Oppigårds Winter Ale 3,5%
I utkanten av Hedemora hittar man det lokala bryggeriet Oppigårds; ett småskaligt bryggimperium, skapat av hemvändaren och eldsjälen Björn Falkeström. Oppigårds ordinarie trekommafemma har i vinter fått sällskap av säsongsölet Winter Pale Ale.
Tydlig doft av aprikos. Ölet är varmt kopparfärgat och helt klart. Skummet är tätt och långvarigt och sjunker långsamt undan till en tydlig kulle. En del rester på glasets insida (det är för övrigt väldigt ovanligt att skummet lämnar rester på glasets utsida). Rejäl, ganska torr humlebeska. Ölet är inte särskilt sött men den uppmärksamme hittar ett diskret stråk av vaniljkola. Lång eftersmak med mycket bröd och en aning krita. Kolsyran något stickig.
Både Stockholm och Karlskrona har - oberoende av varandra - utnämnt sig själva till "Sveriges svar på Venedig" medan Norrköping förärats epitetet "Sveriges svar på Manchester". Mig veterligen har ännu ingen gjort anspråk på titeln "Sveriges svar på Hibbing, Minnesota", men frågan är om inte just Hedemora är den ort som kommer närmast.Förutom de rent geografiska likheterna (inlandsväder, småbruk och skog) så har både Hedemora och Hibbing genom åren kommit att präglas av sina gruvor. Hedemoras zinkgruva är en av Sveriges äldsta gruvor, och liksom Hibbings Hull Rust Mine är den fortfarande i drift.
Tell Ol' Bill
I Niki Caros film North Country (löst baserad på rättsfallet Jenson vs. Eveleth Taconite Co) får vi följa den ensamstående tvåbarnsmamman Josey Aimes kamp mot sexuella trakasserier i en gruva i Minnesota. Både gruvledningen och det manliga arbetarkollektivet blundar för de upprepade kränkningarna och till slut återstår ingen annan utväg än att att stämma gruvbolaget - det företag som alla i det lilla samhället är beroende av. En långdragen och uppslitande rättsprocess tar sin början.
North Country hade premiär hösten 2005 och fick ett blandat mottagande. Visserligen fanns det en rejäl slagsida åt det sentimentala, men Chris Menges stämningsfulla foto av gruvmiljöerna kring Hibbing imponerade, liksom Charlize Theron i rollen som den hårt pressade Josey Aimes.
För det publiksegment som också intresserade sig för Bob Dylan fanns det dock ytterligare ett skäl att lösa biljett. Den uppmärksamme biobesökaren kunde i ett par scener nämligen få höra den nyskrivna Dylanlåten Tell Ol´ Bill.
I den korsvis rimmade texten möter vi ett sångjag som helt och hållet är utlämnad åt sig själv. Här närs varken illusioner eller falska förhoppningar:
The river whispers in my ear
I´ve hardly a penny to my name
The heavens never seemed so near
All of my body glows with flame
The tempest struggles in the air
And to myself alone I sing
It could sink me then and there
I can hear the echoes ring
I tried to find one smiling face
To drive the shadow from my head
I´m stranded in this nameless place
Lying restless in a heavy bed
Samtidigt finns det ett fascinerande stråk av energifyllt, nästan trotsigt motstånd (All of my body glows with flame och ... to myself alone I sing) som för tankarna till filmens utstötta och isolerade - men aldrig uppgivna - Josey Aimes.
Textens tvetydighet förstärks av det musikaliska arrangemanget. Till skillnad från den alternativa, långsamma mollversion som gavs ut på Bootleg Series vol. 8: Tell Tale Signs är filmens Tell Ol´Bill en snabbfotad historia i dur. Även instrumenteringen är annorlunda. Den alternativa versionen är en jazzig blues med ett piano i centrum medan filmversionen snarare är utformad som en traditionell bluegrass med fiol.
Huruvida Dylan verkligen hade manuset i handen när han knåpade ihop Tell Ol´ Bill är förstås omöjligt att veta. Säkert är dock att låten skrevs speciellt till filmen North Country och att någon sedan har valt att placera låten i filmen. Och det är svårt att neka till att de båda berikar varandra.
North Country inleds med att Josey bryter upp från upp från ett misshandelsförhållande, packar in barnen i bilen och kör tillbaka till sitt föräldrahem. Därmed befinner hon sig exakt på den punkt som hon en gång startade ifrån. Och även här kan vi konstaterar att låten och filmen överlappar varandra; när filmen spelas in har även hibbingsonen Bob Dylan påbörjat en hemresa, låt vara på ett mer konstnärligt plan.
I sin bok Song of the North Country a Midwest Framework to the Songs of Bob Dylan (2010) visar den amerikanske litteraturvetaren David Pichaske hur Bob Dylans konstnärskap formats och påverkats av uppväxten i Hibbing. Dessutom hävdar Pichaske att detta avtryck med åren blivit allt tydligare.
"I argue that Bob Dylan's language and character reflect the rural Midwest and Minnesota, a place where - as Bob Dylan himself understands - America´s myths and strengths are less extinct than they might be elsewhere in the country" (Pichaske 2010)
Pichaske undersöker bland annat mellanvästerns språk (till exempel uttal och idiomatiska uttryck) och specifika mentalitet och livssyn, men också hur mellanvästerns natur- och kulturmiljöer märks i Dylans texter. Han är förstås väl medveten om att Dylan knappast är en naturlyriker men konstaterar ändå att de miljöbeskrivningar som finns ofta verkar vara hämtade från omgivningarna kring Hibbing. Vidare menar Pichaske att naturen i Dylans senare produktion (från och med 1997 års Time out of Mind) allt oftare utgörs av frusna vinterlandskap.
Pichaskes resonemng överensstämmer nästan löjligt väl med Tel Ol´Bill. Sjöarna ligger stilla, träden står nakna och snön faller över sångjaget. Ett järnmoln flyter förbi på himlen och för tankarna till Minnesota och Michigans malmfält.
I walk by tranquil lakes and streams
As each new season's dawn awaits
I lay awake at night with troubled dreams
The enemy is at the gate
Beneath the thunder blasted trees
The words are ringin' off your tongue
The ground is hard in times like these
Stars are cold, the night is young
The rocks are bleak, the trees are bear
Iron clouds go floating by
Snowflakes fallin' in my hair
Beneath the grey and stormy sky.
Att återvända till rötterna ger i bästa fall en ökad förståelse av det egna jaget. Dock är återvändandet sällan okomplicerat. Upplevelsen av att återigen befinna sig på startpunkten är ju också ett slags bevis på att livet egentligen inte leder någonstans. Att känslan av framåtrörelse - när allt kom omkring - bara var en illusion.
North Country hade premiär hösten 2005 och fick ett blandat mottagande. Visserligen fanns det en rejäl slagsida åt det sentimentala, men Chris Menges stämningsfulla foto av gruvmiljöerna kring Hibbing imponerade, liksom Charlize Theron i rollen som den hårt pressade Josey Aimes.För det publiksegment som också intresserade sig för Bob Dylan fanns det dock ytterligare ett skäl att lösa biljett. Den uppmärksamme biobesökaren kunde i ett par scener nämligen få höra den nyskrivna Dylanlåten Tell Ol´ Bill.
I den korsvis rimmade texten möter vi ett sångjag som helt och hållet är utlämnad åt sig själv. Här närs varken illusioner eller falska förhoppningar:
The river whispers in my ear
I´ve hardly a penny to my name
The heavens never seemed so near
All of my body glows with flame
The tempest struggles in the air
And to myself alone I sing
It could sink me then and there
I can hear the echoes ring
I tried to find one smiling face
To drive the shadow from my head
I´m stranded in this nameless place
Lying restless in a heavy bed
Samtidigt finns det ett fascinerande stråk av energifyllt, nästan trotsigt motstånd (All of my body glows with flame och ... to myself alone I sing) som för tankarna till filmens utstötta och isolerade - men aldrig uppgivna - Josey Aimes.
Textens tvetydighet förstärks av det musikaliska arrangemanget. Till skillnad från den alternativa, långsamma mollversion som gavs ut på Bootleg Series vol. 8: Tell Tale Signs är filmens Tell Ol´Bill en snabbfotad historia i dur. Även instrumenteringen är annorlunda. Den alternativa versionen är en jazzig blues med ett piano i centrum medan filmversionen snarare är utformad som en traditionell bluegrass med fiol.
Huruvida Dylan verkligen hade manuset i handen när han knåpade ihop Tell Ol´ Bill är förstås omöjligt att veta. Säkert är dock att låten skrevs speciellt till filmen North Country och att någon sedan har valt att placera låten i filmen. Och det är svårt att neka till att de båda berikar varandra.
North Country inleds med att Josey bryter upp från upp från ett misshandelsförhållande, packar in barnen i bilen och kör tillbaka till sitt föräldrahem. Därmed befinner hon sig exakt på den punkt som hon en gång startade ifrån. Och även här kan vi konstaterar att låten och filmen överlappar varandra; när filmen spelas in har även hibbingsonen Bob Dylan påbörjat en hemresa, låt vara på ett mer konstnärligt plan.
I sin bok Song of the North Country a Midwest Framework to the Songs of Bob Dylan (2010) visar den amerikanske litteraturvetaren David Pichaske hur Bob Dylans konstnärskap formats och påverkats av uppväxten i Hibbing. Dessutom hävdar Pichaske att detta avtryck med åren blivit allt tydligare.
"I argue that Bob Dylan's language and character reflect the rural Midwest and Minnesota, a place where - as Bob Dylan himself understands - America´s myths and strengths are less extinct than they might be elsewhere in the country" (Pichaske 2010)
Pichaske undersöker bland annat mellanvästerns språk (till exempel uttal och idiomatiska uttryck) och specifika mentalitet och livssyn, men också hur mellanvästerns natur- och kulturmiljöer märks i Dylans texter. Han är förstås väl medveten om att Dylan knappast är en naturlyriker men konstaterar ändå att de miljöbeskrivningar som finns ofta verkar vara hämtade från omgivningarna kring Hibbing. Vidare menar Pichaske att naturen i Dylans senare produktion (från och med 1997 års Time out of Mind) allt oftare utgörs av frusna vinterlandskap.
Pichaskes resonemng överensstämmer nästan löjligt väl med Tel Ol´Bill. Sjöarna ligger stilla, träden står nakna och snön faller över sångjaget. Ett järnmoln flyter förbi på himlen och för tankarna till Minnesota och Michigans malmfält.
I walk by tranquil lakes and streams
As each new season's dawn awaits
I lay awake at night with troubled dreams
The enemy is at the gate
Beneath the thunder blasted trees
The words are ringin' off your tongue
The ground is hard in times like these
Stars are cold, the night is young
The rocks are bleak, the trees are bear
Iron clouds go floating by
Snowflakes fallin' in my hair
Beneath the grey and stormy sky.
Att återvända till rötterna ger i bästa fall en ökad förståelse av det egna jaget. Dock är återvändandet sällan okomplicerat. Upplevelsen av att återigen befinna sig på startpunkten är ju också ett slags bevis på att livet egentligen inte leder någonstans. Att känslan av framåtrörelse - när allt kom omkring - bara var en illusion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar