladmjölk och så vidare. Det är nästintill omöjligt att inte visualisera solbrända barn som barfota springer runt bland blomster och betande kor. Vidare trängs brödpåsarna under etiketten Kvarnvingen (i generationer har den gamla möllan försett byn med mjöl) samtidigt som korven prånglas ut under vinjetten Enebacken (kärvt maskulint och granne med herr Kantarell).

Men det allra bästa namnet har nog ändå Lidls ljusa lager Karlens. Ordet "Karl" leder på en och samma gång tankarna  till kungliga kåldolmar i Bender och testosteronstinna folköl framför måltipset. Den bestämda genitivformen känns igen från osthyllan.

Färgen är ljust blekgul och helt klar.  Ett tätt skumlock sjunker långsamt ner utan att lämna rester. Doften är svag och till en början behagligt brödig. När det ovannämnda skumlocket försvunnit letar sig dock en kemisk ton fram. Tunn kropp med tydlig sirapssötma och apelsin i avslutet. Behaglig kolsyra. Kort eftersmak av franskbröd. 

Burkens färgsättning är förstås ett helt helt ogenerat försök att åka snålskjuts på Pripps Blå. Kanske borde Pripps Blå (som sedan länge ägs av Carlsbergs) försöka få sin färgprofil varumärkesskyddad; ungefär som när den franske performanceartisten Yves Klein 1961 fick patent på färgen International Klein Blue.

Tangled up in Blue (New York session version)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan understundom även målar tavlor torde vara allmänt känt; däremot är det ingen som riktigt vet hur detta måleri påverkat på hans musikaliska produktion. Några spridda ledtrådar finns dock. Till exempel berättade Dylan 1978 i en intervju med Rolling Stones Jonathan Cott att albumet Blood on the Tracks (1975) var ett direkt resultat av de målerilektioner han i början av 1970-talet fick i av konstnären Norman Raeben:

"I had the good fortune to meet a man in New York city who taught me how to see. He put my mind and my hand and my eye together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. (...) I wasn´t sure it could be done in songs because I´d never written a song like that. But when I started doing it, the first album I made was Blood on the Tracks. (...) [T]here is no sense of time. There is no respect for it: you´ve got yesterday, today and tomorrow all in the same room." (Rolling Stone 11/1978)

Bilden bekräftas i en radiointervju med journalisten Matt Damsker - även den från 1978:

"Those are the kinds of songs I wanted to write. The ones that do have the break-up of time, where there is no time, trying to make the focus as strong as a magnifying glass under the sun. To do it consciously is a trick. I did it on Blood on the Tracks for the first time. I knew how to do it because it was a technique I learned, I actually had a teacher for it." (programmet sändes den 15 september 1978 och publicerades i musiktidningen Circus Weekly den 19 december)

Den låt på Blood on the Tracks som går allra längst i sin strävan att bryta upp tiden är den bitterljuva kärleksskildringen  Tangled up in Blue. Genom årens lopp har Dylan spelat in och framfört låten ett otal gånger - ständigt med små, subtila förändringar av texten. I en tidig version som spelades in i New York den 19 september 1974 ser inledningsversen ut så här:

Early one mornin' the sun was shinin',
he was layin' in bed
Wond'rin' if she'd changed at all
If her hair was still red
Her folks they said their lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama's homemade dress
Papa's bankbook wasn't big enough
And he was standin' on the side of the road
Rain fallin' on his shoes
Heading out for the old East Coast
Lord knows he´s paid some dues gettin' through
Tangled up in blue

Precis som man kan förvänta sig  är det inte helt lätt  att orientera sig tidsmässigt. Tänker mannen i sängen tillbaka på det som har hänt eller får följa honom när han påbörjar sin resa österut?

På Blood on the Tracks har texten ett konsekvent förstapersonsperspektiv men på de tidiga inspelningarna från New York har sångjaget ännu inte iklätt sig rollen som rastlös vagabond. Istället skildras daglönarens transkontinentala kringflackande av en allvetande, utomstående berättare:

He had a job in the great north woods
Working as a cook for a spell
But he never liked it all that much
And one day the ax just fell
So he drifted down to L.A.
Where he reckoned to try his luck
Workin' for a while on an airplane plant,
Loading cargo onto a truck
But all the while he was alone
The past was close behind,
He seen a lot of women
But she never escaped his mind and he just grew
Tangled up in blue

I den fjärde versen träder så ett berättarjag fram för att skildra mötet med den - får vi förmoda - rödhåriga kvinnan. Är det första gången de två möts  eller är det ännu ett återseende? Det verkar ju finnas ett ömsesidigt intresse av den andres ansikte; kanske beror det på att de har sett varandra förut.

She was workin' in a topless place 
And I stopped in for a beer
I just kept lookin' at the side of her face
In the spotlight so clear
And later on when the the crowd thinned out
I's about to do the same 
She was standing there in back of my chair
Said to me, "What's your name?"
I muttered somethin' underneath my breath
She studied the lines on my face
I must admit I felt a little uneasy
When she bent down to tie the laces of my shoes
Tangled up in blue

Man ställer sig förstås frågan om detta jag är samma daglönare som  tidigare arbetat sig fram genom Amerika. Om så är fallet är det inte bara tiden som rör sig  på olika plan, utan även  berättarperspektivet. En annan  förklaring kan vara att Tangled up in Blue till en början var tänkt som  ett triangeldrama med två kontrahenter graviterande kring kvinnan med rött hår.

I sin bok Poetics of Bob Dylan (2019)  ägnar den amerikanske litteraturvetaren Timothy Hampton större delen av kapitlet Tangled Generaton: Memory, Desire and the Poetics of Escape åt albumet Blood on the Tracks och då särskilt inledningsspåret Tangled up in Blue.

Hampton noterar de kronologiska tvetydigheterna och berättarmässiga juxtapositioneringarna men nöjer sig inte med Dylans egna förklaringar om Norman Raebens förlösande hand. Istället ser han en annan och betydligt äldre inspirationskälla i form av de kärlekssonetter som den italienska medeltidspoeten Franesco Petrarcas skrev till grevinnan Laura de Sade.

She lit a burner on the stove 
And offered me a pipe
"I thought you'd never say hello," she said
"You look like the silent type."
Then she opened up a book of poems
And handed it to me
Written by an Italian poet
From the thirteenth century
And every one of the words rang true
and glowed like burnin' coal
Pourin' off of every page
Like it was written in my soul from me to you
Tangled up in blue

Förutom den hyfsat explicita referensen till  "an Italian poet from the thirteenth century"  menar  Hampton att Tangled up in Blue noga följer den petrarkiska sonnetens form och struktur. Och precis som hos Petrarca representerar den nionde raden i varje vers alltid en brytpunkt.  Det är på rad nio som sängvärmen byts mot luffarlivet (And he was standin´on the side of the road), ensamheten uppenbaras (But all the while he was alone) och ordet förloras (I muttered somethin' underneath my breath). Det är också på den nionde raden som sångjaget drabbas av Petrarcas poesi (And every one of the words rang true).

Den fragmentisering som Hampton ser hos både Dylan och Petrarca ges också ett musikaliskt uttryck på de New York-inspelningar som förra året gavs ut som Bootleg series 14: Moore Blood More Tracks. 

Arrangemanget är avskalat och består av en akustisk gitarr och en diskret bas. På albumversionen (inspelad i Minneapolis i december 1974) är det basen som driver sången framåt men på New York-inspelningarna ger basen bara precis så mycket stadga som behövs för att låten ska kunna hålla sig upprätt.

Texten framsjungs med en viss fördröjning som både  andas reflektion och eftertanke. Särskilt tydligt blir det när man jämför Minneapolisinspelningen med New York-inspelningen. På den förra hör vi en person som vill berätta medan vi i New York hör någon som försöker minnas.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard skrev att livet förstås baklänges men måste levas framlänges". Antagligen skulle han upplevt de parallella tidsnivåerna i Tangled up in Blue som högst naturliga, för att inte säga existentiellt nödvändiga.


Fotnot:
Den som har ögonen med sig noterar att de verser från Tangled up in Blue som citeras i texten  bara har 13 rader  trots att en sonett  kräver 14. Detta beror på att  Hampton delar den näst sista raden i två delar (inrimmet blir med andra ord ett slutrim) vilket ger totalt fjorton rader.

The Tail of a Whale och Bob Dylan's 115th Dream (live version 1988)

The Tail of a Whale 3,5%

The Tail of a Whale är ett ofiltrerat veteöl av tysk typ, tillverkat av Spendrups via underetiketten Brutal Brewing.

Färgen är ljust gul och oklar. Doften är parfymig med bergamott och koriander. Skummet är lågt, kompakt och med god vidhäftningsförmåga.  Det sjunker långsamt undan och lämnar tydliga reminiscenser. Ölet är inte särskilt beskt men har en tydlig, något syrlig, grapefruktton. Diskret kolsyra och lite josig munkänsla. Medellång eftersmak av ljust bröd.

Att bryggeriet hellre kallar ölet för white ale än weizenbier är förstås förståeligt. White ale rimmar på white whale och tillsammans med burkens stiliserade valstjärt förs tankarna ofelbart till Moby Dick.

Bob Dylans 115th Dream (live version 1988)

Den 5 juni 2017 - fem dagar före deadline - meddelar Svenska Akademien att Bob Dylan har spelat in och skickat en Nobelföreläsning. Den handlar om böckerna som inspirerat och format honom, däribland Herman Melvilles Moby Dick. Det kommer förstås knappast som  en överraskning; liksom Melville rör sig Dylan fritt mellan genrer och stilar och blandar friskt personliga erfarenheter med myter och bibelspråk.

Även tematiskt finns det flera beröringspunkter mellan Melville och Bob Dylan. Båda skildrar människans fåfänga kamp mot sitt öde och sin inre natur och båda underhåller tanken om att besatthet och rastlöshet på en och samma gång är människans bästa vän och värsta fiende.

På ett ytligt plan är dock påverkan från Melvilles Moby Dick inte lika tydlig; tyvärr saknas såväl kaskelotalbiner som  avgudadyrkande harpunerare i Dylans digra låtkatalog. Men det finns ett lysande undantag... I Bob Dylans 115th dream hittar vi inte bara en lätt förklädd kapten Ahab, utan även valar, maritim lingo och en hoper sjungande sjömän:

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines 
Change the sail
Haul on the bowline"
We sang that melody
Like all tough sailors do 
When they are far away at sea

Låt vara att retstickan Dylan inte kan motstå frestelsen att uttala Ahab som Arab [ӕrɘb] - de inledande raderna är ingenting annat  än smått genialiska. De puritanska kolonisterna som korsade Atlanten med Mayflower 1620 utgör en hörnsten i det amerikanska identitetsbygget. Genom att placera kapten  Arab på just Mayflower sammanfogas en central, om än starkt mytologiserad händelse i amerikansk historia med ett portalverk i den modernistiska litteraturen.

Huruvida besättningen på kapten Arabs Mayflower är valfångare, upptäcktsresande eller helt vanliga kolonisatörer blir aldrig riktigt klarlagt. Men hursomhelst utropar sångjaget det nya landet till America varpå han omedelbart tuppar av. Måhända drabbas han av stundens allvar eller så nås han tvärtom av en insikt om situationens absurditet.

På klassiskt kolonialmanér börjar man bygga fort och lura till sig mark i utbyte mot krimskrams. Projektet kvävs dock i sin linda när en polis plötsligt dyker upp:

"I think I´ll call it America"
I said as we hit land
I took a deep breath
I fell down, I could not stand
Captain Arab he started writing up some deeds
He said, "Let´s set up a fort
And start buying the place with beads"
Just then this cop comes down the street
Crazy as a loon
He throw us all in jail
For carrying harpoons

Berättarjaget i Moby Dick är den understimulerade akademikern Ismael som mönstrar på valfångstfartyget Pequod för att få lite spänning i livet. Även om hans önskan uppfylls med råge är Ismael framförallt en passiv, men extremt uppmärksam betraktare som ständigt och jämt råkar hamna mitt i händelsernas centrum.

Detsamma kan sägas om sångjaget i Bob Dylans 115th Dream. Utan att egentligen veta hur och varför kastas han in i den ena absurda situationen efter den andra. När han ska äta crêpes på en restaurang exploderar köket. När han följer med en uppvaktande fransyska hem blir han rånad och misshandlad. Sådär fortsätter det. Till slut ger han upp varje försök att påverka sin situation och överlämnar istället beslutsfattandet helt åt slumpen:

Well, by this time I was fed up
At tryin' to make a stab
At bringin' back any help
For my friends and Captain Arab
I decided to flip a coin
Like either heads or tails
Would let me know if I should go
Back to ship or back to jail
So I hocked my sailor suit
And I got a coin to flip
It came up tails
It rhymed with sails
So I made it back to the ship

Bob Dylans 115th Dream är fylld av verb som signalerar energi och framåtrörelse. Running, jumping, hopping, leaping, busting, exploding, throwing, blowing... listan går att göra ännu längre. Musiken följer efter och på albumet Bringing It All Back Home (1965) utgörs ackompanjemanget av snabb och slamrig garagerock.

Av någon anledning ska det dröja mer än tjugo år innan Bob Dylans 115th Dream framförs live. Kanske var kompositionen svår att få bukt med (det missade introt på Bringing It All Back Home beror nog inte bara på braja) eller så var Bob Dylans 115th Dream  helt enkelt roligare på pappret än i verkligheten.

Faktum är att Bob Dylans 115th dream bara har spelats live vid sex tillfällen - samtliga under oktober månad 1988. Sista gången blir den 19 oktober i Radio City Music Hall i New York. Framförandet är både tajtare snabbare än albumversionen från 1965; trummorna slår Ramones-fjärdedelar på virveln medan gitarren då och då vevar fram ett kvint-ackord.

Men den största skillnaden ligger i sången; dels gör det uppskruvade tempot att en del ord måste strykas och dels levererar Dylan texten en smula distanserat. Det låter snarare som om han sätter rubriker än sjunger. Resultatet påminner om den där farbrorn på släktkalaset som i åratal berättat samma gamla rövarhistoria. De begeistrade åhörarna kan historien utan och innan och kan själva fylla i luckorna när berättaren väl pekat ut riktningen.

1988 är ett märkesår i Dylans karriär.  1988 inleds det  ändlösa turnerande som publik och kritiker ska komma att kalla The Never Ending Tour. Drygt trettio år senare pågår den fortfarande och det känns därför logiskt när Dylan i sin Nobelföreläsning väljer följande citat ur Moby Dick:

"The path to my fixed purposes is laid with iron rails whereon my soul is grooved to run"